Jump to content

Filmer du just sett ! Bra och dåliga (Del 1 och 2!)


Recommended Posts

10533245.jpg

 

Titel: 16 Blocks

Regi: Richard Donner

Skådespelare: Bruce Willis, Mos Def, David Morse

Längd: 97 min

År: 2006

 

Handling: Jack Mosley är en försupen polis som en dag ska föra ett vittne 16 kvarter till domstolen. Jack stannar för att gå in i en affär och köpa dricka, men då händer det något. Fången Eddie är ett vittne till något väldigt stort och Jack gjorde ett misstag som stannade.

 

01.jpg

 

Omdöme: Jag förväntade mig inte mycket av den här filmen, men den överraskade stort.

16 Blocks är en actionfilm med feel good-känsla. Det är inte ofta man ser det och det lyckas verkligen här. Filmen har en skön stämning över sig och man tar den till sig. För att det ska lyckas behövs det bra skådespelare och det har man i Brce Willis och Mos Def, som har huvudrollerna. Samspelet mellan de båda är utmärkt och många härliga stunder inträffar. Willis har blivit lite av en favorit hos mig. Han är stabil i sitt skådespeleri och har en bra komisk timing. Mos Def imponerar i rollen som Eddie. Det är en snackig karaktär, men han gör det mycket bra.

16-Blocks.article.jpg

Man har sett många actionfilmer genom åren och många av dem går in genom det ena örat och ut genom det andra. 16 Blocks är mycket god underhållning, men med en extra, härlig känsla som tillför den något extra. Den är actionfylld, men charmig samtidigt. Slutet är förutsägbart, men det hindrar mig inte från att sitta och le när eftertexterna kommer. Detta är ett bra exempel på en riktigt bra actionfilm. Om man tar 16 Blocks för vad den är, nämligen en riktigt skön film med bra action, kan jag garantera att man tycker om den.

 

4-/5

Link to post
Share on other sites
  • Replies 18.1k
  • Created
  • Last Reply

Top Posters In This Topic

  • Czechflash

    4860

  • Jojje

    1240

  • Plox

    1056

  • roadwarrior

    911

Top Posters In This Topic

Posted Images

fingers200.jpg

 

Titel: Five Fingers

Regi: Laurence Malkin

Skådespelare: Ryan Phillippe, Laurence Fishburne, Colm Meaney, Gina Torres

Längd: 80 min

År: 2006

 

Handling: Den holländske jazzpianisten Marjtin reser till Marocko för att starta ett matprogram för folket. Till sin hjälp har han guiden Gavin, men de båda kidnappas och Gavin mördas. Marjtin sitter chockad och har blivit tillfångatagen av terrorister och för varje gång han inte berättar sanningen får han ett finger avhugget. Hur ligger allt till egentligen?

 

Five%20Fingers-7-450-Ryan_Philippe%20and%20Lawrence_Fishburne.jpg

 

Omdöme: Jag hyrde den här filmen med förhoppningen att den skulle överraska, men det gjorde den tyvärr inte.

Five Fingers har en rätt intressant handling, men den tar inte riktigt vara på det känns det som. Det märks att den är lågbudget och det är på både gott och ont. När en film, som den här, utspelar sig i ett rum med två skådespelare krävs det skickliga aktörer och så skickliga är inte Phillippe och Fishburne. Jag tycker dock att Ryan Phillippe gör sin roll mycket bra, men Fishburne har jag svårt för i rollen som muslim.

Pfilm66241350104685.jpg

Filmen kunde ha varit tätare och mer intressant. Den dalar mellan bra och dåligt. Slutet känns inte alls så chockerande till slut, eftersom man tappat intresset på vägen. Om man gjort något bättre av manuset och haft bättre skådespelare så hade filmen genast blivit bättre. Det är absolut inget fel på dialogen, men för att få det trovärdigt och bra krävs det skickliga aktörer.

Five Fingers är ingen bra film, men den hade definitivt kunnat bli bättre.

 

2/5

Link to post
Share on other sites
  • Filmstar

post-22-1163954453.jpg

 

Flykten från Jorden (When Worlds Collide, 1951)

 

Charmig sci-fi från 50-talet om en stjärna (och tillhörande planet) som är på kollisionskurs mot Jorden. Forskarna varnar men nästan inga lyssnar. Dock får man ihop pengar för att bygga en rymdraket för att några utvalda ska kunna fly från den fördömda Jorden. Som sagt, charmig var ordet. Men ändå är den bitvis realistisk i sitt tema och frågeställningarna som tas upp. Vissa saker i filmen känns daterade och förlegade, som t ex 50-talets ganska skeva könsroller. Men intressant hur som helst. Ganska oväntat så visar filmen upp specialeffekter som faktiskt inte känns så himla daterade. I scenerna där New York dränks av en väldig flodvåg så gick tankarna direkt till The Day After Tomorrow. Haha, det är sant. Godkänt blir betyget.

 

3/5

 

 

post-22-1163954461.jpg

 

Borat (2006)

 

Hmmm, Borat blev något av en besvikelse. Men Manetheren behöver egentligen inte oroa sig när det gäller det här med att driva med vanliga personer som möjligtvis görs i scenerna i "Kazakstan". 90% av filmen utspelas i USA och bilden av USA blir allt annat än smickrande. Så här i efterhand känns det snarare som en skräckfilm; en del scener är obehagligt roliga men på nåt sätt så fastnar skrattet i halsen även fast det är sjukt roligt (gäller t ex middagsbjudningen och nationalsången). Vissa skämt och hela karaktären Borat tröttnar jag kanske på efter ett tag. Filmen känns lite lång. Dock är den underhållande, och det blir en trea. Men det där med att man skulle skratta så man får kramp förstår jag inte. Jag småskrattar några gånger men det var allt.

 

3/5

Link to post
Share on other sites
  • Filmstar

Dunbar: Har tyvärr inte sett 5 Fingers från 1952, men jag har den och ser fram emot att se den. James Mason är en favorit även hos mig efter flera fina prestationer, som t.ex. i Odd Man Out, North by Northwest och Lolita för att nämna några.

 

Prof. Kalkyl och Plox: Jag har endast sett Requiem for a Dream för flera år sen och tyckte då att den var obehaglig och gripande, men inte en super film. Betyget blev -4/5, men jag vill gärna (?) se om den.

 

Jojje: Tyckte Borat var tillräckligt bra och rolig för att få en fyra i betyg. Som film är det kanske inte så speciellt, men sättet det utförts på tycker jag är underhållande.

Link to post
Share on other sites

Frankie Mac - Huliganen (2002)

 

mac.jpg

 

Originaltitel: 16 years of alcohol

Regi: Richard Jobson

Skådespelare: Ewen Bremner, Laura Fraser, Susan Lynch, Kevin McKidd

Gengre: Drama

Land: England

Längd: 108 min

 

Det är fult, sunkigt och snuskigt i Edinburghs mindre charmerande kvarter, där Frankie hänger runt medan hans far idkar umgänge med sin ende vän, flaskan. Gängvåld och allmänt svineri kantar Frankies vardag, tills han en dag försöker ta tag i sitt liv. Vilket såklart visar sig vara lättare sagt än gjort. Richard Jobson var en gång sångare i punkbandet Skids och i sin långfilmsdebut blandar han en verklighet tråkigare än toalettpapper, med de flyktfantasier en sådan existens ger upphov till.

 

16_years_of_alcohol.jpg

 

Måste bara anmärka två saker som jag lade märke till tidigt, först och främst är Frankie ingen huligan i ordets rätta bemärkelse eller ur min synpunkt då han knappast håller sig till själva skinhead-attityden som huligankulturen härstammar ur och han ser knappast ut som en heller, mera som en blandning av mod och Oi!-punkare. För det andra så känns det ändå som en frisk fläkt i missbruksfilmsvärlden att det för en gångs skull är en relativt ung man med alkoholism som han kämpar med, inte äldre herrar eller dylikt som det lätt förknippas med, främst i filmer då med.

 

Filmen är inte tillräckligt mycket socialrealism som man försöker skildra, det är rätt snygga miljöer personerna umgås i med sina vänner, det är inte så pass mycket öldrickande som man förväntar sig av denna stereotypen och det är lite musik för att handla om en "punkare". I stället väljer man att dra paraleller som är rätt tydliga till Kubricks A Clockwork Orange samt Danny Boyles Trainspotting, mest sistnämnda handlar om modet i filmen och Kubrick-influenserna är mycket med ljussättningen och pianomusiken i vissa våldsscener. Däremot är filmen knappast lika underhållande eller gripande som dom två nämnda, Frankie är en person som jag knappast gillar eller ogillar, han är ointressant och skulle kunna vara vilken person på stan som helst utan som helst karisma eller fascination. Kärlekshistorien som varar en stund mellan honom och en tjej han träffar i en skivbutik är lättsamt patetisk som större delen av filmen som saknar struktur och tydlig behållning.

 

2/5

Link to post
Share on other sites
  • Filmstar

post-462-1163958360.jpg

 

Titel: Biyeolhan geori / A Dirty Carnival

Genre: Action/Kriminaldrama/Thriller

Land: Sydkorea

År: 2006

Regi: Ha Yu

I rollerna: Zo In-sung, Min Nam-koong, Chun Ho-jin, Yoon Jae-Moon

 

Handling: Byung-Du är en 29-årig karriärsbrottsling som jobbar för indrivaren Sang-Chul. Byung-du tyngs av en döende mamma och tar hand om sina yngre syskon och han har pressen på sig att försörja familjen. När den stora bossen President Hwang är pressad av en korrupt åklagare anmäler sig Byung-du frivilligt att utföra ett lönnmord för att vinna förtroende. Men hans riktiga bekymmer börjar när hans kompis Min-ho som är en lovande filmskapare ber honom vara rådgivare till hans debutfilm.

 

Omdöme: En gangsterfilm som av festivalen kallats för sydkoreas Heat. Men där ser jag inga likheter, detta är mer likt Maffiabröder isf och någon scen liknar Collateral. Hur som helst är detta en intressant gangsterfilm som följer 29-åriga Byung-Du. Han jobbar upp sig i ledet och när han får chansen att få en ny "sponsor" i form av President Hwang (inte den riktiga presidenten), tar han chansen. Men i samma veva får han sin förre boss emot sig och måste vara på sin vakt hela tiden.

 

post-462-1163959511.jpg

 

Filmen är lite för lång med sina 2.20, men trots detta blir den aldrig seg eller tråkig. Istället känns det som många scener kunde ha tagits bort som inte fyller någon funktion. Hade man gjort detta hade filmen också fått ett bättre flyt och inte haft så långt mellan actionscenerna. För det är dessa som gör väldigt mycket då de både är välgjorda och brutala. Man slåss med baseballträn och knivar och lägger inga fingrar emellan.

 

post-462-1163959518.jpg

 

Skådespeleriet är bra på de flesta håll där In-seong Jo som huvudpersonen är mycket bra. Det är också så att man känner för karaktären och han visar upp andra sidor vid sidan om sin kriminella, som t.ex. när han återser en tjej från skoltiden. En intressant sak tyckte jag var att musiken var som bäst när scenerna blev som mest intensiva. Annars var den ganska medioker och man fick flera gånger lyssna på kareokeuppträdanden (där iofs den avslutande låten var bra och passande). Som helhet är detta en bra gangsterfilm, men man ska inte förvänta sig Heat.

 

4 - Skådespelare

4 - Handling

3 - Känsla

3 - Musik

3 - Foto

--------------

17 - Totalt

 

Betyg: -4/5

IMDb: 7.1

Link to post
Share on other sites
  • Filmstar

post-462-1163959914.jpg

 

Titel: Little Children

Genre: Drama/Romantik/Komedi

Land: USA

År: 2006

Regi: Todd Field

I rollerna: Kate Winslet, Patrick Wilson, Jennifer Connelly, Noah Emmerich

 

Handling: Little Children är en modern saga som utforskar det turbulenta känslomässiga landskapet som döljer sig under ytan i vad som utåt sett verkar vara en lugn och harmonisk förort. Äktenskap som knakar i fogarna, barn, sexuell längtan och otrohet – Little Children tar oss med på en känslomässigt avslöjande resa som är såväl mörk som fylld av humor.

 

Omdöme: Jag förväntade mig en gripande och stark film, men blev överraskad av att det blev en hel del humor. Denna blandning gjorde dock att man aldrig riktigt kände starkt för någon karaktär och det blev aldrig direkt gripande. Filmen har flera bra scener och jag gillar verkligen berättarrösten som kommer med passande kommentarer och observationer.

 

post-462-1163961091.jpg

 

Huvudhistorien handlar om Kate Winslet (Sarah Pierce) och Patrick Wilson (Brad Adamson) som båda är olyckligt gifta och som börjar umgås då de rastar sina barn på en lekplats. Samtidigt har en dömd blottare flyttat till området och föräldrarna är både arga och upprörda över att ha en pedofil nära sina barn. Det är här f.d. polismannen Larry (Noah Emmerich) dyker upp i bilden då han leder föräldrarkommitén. Han är också vän med Brad och de börjar umgås allt mer.

 

post-462-1163961101.jpg

 

Brads fru Kathy spelas av Jennifer Connelly och här tycker jag man har gjort en stor miss. Denna underbara skådespelerska har fått en liten biroll egentligen och man har inte lyckats utnyttja hennes skådespelartalang på bästa sätt. Hon har fått en ganska tråkig roll och här trodde jag det skulle bli en gripande prestation att följa. Men det blir istället ett mellanting där drama och komedi blandas och man känner inte riktigt starkt för något av de två.

 

post-462-1163961107.jpg

 

Med det sagt tyckte jag ändå om filmen, men den var långt ifrån så bra som jag hade hoppats på. Det var inte förrän i slutet som man kände lite, men frågan är om det är tillräckligt för en sån här film. Sen kände jag inte heller att skådespeleriet var så imponerande. Kate Winslet är stundtals bra, men ett par gånger känns hon väldigt amatörmässig, som t.ex. när hon gråter så känns det inte äkta. Patrick Wilson var dock en trevlig överraskning, och Noah Emmerich passar bra. Bäst var nog ändå berättarrösten som höjde varje scen.

 

3 - Skådespelare

4 - Handling

3 - Känsla

3 - Musik

3 - Foto

--------------

16 - Totalt

 

Betyg: +3/5 alt. -4/5

IMDb: 7.9

Link to post
Share on other sites
  • Filmstar

post-462-1163975819.jpg

 

Titel: Gwoemul / The Host

Genre: Action/Komedi/Drama/Sci-Fi

Land: Sydkorea

År: 2006

Regi: Bong Joon-ho

I rollerna: Song Kang-ho, Byeon Hie-bong, Park Hae-il, Bae Du-na

 

Handling: Ett jättelikt muterat monster dyker en vacker vårdag upp från Han-floden i centrala Seoul och börjar äta upp folk till höger och vänster.

 

Omdöme: Jag såg fram emot The Host då regissörens förra film var den utmärkta Memories of Murder som visades på Stockholm Filmfestival för några år sedan. Det var bästa filmen på festivalen det året, ja antagligen bästa jag hittills sett på festivalen under de år jag gått. Så självklart såg man fram emot denna nya film. Filmen börjar starkt där monstret kommer upp från Han-floden och börjar jaga skrikande och springande människor uppe på land. Det är stor underhållning och välgjort.

 

post-462-1217944498.jpg

 

Men vad händer sen ? Det känns som filmen gör ett misstag i att avslöja monstret så tidigt och lägga det mesta krutet på inledningen. För efter det hämtar sig aldrig filmen och man blandar in mycket humor, i vissa fall fungerar det bra, men många gånger förstår man nog inte skämten som icke-korean. Fokusen ligger på en familj där dottern till huvudpersonen blir bortförd av monstret. Hela familjen blir omhändertagna då det misstänks finnas ett virus som sprids av monstret. Men de måste försöka hitta dottern och får ta tag i det hela på egen hand.

 

post-462-1217944506.jpg

 

Jag måste säga att jag blev besviken på denna film som lär vara Sydkoreas största succé någonsin. Den är underhållande och välgjord, men man har inte riktigt lyckats med att få filmen i en riktning utan det blir för spretigt. En annan sak jag störde mig på vid flera tillfällen var musiken som inte passade in i många scener. Det blev lite töntigt liksom och det förstörde stämningen. Många gånger skapade man komiska situationer i dramatiska scener, som t.ex. under en begravning. Filmen hade potential och har stundtals bra scener, men efter den utmärkta Memories of Murder blir man lätt besviken på denna.

 

3 - Skådespelare

3 - Handling

3 - Känsla

2 - Musik

4 - Foto

--------------

15 - Totalt

 

Betyg: 3/5

IMDb: 7.6

Link to post
Share on other sites

En alldeles särskild dag (1977)

 

en.jpg

 

Originaltitel: Una Giornata particolare

Regi: Ettore Scola

Skådespelare: Sophia Loren & Marcello Mastroianni

Gengre: Drama

Land: Italien / Kanada

Längd: 105 min

 

Två av den italienska filmens största stjärnor spelar mot varandra i detta gripande drama som handlar om ett speciellt möte mellan två människor i Mussolinis Italien. Hitler skall besöka Rom och staden är skrudad till fest. Alla är ute på gatorna utom den slitna hemmafrun Antoinetta (Loren) och den homosexuelle Gabriel (Mastroianni). Genom Antoinettas bortflugna fågel korsas deras vägar under ett kort men evigt ögonblick.

 

un_2.JPG

 

Inledningsvis ser man autentiska bilder och klipp från arkiv då Hitler kommer till Italien med tåget och hur Mussolini samt staden hälsar på Fuhrern, på så vis skapar man en högst klar uppfattning redan i början hur filmen kommer vara och Scola lägger en bra grund till filmen genom att höja närvaros känslan ett snäpp med dom riktiga bilderna i svartvitt som sedan övergår i färg. Sen fäster man sig direkt vid Sophia Lorens karaktär som den slitna hemmafrun och man får ta del av hennes vardag på morgonen och sysslorna allt medans man tar del av hennes liv som det troligtvis ser ut varje morgon och hela tiden bygger regissören upp barriärerna kring hennes person som en uttråkad person som söker något nytt i tillvaron, borta från maken och hennes sex barn. Allt ändrar ju sig dock hastigt då Mastroiannis karaktär kommer in, till synes en glad och väldigt energisk människa som ändå förblir en smula gåtfull allt igenom filmen vilket på så vis blomstrar ut fullständigt under scenen då han kommer ut ur garderoben för Loren.

 

un.JPG

 

Under en längre tid har jag haft stor tycke för italiensk filmkonst, för konst är det med rätt ord, se bara på Vittorio de Sica, Dario Argento och Bernardo Bertolluci, stora konstnärer alla tre och Ettorio Scola har hamnat i skymundan för min del då jag bara hunnit bekanta mig med den hysteriska komedin Fula, skitiga och elaka förut som jag fattade tycke för. Humorn finns här med, i mindre doser med mera allvar fast Scola blandar in det skickligt innuti Gabrieles energi med humorn, hur han börjar smått flippa ur i vissa scener och hur dom två med fantastisk personkemi pratar i väldigt välskrivna dialoger som får det att lysa om skärmen. Personporträtten är med andra ord ruskigt välskrivna i manuset och ageras fullt ut både av dom två storstjärnorna och detta var mitt första möte med den makalöst vackra Sophia Loren och vågar nästan kalla henne Italiens motsvarighet på min favorit Marilyn Monroe.

 

4/5

Link to post
Share on other sites

Brazil (1985)

 

braz.jpg

 

Regi: Terry Gilliam

Skådespelare: Jonathan Pryce, Bob Hoskins, Michael Palin, Katherine Helmond, Ian Holm, Robert De Niro

Gengre: Science-fiction / Drama / Komedi

Land: England

Längd: 131 min

 

Sam Lowry (Pryce) är en förtryckt man som jobbar på Informationsministriet där det en dag sker en mindre incident som leder till att en man utan som helst straff i registret och fängslas oskyldig, bara ett exempel på många olika sätt som allt kan gå fel i Terry Gilliams mardrömsversion om 1900-talet där Lowry är ständigt på flykt från makthavare och söker sanningen.

 

brazil33.jpg

 

Det blir andra gången nu som jag ser filmen och måste säga att det blir en starkare upplevelse då man redan i vissa scener vet om vad som sker och man kan i stället lägga större tyngd på detaljer som det finns gott om, något som jag gick miste om första gången då jag lade ner för stor tyngd på att hänga med i svängarna då jag förväntade mig en film med oförstående än El Topo. Så tycktes inte fallet vara och jag fick mig en smärtsamt vacker upplevelse som släckte mina då törstande sug efter att se dystopier om framtiden.

 

Jag kan inte låta bli nu efter att ha läst böcker av Franz Kafka emellan visningarna så jag drar lätt paralleler till den tjeckiska favoritförfattaren jag har och hur han skrev om den svarta byrokratin som finns likaså med här i filmen på ett nästan lite värre sätt skildrat men obehaget och rädslan från folket finns med här såsom hos dom utsatta i handlingen, Sam blir som en gast till Kafkas två karaktärer Josef K och K som dyker upp i romanerna Processen och Slottet. Är man en stort fan utav Kafkas verk så känner man nästan genast igen sig i handlingförloppet med hur staten och de makthavande tystar ner människorna, samhällsuppbyggnaderna är lika med romanerna något som jag verkligen tycker om och gillar verkligen hur Gilliam i sin tur skapar en postmodern framtidsversion utifrån något Kafka kunde ha skrivit, sedan finns det ju tydliga draglinjer till hans verk, som skalbaggen som finns med på ett hörn.

 

brazil09.jpg

 

En annan sak som man direkt känner av från våran tid är terroristdåden som utförs och är återkommande i samhället och Lowrys vardag, det sprängs inne i restauranger och man ser hur personalen försöker skilja av verklighetens förskräckliga vardag genom att avskärma dom från det riktiga och i stället lever samtliga karaktärer mer som i någon form av en illussion om någon perfekt värld som makthavarna försöker skapa. Dessvärre lyckas dom inte och allt blir i stället ren och skär dystopi med den förtryckta arbetarklassen som får ta kapitalisternas smällar. Hela tiden finns den här riktiga obehagskänslan växande i maggropen som väntar på att lösgöra sig ur sitt grepp och känslan återkommer mera hela tiden ju längre fram filmen går. Man karaktäriserar sig lätt med Lowry likt jag brukar med undergivna karaktärer i film och litteratur. Man hyser agg mot samhället dom lever i och vill inget annat än att drömma sig iväg med ett par vingar som Lowry gör i sina dagdrömmar, något som är ytterst snyggt gjort med molnen och sen kvinnan som återkommer i himmelen skapar en surrealistisk drömkänsla som jag tror bara Gilliam kan skapa.

 

brazil.jpeg

 

Det finns egentligen hur mycket aspekter som helst om filmen, den ledande teknologin som gör folket till slavar och visar upp bristerna med maskinerna som låter styra våra liv och intelligens samtidigt som det finns sparkar mot mer än bara byråkratin och skönhetsindustrin är det en pascifistiskt och filosofiskt snyggt skapad mardröm som Gilliam gör med sina metoder och fantasier som jag tvekar någon annan skulle kunna gjort likabra. Alla lyser fullkomligt rakt igenom i sina roller, Pryce gör en underbar insats som Sam medans Ian Holm är den avskräckande chefen på kontoret och de Niros lilla men betydelsefulla roll får en att småskratta för sig själv i all galenskap, för galenskap är det men vem har inte sagt att galningar kan vara genin?

 

5/5

Link to post
Share on other sites
  • Filmstar

post-462-1164057579.jpg

 

Titel: Little Miss Sunshine

Genre: Komedi/Drama

Land: USA

År: 2006

Regi: Jonathan Dayton & Valerie Faris

I rollerna: Greg Kinnear, Alan Arkin, Toni Collette, Steve Carell

 

Handling: Mörk komedi om den minst sagt märkliga familjen Hoover. Historien kretsar kring olive, den sjuåriga dottern som vill bli skönhetsdrottning. Alla i familjen tvingas gå ihop för att hjälpa henne nå hennes dröm.

 

Omdöme: Jag vet inte vad det är, men i princip alla filmer jag sett på Filmfestivalen hittills har inte riktigt lyckats lyfta till den nivå jag hoppats på. Denna gång var det dags för Little Miss Sunshine att försöka övertyga mig och det gör den - till viss del. Det är en mysig och skön film som följer en familj på sex personer som alla är udda på något sätt. Det är väl endast mamman som är någorlunda normal. Det som är skönt är att det inte blir särskilt överdrivet och istället har man en ganska mörk stämning blandat med humorn.

 

post-462-1164058856.jpg

 

Det är rakt igenom bra skådespeleri och alla känns rätt i rollerna. Läste att rollen som Steve Carell gör först var påtänkt för Bill Murray. Detta hade nog kunnat höja filmen ytterligare ett snäpp, men Carell sköter sig ändå bra som självmordsbenägen Faust-vetare. Greg Kinnear som den tävlingsinriktade pappan som inte accepterar förlorare är också bra. Paul Dano som Dwayne gillar jag också som uttrycker mycket känslor genom filmen. Men favoriten är nog ändå veteranen Alan Arkin som lyser upp varje scen han är med i. Jag småskrattade varje gång han dök upp, utan att det behövde vara särskilt roligt (vilket det oftast var). Synd att han inte var med mer i filmen.

 

post-462-1164058872.jpg

 

Så här i efterhand när jag tänker tillbaka på filmen så blir betyget ganska givet. Det är inte en toppfilm och det finns en del saker jag störde mig på, men det var egentligen småsaker och dessa utraderades snabbt med känslan filmen bjöd på. Just det, Abigail Breslin som den sjuåriga dottern Olive, är mycket bra i sin roll och känns naturlig på något sätt. Hon lyckas få en att le utan att behöva vara sockersöt. En av de mest minnesvärda scenerna är kanske när hon pratar med sin farfar (Alan Arkin) om hon är vacker eller inte. En film som nog de flesta gillar, men passar trots det inte alla (så klart).

 

4 - Skådespelare

4 - Handling

4 - Känsla

3 - Musik

3 - Foto

--------------

18 - Totalt

 

Betyg: -4/5

IMDb: 8.2 (#249)

Link to post
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

Loading...

×
×
  • Create New...