Jump to content

Böcker?


Recommended Posts

Jag har precis läst ut Piruett för kannibaler, skriven av den redan många gånger nämnda författaren Sture Dahlström, och det måste jag säga att märkligare bok var det mycket längesedan jag läste.

 

Detta är inte direkt någonting jag rekommenderar. Nu har jag inte läst någon annan bok av Herr Dahlström än, men jag har lånat hem två till och ska läsa dem så fort jag är klar med Nakna Lunchen av William S. Burroughs.

 

Här följer ett citat ur boken Piruett för Kannibaler av Sture Dahlström:

 

"Strax i närheten ligger 'De Lesbiska Salarna' med knutpiskor och gummipenisar och läderrekvisita, kvinnorna slickar varandra i håret, you male chauvinist pig get your ass outta here, ein zweim drei, obeskrivliga tjurmaskiner i rostfritt stål lutar sig över unga flickor, blinkande behållare med stänkande sperka, insemineringsdatorer surrar, the works, vier, fünf, uniformerade kvinnor med K-pistar marscherar upp och ner i gångarna, tre poliskvinnor med batonger står på händerna utmed väggarna, de är byxlösa och visar väldiga gråludna kön, Avspänningen, Framtiden, Friheten, skriker en kvinnlig talare och får plötsligt ett epileptiskt anfall och ligger raklång och fradgande på golvet framför talarstolen."

 

Ett mycket svagt betyg till en, enligt mig, mycket svag bok.

Link to post
Share on other sites
  • Replies 957
  • Created
  • Last Reply

Top Posters In This Topic

Pumbaa: Tråkigt att du fick ett negativt första intryck men sen är inte heller boken hans bästa verk, långt ifrån men jag fann den underhållande och skriven på ett skönt satiriskt sätt som han kan. Om du nu har planer på att fortsätta så är väl Kattens skratt och Huggormens tid bättre böcker som hör ihop och är en gripande och väldigt bra berättelse om fabriksarbetaren Karl Andersson som söker sig frihet från materialismen och borgarlivet ute i skogen men staten lägger sig i den som är annorlunda på en gång. Rekomenderas verkligen!

 

Hur gick det med Postverket sen?

Link to post
Share on other sites

Jodå med Postverket av Charles Bukowski gick det bra. Det var en mycket rolig och välskriven roman, som gick väldigt fort att läsa ut, och jag har nu lånat både Hollywood samt Pulp på biblioteket.

 

Jag lånade även dessa böcker, förutom Piruett för Kannibaler av Sture Dahlström:

 

Den Nakna Lunchen av William S. Burroughs

Han log i D-moll av Sture Dahlström

Tedags för dystra själar av Douglas Adams

Tuppdagg av Sture Dahlström

 

Jag gjorde även två fynd på Erikshjälpen igår och köpte Mitch Alboms Tisdagarna med Morrie för TVÅ KRONOR samt Jordens smartaste ord av Fredrik Lindström för FEM KRONOR.

Link to post
Share on other sites

Roligt att du fått läslust för lite outsiders i litteraturens historia. :)

 

Ser att du började med Dahlströms noveller, vilket i sig är bra men han har en tendens att inte lyckas utveckla sina historier så värst bra i vissa av dom men har för mig att dom du lånade var bra, fast korta där det oftast brister. Hans romaner funkar bättre då han får bättre utlopp för karaktärer och handling.

 

Berätta gärna sen vad du tyckte om Nakna Lunchen om den nu går att motivera vill säga, hehe.

 

Hollywood och Pulp är tråkigt nog Bukowskis svagaste kort i romangengren han bidragit med men funkar om man inte kommer över dom andra, där följer handlingen honom som detektiv respektive som manusförfattare och allt känns väldigt linjärt och ramberättat så han får inte heller utlopp för en historia kring sig själv som skulle kunnat göra dom roligare.

Link to post
Share on other sites

Pappersväggar av John Ajvide Lindqvist (2006)

 

johnajvideartikelbild.jpg

 

Efter fjolårets Hanteringen av odöda och debuten Låt den rätte komma in blomstrade Johns författarskap till nya höjder efter att ha varit trollkarl och ståuppkomiker tidigare. Hans sätt att blanda socialrealism i vardagliga Stockholms-förorts-miljöer gick hem hos läsarna och inte minst hos mig som älskade dom två böckerna och hans King-inspirerande sätt att berätta övernaturligheter på.

 

I och med Pappersväggar har han själv beskrivit den som en 10 novell lång bok där vardagliga personers vardag suddas ut och pappersväggarna mellan vår och den onaturligas värld blir allt tunnare. Beskrivningen fungerar bra som grund till boken, där vi möter ett antal människoöden under 10 längre och kortare berättelser där varje huvudperson tycks ha någon förmåga till antingen telepati eller relationer med psykiska problem.

 

Tråkigt är fallet att den första historien, Gräns är det första beviset på att boken kommer gå på grund alltför tidigt. Berättandet sker genom en gränstulls kvinna som har en förmåga att veta vad folk smugglar om det sker. En väldigt rundgående och tråkig historia utan engagemang. Sedan fortsätter det vidare i några berättelser tills historien Equinox träder i bild. Här är det direkt ur första personsperspektiv som allt sker, en homosexuell man med passion för inbrott upptäcker ett lik i ett hus och blir förälskad. Och nu kommer det liknelser till Gabrielle Witkopps fantastiska novell Nekrofilen, kärlekens gränser suddas ut och det blir en väldigt passionerad och fin berättelse, fast inte i närheten av Nekrofilen.

 

Går åter några historier med trasig innebörd fram till Vikarien som är bokens starkaste kort. Måste erkänna att storheten trots allt ligger mest i läsaren i fråga, är man ett Pink Floyd-fan så tilltalar denna starkare än för "andra". En psykpatient söker upp sin gamla barndoms kompis för att berätta om en konstig upplevelse han hade med en dåvarande vikarie. Hon saknade öron och hade referenser till The Wall (Pink Floyd skivan) och spåret Vera. Låten tycktes passa in i vikariens persona och senare upptäcker patienten att hon är något annat än en människa. En fint skriven och småspännande betraktelse på ett lite barnsligt sätt om en person med paranoid schizofreni.

 

Sluthanteringen är ett efterspel på Hanteringen... där själva fokus inte ligger på handlingen med dom döda utan på Kalle som stöter på Flora som var med i Hanteringen... och tillsammans försöker dom ta reda på vad som händer med dom odöda på Heden. Väldig besvikelse och var helt igenom långdragen och oengagerande. Trots nya karaktärer blir det inte upplyftande och jag saknar dom andra personerna från Hanteringen...

 

Boken lovade för egen del mer än vad den höll, allt som allt två stycken noveller som tilltalade mig på ett positivt plan, utöver det inget imponerande storverk. Hoppas verkligen nu att Lindqvist sätter sig ned och skriver varulvsboken som det ryktats om och slutför en trilogi om livet i Blackeberg.

Link to post
Share on other sites

Fråga Alice (Go ask Alice) av Anonym (1971)

 

Här är det inte en fiktionell berättelse i fokus utan dagboken en flicka skrev då hon var 15 år, om hennes liv och förhållande till olika droger hon prövade.

 

Redan i dagbokens början är hon inne i fjortisstadiet som alla vi någon gång säkert passerat och försöker glömma nuförtiden. Föräldrarna är oförstående, killen författaren gillar ser inte henne och det vanliga med den "trassliga uppväxten" i ungdomen som man skyller alla kommande problem på.

 

Författarens skrivlust löper ut i texter om hennes vardag och hur hon har det i skolan, och hur gärna hon vill platsa in i innegänget som de flesta. På något vis lyckas hon få kontakt med dom och dom introducerar henne först till LSD, sedan Heroin och Hasch. Allt i en hastig takt och med tiden försöker hon ta avstånd från drogerna då hon flyttat till San Francsisco och ska börja ett nytt liv som inte blir av, och drogerna kommer in i bilden igen.

 

Droganvändande har man redan sett i filmer flertals gånger så en bok som avhandlar samma ämne fast i bokform och samtidigt med en riktig dagbok som grund kan ju inte annat än bli fel, men det blir det tyvärr. Skrivsättet är riktigt jobbigt då det är i stil med "jag-hatar-hela-världen" problematik som avhandlas på ett fjortissätt som går en på nerverna och fick konstant plåga mig igenom boken med sina pinsamt dåligt redogörda historier. Det enda tråkigt nog för både personen som skrev boken och för mig med är att det enda intressanta är då någon form av knark kommer i bild ungefär i 2 sidor åt gången och sen är det fjortisstuket 20 sidor igen.

 

Blir inte riktigt klok på hennes sätt att hantera tillvaron och allt, blir arg och vill inte fortsätta med hennes sätt hon skildrar som är så dåligt skriven och utdragen så man vill bara lägga boken ifrån sig än plåga sig igenom vilket jag också gjorde i slutet, har inte läst Wir kinder whom Bahnhof Zoo ännu men har på känn att den är bättre än vad denna och Trainspotting var.

Link to post
Share on other sites

Thérès Raquin av Émile Zola (1867)

 

zola.jpg

 

Naturalismen var en av de litterära grenar som vi fick läsa om under gymnasie-treans kurs i litteraturhistoria. Grenen med tillhörande förfatare såsom Dostojevskij, Strindberg, Söderberg och Dickens utgår ifrån att skildra människors olika öden utifrån brottsliga perspektiv. Denna typen använder sig av hyffsat lätt skrivsätt med mycket detaljbeskrivningar om miljöer och karaktärer vilket jag märke i boken likaså.

 

Bokens huvudperson Thérés lever ett undangömt liv i Vernon, Frankrike med sin kusin Camille och hans mor. Thérés är adopterad från en afrikansk familj och på vis har varken hon eller "kusinen" släktband som hindrar dom från giftemål som senare blir aktuellt. En dag klampar Camille in med en gammal vän till sig, Laurent som är en storväxt karl som Thérèse känner för direkt, och trots förhållandet med Camille börjar hon och Laurent träffas i smyg och planerar mordet på Camille för att kunna leva sen fullt ut.

 

Skuldkänslorna efter mordet tynger dom båda och likt i Brott och Straff blir det en psykologisk resa genom psyket på dom båda och deras relation till skulden som tynger ner dom allt mera.

 

Som jag skrev så råder det ingen tvekan om bra detaljbeskrivningar som det kan ibland kännas bli för mycket av. Det känns som hela sidorna avhandlar Paris förorter eller små stugor i minsta detalj och låter allt mindre gå åt handlingen och samspelet mellan karaktärerna. Detta i sin tur blir en avgörande del i mitt förhållande till boken, beskrivningarna skär ner den storhet som boken sägs ha och det blir mestadels oerhört tråkigt att läsa då det kommer en dialog på var tionde sida...

 

Och det känns av att Zola om han nu levde vid samma tidpunkt som Dostojevskij att han inspirerats i båda skrvsätt och handling, tråkigt nog följer inte Zola samma sätt dom ryssen och schablar bort det i en massa onödigheter som mest är irrelevanta till handlingsutvecklingen som är svag och näst intill obefintlig.

Dom psykologiska aspekterna är relativt få men rätt välskrivna, men tråkigt nog följer dom inte hela boken utan kommer kort in då och då utan tillsätta så värst mycket.

Link to post
Share on other sites

Den osynliga domstolen - en bok om Franz Kafka av Torsten Ekbom (2004)

 

torsten.jpg

 

Av det få utbudet bibliografier av författare jag kommit över måste jag direkt konstatera att detta måste vara den mest innehållsrikaste biografi jag läst skriven av en annan författare än författaren sig självt som är mest vanligast.

 

Då vi kommer till Franz Kafka har jag bara kommit över en annan biografi över honom i lågstadienivå skriven och ritad av Robert Crumb (American Splendor), en ganska lam faktamässigt men otroligt givande med seriestrippar om Kafka. Dagens bok som recenseras är hittills den mest givande faktamässigt som inte bara är full av anekdoter av mannen och myten Franz Kafka utan historiemässigt en intressant betraktelse över min favoritförfattare och en av 1900-talets mest uppmärksammade.

 

Hela boken känns innehållsmässigt som om den vore skriven av Kafka själv, så pass välskrivet med fakta och innehåll har Ekbom skapat en rogivande bild av författarens liv och historian bakom noveller som Domen, Förvandlingen och I straffkolonin samt bakgrundsaspekter kring romanerna.

 

Om själva personen Franz Kafka berättas det avsevärt mycket mer och innehållsrikare än vad man kan få fram på Internet, och av det man får fram där utvecklas dom teorierna och faktan till mer djupgående betraktelser här som ger en klarare och bättre bild av författarens strävan att bli erkänd och publicerad.

 

Till stor del hänger mycket på läsaren i sig att man ska ha läst novellerna och dom tre största romanerna han skrev för att få ett lättare grepp och ha lite faktan i åtanke då man läser så man inte får saker om bakfoten, tillsammans med denna är Kafkas egna dagböcker och brev till frun Felice Bauer dom mest givande djupdykningar i Kafkas huvud som går att få tag på om man är ett fan.

Link to post
Share on other sites

Grisfesten av Leif GW Persson (1977)

 

leif.jpg

 

Som jag säkert påpekat tidigare (se Dennis Lehane-recensionen) så är deckare och i synnerhet svenska polisthrillers både på film och i litteraturen troligtvis det minst tilltalande som jag kan komma över, ändå läste jag Den vedervärdiga mannen från Säffle som Bo Wideberg regisserade som Mannen på taket, filmen var bättre alla gånger. Dom bristerna som fanns i nämnda bok finns inte med här, som även Widerberg regisserade som en fristående uppföljare under namnet Mannen från Mallorca med Sven Wollter och Thomas von Brömsen i huvudrollerna som poliserna Janebring och Johansson.

 

Allt börjar på försommaren den 13:e (en fredag) maj 1977 då ett bankrån genomförs på Dalagatan i Stockholm, rånaren kommer över en summa på 295 000 kr och försvinner spårlöst från platsen. I brist på bevis och vittnen läggs undersökningen ned tills vidare, för att sedan komma tillbaka då två mord med koppling till bankrånet nystas upp. En av dom mördade tycks även ha en relation med rånaren på en grisfest på Mallorca sju år tidigare.

 

Här är inte själva handlingen som står i centrum utan blir en liten bas som man har i bakhuvudet hela tiden medans karaktärerna får mera utrymme för polisarbetet som genomsyrar bokens största beståndsdelar. Här redovisas på ett riktigt bra och ytterst realistiskt (GW Persson var själv polis på den tiden) vis som får andra polisromaner att framstå som bleka i sina beskrivningar, allt sker realistiskt och med glimten i ögat då poliserna börjar nå slutkulmen.

 

Det här var även den första boken av GW Persson som jag kom över och den enda som jag riktigt läst något om, främst p.g.a. filmatiseringen, utöver det hade jag nog aldrig läst den men blev trots allt positivt överraskad och hoppas filmen kommer på DVD strax eller att någon kanal (SVT?) visar den.

Link to post
Share on other sites

Sjömannen som föll i onåd hos havet (Gogo No Eiko) av Yukio Mishima (1963)

 

mishima.jpg

 

Ett boktips från La Diva som jag hittade på biblioteket idag resulterade i en smått enastående dags läsning som jag inte kunde lägga ifrån mig. Mishima var för mig tidigare okänd men läste kort om honom efter Divans tips och kom b.la fram till att han var en homosexuell men gift man som blev en självbiografisk roman Demaskering samt det troligen mest kändaste om honom, det rituella seppuku-självmordet efter den misslyckade kuppen.

 

Ryuji är en helt vanlig sjöman i Japan som råkar stöta på änkan Fusako en dag vilket leder först till en vänskap som ebbar ut i kärlek, allt till sonen Noborus splittrade samtycke. Noboru ser nämnligens sjömannen ur två perspektiv, en respektabel man med passion för båtar och skepp som han själv samt en skitstövel som försöker ta upp sin döda faders plats i hemmet och ta hans mor ifrån honom. Medans relationen spinner vidare under en sommar introduceras man även till gänget Noboru umgås med, 13-åringar vars uppgift är att fylla tomhålen i världen med uppgifter och samtidigt låtsas dom vara vuxna fast dom föraktar vuxna. Efter sommaren återvänder Ryuji till havet och Fosaku lämnas ensam med sonen tills sjömannen återvänder till nyår och kommer med beskedet om giftemål.

 

Noboru blir ännu mer arg och ilskan börjar ebba ut i svartsjuka riktad mot Ryuji. I bästa Freud-psykoanalytiskt perspektiv kändes hela upplägget som gjort utifrån att analyseras på det psykoanalytiska planet. Son och mor-relationen som är nästintill perfekt tills en tredje part som "leker" fader kommer in i bilden och sonen ser ju sig själv som en vuxen så allt blir ännu mer känslosamt i triangeldramat.

 

Ryujin var en nästintill motsvarighet till allt vad Noboku är då sonen är rakt igenom ond på sina stället tankemässigt och handlingsmässigt, en karaktär man aldrig riktigt får grepp om men som man ändå förstår hans avsikter. Modern fick däremot knappt plats för några enstaka förlopp men gillade hur författaren byggde upp psykiska spänningar emellan dom båda männen för att sedan blomma ut i total extas, huruvida man ser på saken är det positivt på ett negativt plan.

 

Det märks också hur mycket hedern tar sig plats i och med att Noboku försöker förhindra sjömannen att ta hans "plats" i hemmet, hedersmässigt är allt väl som det alldagligen är i Japan men här får den mera utrymme då det i stort sett handlar om svuren heder. En aspekt likaså boken har i likhet med författaren är just hedern som han inte kunde behålla och tog livet av sig, allt snyggt och prydligt paketerat i boken i ett perfekt psykologiskt samspel mellan två människor, rekomenderas varmt!

Link to post
Share on other sites

Less than zero av Bret Easton Ellis (1985)

 

ellis5.jpg

 

Efter att ha både plöjt igenom i stort sett hela Ellis författarkarriär utom Glamorama som jag försökt ge mig i kast med två gånger utan särskild lycka, mestadels på översättningen så kan jag trots det konstatera att Ellis hör till våran "MTV-generations" största historieberättare.

 

Nu senast efter Lunar Park som var en halvt som halvt personlig biografi samtidigt som det halft om halft var en spänningsroman med drag av Edgar Alan Poe och Stephen King, en av årets bästa böcker likaså. Så man kan lugnt säga att jag har förväntningar på genombrottsromanen som han skrev under sin collegetid före Lustans Lagar och man märker på en gång att samma livsstil och levnadsöden genomsyrade genombrottet som i t.ex American Psycho.

 

På sätt och vis kan huvudpersonen Clay ses som en yngre form av Bateman, bortsett från psykopatitendenserna och allt som gör Bateman till den han är så är dom på ett mänskligt plan rätt lika. Båda lever en lyxuös livsstil med pengar, droger och rotlöst sökande efter någonstans att slå sig ned. Clay som är hemkommen från college under en period på 4 veckor besöker hemmet och vännerna, varav Julian börjat med allvarligare drogvanor och är prostituerad medans Clay och övriga i hans bekantskapskrets "bara" tar kokain.

 

Som jag sa så genomsyras konceptet här med den snabba livsstilen, en barnförbjuden version av OC där fester, droger och snygga bilar är en del av vardagen. Innehållsmässigt bör man inte jämnföra denna med Ellis övriga romaner då alla håller på ett annat plan, denna är bra skriven för att vara gjord av en dåvarande 20-åring och man ser reflektioner från författarens eget liv i karaktärerna. Ellis sägs själv ha brukat droger rätt kraftigt under sina första år som erkänd författare och på så vis blir allt lite mera verkligare samanbundet då man lever sig igenom boken ur ett perspektiv som författaren troligtvis själv levt.

 

Det är en bra genombrottsroman, kort och man läser den snabbt men en tänkvärd och trovärdig skildring av bratsen och yuppie-kidsens storhet under 80-talet.

Link to post
Share on other sites

Popcorn av Ben Elton (1996)

 

BE.jpg

 

Samma debatt har ältats med om och om igen, ständigt då nya dödssjutningar äger rum i en skola eller någon gärningsman påstås ha haft inflytande i sina dåd av våldsfilmer. Videovåldsdebatten var hetare än någonsin under 80-talet, något jag berättat om i mina recensioner om filmer med våldsamma inslag, så känns det nödvändigt att göra en bok om debatten ungefär 15 år senare?

 

Hela boken är en enda lång utdragen klyscha på dom hela debatterna, bara att detta känns varken lika allvarligt och aktuellt, trots att boken är 10 år gammal och Columbine har passerat så har vi människor ändå lärt oss från våran historia, videovåld kan skapa gärningsmän av 0.1 % av varje tittare men inte att en hel grupp utsätter andra för våld. Och oftast har det legat något mer än bara filmvåld i gärningsmännens dåd.

 

Bruce Delamitri är bokens halva huvudperson, en rätt platt och tråkig pastich på hela regissörskarikatypen, en person som ser sig själv som den hetaste regissören som gör dom våldsammaste filmerna som nu även ett par börjat ta efter. Och såklart har ju våldsmakarna inspirerats utav Bruce filmer. Paret i sig är en dålig kopia av Mickey och Malori Knox från Oliver Stones Natural Born Killers, däremot är detta par inte i närheten lika häftiga och råbarkade bara tråkiga som hela boken. Det finns partier där man plågar sig själv igenom varje sida, meningarna är uppbyggda som hus av sirap, rasar samman på en gång och inget i boken har något egentlig tyngd eller struktur som håller den stadig.

 

Som vanligt utsätter jag mig för skamlösa böcker utan att egentligen ägnat vidare research på vad det kan vara och samtidigt måste jag utsätta mig för skiten, det är skit rent ut sagt. Jag hade hellre sett att Elton lagt sin energi på en bok om något annat ämne, och om vi nu skulle prata böcker om ämnet så vore nog Chuk Palahniuk eller t.o.m. Bret Easton Ellis fått ut något bättre av denna soppan.

Link to post
Share on other sites
  • 2 weeks later...

Vad dåligt du läser nu för tiden, Rakii ;)

 

Själv har jag precis läst ut Han log i D-moll av Sture Dahlström, vars bok Piruett för kannibaler jag verkligen hatade.

Dock är denna bok väldigt annorlunda. Den handlar om något! Ha ha! Men inte bara det, den är bra också!

 

Vi får följa en ung elgitarrist/kontrabassist, vars största dröm är att komma ut i världen och spela jazz, och för närvarande står han på en liten scen och spelar skvalmusik på restaurant. Boken utspelar sig 1945, och de två största intressen huvudpersonen har är att reta nazister och att knulla, det sista är vad han gör för det mesta i boken.

 

Kanske inte direkt låter som en rumsren historia, och det är det inte heller, men inte så farligt som jag beskriver det över. Inte så många detaljerade beskrivningar som i Piruett för Kannibaler.

 

Detta är en kortroman som går fort att läsa ut, och jag tycker verkligen ni ska försöka er på att läsa den.

Link to post
Share on other sites

Pumbaa: Har läst lite dåligt under dom två senaste veckorna nu men håller på med en novellsamling av Stephen King nu och en annan så dom borde vara avklarade framåt helgen.

 

Kul att du gillade denna Dahlström mera, om du vill att böckerna han skriver ska innehålla mera handling och en ram så föreslår jag ännu en gång Huggormens tid och Kattens skratt som kompenserar varandra riktigt bra. Hans bästa böcker i min åsikt likaså.

Link to post
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

Loading...

×
×
  • Create New...