Böcker?

[Rakii 0]

Dubbelgångaren (Dvojnik) av Fjodor Dostojevskij (1846)

 

 

Nu har jag läst ut en av de tidigaste produktioner Dostojevskij skrev under sin livstid, efter hans examen gav han ut Dubbelgångaren, en kort roman på ca 180 sidor.

 

Efter att ha gjort bort sig en smula på en tillställning dit Goljadkin inte var bjuden, trots det var en bekant som höll i festen så går han butter S:t Petersburg natten hem, då han blir omsprungen av en man till synes identisk med honom själv.

 

Han följer efter och blir mycket riktigt förvånad då han märker att personen i fråga är en spegelbild utav honom själv. Nu börjar Goljadkin få allt mera paranoida tankar kring arbetskamraterna och ifrågasätter om allt är som det ska i hans huvud. Med tidens gång börjar dubbelgångaren ta sig an Goljadkins identitet mer och problemen blossar upp.

 

Minst sagt är det en besynnerlig liten historia som berättas med en smula humor emellan åt på Dostojevskijs speciella sätt att framställa det med meningar och härliga dialoger. Jag får även Kafka-vibbar av själva historien, känns typiskt för en karaktär av Kafka att uppleva världen, trots att Kafka föddes 1883 och Dostojevskij avled 1881 så finns det starka likheter. Kanske Kafka rentav fick inspiration som så många andra i sitt skrivande av Fjodor.

 

Boken har dock sitt korta sidantal små negativa sidor, den haltar i början och börjar komma igång på allvar efter 1/3 tråkigt nog och mot slutet har jag redan kommit bort mig lite i händelseförloppet som gör så jag mister intresse för "uppgörelsen" och som vanligt i hans böcker blandar man ihop karaktärer till höger och vänster. Om nu han hade valt att skriva boken senare i karriären kunde det troligtvis ha blivit en nypa bättre med en bredare och mer mångbottnad handling fast med samma historia i grunden.

 

 

Nu så ska jag läsa Spelaren, Arma människor samt några andra mindre kända kortare romaner av honom före jag ger mig i kast med Idioten och Bröderna Karamazov.

[Dunbar 0]

På sommaren ska man ju läsa deckare, eller hur? Jag behöver lite tips. Har inte läst deckare på mycket länge med undantag för någon enstaka Fossum.

 

Tror jag är sugen på något brittiskt. Något relativt lättsmält som inte är skräp. Ian Rankin är ett namn som dyker upp i huvudet, men jag har inte läst någon av hans böcker. Har även fått tips om Peter Robinson och Giles Blunt. Dennis Lehane verkar alla läsa, men det kanske inte är deckare?

 

Som sagt, deckartips mottages tacksamt!

 

Rakii: Har du läst Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet? Rekommenderas annars.

[Rakii 0]

Rakii: Har du läst Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet? Rekommenderas annars.

 

Ja, men det var ett bra tag sedan. Funderar på att läsa om den före jag ger mig i kast med dom tyngre böckerna så jag har en bättre bild utav hans syn på människan och ämnena som tas upp i hans böcker.

 

Först måste jag bara få Heligt blod, helig gral utläst.

[Psylocke 0]

På sommaren ska man ju läsa deckare, eller hur? Jag behöver lite tips. Har inte läst deckare på mycket länge med undantag för någon enstaka Fossum.

 

Tror jag är sugen på något brittiskt. Något relativt lättsmält som inte är skräp. Ian Rankin är ett namn som dyker upp i huvudet, men jag har inte läst någon av hans böcker. Har även fått tips om Peter Robinson och Giles Blunt. Dennis Lehane verkar alla läsa, men det kanske inte är deckare?

 

Som sagt, deckartips mottages tacksamt!

 

Rakii: Har du läst Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet? Rekommenderas annars.

Jag kan rekommendera Agatha Christies deckare, ganska lättsmälta men ändå intressanta. "Tio små negerpojkar" är riktigt bra.

[Rakii 0]

Fallet (Le Chute) av Albert Camus (1956)

 

 

Fann denna i en liten vrå längst in i bibliotekets hörn tillsammans med äldre utgåvor av respektive klassiker och andra böcker. Här kan man fynda en massa guldkorn, vilket jag gjort genom dagarna jag besökt och idag hittade jag Camus tredje och sista roman han skrev före han avled i en bilkrasch 1960.

 

Här avhandlas människan ännu en gång som i Främlingen och delvis i Pesten, här möter läsaren den franska advokaten Jean-Babtise Clamence som berättar om en händelse som inträffade honom. Han befinner sig på en krog någonstans i Amsterdam och för en skara åhörare berättas det om då en kvinna slängde sig i en flod vilket han bevittnade. Allt eftersom tiden går börjar han höra skratt och röster omkring sig, något han inte kan urskilja från fantasi eller verklighet.

 

En bra berättelse att lägga grunden för till en kort (102 sid) roman, som Camus nu gjort. Dessvärre håller inte historien medans man läser, det svamlas på något så fruktansvärt att jag har svårt att förstå vad som menas med allt snack. Inget som helst relevant och Camus lär ha framställt det som Jean-Babtise är grovt berusad som jag får intrycket av då jag fattar noll förutom dom enda gångerna meningarna går att läsa som språk.

 

Tråkigt nog var det här ingen bok jag tyckte om, Främlingen är ju ett mästerverk i sig och går knappast att tro att det är samma författare bakom båda verken.

Jag kunde relatera mig till Mersault i Främlingen, såväl en smula till Jean-Babtise med sina hallucinationer då jag upplever samma fenomen. Men då man brydde sig om Mersaults öde (då han själv inte gjorde det) skiter jag blankt i om det vore såväl Jean-Babtise som slängde sig i floden eller inte, för mig spelar det varken någon roll!

[Rakii 0]

Frukost på Tiffany´s (Breakfast at Tiffany´s) av Truman Capote (1958)

 

Truman Capote

 

Hann med att läsa ut en till, rätt kort bok idag som jag lånade tidigare.

Dom som är bekanta med filmen från 1961 känns det mesta igen eller dom som nu sett Capote (därav inte jag) borde väl boken nämnts någonstans?

 

Hursomhelst, här avhandlas en New York-kvinna Holly Golightly som en motsvarighet till en kvinnlig playboy som umgås i dom glamorösaste kretsarna, klär sig dyrt och lever la dolce vita med andra ord. Författaren Fred (som Holly kallar honom, namnet framstår aldrig) bosätter sig i samma hyreshus där Holly bor och en sen kväll väcks Fred till högljuda diskussioner kring borttappade nycklar i trapphuset, nyfiken som han är tar han sig en titt och ser Holly, som han genast faller för. Men Holly tycks inte vara den hon utger sig för att vara. En man som säger sig vara hennes man dyker upp i Freds liv och allt blir komplicerat.

 

Filmen med Audrey Hepburn tillhör en av mina självklara favoriter. Hur Hepburn med sin varma charm och trollbindande karisma fångade mig framstår inte så vidare mycket här. Capote porträtterar henne mer som en hormonstinn tonåring som är rastlös och överdrivet pratglad. Men visst finns det vissa delar med hennes karaktär som är roliga, konversationerna mellan henne och Fred håller sig riktigt bra och Capote är på bra berättarhumör som märks i dom fina beskrivningarna och dialogerna.

 

En småtrevlig bok att ägna sig åt under en dag men inget man kommer minnas som filmen. Boken får sig aldrig riktigt tid att utvecklas och mogna före man bläddrat förbi sista sidan, tråkigt nog. Ska se till att få Med kallt blod läst snarast och se om den håller högre standard.

 

Audrey Hepburn

[Rakii 0]

Tuppdagg av Sture Dahlström (skriven på 60-talet, utgiven 1991)

 

 

Fått ännu en bok utläst av sveriges genom tiderna främsta beatförfattare som blandar anarkistisk livsfilosofi med hejdundrade skön humor i sitt språk.

Som i tidigare böcker jag läst (Tango för enbenta, Kattens skratt, Huggormens tid, Piruett för kannibaler och Kärlekens burleska anatomi) har huvudpersonen här, Svenne Spjuth en sorts osynlig relation till Sture själv, livsinnehållsmässigt och troligtvis filosofimässigt.

 

Svenne sliter dagarna i ända på en fabrik i Smålands skogar, slavgörat han får göra åt andra skitstövlar i hans mening får honom less på allting och vill bara ta sitt pick och pack och resa. På fritiden sysselsätter han sig med att spela kontrabas i ett jazzband på ortens danskvällar och musiken kommer bli hans väg ut ur slavsamhället och fortsätter i Han log i D-mol.

 

Språket här har sina likheter både med två andra av mina favoritförfattare, Charles Bukowski och William s. Burroughs komiska, livsbevakande och spontana prosa löper på utan stopp. Han backar inte med svordomarna som Bukowski och väller rakt fram textmässigt i impulser, inget negativt med det däremot då det funkar utmärkt i detta fall.

 

En rolig, värmande och härlig bok att fördriva en timme med på sin längd, 83 sidor kort men ändå så mycket humor och dårskap som rymms och fortsätter i Han log i D-mol som jag ska låna på måndag.

[Shadowfax 0]

Har just läst boken Benrangel av Stephen King. Boken handlar om författaren Mike Noonan som oväntat förlorar sin hustru Jo, och hur han kämpar för att hantera förlusten. Han upptäcker strax efter Jos död att hon undanhållit saker för honom, hållit på med något bakom hans rygg. Han misstänkter först otrohet, men upptäcker snart att det är något värre än hans vildaste fantasier.

 

Spåren leder honom till Jos och hans gamla sommarhus Sara Skratt i TR. Han åker dit för att forska vidare på vad Jo hade för sig där, utan hans vetande. Han märker väldigt snart att det finns många hemligheter i huset, många av dem är väldigt farliga för honom och andra. För att lyckas lista ut hemligheterna, får han hjälp av Jo, från andra sidan graven. Det finns dock andra krafter som inte vill att några hemligheter ska avslöjas, och "de" gör allt för att förhindra det.

 

Samtidigt som Mike försöker ta reda på vad Jo gjorde, träffar han den unda kvinnan Matte och hennes dotter Kyra. Mattie har stora problem med en vårdnadstvist, hennes dotters farfar är ute efter Kyra, till varje pris. Han vägrar ge upp sin sondotter. Mike försöker med alla sina krafter hjälpa Mattie med vårdnadstvisten, samtidigt som han kommer allt närmre hemligheterna bakom Sara Skratt.

 

Benrangel är en bok som grundar sig mycket på övernaturliga händelser. Där finns allt från spöken, poltergeists, levande döda, till lite mer realistiska saker som mord, vådrnadstvist och mysterium.

Boken är i sig väldigt spännande och intetsägande. Jag som ofta har problem att komma igenom Stephen Kings böcker (pga hans skrivsätt) tycker den här är otroligt bra, även om den kanske blir för övernaturlig i slutet.

 

Rekommenderar den starkt till er som gillar övernaturliga händelser och en hel mängd mystik. Boken är väldigt underlig på sitt sätt, men värd att läsas igenom..

[Ingoman 0]

Ja problemet med Stephen King är att han oftast spårar ur på slutet. Det är som att han skriver och skriver och skriver och plötsligt inser han att han nog måste göra slut på det hela och då blir det ibland lite larvigt och överdrivet.

[Shadowfax 0]

Ja problemet med Stephen King är att han oftast spårar ur på slutet. Det är som att han skriver och skriver och skriver och plötsligt inser han att han nog måste göra slut på det hela och då blir det ibland lite larvigt och överdrivet.

Japp, håller med ! Böckerna hade blivit mycket bättre om han kom igång med en otrevligt spännande början och inte överhalade sig på slutet. Han har ju dock skrivit några böcker som inte varit överdrivna i slutet. Inte mer än resten av boken alltså.

[Rakii 0]

Försvinnarna av Jerker Virdborg (2005)

 

 

Häromdagen läste jag en intressant artikel i DN´s kultursida om unga författarhopp i Sverige, bland dom fanns Jonas Hassen Khemiri, Sara Stridsberg, Lotta Lotass och Jerker Virdberg. Ögonen föll på Försvinnarna som jag hört talas om lite kort tidigare på ett annat forum.

 

Väl med boken i hand och efter ett tiotal sidor artar sig boken bra med Stockholmsskildringar av fin art samt att mitt efternamn uppenbarade sig, av alla finska och gamla efternamn så just mitt.

Hursomhelst medans sidantalet minskar, minskar även mitt intresse som redan efter 50 sidor börjat tröttna på huvudpersonens sökande efter barndomskamraten som försvunnit spårlöst. Det som från början visade sig vara en spännande personskildring efter en dyster barndom började bli en deckare av dåligt slag.

Här blandas flashbacks, besök hos gamla kompisar och nutiden ihop i en dålig soppa som gör det svårare att hänga med i handlingen som jag redan tappat intresset för.

 

Tråkigt nog höll inte boken hela vägen med sitt torra språk, enformiga dialoger och karaktärer som är lika roliga som ekar, lika träiga också...

 

Den unga svenska författarscenen har börjat försvinna nu efter att Claes Holmström och Per Hagman blivit äldre och slagit sig ned. Khemiris Montecore var inte alls i närheten av debuten Ett öga rött och jag orkar inte bry mig längre. Känns som jag får lägga all min tillit på Johan Ajvide Lindqvist i framtiden, sveriges författarhopp!

[Rakii 0]

Handlade loss på Pocket Shop för att fylla i stämpelhäfte så man fick en gratis bok, blev dessa;

 

Lunar Park - Bret Easton Ellis

Dvärgen - Per Lagerkvist

Stäppvargen - Hermann Hesse (gratisboken)

Räddaren i nöden - J.D. Salinger

Med kallt blod - Truman Capote

[Rakii 0]

Ännu mera böcker köpta, denna gången på Myrorna vid Ropsten;

 

Sömnen - Ulf Lundell

Pärlan - John Steinbeck

Röd Drake - Thomas Harris

De underjordiska - Jack Kerouac

Moment 22 - Joseph Heller

[Rakii 0]

Räddaren i nöden (Catcher in the rye) av J.D. Salinger (1951)

 

 

Räddaren i nöden blev Salingers enda roman som blev släppt före han steg av förfatarscenen nästan för all framtid föränns ett par diktsamlingar gavs ut. Det slutade troligtvis med att han hatade konstformen litteratur och var emot allt sådant som bokens huvudperson Holden Claufield är emot, litteratur, sport och film. En biografisk roman som på senare år fått riktigt kultstatus och klassas som den viktigaste generationsromanen från USA.

 

Holden är en rätt otrevlig tonåring att ha att göra med, rapp i käften och trött på allt får skolan nog efter han hamnat i bråk med en annan elev och blir relegerad, eller får foten som han hellre kallar det. Efterspelet blir det att Holden reser till New York för att ligga lågt tills hans föräldrar får reda på nyheten och tänker först bege sig hemmåt då dom tagit nyheten till sig.

 

Väl i storstan tar han in på hotell där han bedriver dagarna, på nätterna går han på stan, raggar upp fnask, retar upp hallickar och dricker sprit på nattklubbarna. Inte undra på att ämnena och huvudpersonen i fråga retade slag på många då boken kom under 50-talet.

 

Såhär i efterhand är Holden ingen person som jag vidare kan tycka om eller hålla av, oavsett sitsen han sitter i. Våra 2 år som skiljer oss känns dock mer avlägsna än vad man kan tro, han känns mer som en uppkäftig 13-åring med dålig språkhygien och tror han är äldre än vad han är. Hela upplägget är numera utnött och ganska tråkigt till och med, blir uttjatatd i längden och jag orkar inte med Holdens eviga gapande efter ett tag.

 

Vill man ge sig i kast med en bättre roman om generationer rekomenderar jag Lundells Jack eller om man vill ha en bok om resor så ge er i kast med Kerouacs På drift, här fanns det däremot inget positivt att hämta för min del.

 

En kul grejj dock är att Jake Gyllenhaal låtsas att vara Holden då han spelar emot Jennifer Aniston i The Good Girl, en bra Gyllenhaal (som alltid) i en förövrigt rätt bedrövlig film.

[Rakii 0]

Spindeln (Spider) av Patrick McGrath (1990)

 

 

För dom som sett David Cronenberg filmatisering så är det mesta bekant. Dennis "Spider" Cleg kommer tillbaka efter en vistelse på ett asylum tillbaka till sina barndomskvarter i East End, London i början av 1950-talet.

 

Han tar in på ett fallfärdigt hus som fungerar som motell för mentalt sjuka individer och här sitter han hela dagarna, skrivandes och rökandes i möglet och gaslukten från verket intill kanalen där huset är belagt. Spider börjar tänka tillbaka på sin miserabla barndom allt eftersom tiden går i East End, minnena efter fadern som dödade modern för att sedan överge sonen och bli tillsammans med fnasken Helda satte sina spår i Spider som med tiden börjar glida in i en psykos.

 

Jag är en av dom som sett filmen och en av de få som verkligen gillade Cronenbergs stämningsfulla psykologsiska drama om en man som plågas mera av sin psykiska ohälsa än sina demoner. Han har redan då boken börjar tydliga drag av paranoid schizofreni som senare uppenbarar sig allt mera att han börjar isolera sig i rummet med spindelnät upphängt av tråd överallt.

 

Däremot är inte boken lika bra som filmen, här blir det för mycket flashbacks av hans barndom och för lite nutid, jag är mer intresserad utav Spiders mentala hälsa som man kan dra freudianska aspekter med, barndomen, skyddande mor som artar sig till isolering och paranoia. Barndomsbilderna blir för många som får historian om han i vuxen ålder kännas platt och tråkig som barndomskildringen är.

 

Kan man sin psykologi så är det lätt att fastställa vad som sker i hans huvud allt eftersom boken går mot sitt slut, och det som sedan för den oerfarne av psykologi-läsaren ska få sin sista uppvisning i hans hjärna slutar det oengagerande och ohändelserikt för min del som redan vet vad som händer hela tiden.

 

Ralph Fiennes som Spider

 

Som film funkade den som sagt avsevärt mycket bättre men boken har sin ljusa stund med dom psykologiska elementen som tenderar tyvärr att bli allt för få eller undangömda för läsaren. Se filmen och läs boken i nödfall om man inte förstod filmen.