Jump to content

Böcker?


Recommended Posts

Marilyn Manson talking av Chuck Weiner (2004)

 

marilyn_manson.jpg

 

Så här står det till, jag gillar verkligen Marilyn Manson som artist och har gjort det sedan jag var liten då han är mer än bara en chockande musiker utan en stark låtskrivare som skildrar samhället som det är utifrån bara hans perspektiv samt han är en intelligent musiker som vågar stå på sig och vad han tror på samtidigt som hans look gått lite till överdrift de senaste åren men hans skivor Mechanical Animals samt Holy Wood är för mig ett par självklarheter.

 

Däremot håller sig inte boken alls lika bra som Neil Strauss biografi The long hard road out of hell som i sig är en mycket bättre skriven bok med spännande kuriosa och en rakt igenom intressant och bra bok, något detta inte är på den enda punkten att boken bara citerar Mansons egna ord som han sagt och inte följer någon som helst struktur eller någonting. Bara kapitelindelning med citat löper boken hela tiden och det är mindre intressant även om man läst föregående biografi av Strauss, sedan att inte författaren själv inser att detta kan aldrig sluta bra då man inte skriver något själv utan bara tar orden ur munnen på sångaren.

 

-2/5

Link to post
Share on other sites
  • Replies 957
  • Created
  • Last Reply

Top Posters In This Topic

Att älska som en porrstjärna (How to make love like a pornstar) av Jenna Jameson med Neil Strauss (2004)

En förtvivlat vidrig, ärlig och vansinnigt vacker självbiografi om Jenna Jameson skriven tillsammans med välkända journalisten och författaren Neil Strauss (New York Times, Rolling Stone, Mötley Crüe-biografin The Dirt och Marilyn Manson-biografin The Long Hard Road Out of Hell) om hur den bustiga blondinen blev det största namnet i historien av vuxenunderhållning. Boken är en växelvis tragisk och triumferande uppväxthistoria, en freakig och lustig sexlek, och en anmärkningsvärd avhandling av kvinnlig styrka, allt i ett.

 

Att älska som en porrstjärna: En sedelärande berättelse beskriver Jennas egna långa väg ut ur helvetet, från den sjaskiga undersidan av Las Vegas som tonåring, till världen av motorcykelgäng och strippklubbar, till hennes position som porrvärldens ledande stjärna. Från en värld omgiven av övergrepp, våldtäkt, och mord till hennes nuvarande liv av berömmelse, pengar och lycka... Jenna har gjort allt.

 

Jenna Jamesons omtumlande story rymmer alla de givna bakgrundsdetaljerna: svart som natten, motbjudande realistisk - och bitvis vansinnigt rolig. Men Jameson har inte varit feg: Att älska som en porrstjärna: En sedelärande berättelse är ingen simpel gråthistoria. Porrindustrins nuvarande drottning berättar närgånget och uppriktigt om sexuella erfarenheter som räcker i flera livstider.

 

Jenna hör väl till den manliga allmänheten egentligen att känna till tycker man, jag hånar nu inte den som inte hört tals om henne men i vårat hypermoderna samhälle där sex inte längre är lika tabubelagt som tidigare och porren bokstavligt talar växer sig in i våra hem och länder så känns det samtidigt som att det knappast finns någon som undgått giganten Jamesons framgångsrika karriär som modell och porrfilmsstjärna. Men detta är inte heller första gången ett sånt här livsöde skrivs ner på papper, det har redan skett ett par gånger såväl som 70-tals porraktrisen Linda Lovelace var först har jag för mig med att avteckna sin börda porren givit henne och hennes historia skiljer sig mycket jämnfört med Jennas då det handlar om en annan syn på sex, tidsera och hon hade mer otur helt enkelt. Jenna hade det emellertid inte heller så pass lätt vilket man får ta del av i dom första kapitlen i boken men det känns ändå som det krävs den varan för att bibehålla intresset och ha en dramaturgi i boken som löper som en röd tråd, man har hela tiden historian om hennes första möte män i bakhuvudet och sen ser man vart det förde henne.

 

Även Pamela Anderson har skrivit en egen bok, Star samt den dåvarande unga porraktrisen Traci Lords har gjort en mer ambitiös, ärligare och i mitt tycke bättre bok än Jennas är då hon fått hjälp med att skriva boken av Neil Strauss som själv nyligen debuterade med raggningsbibeln Spelet. Ändå är det en trovärdig och vacker historia om en ung kvinnas kamp mot det mansdominerande samhället och som man redan vet är ju porrindustrin trots fördomar den bransch där kvinnor tjänar och lyckas bäst i då det egentligen inte är någon beskrivning om porrindustrin i sig trots att det finns kapitel för sig för det men ändå... boken gick hem trots små brister och en ganska enformig ton rakt igenom men jag brukar uppskatta biografier och även om Jenna inte tilltalar mig som aktris så kan jag ändå inte låtas bli att sugas in i den nästintill 600 sidor tjocka boken och sluka den.

 

+3/5

Link to post
Share on other sites
  • 2 weeks later...

Den oerhörda värld jag har i mitt huvud: en bok om Franz Kafkas skrivande av Hans Blomqvist (2006)

 

Hans Blomqvist (som tillsammans med Erik Ågren översätter Kafkas samlade skrifter) har med bruk av sitt grundmurade Kafkakunnande framställt denna klarläggande bok om den store författaren - om hur Kafka levde och arbetade och om hur han själv såg på sitt skrivande.

 

Jag har under min tid som frenetisk Kafka-läsare och fanatiker ramlat över en himla massa biografier om mannen och myten Kafka men ingen har väl hittills tilltalat mig på samma sätt som denna som är sålunda skriven av männen som översätter hans texter för förlaget Bakhåll. Här ger dom en väldigt djupgående och informativ bild över Kafka som person och författare, man blandar in riktiga faktan med fiktionella scenarion där man får sig en uppfattning om hur Kafka kan ha levt och haft det i sin tid. T.ex har man valt ett stycke där man hänvisar till Kafkas vardag och hur en morgon kunde varit för honom, gav åtminstone mig nya synpunkter på honom som karaktär och författare, en intressant sidohistoria. Man har även valt att lägga mer tyngd på hans författarskap och litteratur än andra biografier som plöjjer hela livshistorien utan här tar man hänsyn till att läsaren redan har goda kunskaper om personen i fråga och har egen analytisk förmåga då man ställs inför frågeställningar kring huruivda Processen är, om Förvandlingen avhandlar Kafkas eget liv osv samtidigt som författarna själv bidragit med diverse egna teorirer. En informativ och faktarik men annorlunda biografi som verkligen bör läsas av den som redan är inbiten Kakfafantast.

 

4/5

 

Sodoms 120 dagar (Les 120 journées de Sodome) av Markis Donatien Alphonse François de Sade (1790)

 

deSade5a.GIF

 

Markis de Sades De 120 dagarna i Sodom från 1785 är världslitteraturens mest ökända verk. Texten skrevs på en 12 meter lång och 12 centimeter bred pappersrulle som hölls dold i författarens fängelsecell i Bastiljen.

 

De 120 dagarna i Sodom förenar brutala delirier och systematisk ondska med filosofisk skärpa och svart humor. den står som ett ofullbordat, förkrossande monument över människans paradoxala frihet vid den sexuella fantasins yttersta gräns.

 

Vad ska man egentligen säga om De Sades författarskap om inget annat att det var något helt annat och nytt på den tiden då det begav sig. Ingen på den tiden hade ens säkert haft tanken att lösgöra människans allra innersta sexuella önskningar och filier som kom att ligga grunden till boken som senare filmatiserades som mästerverket Salò - Sodoms 120 dagar av Pier Paolo Pasolini. Boken är inte så värst mycket annorlundare än filmen om man är bekant med den, ett antal högt uppsatta personligheter rövar bort ungdomar och har dom i ett slott tillsammans med folk som berättar om sina sexuella erfarenheter som barn b.la rör det mycket sig kring pedofili varav författaren smutskastar hela kristendomen med att anklaga samtliga präster och munkar som antastare av barn. Och visst, det råder ju ingen brist på samhällskritik och han fick en del stryk för boken då den publicerades, så här mycket våld, nakenheter och sexuellfrigörelse har aldrig skådats och hittills har nog ingen bok kommit upp i samma nivå. Men det räcker inte för min del att behålla intresset uppe efter att man blivit introducerad till allt för många karaktärer man orkar hålla reda på samt att hans enda charm med boken är alla beskrivningar som är ytterst välgjorda och bra men har bara anlag för att chocka vilket dom inte gör. Boken är alltför lång för sitt eget bästa och bristerna är många då hela boken egentligen inte känns alltför välarbetat och ses som bara en bok att avskräcka folk ifrån mer än att finna någon poäng med den som den säkert likt filmen har men som jag inte orkar bry mig om.

 

2/5

 

Sen har jag även återvänt till serieuniversumet med ett antal serieböcker som betytt mycket för min utveckling inom intresset, såväl som Batman: The dark knight returns och senare ska jag försöka ta tag i dom underbara serierna Hellblazer och Preacher, mer om Batman senare om det är okej att skriva om det i tråden vill säga.

Link to post
Share on other sites
  • 2 weeks later...

Androiders drömmar (Do androids dream of electric sheep?) av Philip K. Dick (1968)

 

PhilipDick.jpg

 

 

För oss som sett Blade Runner så känner man sig stort i hela historien med Deckard som ska avliva ett par androider i ett framtida samhälle där man fraktar androider till kolonier på mars. 8 stycken lyckas rymma varav skada en av Deckards kollegor och han får i sin tur uppdraget att hitta och döda dom, precis som i filmen. Men skillnaderna är flera än så om man räknar efter, här är Deckard en mer sofistikerad och framåtriktad personlighet som bor med sin fru i ett modernt hus och äger t.o.m. ett husdjur (en robot men i alla fall) vilket ses som en stor grejj. Djur är sedan länge utdöda och nu får människorna förlita sig på mekanismer i stället vilket inte i sin tur bidrar med något vidare, men Deckard gillar ändå sitt får han har men drömmer vidare om riktiga djur, b.la en häst som grannen har. Därav namnet på historien som mer fokuserar på just dessa mekaniska djur i stället för den filosofiska frågeställningen kring androidernas liv och allt det viktiga som förekommer i filmen. Däremot har Dick som alltid väldigt bra beskrivningar av sina karaktärer, platser och hela den artificiella värld människorna lever i, något av hans starkaste kort tillsammans med hans idérika historier som oftast är häpnandsväckande djupgående och egensinniga. Som helhet fungerar boken desto bättre om man har filmen i bakhuvudet hela tiden så man kan känna igen sig i saker eller få nya detaljer för sig som inte är med men som vanlig bok fungerar den dock mindre bra men jag kan ändå inte hjälpa det att jag faller för den här sortens litteratur då Dick ändå är en gigant inom en av mina favoritgengrer och för SF-älskaren är denna en självklarhet trots brister för den vanliga läsaren.

 

+3/5

Link to post
Share on other sites

Diktskola av Marcus Birro (2003)

 

MarcusBirro.jpg

 

Missvisande titel om annat då boken egentligen inte handlar om Birros egna diktande då den till stor del försöker sig på det svåra, att genomgående försöka inspirera och få folk att skriva bättre. Samtidigt som det inte egentligen är någon direkt manual för hur man slipar på sitt författarskap mer än bara på några få punkter författaren själv går igenom, för mer än så blir det inte. Birro själv är ju författare som jag inte har någon speciell relation till mer än att jag nästan läst alla hans romaner men mer än så är det inte. I stället så kan jag se boken som en mindre inköpsport till hans eget författarskap mer än att lära andra yrket, och sure om det finns hints hur man går till väga handlar det mera om honom, hans liv och författarliv. Jag slukar boken ändå rätt lätt trots att den inte direkt ger mig så vidare mycket som hittills Stephen Kings Att skriva har gjort som man bör vända sig till i stället men boken fungerar avsesvärt bättre som biografi än författarhandbok.

 

3/5

Link to post
Share on other sites

Landet utanför av Marcus Birro (2003)

 

birro.jpg

 

Zoloft, Trilafon, Zeldox, Cipralex, Oxascand och Propavan. Samtliga läkemedel som klassas i fack alltemellan antideppresiva till antipsykotiska, en är också en benzodiazepin, alltså ångestlindrande. Allt detta får jag stoppa i mig för småsaker som sakta växt sig större inom mig. För att få ett stadigare grepp om situationen krävs det att man kollar närmare på händelsen och lite kort kan jag berätta att jag hamnade i ett psykostillstånd under sommaren, min depression ökade från normalt till kraftigare samtidigt som jag kom allt längre och längre ifrån verkligheten, jag var vemsomhelst i Sverige. Vemsomhelst som kommer att bli en av dom där som det viskas om bakom ryggen, man kallas för knäppgök eller psykad. Numera är jag också arbetslös varav situationen försöker arta sig till det bättre men jag är som X i boken, en ensam person i ett land fullt av människor där vi alla så småningom går under om vi inte tar oss i kragen. Jag söker nu inte sympatier för mig själv som kan tyckas vilket inte heller Birro gör i boken utan visar bara upp hur det kan gå för personer som hamnar i fack hos landstinget.

 

X är vemsomhelst, han kan vara en du känner, eller någon avlägsen klasskamrat som numera växt upp till en person som jobbade i bokhandels tills han fick sparken för sin reumatism. Han kan också vara trots detta en levnadsglad person som ändå försöker få rutinsaker att gå samman med sjukhusbesök och kärlekslivet med Hannah som han träffat, en person med minst sagt strulig bakgrund men dom hittar varandra. X är ingen alls medans han ändå är någon, ingen för Sveriges regering som inte tar sig an honom och problemen, medans han är hjälten i historien, huvudpersonen som får oss alla andra med liknande problem att fatta ställning och vågar kämpa. Birro skapar en sorts glöd samtidigt som med stark berättarglädje och lyrik uppdiktad på samma sätt som Lundell i sina böcker, det krävs lite för att skapa så pass mycket ändå.

 

4/5

Link to post
Share on other sites

Att skriva (On writing) av Stephen King (2001)

 

stephen_king_bw.jpg

 

Efter det nästintill brutala nederlaget med Birros försök till att samla sitt skrivande och dess magi i en egen bok blev det platt, däremot lyckas King behålla samtliga faktorer utmärkt i sin bok som Birro försökte förmedla. Här går han noggrant och genomgående igenom sin barndom där han redan började skriva historier för klasskamraterna och utvecklade det till det senare till noveller och sin första roman, Carrie. Resten är egentligen historia är ju lätt att säga men för mig har ändå king fortsatt vara tämligen anonym i sin person och mystiskt hemlighetsfull. Man får följa med samtliga delar av hans liv, och nya aspekter framträder långt senare som jag inte hade en aning om och utan att drypa allt det sorgliga och svarta i tårar och sympatier blir det mera av en inspirationskälla med det ondskefulla i hans vardag till något positivt. Slutligen är det den delen av boken då han framställer skrivandet som jobb eller hobby som är en högst intressant genomgång av det skrivande mediet och vad det betyder för honom som person samt hur man kan bättra sitt eget. Fungerar utmärkt som både biografi och skrivhandbok i mindre utsträckning i mitt tycke.

 

4/5

 

Volt av Per Hagman (1994)

 

Per_Hagman.jpg

 

När jag var i samma sortens skede i ungdomen som Hagman var då han skrev artikeln om sin ungdom i Skövde som den enda gothen i stan är det mycket jag kan relatera till, inte minst att jag var ung och naiv identitetssökande person. Hagman växte upp i en liten håla liksom bokens huvudperson Vendela som är svartrockare (modeordet för goth) som möter musiker Vincent i Stockholm efter att ha flyttat dit. Livet håller dock sin samma gång och balans som boken gör mestadels av tiden utan att riktigt förnya sig eller utveckla sin handling. Mycket av det man läser händer sen om och om igen, dom diskuterar musik, röker och är allmänt fjortis-deppiga av sig som man kan förstå i den åldern. Man märker såväl att Hagman sökt inspiration från Bret Easton Ellis världar med ytligheten och denna sortens liv dom lever, främst Ellis genombrotssroman Less than zero känns föga plagierad här. Boken lever nästintill bara på sina konversationer om The Cure som kan vara intressanta att ta del av men mycket går förlorat och detta är mestadels en ytlig men småcharmig tonårsroman som senare blev generationsroman med hela svenska folket (?).

 

2/5

Link to post
Share on other sites

En av grabbarna av Johan Höglund (2005)

 

Även om nu fotbollshuliganism är en relativt nyodlad term i samband med medias vakningar av diverse sammandrabbningar fotbollsfans emellan så har rötterna gått tillbaka i tiden tills början av 70-talet. Redan efter att modsen era började dö ut och skinheadkulturen efter 60-talet börjat etablera sig alltmera så kom även att våldet med dess manifest av öldrickande modemedvetande arbetarklassmän att växa till en hel fullspäckad kultur av adrenalinstinna vuxna karlar som bankar skiten ur varandra, bokstavligt talat. Tråkigt nog går inte boken den historian så pass mycket till mötes utan förklarar mer kortfattat om utvecklingen inom AIK´s Black Army firma "Firmanboys" som växte upp under 80-talet med ett flertal kickers och skinheads i spetsen. Firman växte så småningom och författaren (även om det nu osar spökskribent) höll till i kretsarna och våldet blev en rogivande term i hans liv.

 

Kort och oglamoröst blir man introducerat till en nästintill livlös och poänglöst berättarjag som jag varken har lätt att sympatisera med eller varken ogilla för den delen då han hela tiden hänger på gränsen. Boken känns mer som en prosaaktig kärleksförklaring med hataktiga inslag till hela kulturen som mestadels handlar om Stockholmsscenen och varken något om den brittiska som är mer intressant. Att sedan hela boken i stor utsträckning bara utgår ifrån ett förstaperspektiv och hans liv känns relativt livlöst och väldigt tråkigt i sin stora utsträckning, ville ha mera historia och mindre personligheter även om det är något jag brukar sträva efter, nåväl, nästan godkänd för sitt tema men dåligt utförande.

 

+2/5

 

Fight Club av Chuck Palahniuk (1996)

 

palahniuk.jpg

 

På många sätt påminner denna om ovanstående bok till stor del att båda avhandlar män som slåss för att fylla ut tomheten i sina annars så innehållslösa liv. Här är det även en berättarjag utan namn vilket känns däremot bättre till den del att man vet hur det redan står till i själva handlingsförloppet då man läst filmen och förstått den, om inte hänvisar jag till mitchies mastodontanalys. Här är det samma person som Norton gestaltar i filmen som är en sömnlös krabat som börjar gå i sin egen form av terapi, i stödgrupper för att visa världen att han finns samt får dröpa i sig självömkan och tröst i olika former. Tids nog träffar han på Marla Singer och en person vid namn Tyler Durden uppenbarar sig och startar Projekt Förstörelse.

 

Sen är det en bra sak att ha en fördel då man läser originalversionen som jag har ståendes i bokhyllan men tog och lånade den svenska översättningen för att jämnföra och kan kort och gott säga att Palahniuks sätt att handskas med språket går till stor del förlorad här. Man dröper i sig slang, konstiga ord och en del annat som inte riktigt gör sig rätt på svenska och frågan kvarstår ändå varför bibehålla det engelska namnet då man gott samtidigt kunde översatt titeln till Slagsmålsklubben som var tänkt från början men något måste ju ha stoppat dom, som hade med bandet med samma namn att göra. Hursomhelst håller sig konstigt nog inte boken så bra jämnfört med filmen men om man nu bara fokuserar på boken så går mycket förlorat då det visuella i filmen klargjorde en del saker i beskrivningarna bättre då Palahniuks fördel inte är just beskrivningar har jag märkt, eller om han nu skiter i det rentav. Samma sak med karaktärsskildringarna som inte riktigt känns av på samma sätt och om jag inte sett filmen hade dom säkert varit rätt bleka och tråkiga. Choke var trots allt en smula bättre även om jag fann den medelmåttig till stor del, och Palahniuk avhandlar samma sortens teman i varje bok känns det som, kom med nåt nytt. Snälla?

 

3/5

Link to post
Share on other sites

Att komma hem ska vara en schlager av Per Hagman (2004)

 

Jag befinner mig i Per Hagmans multikulturella universum efter att jag läst om Volt började jag nästan direkt med Att komma hem ska vara som en schlager som även gett namn till ett inlägg på min blogg. I dessa vidsträckta kontinenter som sträcker sig såväl ner genom Europa till Afrika reser Hagmans pseudonym, han själv i många avseenden i denna smått biografiska historia genom land och rike i jakt på en plats att kalla hem om han inte redan har ett. Konstigt kan tyckas att han radar upp sina prosastycken i rad efter rad med att i stort sett in i 170 sidor i boken använt sig av dialog i kanske 1 avseende på 5 korta rader. Hans sätt att sen bygga upp hela historien i sig självt har en del bristningar då författaren väljer hela tiden att lägga för stor tyngd på det obefintliga i sin dekadenta vardag och blir för mycket småsaker som storas upp i stället för att lämna plats åt stadsbeskrivningar. Det känns emellertid som han inte alls befinner sig på dessa platser då man som läsare utelämnas till stor del av städerna, och så bortsett från enstaka episoder då han vandrar i Paris, stöter ihop med tv-bimbon Gynning och avlar en falk i Kairo. Mycket mer än till beskrivningar blir det inte men brist på personligt engagemang och gnista saknas inte då Hagman lägger ner sin energi mycket på det personliga i hans berättelse, hans tvivelaktigheter i vardagen, hur han aldrig passat in någonstans och sökt sig till nya platser. Såväl som en ungdomsgoth i Skövde som han var till Stockholm, Milano, Kairo, Paris, Rom och Göteborg är utmärkta på kartan i hans resa kraftigt inspirerad av Kerouac utan att det riktigt märks.

 

3/5

Link to post
Share on other sites

Känna mönster (Pattern Recognition) av William Gibson (2004)

 

gibson2.jpg

 

1948 förubestämde George Orwell på sitt eget sätt hur storebrorsamhället sakta men säkert skulle växa fram ur efterkrigstidens dekadenta tidsålder. 1984 skulle det totalitära samhället som går hand i hand med Hitlers fantasier om ett tusenårigt rike komma till slag, men något hände. Vad som nu skedde var inte en revolution av Thomas Bodströms föregångare utan en revolutuion inom den moderna sci-fi litteraturen som inspirerat sig av Arthur C. Clarke (2001), Philip K. Dick (Blade Runner) samt Isaac Asimov (Jag, Robot). 1984 var året då den mest inflytelserikaste författaren inom vår tids sci-fi gengre cyberpunk skulle framträda med sin roman Neuromancer som behandlade ett framtida någorlunda korrupt samhälle där hackers, lejda mördare och datacowboys rymde på en och samma yta. William Gibson som låg bakom boken gjorde senare en trilogi med nämnda boken inblandad tillsammans med Count Zero och Mona Lisa Overdrive. Så vad förväntar man sig av Gibson för 2000-talet? Trots att jag redan har facit i handen gånger två då jag läst boken en gång tidigare då jag var som mest fast i Gibsons skrivsätt och nu tänkte jag att det vore tid att se om den blivit bättre.

 

Här möts man av en liknande antihjältekarikatyr, en ung 32-årig kvinna som heter Cayce som jobbar med logos som hon skapar till olika företag. En trendjägare är väl rätt ord för henne yrkesval som numera kantas av jakten på sin försvunna far samt en stor konspiration mot henne. Mera än så fick jag inte reda på av handlingen som ebbade ut för mycket i handlingsutveckling som fick sig en ordentlig törn. Uppbyggnandet av handlingsutvecklingen följde inte med resten av handlingen som slutade helt i något för mig obegripligt samt svårgenomförligt att komma igenom. Dialogerna är som vanligt inte Gibsons poäng då han för in för mycket hackerslang samt datorsnack som man inte kanske har tendenser att förstå medans det inte är direkt trovärdigt. Boken bjuder ändå på mycket jag skulle kunna gilla då jag föredrar gengren och i början tenderade det till att bli hans bästa bok men för komplicerade utvecklingar för handlingens eget bästa och tråkiga intetsägande karaktärer föll det pladask, nästan i alla fall. Fanns åtminstone vissa grejjer som hade potential att lyckas vilket dom emellan åt gjorde men resten var inte direkt bra.

 

2/5

Link to post
Share on other sites

Tenaka - Skuggprinsen

 

David Gemmel

 

Legender frånn Drenai, 2

 

 

Efter "Belägringen" (del 1 i serien) hoppades jag på att få möta de överlevande hjältarna i nästan bok, men blev ytterst besviken. Andra boken utspelar sig mer än hundra år efter första, och den första bokens huvudpersoner skymtar endast i sina ättlingars vördnad för dem. Även om jag visste att boken är skriven för "ungdomar" tycker jag att det är dåligt att den känns långrandig efter bara 1/4. Ungdomar är väl inte tröga i huvudet heller, det var inte längesen jag själv va en... Hm. Nåväl, personerna har en förmåga att smälta in i varandra med sitt svettiga hjältemod och ridderliga ödmjukhet inför döden.

 

Fortsätter trean i samma hjulspår, med vilda kvinnor som tämjs av hjältarnas dödsförakt, vet jag inte om jag orkar läsa allt.

 

För mer info: http://www.sfbokhandeln.se/asp/artikel.asp?VolumeID=14242

 

 

 

 

 

 

Ps: För mer info om vad jag tyckte om första boken, kontakta mig. Jag betvivlar att jag orkar/hinner skriva något om den också.

Link to post
Share on other sites

Dylan: Biografin (Down the Highway: The life of Bob Dylan) av Howard Sounes (2001)

 

sounes.jpg

 

Sällan hittar man någon bok direkt som man vet kommer passa en oavsett gengre, däremot är just biografigenren en allsmäktig pelare till mitt intresse för litteratur. I dessa stunder hittar man nya perspektiv, livssyner och fakta kring personer i fråga samtidigt författaren riskerar att välta hela din egen syn på personen med sin text, det ska beröra och uppröra. I detta fall gör det varken heller då boken inte är sorglig i bemärkelsen gripande eller varken upprörande.

 

Dylan (född som Robert Zimmerman) fick jag nys om redan i tidig ålder men aldrig riktigt fann en plats för honom hos mig då jag hade på den tiden väldit utrymmningsfattigt musikintresse. Tiden gick fram till någon sommar sedan jag fick upp ögonen för Rubin Carter-protestsången The Hurricane från albumet jag Desire varav jag rankar högst tillsammans med Blood on the tracks. Vad som sedan följde var en förälskelse i samma sortens bemärkelse jag hade för Leonard Cohen tidigare, två giganter inom sin gengre och båda judiska män med liknande sätt att tolka samtiden. I Sounes bemärkelse följer vi med Dylan från tidig barndom som i vilken biografi som helst vilket det egentligen är, en bok som alla andra i mängden vilket inte stör mig alls att den inte sticker ut då den tilltalar trots allt den Dylan-förälskade person. Efter barndomens steg mot vuxenlivet följs man åt av dom första trevande stegen mot sången ur flera olika personers synvinklar utan att använda Bobs egna ord, vilket visar hur författaren valt att begränsa uttrymmet för fakta och således tolkar hela historien själv och förlitar sig på andra.

 

Helheten är en stark skildring som är troligtvis en av de bättre biografier jag läst tillsammans med Sounes Bukowski-biografi jag läste i somras. Det saknas verkligen ingenting av vare sig fakta kring livet, hans musik, kvinnorna eller något annat heller för den delen och väntar på att se han live i Globen nu i mars.

 

4/5

Link to post
Share on other sites

Ingen annan som var uppe och besökte bokrean i natt? Hittade en del fynd bland resterna av deckare och en del annat intetsägande böcker, därav Gentlemen och Gangsters av Klas Östergren samt en encyklopedia över de mest ökända seriemördarna, full med fakta, bilder och annat smaskigt. Får se även om jag kommer iväg och kan komplettera Lundells trilogi i och med att Värmen finns billigt.

Link to post
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

Loading...

×
×
  • Create New...