Jump to content

Böcker?


Recommended Posts

Mörka Tornet: De tre blir tragna (Dark Tower: Drawing of the three) av Stephen King (1987)

 

stephen_king2.jpg

 

I och med fortsättningen på Revolvermannen är Roland av Gilead, den sista revolvermannen av ett utdött släkte finner sig i en annan värld än den han är van vid, liggandes på en utbredd strand med ett ändlöst hav intill sig börjar äventyren igen.

 

På stranden finns tre dörrar alla märkta med ett namn som i sin tur tar Roland till olika tidsepoker i USA. Den första han stöter på och som han ska "dra" med till världen som följeslagare blir den unga knarktorsken Eddie Dean från New York.

Väl uppe i luften infinner sig Roland på ett flygplan och observerar allt från Eddies ögon och slutligen konfronterar honom med att bli god hjälp till Eddie i alla situationer han sätter in sig i, Eddies uppgift är att "transportera" droger till gangstern Enrico Balazar men allt går inte som det ska och Roland får en försmak av våran värld.

 

Senare följer även ett par andra karaktärer i bilden varav en är en rullstolsbunden kvinna vid namn Odetta som har multipelpersonlighetsstörning, men som vanligt förväxlas sjukdomen med schizofreni och man kan inte hjälpa att bli besserwisser, men det är egentligen den enda bristen boken har då samtliga karaktärer som man får lära känna är som vanligt i Kings vuxnare universum bra uppbyggda och stadiga historien igenom. Det är intressant för egen del att följa Eddies kamp mot beroendet samtidigt som Odetta kämpar mot hennes onda sida av sig själv Detta som blir en farlig följeslagare i Rolands band.

 

Jag gillade verkligen hur King i och med föregångaren blandade ihop western med fantasy och drog in lite post-apokalyptiska tendenser i historien, här sker samma sak fast western, fantasy och nutid korsar varandra på ett riktigt bra och ingående vis som gör variationen mer rolig och inlevelsen i historien blir ett plus mera samtidigt som genom varje del följs ett scenario på stranden där Roland började historien.

 

Det är tråkigt att tredje delen blir först översatt nu och kommer ut i handeln i början av nästa år då den skulle släppts nu i september, men som sagt, den som väntar på något gott...

Link to post
Share on other sites
  • Replies 957
  • Created
  • Last Reply

Top Posters In This Topic

Angående Allt är upplyst...

 

Den ligger på min "ska läsa lista". Jag kan trösta dig med att min kompis som har läst den sa precis samma sak, men när hon hade läst sista sidan föll allt på plats och det blev en sån där skön känsla av att allt föll på plats. Så läs på.

 

Antar att du läst tärningsspelaren? Annars... läs! Underbar!

 

// Principessa

Link to post
Share on other sites

Talismanen (The Talisman) av Stephen King och Peter Straub (1984)

 

king_3.jpg straub.JPG

 

Mitt King-läsande fortsatte i hög grad efter förra boken, och denna såg jag en skymt av på biblioteket häromveckan i "lästips"-stället och blev intresserad då jag sett en annan bok av dessa två författare i skolan tidigare, denna var däremot uppföljaren Svarta Huset som kom 2001.

 

Här har King och Straub valt att sammarbeta vilket resulterade i en mastodontisk bok på närmare 800 sidor med det klassiska temat kampen mellan gott och ont, denna gång i en variant med fantasy, skräck och vardagliga problem som kan dyka upp. Hjälten i boken är den 12-åriga Jack Sawyer som tillbringar eftersommaren med mamma på hotellet Alhambra intill Atlanten. Här är dagarna långtråkiga och ångetsfulla då modern har cancer och inte långt kvar att leva. Jack stöter på en tivolivaktmästare, Speedy som säger att Talismanen kan hjälpa Jack att få modern frisk. Problemet är bara att Talismanen är på andra sidan landet i det Svarta hotellet vakat av riddare och annat otyg som ondskefulla mr. Sloat bossar över.

 

Jack tar sig an uppdraget och beger sig västerut på vägarna där han kommer stöta ihop med diverse olika skepnader, därav en varulv kallad Varg och Sloats son Richard. Det blir en farofylld och lärofull resa för Jack som växer som person och lär sig mycket matnyttigt om livet.

 

Till att börja med är det en smått fantastisk historia man presenteras till, redan i början då Jack befinner sig på hotellet känner man verkligen passionen i de båda författarnas iverhet om att få släppa lös deras fantasier och Jack är verkligen en skickligt uppbyggd karaktär som man fattar tycke för på en gång. Man beundrar och jag har sedan starten gjort det för Kings förmåga att bygga upp karaktärer som är barn, en av hans starkaste sidor. Sedan är ju miljöerna alltid likaså väldetaljerade och blir ju bara bättre då det blir dubbelt så bra av båda sakerna då Straub är med och målar in sina fantasier på pappersarken.

 

Handlingsmässigt finns det mycket lite att klaga på, upplägget gillar jag skarpt och påminner lite om Sagan om ringen möter någon form av roadmovie-upplägg till en början som nästan helt förvandlas till fantasy då Jack kommer över till Terretorierna som är en sorts spegelvärld till våran där folk har "tvillingar" och Jacks mor är en drottning, döende i denna världen likaså. Finns som sagt få brister, det enda jag kan klaga på är att det blev lite väl mycket resor till Terretorierna och för lite resande på vägarna då jag har en förkärlek för bilresor utförda av bokkaraktärer men är fullt förståeligt att man inte kan balansera hela första 1/4 på enbart sånt.

 

I överlag är detta en kraftfull äventyrsberättelse som höll mig i sitt grepp i stort sett hela tiden med spännande karaktärer och är första gången på länge som en bok höll mig såhär, en av Kings starkaste böcker och kanske rentav det bästa han legat bakom. Även Peter Straub ska ha lika mycket beröm han trots att jag inte läst något utav honom ännu kanske det blir ändring på det.

Link to post
Share on other sites

Varsel (The Shining) av Stephen King (1977)

 

stephen_king.jpeg

 

Har blivit väldigt mycket läsande i helgen och hade avklarat halva Varsel i torsdags samtidigt som jag nästan var färdig med Talismanen sedan under lördagen och söndagen blev det Jurtjyrkogården, intressant med tanke på att båda böckerna har filmatiserats i likhet med de övriga böckerna jag läst hittills och med Shining färsk i bakhuvudet läste jag boken för att se eventuella skillnader som det kryllade av.

 

För oss här på forumet så är väl de flesta bekanta med Stanley Kubricks filmatisering av boken, och jag ska på en gång säga att Kubricks film är bättre än Kings miniserie och boken likaså, och de flesta är nog bekanta med hur Jack Torrence med fru och barn tar över Overlook Hotel över ett par månader varav isoleringen och hotellets onda historia får honom att själv bli galen och jaga familjen med yxa. Handlingen är sig lik i boken, såklart men här har King i stället fullt med nästintill onödiga kapitel om småsaker som han förstorar upp. Han målar ändå upp en bra stämning och man får en personligare inblick de flesta av karaktärerna, mest är ju Jack den karaktär som man får bäst inblick i. Även om man nu sett filmen framstår det ändå lite nya aspekter kring hans alkoholism och svårigheter som inte fanns med i filmen, det enda lite positiva jag kan komma på såhär långt. Bortsett från dom starka karaktärsskildringarna har boken enorma brister i spänningen och uppbyggandet som tar på tok för lång tid, man väntar tills dom 100 sista sidorna före saker på riktigt börjar hända och intresset har svalnat redan då om man sett filmen. Hade jag nu läst boken före hade jag troligtvis som många andra ratat filmen och gillat boken och miniserien mer som båda stämmer överens.

Link to post
Share on other sites

Måste bara stolt klappa mig själv lite ödmjukt på huvudet :lol:

 

Varför valde de inte in mig i Svenska Akademin?

Jag vet var skåpet ska stå minsann!

 

Eller så kanske jag ska satsa på att bli spågumma?

 

 

Dagens Nyheter om Nobelpriset i litteratur

 

 

ÄNTLIGEN !!!!

 

 

Klockan 13.00 idag tillkännager Svenska Akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl vem som får årets Nobelpris i litteratur.

 

Haha, de får nästan tjabblet här på vårt eget kära lilla forum att blekna vid jämförelse.

 

Själv är jag oerhört spänd på vem som får priset och jag kommer att slänga mig över närmaste "källa" klockan 13 prick.

 

Har någon här någon/några favoriter ni hoppas ska få priset i år?

 

Själv håller jag stenhårt tummarna för Orhan Pamuk, även om jag undrar om ledamöterna skulle dra sig för ett så politiskt kontroversiellt val.

Vi behöver bara gå tillbaka i tiden till när 3 ledamöter avgick i protest mot att Akademien inte tog ställning mot fatwan mot Salman Rushdie.

 

 

 

Undrar om det blir en saftig twist i årets val att se fram emot? :lol:

Link to post
Share on other sites

Drömfångare (Dreamcatcher) av Stephen King (2001)

 

stephenking.jpg

 

Varje år i 25 år har bekantskapskretsen bestående utav dom fyra männen Bävern, Henry, Jonesy och Pete träffats i en stuga i Derrys (Kings påhittade stad) skogar för att jaga och umgås tillsammans. Denna gången kommer däremot börjar mystiska ljussken på himmelen lyser upp tillvaron med någon form av utanstående livsform. Livsformen börjar sakta men säkert ta ett grepp om situationen mellan männen och till slut ebbar allt ut i paranoia och vanföreställningar.

 

King följer upp sitt sätt med att stoppa in utomstående livsformer i vardagliga situationer på nästan samma sätt som uppenbarar sig i Knackarna, åtminstonde så långt av Knackarna som jag läst. Här är det däremot karaktärerna (som vanligt) som lyser starkast i situationen som kunde gjorts mycket bättre. Jag är själv en UFO-fantast och läser det mesta jag kommer över och känner igen just ett scenario med flyende djur ur skogen från en verklig berättelse som finns med i Claes Svahns bok UFO-mysteriet. Däremot fick jag aldrig grepp om vad som egentligen hände emellan åt, kändes klumpigt fastställt men det var ändå karaktärerna som var den starkaste delen, vänskapsbanden och just Henry var en person jag föll för. Sedan att man valt att lägga in tillbakablickar i historien gjorde det med en lite personligare touch.

 

Historien skenar iväg lite väl mycket då man blandar in militären i allt med utomjordingar att göra, jag tappade greppet och intresset likaså då allt började som Alien, som likt filmatiseringen av boken blev det en aning platt och tråkigt och jag tyckte inte riktigt att den infann sig på samma sätt som Knackarna gör nu som jag läser.

Link to post
Share on other sites

Knackarna (The Tommyknockers) av Stephen King (1987)

 

g11432_u8843_stephen_king_200x318.jpg

 

Ni får ursäkta dröjsmålet med recensionen då jag haft full upp dom senaste dagarna och var redan klar med boken i förra veckan men... Det som först visade sig bli en av Kings kanske mest spännande böcker med en upplyftande början med att författarinan Roberta Anderson hittar ett föremål i skogen, efter lite grävningar upptäcker hon att det är ett skepp som tillhör någon mystisk livsform från kanske rymden. Hon får hjälp av sin alkoholiserade vän Jim Gardener och upptäcker att skeppet tillhör någon slags alien som dom kallar Knackarna efter en barnramsa. Mystiska gröna ljussken börjar dyka upp lite överallt och människorna i staden Haven, Maine börjar bli annorlundare.

 

Som jag skrev så visade sig boken bli riktigt bra med en stämningsfull, lugn och härlig början med att man fick slå bekantskap med dom både huvudpersonerna som jag fattade tycke för på en gång, därefter sker nästan ingenting förutom lite konversationer och annat under ca 250 sidor, vilket inte skadade resten någonting då jag tyckte om det mesta som skedde. Därefter började allt rasa samman som vanligt då King börjar slänga in för många olika karaktärer som man måste hålla reda på, blir för mycket för mig att hålla koll på och vilka dom alla är och vad dom gjort i tidigare kapitel. Det hela hade fungerat bättre ifall det enbart var 4 personer eller bara dom två första ett tag till i boken...

 

Greppet släpptes om mig så småningom efter att alla karaktärer började förändras, blev för mycket att hålla koll på och själva huvudattraktionen av historien var inte särskilt imponerande och blev besviken igen, tråkigt nog. Hoppas att Desperation som jag läser nu håller bättre tempo och handling.

Link to post
Share on other sites
  • 2 weeks later...

Startpistolen av Claes Holmström (1996)

 

holmstrom.jpg

 

Har faktiskt skrivit lite kort om denna tidigare i somras men valde att läsa den igen då den gav mig ett så pass starkt intryck första gången och skulle bli intressant att se huruvida den håller sig i omläsningen och nu kunde man även lägga märke till detaljer etc...

 

Historien centrerar kring triatleten Robert Englund som bor i Stockholm i sin husbåt på Djurgården, han spenderar dagarna med att träna, umgås med vännerna och sitta på heta linjen i telefonen för att ragga upp unga tjejer som han sen möter och rövar hem, som senare blir förda till diverse länder i mellanöstern för att agera slavar. På det hela sättet är det skrivet på samma sätt som utmärkte Bret Easton Ellis mästerverk American Psycho i sitt skrivande språk med diverse märken, kläder och vilka kretsar huvudpersonen umgås med. Holmström är däremot ingen Ellis märker man, samma våld finns inte med här och sen är ju samtidigt hela boken ur ett verkligt perspektiv då man kan diskutera kring huruvida American... är det eller ej.

 

Däremot gillade jag boken väldigt mycket första gången jag läste den, just p.g.a. American... inspirationen och hur huvudpersonen lever sitt liv, trots att jag har mer gemensamt med huvudpersonen i Holmströms debut Tredje stenen från solen så fanns det ändå en stor charm med Robert. Men jag uppfattar däremot mer brister i boken nu än första gången, mestadels beror det på ju att jag redan läst den en gång men allt rör sig i ett visst monotont sätt, han gör i stort sett samma saker hela dagarna, något som Jimmie i Tredje stenen... gjorde med men där hörde det till hans person, här tycks det vara så att Robert inte har något jobb och man får inte tillräckligt med fakta kring honom för att vara nöjd, han blir inte avskalad eller liknande utan det blir mest opersonligt emellan åt, tråkigt nog.

 

Ändå kan jag rekommendera boken till första-gången-läsaren av den då de flesta skulle säkert gilla de 90-tals Stockholmsskilldringarna om man känner igen sig i staden d.v.s. och den är riktigt underhållande ändå trots sina små svagheter.

Link to post
Share on other sites
  • 3 weeks later...

auster_paul.gif

 

Orkar inte köra igenom någon större recension utan berättar lite kort om Paul Austers båda böcker Stad av glas och Vålnader som ingår i New York-trilogin med en annan bok i samma trilogi som heter Det låsta rummet, dock läste jag bara dom två nämnda.

 

I den första boken blir deckarförfattaren Quinn uppringd sent en natt och blir förfrågad efter privatdetektiv Paul Auster (någon form av skämt från författarens sida), och Quinn efter ett tag tar sig an rollen som Auster för att skugga en far till en man som vill åt Quinns klient. Efter ett tag blir det mer och mer skumt då Quinn kommer fram till saker om mannen han skuggar.

 

I den andra boken är det hela en enda lång beskrivning av en man som skuggar en annan från ett fönster, dialog finns det inte och att går i tankebanor varvat med första personsvyer över New York, gatorna och mannen huvudpersonen skuggar. Tråkigt nog blandade jag ihop samtliga tre karaktärer med varann då dom kort och gott heter Black, White och Blue och fick från början problem med vem som var vem. Däremot blandar Auster in härliga noir-nyanser i sitt bildspråk han använder sig av, härligt beskrivna och utfört skrivet i båda böckerna och allt trappas snyggt upp mot sluten i dom båda, dock var Stad av glas med dialogerna och NY-beskrivningarna snäppet vassare och rekommenderas.

Link to post
Share on other sites
  • Moderator
Knackarna (The Tommyknockers) av Stephen King (1987)

 

g11432_u8843_stephen_king_200x318.jpg

 

Ni får ursäkta dröjsmålet med recensionen då jag haft full upp dom senaste dagarna och var redan klar med boken i förra veckan men... Det som först visade sig bli en av Kings kanske mest spännande böcker med en upplyftande början med att författarinan Roberta Anderson hittar ett föremål i skogen, efter lite grävningar upptäcker hon att det är ett skepp som tillhör någon mystisk livsform från kanske rymden. Hon får hjälp av sin alkoholiserade vän Jim Gardener och upptäcker att skeppet tillhör någon slags alien som dom kallar Knackarna efter en barnramsa. Mystiska gröna ljussken börjar dyka upp lite överallt och människorna i staden Haven, Maine börjar bli annorlundare.

 

Som jag skrev så visade sig boken bli riktigt bra med en stämningsfull, lugn och härlig början med att man fick slå bekantskap med dom både huvudpersonerna som jag fattade tycke för på en gång, därefter sker nästan ingenting förutom lite konversationer och annat under ca 250 sidor, vilket inte skadade resten någonting då jag tyckte om det mesta som skedde. Därefter började allt rasa samman som vanligt då King börjar slänga in för många olika karaktärer som man måste hålla reda på, blir för mycket för mig att hålla koll på och vilka dom alla är och vad dom gjort i tidigare kapitel. Det hela hade fungerat bättre ifall det enbart var 4 personer eller bara dom två första ett tag till i boken...

 

Greppet släpptes om mig så småningom efter att alla karaktärer började förändras, blev för mycket att hålla koll på och själva huvudattraktionen av historien var inte särskilt imponerande och blev besviken igen, tråkigt nog. Hoppas att Desperation som jag läser nu håller bättre tempo och handling.

Knackarna hör till King när han började bli sämre. Har alltid gillat han hamnlösa skräck. Jag vill inte alltid ha en förklaringa till varför saker händer, det räcker med att det händer och att jag för följa huvudpersonernas kamp för att överleva och gå vidare. Med Knackarna och de få efterföljande böcker jag läst började King förklara lite för mycket, hans fasa blev någonting som tog fysisk gestalt, och det dämpade magin.

 

Ta Jurtjyrkogården som exempel. Spoiler för er som inte läst den. Här fick djur som begravdes på kyrkogården liv igen, men man fick aldrig någon förklaring till varför. Det behövdes heller inte. Hade huvudpersonen istället upptäckt en galen vetenskapsman som smög omkring bland gravarna och hällde nån elak vätska han uppfunnit över djuren så att de vaknade, och att historien då vänt till att vara en kamp mellan huvudpersonen och den galne vetenskapsmannen, då hade hela historien dött.

Jag vill istället läsa om hur vi handskas med döden och vad som skulle hända om våra kära kunde återuppstå igen.

 

Blala, men jag hoppas ni förstår vad jag menar. :)

Link to post
Share on other sites

En amerikansk myt (An american tabloid) av James Ellroy (1995)

 

James_Ellroy.jpg

 

Det krävs nog direkt från läsaren att vara bektant med USAs historia, främst 50-talet med både politiskt ståndpunkt med Kennedyfamiljen, dess anhängare och FBIs historia med de olika cheferna och högsta hönsen som försökte motarbeta den kommande presidentkandidaten. På det viset kan det ibland bli lite väl mycket fakta om saker man måste slå upp och läsa om för att må någon direkt mening men historiemässigt finns här både Howard Hughes, Ava Gardner och en del skådespelare som man får se ur annan ståndpunkt och karaktär än vad man såg på röda mattan då och hårdkokta agenter som slår emot mot Kuba och kommunisterna. Många karaktärer rymms på dom drygt 100 kapitlen som är uppdelade på ca 600 sidor och man får hela tiden en djupare inblick i livet på de flesta som man läser om vilket Ellroy skildrar bra.

 

Kan väl direkt påpeka att jag sen tidigare inte är direkt familiär med författaren utan dock bara sett filmerna vars manus han ligger bakom, dvs L.A. Confidential och Dark Blue, förstnämnda som är väldigt bra och har bibehållit känslan och det mesta man känner igen med Ellroys böcker. Ellroy är en skicklig författare helt klart som ibland kan bli för hal och man rinner ur hans grepp som författare då han väljer delvis att porträttera ganska osympatiska karaktärer med våldsscener som ligger ungefär på samma nivå som Sin Citys våldsamma historier och film-noir känslan dryper hela tiden med karaktärer iklädda rockar, hatt och stora silvergrå revolvrar som står i gathörn och röker. Allt det och mycket mer finns med i Ellroys litteraturvärld som han begåvat bygger upp med riktigt snyggt karikaterade miljöer och stämningar med korta beskrivningar och meningsuppbyggnader kan jag direkt ranka honom till en av de intressantare nu levande författare jag läst av.

Link to post
Share on other sites
auster_paul.jpg

 

Orkar inte köra igenom någon större recension utan berättar lite kort om Paul Austers båda böcker Stad av glas och Vålnader som ingår i New York-trilogin med en annan bok i samma trilogi som heter Det låsta rummet, dock läste jag bara dom två nämnda.

 

Kan jag tolka det som att du gillar Paul Auster då?

 

Precis för några veckor, sen när det kändes som jag aldrig skulle hitta nån bok jag kunde komma in i, så gick jag in på Pocket Shop och köpte en av de senare Auster böckerna: Dårskaper i Brooklyn.

Jag blev helt begeistrad, men så var den också lite lättsammare än hans vanliga verk.

 

Just nu efter att återigen ha haft en period där jag ratat den ena boken efter den andra efter några kapitel , så är jag återigen inne i en Paul Auster-bok: Moon Palace.

Verkar mycket lovande så jag hoppas att jag läser ut den.

 

Har du läst den Rakii?

 

 

PS För övrigt så är det ju en attraktiv karl, vilket inte gör saken värre :D

Link to post
Share on other sites

La Diva: Kom i samma period som du ett tag med böcker man inte riktigt fastnar för och försökte på måfå ge Auster en chans då jag förut varit nyfiken men inte riktigt "vågat" ge honom en chans men tur att jag gjorde det och ska definitvt ta och fortsätta läsa böcker av honom, först ska jag plöjja igenom James Ellroys deckare som jag fastnat för på senare tiden. Tack för tipsen och ska kolla upp böckerna. :)

Link to post
Share on other sites

Blodröd måne (Blood on the moon) (1984) & Natens riken (Because the night) (1986) av James Ellroy

 

James_Ellroy.jpg

 

Jag fortsätter med Ellroy då jag fattade tycke för hans hårdkokta stil med våldsamma polismän i smutsiga städer och allt tog sig en början just med debutboken Blodröd måne som ingår i L.A-trilogin och introducerade kommisarie Lloyd Hopkins som jobbar vid mordroteln och i dessa två böcker får han b.la möta en våldsam kvinnomördare som liknar den i Stallone b-filmen Cobra i sina tillvägagångssätt. Likt i den blir ett antal kvinnor i den första boken överfallna av någon som kallar sig Poeten och har diverse vanföreställningar och har nog inte alla tomtar på loftet hemma. Lloyd tar sig an fallet samtidigt som han tampar med familjelivet och en ny kvinna han träffat.

 

I den lösa uppföljaren fortsätter Lloyds tillvaro hos polisen, denna gången är inte historien så värst komplicerad eller spännande som i föregångaren och boken saknar den lilla extra råheten som jag fann tilltagande i Blodröd... saknades vilket bidrog till att historien om spritbutiksrån och en försvunnin kollega inte var så värst tilltagande. Blev för mycket snack om historiska aspekter kring kollegan och han halkar ur historierna och dillar på om annat i stället som blir störande och man tappar koncentration kring hela boken till slut. Nej, gillade Blodröd måne väldigt mycket mera med sin hårdkokta stil och hur han valt att avbilda Hopkins som en 50-tals film-noir antihjälte i samma sorts noir-anda som hela boken utspelar sig i.

Link to post
Share on other sites

Jack av Ulf Lundell (1976)

 

UFFE1.JPG

 

Lundell blev ju ett med hela svenska folket 1983 (tror jag det var) med Öppna landskap, även kallad Sveriges andra nationalsång, däremot har det aldrig varit mycket snack om Lundells författarskap eller mer som konstnär och poet som han också är. Jag gillar verkligen Uffes böcker om kvinnor, männens ångest över sina situationer och vardagliga problem samt dom härliga beskrivningarna av våran så härliga och vackra huvudstad som han ofta brukar skildra med fin passion.

 

I sin smått självbiografiska debutroman som senare blev den svenska 70-tals generationsromanen avhandlar Uffe ungdomens glansdagar påväg mot vuxenlivet, Jack lever loppan med vänner, festande och kompisar medans verkligheten lurar hela tiden bakom varje hörn och efter en sommar på Gotland ändras hela Jacks liv rikting efter att ha träffat en flicka som han förälskar sig i samtidigt som han driver i Stockholm funderande över sin situation och ständigt på jakt efter jobb.

 

Det är verkligen en bok jag gillar och kan förknippa med min nuvarande situation med ständigt på jakt efter något att bota den ständiga tristessen med då man är arbetslös och livet just börjat efter skolan, visserligen är jag yngre än Jack men kan ändå relatera till större delar av boken och bortsett från att jag lever 30 år efter bokens tidshandling så känns det ändå inte som Stockholm har ändrats så vidare mycket, det är samma gamla stad och samma gamla och delvis nya människor. Lundell skildrar delvis tragediken i Jacks rastlösa och rotlösa tillvaro med smådeprimerande scenarion men ändå på relativt glatt vis så man aldrig känner någon direkt sorg för honom i hans situation, sen är inte boken heller så pass drogliberalisk som man skulle kunna tänka sig då man läser om hans haschrökande vardag, snarare tvärtom... men tiderna med drogerna var ju lite annorlundare bland ungdomarna då, men som jag sa är det inte mycket som ändrats.

 

Måste nästan påstå att detta är Lundells bästa bok och för att vara debut är det en stark skildring av staden Stockholm, några av dess invånare skrivet på ett snyggt och bra sätt med fina meningsuppbyggnader som bara Lundell bemästrar i sitt språk, hans hittills bästa bok som jag läst och då har jag nästan läst samtliga.

Link to post
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

Loading...

×
×
  • Create New...