Jump to content

Böcker?


Recommended Posts

Rakii:

 

Du läser för mycket. kan aldrig vara bra för ögonen. ;)

 

Nej seriöst så önskar jag att jag själv lyckades ta mej för att läsa nångång. men det blir ju aldrig av åsså är jag en sån där låååångsam läsare.

Link to post
Share on other sites
  • Replies 957
  • Created
  • Last Reply

Top Posters In This Topic

Jo du, har börjat känna av lite sveda i ögonen på senaste tiden, men kan även bero på för mycket filmtittande och datoranvändande i dåligt ljus.

 

Läsning är min stora passion i livet vid sidan av film och det är klart man vill ägna sig åt en god bok då det inte finns annat att göra. Det krävs bara att man hittar rätt sorts bok så kan nog vemsomhelst bli trollbunden, har du försökt?

Link to post
Share on other sites

Pärlan (The Pearl) av John Steinbeck (1945)

 

steinbeck.jpg

 

Fördrev dagen med ännu en tunn bok som låg i hyllan sedan en visit på Myrorna för några veckor sedan. Steinbeck har en tendens att skriva antingen korta romaner som denna och Möss och Människor (nobellprisvinnare) eller tegelstenar som Öster om Eden (filmatiserad med James Dean) och Vredens druvor.

 

Likt i Hemingways Den gamle & havet utspelar sig denna bland fattiga fiskare på en liten öort som kanske skulle kunna vara Kuba, i detta fall vet man inte var men känns lite som Kuba. Kino är en fiskare och även en pärldykare som lever ett stillsamt liv med frun Juana och sonen som en dag blir biten av en skorpion. Fattig som Kino är har han inte råd med doktorns hjälp men har turen att hitta världens största pärla, stor som ett måsägg som han säger.

 

Med pärlan i handen börjar även turen vända och osäkerheten bita i, likt Gollum i Sagan om ringen börjar Kino förvandlas hastigast till en paranoid människa med bara girighet i huvudet då vännerna tycks bli fiender. Tyvärr så håller inte boken samma mått som Sagan om ringen, trots att temat är bra med människans kamp för rikedomar och hur man blir en sämre människa med ju mer man äger och ansvarar över. Historien som ligger på en 120 sidor får aldrig tid att fullt ut utvecklas till en intressant bok som den kanske kunnat bli med andra huvudkaraktärer och annan omgivning fast med samma tema, tråkigt nog är det mestadels tjatigt och ointressant för läsaren som det är för dom som lever runt Kino.

 

Möss och människor lär vara en bättre bok trots att den är tunn likaså men låter bättre handlingsmässigt, här dock får handlingen aldrig riktigt någon vidare utveckling som karaktärerna och det tenderar att bli monotont. Allt är en cirkel av otursamma händelser och intetsägande dramatik till slut. Vredens druvor och Öster om Eden kommer jag nog aldrig att läsa men ska ge Möss... en chans åtminstonde. Än ger jag inte upp hoppet!

 

Nu återstår det att läsa om Amerikanska gudar av Neil Gaiman för en fjärde gång som är lika fantastisk varje gång.

Link to post
Share on other sites

Touching from a distance av Deborah Curtis (1995)

 

dcarr.jpg

 

Det var en svart dag för alla oss (som var födda, inte jag men...) den 18:e maj 1980, dagen då Ian Curtis satte sig ned för att se på Werner Herzogs Stroszek, lyssnade på Iggy Pop´s The Idiot och slutligen tog farväl av sambon och deras ettåriga dotter för att hänga sig i taket. Slutet för Joy Division som band var även slutet för Ians plågsamma liv och leverne, här berättar änkan Deborah om livet med Ian och hur slutet kom att påverka en hel generation med deprimerade ungdomar.

 

För min egen del som upptäckte Joy Division för bara 4 år sedan fick aldrig bekanta mig med musiken tidigare då dom var på sin höjd tråkigt nog. Så biografin kommer väl till hands för att få fram aspekter kring Ian´s barndom, liv och slutligen karriären och döden, saker man inte får fram på Google. Ian fattade tidigt tycke för musik, odlade en passion för David Bowie som tonåring som han spenderade i Manchester med att ta droger, hänga med kompisarna och lyssna på grammofonen. Som band växte inte Joy Division upp föränns diverse namnbyten ifrån Stiff Kittens och Warzaw, året 1979 släpptes Unknown Pleasures i handeln och blev det första livstecknet på post-punkens räddning efter diverse nedgångshistorier.

 

Musiken på sätt och vis blev en räddning för Ian som för så många andra artister som kämpade hårt mot sig själva, kunde inte leva upp till hypen som sen blev döden. Ian reflekterade och speglade sig själv, blottade själen på papper och skrev texter som skaver och svider, melankoli på sällan skådat slag som dagens EMO-kids borde ta lärdom ifrån. Ska man skriva svärta så ska det vara äkta. Deborah som vid den här tiden började oroa sig för Ian´s mentala tillstånd blev bara bortdaltad med diverse kommentarer att Ian mådde bra och texterna inte speglade han själv som person. Första tecknet på deprission sägs väl vara förnekning, som med alkoholism.

 

Hursomhelst, för att återgå till boken... Deborah med sin finkänslighet får Ian praktiskt taget att leva mera än bilderna jag sett på honom, han blir en mänsklig skepnad framför mig, som ett hologram. Alla kuriosoiteter och faktan, alla roliga små betraktelser och minnen från hennes sida, allt rymms på några drygt 200 sidor. Det är en bok som svider i själen samtidigt som jag fick en klarare bild utav Ian som den person han nu sägs ha varit och musiken växte ytterliggare ett snäpp då man känner sig som en vän till den bortgågna 23-åringen som ledde mitt favoritband.

 

IanCurtis2.jpg

Link to post
Share on other sites

-Hur många Emo-kids behövs det för att byta en glödlampa?

-Spelar roll, låt dom sitta i mörkret och lipa.

 

Även om Joy Division egentligen nog hör i hemma i Goth-facket så rekommenderar jag intresserade att kolla upp postpunken som ofta oförtjänt hamnar i skuggan av originalpunk. Rough Trade Shops samlingsskiva borde vara någorlunda lätt att få tag på och borde vara en bra introduktion. Andra skivor i kan, av någon besynnerlig anledning, vara betydligt svårare att få tag på.

Link to post
Share on other sites
-Hur många Emo-kids behövs det för att byta en glödlampa?

-Spelar roll, låt dom sitta i mörkret och lipa.

 

Även om Joy Division egentligen nog hör i hemma i Goth-facket så rekommenderar jag intresserade att kolla upp postpunken som ofta oförtjänt hamnar i skuggan av originalpunk. Rough Trade Shops samlingsskiva borde vara någorlunda lätt att få tag på och borde vara en bra introduktion. Andra skivor i kan, av någon besynnerlig anledning, vara betydligt svårare att få tag på.

 

Hmm har en känsla av att herr Lime är inne på fel tråd

Link to post
Share on other sites

:offtopic:

Harry: Ja, du har en poäng där angående goth-facket som dom blivit klassade som nu i efterhand p.g.a. texterna som inte i mitt tycke stämmer lika överens med övrig goth som Sisters of Mercy, Bauhaus etc... men som sagt råder det ju ingen tvekan om att gotharna föredrar dom mera än vad dagens postpunkare nu skulle göra om det ens existerar några.

Link to post
Share on other sites
-Hur många Emo-kids behövs det för att byta en glödlampa?

-Spelar roll, låt dom sitta i mörkret och lipa.

 

Även om Joy Division egentligen nog hör i hemma i Goth-facket så rekommenderar jag intresserade att kolla upp postpunken som ofta oförtjänt hamnar i skuggan av originalpunk. Rough Trade Shops samlingsskiva borde vara någorlunda lätt att få tag på och borde vara en bra introduktion. Andra skivor i kan, av någon besynnerlig anledning, vara betydligt svårare att få tag på.

hahahahaha... kul historia..

Link to post
Share on other sites

Den tredje mannen (The third man) av Graham Greene (1950)

 

Grahamg.jpg

 

Min första Greene-roman fick bli den som filmatiserades 5 år efter släppet av Carol Reed med Orson Welles och Joseph Cotten i huvudrollen. I brist på fakta om övriga böcker av Greene och brist på sedda filmatiseringar av hans verk såsom Den stillsamme amerikanen blev det denna.

 

Rollo Martins är en författare utav vilda västern-romaner som kommer till det krigshärjade Wien för att träffa sin gamla vän Harry Lime som han inte sett på länge men fått ett brev av. Väl i Wien påträffas Rollo av Limes död nästan omedelbart. Han har blivit påkörd av en bil och sägs ha dött på fläcken enligt några vittnet, andra säger att han levde ett tag och blev buren in av tre män i en korridor. Problemet är dock att vittnena hävar att det inte fanns tre män utan två och nu börjar Rollos jakt efter Limes hjälpande hand medans nya faktan kommer fram om Harry.

 

Till att börja med var det ett par år sedan jag såg filmen och har bara små minnen från den med dom snygga skuggscenerna involverade Orson Welles som Harry Lime, inte mycket annat tyvärr. För boken haltar sig fram ordentligt med förhör, möten och krogrundor i varje kapitel som gör så jag som läsare tappar förtroende för Rollo som huvudkaraktär då allt går i en cirkel och han möter liknande personer och frågar samma saker. Problematiken ligger i att det inte blir någon variation på dom första 100 sidorna och sedan börjar det jämna ut sig så smått dom sista 50 sidorna som varar. Egentligen kunde Greene använt sig av dom första 100 sidorna till något mer intressantare än intervjuer med vittnen och vänner, kanske göra läsaren mer bekantare med Rollo som ändå är huvudkaraktären och fokusera lite mer på omgivningarna i Wien och Lime som person på andra plan än negativa.

 

Jag hade redan tappat intresset då slutet samt finalen närmade sig och inget kändes längre som det skulle. Slutade med att intresset som jag hade en smula av i början försvann och kom inte tillbaka och önskar att jag hade filmen mer färsk i minnet än vad jag har, för den håller, hör och häpna MYCKET bättre än boken.

 

third.jpg

Link to post
Share on other sites

The Constant Gardener av John le Carré (2001)

 

john_le_carre.jpg

 

Min första ljudbok fick bli denna då alla exemplar var utlånade på biblioteken och då jag såg filmen tidigare i år blev jag även sugen på att höra på boken som den är byggd på.

 

Den engelska dimpomaten Justin befinner sig i Nairobi, Kenya med hustrun Tessa som båda har politiska ambitioner i livet och inte minst Tessa som vill hjälpa afrikas fattiga länder som en ny karikatyr av Moder Terea. Väl i Nairobi urartar semestern på det negativa, Tessa och chauffören Arnold Bloom dödas. Senare framgår det att dom båda halshuggits och huvudena är försvunna.

 

Nyheten kommer fram till Justin som blir bestört så klart och börjar få fram ny info om Tessas arbeten i slummen, hennes affär med doktorn och hennes chaufför Arnold samt att ett läkemedelsbolag tycks ligga bakom förgiftningar i Afrikas länder. En global konspiration tycks vara på väg att nystas upp allt medan Justin söker sanningen om fruns död och läkemedelsbolaget.

 

Jag gillade verkligen filmen, Ralph Fiennes sitter aldrig fel för min del och Rachel Weisz gjorde en hellyleroll och så klart förväntar man sig alltid att boken ska vara en smula mer detaljrikare och bjuda på mer av det goda. Sagt som gjort följde filmen boken näst intill varje aspekt i handling, karaktärsdjup och den globala händelsekedjan som bryts upp. Har man filmen nyligen i bakhuvudet finns det inte så vidare mycket att hämta men då jag såg filmen redan för 6 månader sedan förväntade jag mig att få en annan sida av samma mynt. Men nej, här blir det samma historia återberättad på ett ganska stelt sätt med författarens röst i huvudet blir det en låååångsam lässtund som jag troligtvis hade kunnat avklara fortare än han själv, trots att ljudboken låg på ca 6 timmars speltid.

 

Handlingsmässigt är det en rätt intressant historia om hur kapitalisterna i västvärlden ger sig på svältande kontinenter för att använda invånarna som försökskaniner. Det går hem, man blir upprörd och förargad över att det sker på riktigt likaså men intrigmässigt är det ganska lamt om händelsekedjor och mycket broar att gå över före det verkligen händer något. Se filmen och läs boken i nödfall eller tvärtom, vare sig man gillar att läsa eller se film...

Link to post
Share on other sites

Jag köpte igår Postverket av Charles Bukowski, en bok jag blivit mångfaldigt tipsad om här på forumet, och som verkligen var god underhållning på bussen hem från Göteborg igår. Har lite mer än halva boken kvar att läsa, men tycker redan att den är riktigt, riktigt bra.

 

Jag tänkte efter Postverket köpa antingen Factorum eller Badkarsmusik av samma författare, då dessa tre finns i pocket på Pocket Shop. Har han skrivit fler böcker än så, och isåfall, var kan man få tag på dem?

Link to post
Share on other sites

Bukowski är nog som bekant en stor favorit för min egen del och Hartigans likaså, Pocket Shop har dom du nämnde samt Historier från ingenstans. Exlibris och Akademibokhandeln kan möjligtvis också ha Min oskuld och Pearl Harbor om du har tur.

 

Ang hans andra böcker så finns Hollywood, Kvinnor, En snuskgubbes anteckningar och Smutstvätt troligtvis om du har tur på ett bibliotek nära dig. Charles skrev mest poesi och noveller men det är ändå hans romaner som skildrar underdogen i första person som han var som är dom bästa lässtunderna.

 

 

bukowskibed.jpg

Link to post
Share on other sites

Min oskuld & Pearl Harbor (Ham on Rye) av Charles Bukowski (1982)

 

fot_buk03.jpg

 

Då intresset för Bukowskis litteratur tycks ha växt en aning tänkte jag att det vore en bra idé att recensera hans biografiska bok och samtidigt kunna dela med mig av lite fakta om personen Charles Bukowski och hans författarskap.

 

Heinrich Karl Bukowski som hans födelsenamn var föddes Buk upp i Tyskland efter första världskrigets skede men flyttade senare till USA med familjen. Väl i landet där gatorna skulle vara av guld började den unge Buks frammarsch i världen som ständig underdog för familjen, klasskamraterna och senare cheferna, livet var hårt men Buk levde hårt likaså. Tidigt i sin barndom efter att en vän bjudit in Buk i familjens vinkällare och efter en provsmakning föll bitarna på plats, något som saknats kom att ta ställning i honom medans alkoholismen började göra framsteg.

 

Skolan var ingen lek på rosor då Buk hade enorma utslag som t.o.m. har en medicinsk term på kroppen och värst på ryggen vilket bidrog till långa bussresor till staden där han doktorer fick punktera utslagen med en gigantisk nål. Som sagt var uppväxten som boken till stor del skildrar ingen fin saga, snarare ett helvete för en ung grabb som han var. Imigrant och med en familj som inte brydde sig, slagsmål och fyllor i barndomen var vardagsmat och snart började även intresset för kvinnor och skrivandet som konstform börja ta form.

 

Postverket utkom året 1971, debuten om Buks liv och leverne med vardagen och jobben, denna gången på posten blev det första livstecknet från honom som författare. Skrivandet pågick hand i hand med supandet och sexet som kom att bli dom största beståndsdelarna i Buks prosa. Eländiga arbetsdagar, långa nätter framför skrivbordet och alla dessa kvinnor, med stor värme, självdistans och humor visar han upp livet ur sitt perspektiv på ett hårt sätt som genom denna roman ger respekt till en av vår tids största författare som gick ur tiden alltför fort, 9:e mars 1994 avled Charles Bukowski till följderna av sina dryckesvanor och gav ut romanen Pulp något år efter sin död.

Link to post
Share on other sites

Förvandlingen (Die Verwandlung) av Franz Kafka (1913)

 

kafka.jpg

 

Få folk nuförtiden känner nog till den verkliga innebörden av uttrycket "kafkatiskt" eller kafka-artat", ett uttryck som i korta drag avhandlar någon form av social känsla som kan vara utstötthet eller absurditet i tillvaron hos människor. Franz Kafka som är grundaren till innebörden i raden av dom böcker och noveller han gav ut under sin endast 40 åriga livslängd har blivit efter sin död en av vår tids störtsta författare som har gett en ny innebörd på litteraturen psykologiskt och med samhällskritism i samma anda som Albert Camus eller Jean-Paul Sartre till exempel.

 

Och inte undra på att Kafkas böcker avhandlar utsattheten och det absurda i tillvaron då han själv kände sig mer som en främling hemma som i landet han bodde i. Som en tysk jude i Tjekoslovakien hade man mycket motgångar i början på 1900-talet, lite anande nazitendenser började synas och hemma hade Franz det jobbigt med en dominerande far som han hatade och som gjorde livet surt för honom. Jobbet på ett försäkringsbolag var väl inte så vidare tilltalande då han kände för att skriva så han satt uppe nätterna igenom och skrev numera klassiska noveller som I straffkolonin, Boet, En svältkonstnär och Förvandlingen som blivit den mest lästa.

 

I berättelsen som bara uppnår en 90 sidor avhandlar Gregor Samsa som är en vanlig man som är hemkommen från sitt handelsresande jobb och har bestämt att vila upp sig hemma ett tag med familjen vid sidan av. Tråkigt nog för Gregor så känner han sig konstig en morgon då han vaknar och till sin förvånad upptäcker sig vara en insekt, troligtvis en skalbagge. Gregor kämpar tappert den morgonen för sin överlevnad mot familjen som går emot honom då han inte längre ses som en av familjen och samtidigt inse att hans liv har tagit en drastisk vändning.

 

Allt detta som fanns med kan ses som aspekter av Kafkas eget liv med främlingsskapet, avsaknaden av respekt från familjen och till slut alienationen som många känner av som har bara avhandlats på ett liknande sätt som i Camus nobelprisbelönta Främlingen. Kafka hade det inte ett helt enkelt liv och allt som han upplevde tycks sedan ha blivit böckerna Processen och Slottet där båda två ingår i en trilogi tillsammans med Amerika som kallas Ensamhetens trilogi, där alla huvudkaraktärer såvitt hamnar i knepiga situationer utan att dom själv vet hur dom hamnade i. Trots att Processen är en magnifik bok den med är det ändå Förvandlingen som slår starkast och tilltalar mig mest, en bok för varje bokmal som tar uppåt en timme att läsa och inte är så värst ansträngande bara man ger den en välförtjänt chans.

Link to post
Share on other sites

Rött Regn (Mystic River) (2001) och Patient 67 (Shutter Island) (2003) av Dennis Lehane

 

Lehane.jpg

 

Lehane som författare har hittills varit relativt okänd för min egen del bortsett från filmatiseringen som blev Mystic River och en del lovord i denna tråden om hans böcker såväl från Greenleaf och Manetheren. Hade även en del fördomar kan jag säga i början och förväntade mig traditionella deckare som jag har en tendens att avsky både i bok och film men visade sig att det var ett par bra thrillers att fördriva ett par timmar med.

 

I Rött Regn möts man av de tre huvudkaraktärerna i deras barndom på 70-talet i en förort till Boston där Jimmy, Dave & Sean som är kompisar från samma områden och umgås tillsammans med respektive det barn gör i 11-års åldern, tjuvröker, spelar landhockey och gör jävelskap för föräldrarna.

 

En dag som alla andra då dom tre träffas på regulär basis kommer det en bil fram på gatan och två män som säger sig vara poliser "arresterar" Dave för att dom tre lekt med cement som inte torkat. Sean och Jimmy följer inte med och Dave dyker först upp efter 4 dagar då han säger sig ha hållits inspärrad i en källare och senare framgår det att männen var pedofiler. I vuxen ålder har vänskapsbanden försvunnit och Jimmy är en gammal tjuv, Sean jobbar på mordroteln och Dave börjar få alkoholproblem samt problem med förhållandet då Jimmys dotter hittas mördad och nu börjar vänskapsbanden komma tillbaka och ifrågasättas.

 

Patient 67 utspelar sig under sommaren 1954 där sherifferna Teddy och Chuck kommer till Shutter Island som nu är en anstalt för mentalt sjuka brottslingar där en kvinna vid namn Rachel ska ha flytt ifrån, men vart? Ön är hårt överbevakad och döljer även en del hemligheter för dom båda sherriferna som börjar nysta i andra saker än i fallet med den försvunna patienten.

 

Lehane har en tendens att från början bygga upp en bra atmosfär i sina historier med personlig anknytning till läsaren via karaktärerna nästan från en gång, på så vis lär man känna karaktärerna väldigt mycket bättre än att låta dom vara sterila och blanka poliskaraktärer av Wallanderslag. Beskrivningar, detaljer och karaktärers privatliv finns det gott om plats för likaså som han skickligt blandar in i dom båda böckerna, låter det smälta in lite obemärkt och man får ytterliggare fakta om karaktärerna på ett djupgående sätt.

 

Av dom två jag nu läst funkade Patient 67 bättre så jag redan sett Mystic River i filmform som avslöjar handlingen i boken gott och på så vis kan man bara nöja sig med detaljer och karaktärernas djupgående liv. Utöver det faller inte själva handlingen på plats som den ska som tenderar att bli lite väl mycket kriminalroman för min egen smak, då funkar andra nämnda boken bättre som blandar in psykologi och thriller på ett bra vis och bygger upp stämningen med alla sidokaraktärer på ett fint sätt.

Link to post
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

Loading...

×
×
  • Create New...