Dario Argento

[Czechflash]

Ja, det kanske är hans bästa filmer som de kommer visa.

[Donnie Darko]

Såg att Canal + ska visa Bird with the Crystal Plumage, Suspiria, Phenomena och Tenebrae inom kort. För dom med Canal + och som inte har haft möjlighet att se dom borde ta tillfället i akt.

 

Låter intressant. Då får man försöka se de flesat utav dem du nämnde. Någon att rekomendera?Har aldrig ritkigt kommit in på Argento ännu. Men det blir det förhoppningsvis ändring på snart.

[Rakii]

Jag rekomenderar alla 4, men speciellt Suspiria som är min favorit.

Såg att dom börjar visa nästa onsdag i och med Bird with the...

[Czechflash]

Jag tycker personligen man ska se samtliga eftersom de alla är bra och olika.

 

The Bird with the Crystal Plumage är en skickligt utförd giallo med snyggt foto.

Suspiria är hans mest kända film och visuellt läcker med snyggt färgsatta scener.

Phenomena är en annan favorit med vackert landskap, Jennifer Connelly i huvudrollen.

Tenebre är också en giallo, lite blodigare kanske.

 

Läs mer om filmerna här.

[Donnie Darko]

Tack för dessa tipsen. Då har jag fyra fina filmer att se fram emot.

[La Diva]

För en gångs skull är jag ensam hemma

 

Jag har hyrt en drös med filmer och nu ska jag se min allra första Dario Argento-rulle, Suspiria

 

Om ni inte ser något livstecken från mig imorgon (så är det INTE ett skäl att fira) så kan ni väl efterlysa mig va?

 

Ska man ta något nervlugnande innan eller räcker det med popcorn som man kan råka kvävas av?

[Czechflash]

Suspiria är inte särskilt skrämmande egentligen, men stämningsfull är den med sin musik och färgglada foto. Funderar på att se den på Cinematektet nästa vecka.

[Jojje]

Opera (1987)

 

Jag tyckte det var dags att kryssa ännu en av mina Dario Argento-filmer. Av de jag hittills sett så har det varit lite av en berg-och-dal-bana då jag tyckte Tenebre (2+/5) var dålig, Suspiria (4/5) underbar och Profondo rosso (4-/5) mycket bra. Filmen jag nyss har sett, Opera, är hans fjärde bästa film - om man ska lita på IMDb vill säga. Den utspelas givetvis på en italiensk opera där den unga sångerskan Betty får chansen att sjunga Verdis (och Shakespeares) Macbeth efter att den ordinarie divan och stjärnan blivit skadad i en bilolycka. Betty själv blir inte alltför glad eftersom Macbeth sägs vara en otursförföljd opera. Och när en mystisk mördare, besatt av Betty, börjar härja blir det ju inte bättre. Muahaha.

 

Besök hos optikern from hell...

 

Mjaha, för mig kändes det direkt att det här inte var lika bra som Suspiria och Profondo rosso. Dels kändes det rent tidsmässigt att det inte var skönt 70-tal längre utan surt 80-tal. Detta visade sig bl a på musiken som jag tyckte var betydligt sämre än i Argentos 70-talsklassiker. Musiken bestod dels av opera, vilket ju inte var så konstigt, och dels av saggig 80-talshårdrock som sabbade all känsla som Argento försöker bygga upp. I vissa drömsekvenser förekom Goblin-liknande musik (tror Claudio Simonetti, som är en av vättarna, låg bakom denna) som var bättre, men huvuddelen var alltså opera och hårdrock (två favvogenrer... inte).

 

Sen när det gäller foto och övrig stämning så tycker jag inte Argento träffar rätt alls. Här tycker jag han överdriver användandet av häftiga kameralösningar. I Suspiria kändes det fräscht och rätt, men här blev det bara jobbigt efter ett tag. Typ "ja, ja, vi har sett det där nu, gå vidare". Det filmas genom tittgluggar i dörrar, från avloppet på handfat, närbilder på fågelögon som fungerar som speglar, osv. Ibland funkar såna här grejor, ibland inte. I Opera så funkade det inte, tyckte jag. Det kan ju bero på att jag inte fastnade för filmen från början, vilket till stor del berodde på musiken.

 

Den aggresiva formen av fågelinfluensan...

 

I Suspiria (jag återkommer hela tiden till den, jag vet) så gillade jag också skådisarna. De passade i sina roller... vilket kan bero på att den filmen kändes som en enda lång skum och ball musikvideo, och då behöver skådisarna inte göra så mycket. Så fort Argento försöker göra en mer berättande historia så blir det bara löjligt (som i Tenebre, enligt mig). Opera kändes kanske som ett mellanting mellan Suspiria och Tenebre. Lite mer berättande historia men ändå rätt så flummigt och relativt häftiga mord och så. Men den flummiga delen som ska förmedla en känsla med hjälp av musik och bilder funkar inte alls. Återigen - jag tror det till stor del beror på den, i mina öron, sunkiga musiken. Slutbetyget blir en tvåa (snäppet sämre än Tenebre alltså).

 

2/5

[Czechflash]

Synd att du inte gillade Opera. Har själv inte sett den än, men det är en av två Argento-filmer jag inte sett som jag vill se (den andra är Four Flies on Grey Velvet).

 

Tror du skulle uppskatta Phenomena, du kan alltid få låna den om du inte har den.

[Rakii]

Flykten från helvetet (1977)

 

 

Originaltitel: Suspiria

Regi: Dario Argento

Skådespelare: Joan Bennett, Jessica Harper, Stefania Casini, Alida Valli

Gengre: Rysare

Land: Italien / Västtyskland

Längd: 98 min

 

En amerikansk student (Harper) anländer till Europa för att påbörja en balettutbildning. Allt eftersom tiden går förstår hon att något inte är som det ska. Det visar sig snart att skolan inte är vad den verkar vid första anblicken...

 

 

Okej, såhär står det till, Dario Argento är rena rama husguden för mig då hans filmer oftast är obskyra men oerhört täta och samtidigt vackra att skåda, som att se en film med foto av Chris Doyle kan man jämföra med. Däremot håller sig Argento till helt andra former av film än dom Doyle brukar fotografera men det märks ändå och känns som Doyle sneglat på Argentos mästerverk då han fotat senare då man märker att ljusen och alla färger som finns med här håller en kär plats i hans hjärta likaså i mitt. Suzy Bannion är en ung lovande balettdansös som reser till en avlägsen skola i Tyskland där hon ska lära sig konsten om att dansa men skolan är som sagt inte vad den tycks vara vid första anblicken efter diverse försvinnanden och lärarinnorna tycks ruva på mer än bara en hemlighet.

 

Denna skiljer sig gentemot Argentos övriga filmer på det viset att det inte är direkt en giallo (italiensk deckare) som hans debutfilm Ljudet från kristallfågeln var samt resten av hans alster, denna är mera åt Phenomena-hållet med öververkliga aspekter kring handlingen samt att denna i mitt tycke är unik i sitt uppbyggande med stämning jämfört med Argentos övriga. Man anländer i början tillsammans med huvudpersonen till flygplatsen där musiken som senare kommer i stort sett få filmens obehagsmoment att bli ännu värre kommer igång. Goblins huvudtema till filmen är en synthslinga med begränsad sång som mest är avlägsna rop, viskningar och ljudvågor som får mig att rysa längst med ryggraden, oerhört stämningspassande och samtidigt ytterst obehaglig musik då den kommer in i dom bästa scenerna i filmen.

 

 

Som skräckfilm är väl filmen inte direkt något skrämmande i ordets rätta bemärkelse, precis som med The Shining bygger filmen upp en härlig stämning under hela filmen för att sedan avslöja emellan åt lite åt tittaren men fortfarande bibehålla spänningen som finns och jag sitter på helspänn under större delen av slutmomenten som är väldigt kusliga, främst med Goblin i bakgrunden då som höjjer filmen en smula samt fotot som går från skarpa kontraster av grönt, blått och rött hela tiden. Samtidigt som man inte riktigt vet så pass mycket om hela situationen som huvudpersonen gör avslöjas bitvis lite och det får filmen att ta en ny vända som får mig samtidigt en smula förundrad över avslöjandena samtidigt som det egentligen lyfter filmen ett snäpp högre och gör detta till en av de bästa rysarna jag sett samtidigt som det egentligen inte är skådespelarna eller dylikt som gör filmen till vad den är utan musiken med stämningen som är obskyrt obehaglig igenom hela historien utan att vara läskig men med en odödlig känsla som löper genom hela filmen är detta Argentos starkaste och i särklass bästa film, och samtidigt en av de allra bästa rysarna.

 

-5/5

[Ralle-San]

Sista tiden i lumpen så hade jag ett Argento maraton då jag hade köpt hans samlings box med 8 filmer.

Argento överaska mig mycket för många av hans filmer tyckte jag mycket om pga Fotot och stämningen.

Är en lista på filmerna jag har sett:

 

Susperia 4/5 Favoriten

Tenebre 4/5

Stendhals syndrom 4/5

Ljudet från kristallfågeln 4/5

De nio heta spåren 3/5

Phenomena 3/5

Wax mask 2/5 (Manus)

The Phantom of the Opera 1/5

 

Efter jag sett dessa filmer har jag blivit väldigt kär i Argentos Dotter Asia som har gjort några huvudroller i pappas filmer.

Asia har även gjort heta Biroller i några amerikanska filmer som xXx, Land of the Dead och nya Marie Antoniette.

 

[Rakii]

Sen har ju Asia även långfilmsdebuterat med en rad kända ansikten i sin senaste film, The Heart is the most deceitful about all things (Hjärtat är bedrägligast av allt) baserad på JT Leroys roman med samma namn. B.la dyker Henry Fonda, Marilyn Manson, Michael Pitt (min favorit) och Asia själv i huvudrollerna, ska försöka få tag på den snart.

 

Håller med dig om att hon är riktigt smaskig, en prima belladonna.

 

[Rakii]

De nio heta spåren (Il gatto a nove code, 1971)

 

 

Argentos andra film i raden men vid den här tiden hade han redan hunnit knyta band inom både den italienska filmen genom att skriva manuset till Once upon a time in the west där han säkerligen fick med sig Ennio Morricone till att kompa filmens musik. På andra plan blev ju Argento känd med sin första debutfilm samt följde upp med denna och avslutade den så kallade djurtrilogin i och med Fyra flugor på grå sammet ifrån 1971. Här är den däremot en lite mer rättfram historia än den i Ljudet från kristallfågeln, en smula mer tempo och våld vad jag minns det men håller inte riktigt hela vägen fram för att bära upp filmen. Allt i sin tur kretsar kring en blind man som en kväll hör en konvsersation mellan två män, det som låter som utpressning fortgår senare i ond bråd död så en i personalen på ett närliggande forskningsinstitut dödas. Mystiken tätnar och nu får den blinda mannen sällskap av en journalist för att lösa gåtan medans fler och fler dödas och står på tur.

 

Som jag sa så är det betydligt mer tempo här vilket i min tur inte egentligen skadar filmen så vidare mycket bortsett från att jag tappar nästan genast intresset efter att man sett det första mordet. Inte vidare spännande eller nyskapande som det brukar vara i Darios verk, och vad som sen följer är en lite mer våldsammare historia med t.o.m en biljakt men ingen direkt nerv eller spänning. Karaktärerna är inte direkt mångbottnade utan faller mer på deras sätt att vara schabloner på sig själva, den blinda är ovanligt klipsk men hjälplös medans journalisten är rena rama Mikael Blomqvist-typen som inte går av för hackor. Nej, mycket av filmen hade kunnat vara bättre om man fortsatt att hålla sig till giallon som i första filmen men blev för snabbt tempo som tog skada och kände inte igen Argentos säregna sätt att göra film på här...

 

-3/5

[Rakii]

Nu har jag sett samtliga filmer:

 

Ljudet från kristallfågeln (1970) 4/5

De nio heta spåren (1971) -3/5

Suspiria (1977) -5/5

Tenebrae (1982) -4/5

Phenomena (1985) -4/5

Phantom of the opera (1998) 1/5

Tycker du om Hitchcock? (2005) -3/5

 

Har alltså fortfarande dom troligtvis bästa filmerna kvar att se som Opera, Inferno, Profondo Rosso samt Fyra flugor på grå sammet och vore evigt tacksam ifall samma bolag ger ut dessa som dom gjorde med dom nio andra filmerna.

[Rakii]

Fyra flugor på grå sammet (Quattro mosche di velluto grigio, 1971)

 

Ännu en tidig Argento-giallo jag lyckligtvis kom över som torrent då utbudet av denna är högst begränsad då den varken finns att numera tillgå på VHS såväl som DVD. Så jag fick helt enkelt nöja mig med den taskigaste kvalitén som går att få, avskalad bild och ljud som lägger av, men hey inte klagar jag inte! Det är ju trots allt inte varje dag man ser film signerad Argento, och giallo sådan. Mycket känns liksom igen från dom två tidigare delarna i den så kallade djur-trilogin (innehåller Ljudet från kristallfågeln samt De nio heta spåren), främst är det hur upplägget är framlagt på. I en liknande vers blir en person som vanligt vittne till något suspekt, i detta fall är det vittnet som är emot huvudpersonen Roberto som under ett misslyckat avslöjande på en misstänkt förföljare dödar en oskyldig man. Och om dråpet inte vore nog är det någon som såg honom och tog dessutom bilder på Roberto.

 

Vad filmen sen accelererar till är en ganska stundtals intressant liten historia med såklart uppenbara brister då Argento fortfarande var en ung regissör. Mycket av spänningen går förlorad då man daltar för mycket i vissa scener, känns relativt klyschigt med hela utpressningsscenariot medans Ennio Morricones musik för en gångs skull känns en smula malplacerad. Hade gärna sett någon "tyngre" musik som i Phenomena där man spelade hårdrock som Iron Maiden och Motörhead, eller varför inte något rysligare som Goblin? Antar att inspirationen inte räckte längre än näsan når och valde Morricone för att få mera credd i branschen samtidigt som han kände honom sen tidigare. Nåväl, åtminstone godkänd och betydligt bättre och suggsesivare än vad De nio heta... var.

 

3/5