Filmer du just sett ! Bra och dåliga (Del 1 och 2!)

[Yojimbo]

Shutter Island (2010)

 

Året är 1954 och FBI-polisen Teddy Daniels åker till Shutter Island – en ö som härbärgerar ett antal psykiskt sjuka brottslingar – varav en har försvunnit.

 

 

När jag läste boken Shutter Island (Patient 67 på svenska) blev jag fängslad av den tunga atmosfären som författaren Dennis Lehane lyckades förmedla, samt hur en inre känsla smög sig på mer och mer. När så Martin Scorsese skulle regissera filmen var förväntningarna lite mer höga än vanligt, blandat med en viss oro.

 

Filmen känns inte alls lång trots sina två timmar och arton minuter, och är du rädd för att avsnitt ur boken ska ha ratats så kan du sluta oroa dig - det enda som har valts bort är de mest logiska delarna. Det är ganska skrämmande egentligen, hur filmen lyckas visualisera stora partier nästan exakt så som jag tänkte mig dem när jag läste boken. Filmen löper dessutom efter samma nerv som boken och lyfter den sista delen efter att ha velat lite bortanför greppunkten. Den är lite sträv att ta till sig och jag kan tänka mig att målgruppen kommer vara ganska liten, men när handlingen lyfter så är det en fröjd att se.

 

 

Större delen av skådespelarensemblen imponerar aldrig på mig – trots utseendemässigt bra casting, men några ansikten övertygar. Max Von Sydow är – tillsammans med en ytterligare, den som blåser riktigt liv i sin karaktär och det är självklart kul att se gammelgubben visa vad skåpet ska stå, med yngre gubbar som Mark Ruffalo och framför allt Ben Kingsley runt sig. Kingsley är som vanligt stabil och passar perfekt i rollen som mentalsjukhusets pådrivare. Även mycket kompetente Michelle Williams får några små tillfällen att glänsa i huvudkaraktärens återblickar och visar ytterligare en gång att hon kan briljera om materialet är bra. Värt att nämna är också Ted Levines lilla men träffsäkra framträdande, där skådespeleriet är av högsta klass. Men detta är ändå Leonardo DiCaprios film och han får en del tillfällen att spela ut sina bästa sidor och göra en bred prestation, trots den ganska härdade karaktären. Han kan ändra uttryck med små miner och sin röstton - han kräver inte manér för att vända sina mynt. Ibland blir det riktigt, riktigt bra!

 

 

Filmen bjuder på rent fantastiska utomhusmiljöer och med en naturell, kylig känsla utan att för den delen använda den så vanliga gråa tonen i fotot. Ölandskapet är något av det vackraste jag sett i naturväg på väldigt länge och det jag kommer se fram emot mest att återuppleva vid kommande visning. Fotot av Tarantinos vapendragare Robert Richardson är en fröjd att se (vad kan man annars vänta sig av en Scorsese-film?) och bidrar med några riktiga delikatesser – bland annat i en intensiv avrättningsscen från 2:a världskriget. Känslan av retrodeckare finns verkligen där genom filmen och när bilderna av Ruffalo och DiCaprio på båten på väg till ön visas så är det uppenbart att Scorsese har tagit influenser från den ”gamla goda tidens” filmteknik.

 

Jag förväntade mig att soundtracket – Scorseses vana trogen, skulle vara mer framträdande genom filmen, men den verkar i bakgrunden och gör det effektivt utan att dominera. Någon enstaka gång biter den verkligen tag, men hela tiden enhetligt och med en rispande känsla som får mig att tänka på Kubricks The Shining.

 

 

Shutter Island är en filmatisering som jag tycker lyckas motsvara förväntningarna från boken. Även om handlingen är ganska flytande så utmynnar det i ett fint hantverk och ett ganska udda sådant för att vara av Martin Scorsese. Den känns helt rätt i tiden för honom och jag är glad att det var just han som ville satsa på boken.

 

Mitt slutomdöme är preliminärt, för jag känner verkligen att jag måste se filmen minst en gång till innan jag kan vara rättvis, men det är definitivt ett steg i rätt riktning för Scorsese som regissör.

 

8/10

[Manetheren]

Yojimbo, gillar vad jag läser. Har sett fram emot Shutter Island länge, men vill ändå tona ner förväntningarna för att inte bli besviken. Måste se filmen, bara den kommer till den här jävla ökenstan nån gång.

[Plox]

Jojje: Kul med Outland, såg den för inte så länge sen och håller i stort med i allt du skriver. En skön 80-talare med bra rymd-känsla.

 

A Serious Man var inte en film för mig, fick lite spring i benen efter cirka timmen och ville mest att filmen skulle ta slut. Inte sagt att det är en dålig film, men inte en film i min smak.

 

Yojimbo: Ska försöka hålla mig borta från din recension av Shutter Island tills jag sett filmen, men slutbetyget bådar ju ändå ganska gott.

 

Puffie: Japp, The Cove utan tvekan en dokumentär som lyckas balansera innehållet på ett magnifikt sätt. Gillade den minst lika mycket som du gjorde.

 

Kollade precis klart på An evening with Kevin Smith, kul upplägg med ett Q and A och stundtals hysteriskt roliga svar av Mr Smith. Blev genast sugen på att se om Clerks, för att sen fortsätta med Smiths andra filmer i kronologisk ordning och slutligen sen avsluta med An evening with Kevin Smith 2. Blir nog kommande veckas projekt.

 

Edit: Jag har ju faktiskt sett nästan alla Smiths filmer tidigare:

 

Clerks 3+/5

Mallrats 3/5

Chasing Amy 3/5

Dogma 2/5

Jay and Silent Bob

Jersey Girl 3-/5

Clerks 2 2+/5

Zack and Miri Make a Porno 3-/5

Cop Out (Premiär 2010)

 

Kan vara kul att jämföra sen när jag sett om alla.

[Nit89ram]

Persona

Som filmintresserad med anknytning till Sverige så är Ingmar Bergman ett heligt kapitel. Du bör åtminstone ha sett ett antal filmer av honom för att kunna ta del av en stor portion av den svenska filmhistorien. Internationellt sätt så kännetecknas filmlandet Sverige främst genom herr Bergman och det är faktiskt svårt att riktigt föreställa sig hur stor han är filmkretsar är utomlands. Så vad händer om man inte gillar Bergmans filmer?

 

Är Bergman en filmskapare som främst hyllas utomlands i kritikersvängar eller någon som lilla jag också kan tänkas uppskatta? Mina tidigare erfarenheter, Det sjunde inseglet och Smultronstället, har lutat mot det senare alternativet så det var med spänning jag tog mig an Persona. Skulle det positiva upplevelsetåget fortsätta sin resa ut mot de vidsträckta slätterna eller skulle det ta slut vid nästa hållplats. Två filmer är en lite bräcklig grund att stå på för att utvärdera vad man tycker om en regissör, så jag visste inte riktigt än vad jag skulle kunna förvänta mig av en Bergman-film.

 

 

Persona berättar en historia kring en sjuksköterska som har fått i uppdrag att ta hand om en kvinnlig skådespelare, en skådespelare som till synes verkar ha förlorat sin förmåga att prata. De två kvinnorna beger sig ut till ett ödsligt ställe på landet för att samla krafter och nästan omgående börjar det psykologiska spelet sakta med säkert ta vid.

 

De två kvinnorna spelar ut varandra med en uppbyggnad likt ett klassiskt kammarspel. Bibi Andersson och Liv Ullmann ger två riktigt starka prestationer i filmens två huvudroller och framförallt hur de kontrasterar varandra är en fröjd att beskåda. Den ene, Liv Ullmann, som utan att använda sin röst säger mer med sitt ansikte än vad många skådespelare skulle kunna säga med sin röst. Den andre, Bibi Andersson, som trots att hennes karaktär nästan konstant pratar ändå lyckas förmedla en form av närhet och integritet som är få förunnat i en liknande situation.

 

 

Förutom de riktigt starka prestationerna från skådespelarna så är en av filmens stora styrkor dess foto. Sven Nykvists svartvita foto är något utöver det vanliga och ger filmen en särpräglad visuell stil. Kontrasten mellan det vita och det svarta är väldigt vackert att ta in och utgör dessutom en viktig del i historien. Foto och kontrast hjälper till att förstärka kontrasten mellan de två huvudkaraktärerna och fördjupar således det psykologiska spelet.

 

I slutändan måste också en tanke föras till manusförfattaren och regissören själv, Bergman. Hans surrealistiska manus och regiarbete har starkt medfört att Persona fortfarande känns aktuell, trots sina år på nacken. Just den surrealistiska biten känns som ett välkommet inslag, speciellt med tanke på att begreppet "övertydlighet" nästan har blivit synonymt med svensk film där varenda nyans i berättelsen ska berättas via dialog.

 

 

Persona är en omskakande, surrealistisk och minnesvärd film som har mer än väl förtjänat sin plats i filmhistorien. Filmen kantas av bra skådespelare, bra foto och ett intressant manus. Dessutom så bevisar Bergman ännu en gång för mig varför han räknas in bland de främsta filmregissörerna genom tiderna. Trots att jag inte riktigt fullt ut har förstått vad allt symboliserar och står för i filmen så vet jag åtminstone en sak säkert och det är att betyget med stor sannolikhet kommer att höjas vid en omtitt.

 

8/10

[Jojje]

Clooney valde tydligen att gå till tandläkaren och inte till frisören inför denna film

 

The Men Who Stare at Goats (2009)

 

Den här filmen har fått lite oförtjänt dålig kritik tycker jag. Visst, det är ingen superrulle men ändå småputtrig hela tiden. Det är ju en bagatell men en ganska trevlig sådan. En av de saker jag gillar är kontrasten mellan den militära hårdförheten och hippie-armén the New Earth Army - med en skön Jeff Bridges i spetsen. George Clooney och Ewan McGregor är charmiga. Historien är crazy. Jag gillade inte Kevin Spacey men det var förmodligen meningen; han var helt enkelt osympatisk som rollfigur. Det känns som en ganska annorlunda film eftersom det är en Irakkrigs-komedi. Man driver med den nu gällande situationen i Irak t ex med privata företag som ansvarar för säkerheten men skjuter på varandra. Jag vet inte hur många komedier som det har gjorts om Irakkrigen? Jag kommer att tänka på t ex Three Kings som utspelas under Gulfkriget.

 

3/5

[Yojimbo]

Yojimbo, gillar vad jag läser. Har sett fram emot Shutter Island länge, men vill ändå tona ner förväntningarna för att inte bli besviken. Måste se filmen, bara den kommer till den här jävla ökenstan nån gång.

Det är nog bra att tona ner förväntningarna, för jag hade en känsla av oro genom filmen och det tog ett tag att samla sig efter den, men ju mer jag tänker tillbaka på den, ju bättre tycker jag att den var. Det är dock bra att samla sig någon dag och/eller se om den innan man bedömer den, kände jag.

[Puffie]

Plox: Jag hoppas att betyget på Clerks stiger vid en omtitt, i min bok är det en självklar 5:a. Underbart rolig med fantastiskt välskriven dialog.

[Czechflash]

 

Titel: Jindabyne

Genre: Drama

Land: Australien

År: 2006

Regi: Ray Lawrence

I rollerna: Laura Linney, Gabriel Byrne, Deborra-Lee Furness, Simon Stone

 

Handling: Stewart Kane, en irländare som bor i Australien i staden Jindabyne är ute med tre kompisar och fiskar. De finner kroppen efter en mördad flicka men istället för att direkt åka tillbaka och rapportera fyndet så fortsätter de att fiska vilket kommer ge framtida problem för Stewart och hans äktenskap.

 

Omdöme: Denna intressanta australiska film bygger upp två separata historier under filmens första timme. Den ena handlar om Stewart (Gabriel Byrne) som åker på en årlig fisketur till den australiska vildmarken med tre vänner. Den andra handlar om Claire (Laura Linney), fru till Stewart, som har börjat må illa den senaste tiden. Spänningen och mystiken ligger hela tiden i luften och vart filmen ska ta vägen är hela tiden osäkert.

 

 

Filmen baseras på samma korthistoria som filmen Short Cuts gör och jag får lite känsla av just den filmen. Filmens första timme lyckas väldigt bra med att skapa en speciell stämning genom några mellanpartier och passande musik som gör att allt kan hända, när som helst med vem som helst. Laura Linney ger en fin prestation som en inte allt för sympatisk kvinna som haft problem tidigare och som är på väg upp till ytan igen. Likaså är Gabriel Byrne bra som hennes make även om han inte får ut allt i en bra roll.

 

 

Vad som är väldigt synd är att filmen tappar mycket av den mystik som finns under första timmen när man påbörjar andra halvan av filmen. Man svarar på några av de viktiga frågorna allt för tidigt vilket gör att intresset svalnar och spänningen sakta men säkert försvinner. Det hela utvecklas till en moralfråga istället för att göra något minnesvärt av det hela. Då första halvan låg på en fyra i betyg, blir man klart besviken när filmens avslutande del blir till ett riktigt antiklimax och tyvärr drar ner filmens helhet.

 

4 - Skådespelare

3 - Handling

4 - Känsla

3 - Musik

3 - Foto

--------------

17 - Totalt

 

Betyg: 3/5 - 6.5/10

IMDb: 6.4

[Jojje]

Nja, det var sandlådenivå på den här rullen

 

Spider-Man 3 (2007)

 

Jag tänkte att det var dags att göra Spindelmannen-trilogin komplett genom att se trean. Men, oj, vad dåligt detta var. Jag hade sett fram emot en avslappnande rulle att slötitta på, men den är så fånig, politiskt korrekt, att jag blev irriterad. Jag gillade dock Sandmannen. Jag gillar ofta att se hur de olika hjältarna/skurkarna skapas och får sina superkrafter. I övrigt är det hela en fantastiskt töntig och fjantromantisk mjäkfilm - med vissa actioninslag. Det känns inte som det finns nån egentlig skurk. Nej, filmen domineras istället av mjäk, fånerier och pekoral. Och varför ska de alltid envisas med att få med den amerikanska flaggan i bild med Spindelmannen i förgrunden? Vet inte om det ska vara nån speciell grej med just dessa filmer; jag tycker mig känna igen det från de tidigare filmerna i trilogin. Blä.

 

2-/5

[Jojje]

 

The Salute of the Jugger (1989)

 

Rutger Hauer i en postapokalyptisk sf-rulle i Mad Max-miljöer borde väl i sämsta fall vara underhållande? Men, nja, det är en del snygga miljöer och snyggt foto. Rutger Hauer är bra, han har nåt speciellt lugn över sig. Sen var det roligt med Joan Chen från Twin Peaks. Men handlingen, själva historien, är inte bra. I centrum står en sorts gladiatorrugby som filmens "hjältar" utövar. Men scenerna när man spelar "The Game", som sporten kallas, är tråkiga och håller på för länge. Filmen rullar på men man fattar inget av vad som händer, eller det är åtminstone inte intressant. En detalj som jag gillade var en hiss mitt ute i öknen (ni som sett filmen vet vad jag menar). Den där hissen gick ner till en stor underjordisk stad där en styrande klass levde. Den där styrande klassen får man dock inte veta nånting om. De går bara omkring i fina kläder och är allmänt odrägliga.

 

2/5

 

PS. Jag väljer att kalla filmen The Salute of the Jugger eftersom det var detta som visades under förtexterna. Kärt barn har många namn brukar man säga. Men det stämmer inte när det gäller filmer. En film som går under många namn är oftast ganska b, så även här. The Blood of Heroes är ett annat namn på filmen. I Sverige har den även kallats Dödsmatchen vilket är lite lustigt då faktiskt inte en enda person dör i filmen.  

[Voldo]

Håller med om att Spider-Man 3 inte är något vidare. Det blir lite mycket med tre skurkar. De kunde ha skippat Sandman och gett Venom lite mer plats.

[Yojimbo]

Det var ett tag sedan jag såg Spiderman-trilogin nu, men jag vill fortsätta tjafsa med att säga det att 3:an får lite väl mycket skit, eller så får de andra två filmerna lite väl mycket beröm. Skillnaden är enligt mig inte så stor som alla andra verkar tycka. Visst, Spider-man 3 är svag på ett antal punkter (framför allt i valet att trycka in tre skurkar och att den kunde varit allvarligare med sitt potentiellt sett mörka innehåll), men det jag vill komma till är att de två föregångarna inte är så mycket bättre och jag är ganska trött på att endast fokusera på endast en skurk också, även om den skurken spelas av en bra skådespelare. Amerikansk patriotism och såpintriger kryllar det av i alla tre filmerna och det är inte så konstigt då det är precis likadant i serierna.

 

Ibland tänker jag att 3:an fått mycket kritik för att den känns fånig, men de tidigare filmerna är också fåniga och jag har alltid sett det som själva charmen.

 

Framgångsreceptet för Spider-man 3 hade dock (precis som du Krayzie säger) varit att fokusera på Venom och strunta i att blanda in en massa annat. Jag förstår inte hur filmbolaget kunde tänka så fel genom att tvinga Raimi (min egen slutsats) att trycka in fler antagonister för att bredda publiken - Venom är ju tillsammans med Green Goblin den skurk som skulle behöva mest utrymme och som som har störst publikvärde i en otecknad film.

[Czechflash]

Jojje: Jag tyckte faktiskt The Blood of Heroes var förvånansvärt bra då jag gillade filmens stämning. Rutger Hauer är oftast sevärd, så även här. Gav den till slut +3/5 och tyckte det var en bra B-film.

[Puffie]

Titel: Gake no ue no Ponyo

Genre: Anime/Familjefilm

Land: Japan

År: 2008

Regi: Hayao Miyazaki

Skådespelare: Yuria Nara, Hiroki Doi, Tomko Yamaguchi

IMDb: 7.9

 

Det här är berättelsen om fiskflickan Ponyo, som blir förälskad i människopojken Sosuke, och om hur en femårig pojke lyckas uppfylla det allra vackraste av löften; att beskydda någon för all framtid.

 

 

Jag har svårt att sätta fingret på varför animefilmer inte riktigt fungerar för mig. Jag tycker absolut inte de är dåliga men jag tycker heller inte de kommer i närheten av de höjder som allmänheten verkar tycka. Fördelen nu är att jag håller nere förväntningarna oavsett hur hyllad filmen är vilket gör att jag sällan blir besviken. Vad gäller Ponyo så levererar filmen en riktigt snygg, nästan akvarellfärgsliknande värld. Själva omgivningarna är ganska simpla men de är fyllda med en stor mängd detaljer som ger liv åt världen och berättelsen. Hela filmen känns väldigt fantasifull. Dock är handlingen ganska tråkig och känns anpassad för en yngre publik. Detta gör att filmen aldrig riktigt tar fart och de partier som inte är sprängfyllda av Miyazakis fantasi blir ganska ointressanta. Sen tyckte jag hela konceptet med att en fem årige pojke ska förklara evig kärlek till en tjej känns lite fel, kanske beror på kulturella skillnader?

 

Hur som helst, gillar ni anime så kommer säkerligen Ponyo falla er i smaken. Är ni på jakt efter att se er första anime så finns det bättre alternativ på marknaden.

 

3-/5

[Plox]

Snabba Cash (2010)

 

 

Eftersom jag sällan läser böcker så har jag naturligtvis inte läst Jens Lapidus roman, vilket alla i hela Sverige verkar ha gjort, men jag blev faktiskt sugen på att ta tag i även boken efter att jag sett Daniel Espinosas filmatisering. Storyn kretsar kring tre personer, semi-stekaren JW, rymlingen Jorge och maffiosbossen Mrado, vars krokiga vägar korsas i Stockholms våldsamma undre värld i och med en stor kokainaffär.

 

Vi kastas direkt in i händelsernas centrum. Någon direkt bakgrundsinformation får man egentligen aldrig ta del av, vilket känns både befriande och lite jobbigt på samma gång. Merparten av min filmhjärna tycker ändå det känns skönt att få dra mina egna slutsatser och bilda mig min egen uppfattning kring karaktärerna och deras förflutna.

 

 

Så med ett högt tempo, en rå och stundtals brutal historia, blir Snabba Cash aldrig tråkig och spänningsnivån håller sig på topp under i stort sett hela filmen. Men det som gör att Snabba Cash sticker ut från mängden är utan tvekan skådespelet. Jo ni läste rätt - skådespelet. För detta är en svensk film då man slipper vrida och vända på sig och känna sig allmänt obekväm så fort någon öppnar munnen.

 

 

Joel Kinnaman är såklart riktigt bra och övertygar stort i rollen som JW. Men mest imponerad är jag nästan av de två andra huvudrollsinnehavarna, Dragomir Mrsic och Matias Padin. Två skådespelare jag aldrig hört talas om tidigare men som imponerar ordentligt, inte minst Padin som känns både naturlig och övertygande. Mer av dessa båda herrar i svensk film tack.

 

Filmens stora problem i mitt tycke är storyn, det känns lite tafatt och hattigt och när filmen är slut cirkulerar alltför många frågetecken för att jag ska känna mig riktigt nöjd. Slutklämmen känns inte helt hundra den heller. Men på det stora hela ändå en välspelad (!) svensk gangsterrulle, vacker, brutal och ganska omtumlande att ta sig igenom, men som sagt inte helt utan skavanker. Betyget blir därmed en stark trea.

 

3+/5