Filmer du just sett ! Bra och dåliga (Del 1 och 2!)

[Czechflash 0]

 

Titel: Who's Afraid of Virginia Woolf? / Vem är rädd för Virginia Woolf?

Genre: Drama

Land: USA

År: 1966

Regi: Mike Nichols

I rollerna: Elizabeth Taylor, Richard Burton, George Segal, Sandy Dennis

 

Handling: Det äkta medelåldersparet Martha och George bjuder hem ett ungt par till sig efter en fest. Med de unga människorna som publik vältrar sig de båda i raffinerade förödmjukelser för att kunna såra varandra så mycket som möjligt.

 

Omdöme: I sin regidebut fick den då 35-årige Mike Nichols filmatisera pjäsen med samma namn. Två par, ett äldre och ett yngre, träffas hemma hos det äldre paret under småtimmarna efter en fest. De har alla druckit en del, men värre kommer det bli. Martha (Elizabeth Taylor) och George (Richard Burton) är det äldre paret (och var i verkligheten gifta med varandra) som ständigt psykar varandra med ett s.k. "spel". När det yngre paret Nick (George Segal) och Honey (Sandy Dennis) dyker upp vräker det äldre paret ur sig det ena värre än det andra. Det yngre paret blir motvilligt indragna och alkoholen flödar fritt.

 

 

Denna klassiker blev nominerad till hela 13 Oscars, inte illa för en regidebut. Den vann fem av dessa, bl.a. bästa kvinnliga huvudroll (Taylor) och biroll (Dennis). Under inledande trekvarten finner jag filmen relativt intressant där spelet mellan de fyra blir allt mer intensivt och rått. Filmen ligger då på en jämn nivå och skådespeleriet är rakt igenom mycket bra. Men tyvärr känns det stundtals lite för teatraliskt för min smak och jag tappar även intresset allt mer. Och istället för att filmen ska höjas ett snäpp och kanske bjuda på en vändning, blandar den in ett par mindre lyckade scener (tänker främst på när de tar en biltur och stannar till på ett ställe). Inte en klassiker i min smak helt enkelt.

 

4 - Skådespelare

2 - Handling

2 - Känsla

3 - Musik

4 - Foto

--------------

15 - Totalt

 

Betyg: +2/5 - 6.0/10

IMDb: 8.1 (#219)

[Plox 0]

Hoppsan - en tvåa var lite snålt ändå tycker jag Czechflash. Brukar inte heller gilla när det blir för teatraliskt (vilket jag tex tyckte att Arsenic and old laces var, kanske mer åt buskis-hållet - vilket är än värre) men i Vem är rädd för Virginia Woolf tycker jag verkligen denna känsla känns helt rätt (även om jag tycker det blev FÖR mycket teater för att nå fullpott hos mig) så gav jag den en ganska stabil 4/5. Grymt skådespel och ångest som verkligen etsar sig fast på hornhinnan.

 

Utöver Vem är rädd för Virginia Woolf så är det bara Hitchcock som lyckats övertyga mig att "teater-film" kan vara ganska trevligt, detta med filmer som Repet och Slå Nollan till Polisen.

[Plox 0]

La Strada (1954)

Hade minst sagt lite förutfattade meningar om Fellini och trodde egentligen inte alls hans filmer skulle vara något för mig. Blev hyfsat förvånad när eftertextarna till La Strada sen rullade och jag hade uppskattat filmen och det riktigt mycket. I La Strada för vi följa en ganska enkel historia med clownen Gelsomina i spetsen, som blir indragen i ett triangeldrama. En fin liten historia detta, som förvisso kändes ganska intetsägande, men som ändå stundtals både berörde och underhöll. Jag vet dock inte vad européerna sysslade med under denna tidsepok – detta då ljudet sällan synkar – vilket allt som oftast stör mig något fruktansvärt. Skådespel och foto dock riktigt bra och betyget orkar upp sig på en relativt stabil fyra. Betyg 4/5

 

8 ½ (1963)

Filmen som de flesta antingen älskar eller hatar och som på diverse lister utses bland de bästa filmerna genom alla tider. Filmen handlar om filmregissören Guido som möter diverse motgångar och uppenbarelser under arbetet med sin nya film. Jag hängde med ganska bra första timmen måste jag säga och jag förstod inte riktigt vad folk hade i åtanke när de kallat denna film obegriplig och pretentiös. Men sedan blev allt lite väl luddigt, - är det en tillbakablick, en dröm, nutid, framtid – vad händer? Sinnesförvirringen var total och jag tappades bort helt där i mitten någonstans. Fotot riktigt snyggt och Marcello Mastroianni bjuder på fint skådespel men annars var det inte mycket som stämde för min del. Betyg 2+/5

 

Amarcord (1973)

Filmen där vi för följa med Fellini på nostalgitripp till sin ungdoms Italien, i en liten italiensk provinsstad under 1930-talets fascistiska era. En ganska ljummen historia detta – utan någon direkt handling eller rödtråd – vi får kort och gott bara följa människorna i denna lilla by. Bjöd förvisso på en del sköna karaktärer och scener – men på det stora hela kändes det ganska tunt och inte alls som en film för mig. Ska jag plocka fram något positivt så blir det än en gång fotot - är det något som med Fellini som tilltalar mig så är det utan tvekan utseendet på hans filmer - men egentligen inte mycket mer. Betyg 3-/5

[Czechflash 0]

Hoppsan - en tvåa var lite snålt ändå tycker jag Czechflash. Brukar inte heller gilla när det blir för teatraliskt (vilket jag tex tyckte att Arsenic and old laces var, kanske mer åt buskis-hållet - vilket är än värre) men i Vem är rädd för Virginia Woolf tycker jag verkligen denna känsla känns helt rätt (även om jag tycker det blev FÖR mycket teater för att nå fullpott hos mig) så gav jag den en ganska stabil 4/5. Grymt skådespel och ångest som verkligen etsar sig fast på hornhinnan.

 

Utöver Vem är rädd för Virginia Woolf så är det bara Hitchcock som lyckats övertyga mig att "teater-film" kan vara ganska trevligt, detta med filmer som Repet och Slå Nollan till Polisen.

 

SKådespelarmässigt ligger filmen mellan en fyra och femma i betyg. Men innehållsmässigt känns det som den står och stampar på samma ställe efter ett tag. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i psykologi och det kanske är just det som inte greppar tag i mig.

[Yojimbo 0]

Taken

Trailern som jag såg för ett tag sedan lyckades inte imponera på mig, därför blev jag oerhört förvånad av filmens höga rating på IMDb. Luc Besson har faktiskt skrivit sitt bästa manus på många år. Det var verkligen på tiden att han lyckades så här bra med någonting igen.

Ojdå, jag visste inte att Luc Besson låg bakom Taken - dags att se den med andra ord. Filmen har ju fått flera bra omdömen och den har frestat mig, då jag gillar simpla storys som lyckas vara bra.

[Czechflash 0]

 

Titel: Vertigo / En studie i brott

Genre: Drama/Mysterium/Thriller/Romantik

Land: USA

År: 1958

Regi: Alfred Hitchcock

I rollerna: James Stewart, Kim Novak, Barbara Bel Geddes, Tom Helmore

 

Handling: Efter ett trauma p.g.a. en händelse på jobbet, spenderar en polis sin pension i lugnet diskuterande med en kvinnlig vän till honom. En gammal vän anlitar honom för att förfölja hans fru som han tror svävar i livsfara pga sig själv. Men händelserna utvecklas på ett bisarrt sätt när han faller för henne...

 

Omdöme: I detta klassiska Hitchcock-mysterium inleder man med en jakt på hustaken i San Francisco där en man jagas av en uniformerad polis och polisdetektiven John "Scottie" Ferguson (James Stewart). Efter det att Scottie drabbats av yrsel, faller polisen nerför byggnaden och dör när han försöker hjälpa honom. Med starka skuldkänslor och vetskapen om att han blir tvungen att ta en skrivbordstjänst, slutar han som polisdetektiv för att ta det lugnt. Då får han ett samtal från en gammal vän som vill träffa honom. Han ber Scottie följa efter hans fru för att ta reda på vart hon åker och se till att inget händer henne.

 

 

Kvinnan han ska förfölja är Madeleine (Kim Novak), en vacker blondin som Scottie blir förtjust i med en gång. Till en början håller han sig på avstånd, men de två kommer snart allt närmare varandra. Men hennes problem och besatthet av det förflutna gör att hon är en fara för sig själv. Scottie är desperat i sina försök att få henne att berätta om hennes mardrömmar och upplevelser och dras allt djupare in i mysteriet. Hans höjdskräck kommer också göra sig påmind igen och den enda som kan hjälpa honom är hans goda vän "Midge" (Barbara Bel Geddes) som han känt sen skoltiden.

 

 

Filmens stil är nästan poetisk och till stora delar är den dialogfri då James Stewart och Kim Novak tar sig runt vackra platser i och runt San Francisco. Stämningen är på topp mycket tack vare den näst intill hypnotiska musiken av mästerkompositören Bernard Herrmann, som Hitchcock jobbade med på sju filmer mellan 1955-1964. Musiken tillför oerhört mycket känslor till storyn, men även de två huvudkaraktärerna har ett djup som gör att man känner mer. De vackra platserna och färgerna gör också sitt och det är verkligen en kombination av allt man kan tänka sig som lyckas nästan till sitt yttersta.

 

 

Filmen är också ett stort mysterium och även om man sett den tidigare är det saker man inte kan vara helt säker på och som man kan se på ett nytt sätt. Något som jag inte riktigt uppskattar är sista halvtimmen då filmen trampar lite vatten och inte utvecklas som den gjort under de första tre fjärdedelarna. Men det är också här mysteriet får sin förklaring och bitarna faller på plats. Det är även en överraskande mörk historia som jag tycker man känner ganska tidigt i filmen med dess musik och stämning. Det är definitivt en klassiker som tål att ses om och om igen och som är en väldigt personlig film. Tillhör antagligen hans fem bästa filmer, även om det är en hård kamp.

 

4 - Skådespelare

4 - Handling

5 - Känsla

4 - Musik

4 - Foto

--------------

21 - Totalt

 

Betyg: 4/5 - 8.0/10

IMDb: 8.6 (#42)

[Czechflash 0]

 

Titel: Over the Edge / Unga rebeller

Genre: Drama

Land: USA

År: 1979

Regi: Jonathan Kaplan

I rollerna: Michael Eric Kramer, Matt Dillon, Pamela Ludwig, Vincent Spano

 

Handling: Ungdomarna som växer upp i ett välplanerat förortssamhälle känner sig bortglömda. De har ingenting att göra och ingenstans att ta vägen på kvällarna. De revolterar, leker med vapen, använder droger, dricker alkohol tills de stupar och hånar polisen.

 

Omdöme: Detta starka ungdomsdrama var så pass vågat att studion inte ville släppa filmen på biograferna 1979. Istället visades den på HBO 1981 och sedan på bio. Just att det hela baseras på verkliga händelser gör det givetvis intressantare och i början av filmen står det att 110.000 ungdomar åkte fast för vandalism runt om i USA 1978. Filmen följer ett gäng ungdomar med Carl (Michael Eric Kramer) i fokus, hans kriminelle vän Richie (Matt Dillon) samt tjejen Cory (Pamela Ludwig). I gänget finns även den ständigt drogpåverkade Claude och den stumme Johnny.

 

 

Att växa upp i ett slutet samhälle där allt ska vara perfekt utåt, men där endast ungdomscentret som har öppet till sex på kvällen är ett ställe att gå till för ungdomarna, är tufft. Carl är en relativt lydig kille, men hamnar allt oftare i trubbel pga sina kompisar. Han får nog av sina föräldrar som ständigt anklagar honom och säger åt honom vem han får och inte får träffa. Ja, typiska ungdomsproblem alltså. Filmen blir också ganska mörk genom några händelser och visar på ett ganska avskalat sätt hur långt det kan gå. Kul med Matt Dillon i sin filmdebut, skådespeleriet bland ungdomarna är dock blandat. Musiken av regissörens far håller tyvärr inte riktigt måttet vilket är synd då filmens soundtrack annars är ganska bra och rockigt. Saknar den där riktiga känslan som inte infann sig, mycket pga musiken.

 

3 - Skådespelare

3 - Handling

3 - Känsla

2 - Musik

3 - Foto

--------------

14 - Totalt

 

Betyg: 3/5 - 6.5/10

IMDb: 7.7

[Plox 0]

Taken

Trailern som jag såg för ett tag sedan lyckades inte imponera på mig, därför blev jag oerhört förvånad av filmens höga rating på IMDb. Luc Besson har faktiskt skrivit sitt bästa manus på många år. Det var verkligen på tiden att han lyckades så här bra med någonting igen.

Ojdå, jag visste inte att Luc Besson låg bakom Taken - dags att se den med andra ord. Filmen har ju fått flera bra omdömen och den har frestat mig, då jag gillar simpla storys som lyckas vara bra.

Taken var stundtals riktigt bra action och även om det blev lite väl mycket John Rambo där mot slutet så är det helt klart en film jag rekommenderar till Besson-beundrare.

 

Såhär tyckte jag om den TAKEN (efter lite fundering så höjde jag också betyget till en svag fyra).

[Morten 0]

The Texas chainsaw massacre: The Beginning (2006)

 

 

Nu är jag för ung för att minnas det själv, men jag vet att Tobe Hoopers original från 1974 fick oerhört mycket kritik i debatten angående videovåldet som ägde rum i början av 80-talet. Idag kanske man inte tycker att den är lika skräckinjagande som då, men det är fortfarande en riktigt bra film enligt mig. Det hade dock varit kul om de som debatterade angående videovåldet fick se denna film. Ha ha ha…för här är det slakt som gäller.

 

Man kan se filmen som ens slags prolog till originalet och remaken som kom 2003. Vi får se hur ”Leatherface” som liten vanskapt baby blir bortkastad i soporna och upphittad av den helt ”normala” familjen Hewitt. Hur han som vuxen jobbar på slakteri (samma som han föddes på) som sedan blir nerlagt men i hemmet slutar inte slaktandet utan där pågår det för fulla muggar med människor.

Sedan råkar fyra ungdomar riktigt illa ut för Thomas ”Leatherface” Hewitt och hans minst sagt sjuka styvfarsa Hoyt (som låtsas vara sheriff). Mycket blod, kött och skrik och såklart sadistiska mordvapen. För er som är känsliga eller inte gillar skräck så ska ni absolut avstå. Annars är det en fullkomligt genialisk film som visar den intressanta bakgrunden bakom motorsågsmassakern. Jag gillar den som fan och hade stor behållning av den. Och ja, den är äcklig!

 

4/5

[Plox 0]

Trainspotting (1996)

 

 

Jag hade ganska vaga minnen från - Danny Boyles genombrottsfilm - Trainspotting, då det var minst 6-7 år sedan jag såg den senast. Men nu efter Slumdog Millionaire-succén blev jag riktigt sugen på att se om den och se om jag uppskattade den mer en andra gång. Svaret blev – absolut! Trainspotting handlar kort och gott om heroinmissbrukaren Renton (spelad av Ewan McGregor) och hans missbrukarkompisar Spud, Sick Boy och Begbie (Robert Carlyle) – deras ständiga jakt på pengar till droger och deras vardag i skotska Edinburgh.

 

Manuset är skrivit av John Hodge, baserat på en roman av Irvine Welsh (Hodge som också skrivit manus till många andra av Boyles filmer – bla Beach och Sunshine). Vid en första anblick kan filmens handling tyckas tunn, men Trainspotting har verkligen allt och lite till! En fullkomligt strålande inledning som verkligen väcker ens intresse direkt, fantastisk musik med, intressanta karaktärer och människoöden, bländande skådespel av Ewan McGregor (som fick sitt stora internationella genombrott efter denna insats) och Robert Carlyle är klockren i sin roll som den hetsige Begbie – att filmen sen avrundas på ett helt sagolikt briljant sätt är ju bara ett plus.

 

En film som verkligen är en känslomässig bergodalbanan, humorn ligger visserligen i centrum men ibland vet man faktiskt inte om man ska skratta eller gråta. Det var också mycket snack om glorifiering av droger när filmen kom, något jag inte alls håller med om – den känns bara genomgående realistisk och smutsigt och är det mot förmodan någon som blir sugen på att knarka ner sig när man sett Trainspotting så varsegoda. Utan tvekan en av de bästa ”knarkfilmerna” jag någonsin sett (detta tillsammans med den lite tyngre Requiem for a Dream och Heath Ledgers mästerliga Candy). En film som verkligen föll mig i smaken, där jag egentligen inte hittar minsta lilla att klaga på. Ännu en modern klassiker från guldåren där i mitten av 90-talet - jag föll pladask och Trainspotting är utan tvekan det bästa jag sett av Boyle hittills.

 

4+/5

[Plox 0]

Stealth - Det osynliga hotet (2005)

 

 

”Inom en snar framtid utvecklar Amerikanska flottan ett stridsflygplan styrt av artificiell intelligens. Flygplanet är stationerat på ett hangarfartyg i Stilla Havet där det ska lära sig stridstekniker från de männskliga piloterna ombord. Men när datorn utvecklar ett eget intellekt, så är det människorna som måste stoppa det innan det starar nästa världskrig…”

 

Jodå – jag valde att se denna film trots att jag läste texten ovan. Förväntningarna var minst sagt låga – men eftersom jag gillar filmer med lite fart i och skådespelerskor som inte direkt har utseendet emot sig (läs Jessica Biel) – så åkte denna film ändå in i spelaren. Utseendemässigt är det en ganska bra film, detta med härliga flygsekvenser och välgjorda specialeffekter. Men där stannar också det positiva med filmen. Filmens handling är fruktansvärt träig och hela filmen osar förutsägbar Hollywood-produktion (filmer jag ganska ofta ändå kan uppskatta). De tre huvudrollsinnehavarna Jamie Foxx, Jessica Biel och Josh Lucas är mer eller mindre katastrofala i sina roller och övertygar inte för en sekund. Njä som sagt – Stealth är ingen film jag rekommenderar – men ska du diska, städa eller vika tvätt så släng på den i bakgrunden som sällskap vettja!

 

2-/5

[Yojimbo 0]

En film som verkligen är en känslomässig bergodalbanan, humorn ligger visserligen i centrum men ibland vet man faktiskt inte om man ska skratta eller gråta. Det var också mycket snack om glorifiering av droger när filmen kom, något jag inte alls håller med om – den känns bara genomgående realistisk och smutsigt och är det mot förmodan någon som blir sugen på att knarka ner sig när man sett Trainspotting så varsegoda. Utan tvekan en av de bästa ”knarkfilmerna” jag någonsin sett (detta tillsammans med den lite tyngre Requiem for a Dream och Heath Ledgers mästerliga Candy).

Det som nog är lite stötande för en del censur-personer är att den visar positiva känslor gentemot drogerna. Jag menar alltså att de som tar droger i filmen visar stimulans och njutning - om än med en baksida. Jag kan tänka mig att de som varit drogpåverkade på samma sätt som dem i filmen skulle kunna känna sig lite sugna av att se partier av Trainspotting.

[Plox 0]

Det som nog är lite stötande för en del censur-personer är att den visar positiva känslor gentemot drogerna. Jag menar alltså att de som tar droger i filmen visar stimulans och njutning - om än med en baksida. Jag kan tänka mig att de som varit drogpåverkade på samma sätt som dem i filmen skulle kunna känna sig lite sugna av att se partier av Trainspotting.

Jo precis som du säger - den visar både en fram och en baksida - vilket är mer man kan säga om hypade ungdomsfilmer som tex Pineapple Express. Så jag förstår inte varför "seriösa(are) knarkfilmer" som just Trainspotting och Requiem for a Dream allt som oftast ska stå i centrum i den debatten. Men nja - har svårt att få fram min åsikt ordentligt här känner jag. Hoppas du förstod vad jag menade...

[Jojje 0]

Revolutionary Road (2008)

 

Oj oj, vad skönt att gå bio var min spontana känsla efter att ha sett filmen. Det var nämligen ett tag sen jag släpade mig till min lokala biograf (ja, faktiskt första gången i år). Filmen jag valde (eller som valde mig) blev Sam Mendes (American Beauty, Road to Perdition bl a) Revolutionary Road där Leonardo och Kate enligt uppgift skulle briljera som det perfekta förortsparet som lever det perfekta livet. Alltså det perfekta förortsparet som försöker göra allt för att slippa undan från just detta - som de själva tycker - instängda liv.

 

 

Och briljerade gjorde DiCaprio och Winslet och resten av skådespelarna, minst sagt. Det som imponerande mest med filmen var just skådespelet. Minsta biroll är mycket bra, t ex Kathy Bates son med psykiska problem (en sanningssägare av rang) spelad av en sjukt bra Michael Shannon (se bilden nedan). DiCaprio och Winslet brinner för sina roller och har en väldigt bra kemi tillsammans. När det gäller temat i filmen så kommer jag att tänka lite på Mendes egna American Beauty.

 

 

Även Todd Haynes Far from Heaven dyker upp i huvudet. Det handlar om förortstristess, viljan att göra nåt men inte våga, den perfekta familjen som inte finns (men som man kanske tror finns hos grannen). Slutscenen är härlig och med svart humor. Revolutionary Road är en intensiv film med tunga dialoger och starka scener. Trycket släpper aldrig riktigt. Alltid bubblar nåt under ytan. Barnen var dock märkligt frånvarande (ja, Winslet och DiCaprio hade två barn i filmen). Filmen kändes ibland som spelad teater (vilket inte alltid behöver vara något negativt).

 

4-/5

 

PS. En sak som jag kom på som är lite intressant är att jag kan ha svårt för den käcka, snusförnuftiga och politiskt korrekta känslan som förekommer i ganska många hollywoodfilmer från 50-talet. Däremot gillar jag nästan alltid nutida filmer som utforskar just den tidsepoken och även bryter igenom dess snygga fasad och blottlägger vad som egentligen döljer sig därunder.

[Yojimbo 0]

PS. En sak som jag kom på som är lite intressant är att jag kan ha svårt för den käcka, snusförnuftiga och politiskt korrekta känslan som förekommer i ganska många hollywoodfilmer från 50-talet. Däremot gillar jag nästan alltid nutida filmer som utforskar just den tidsepoken och även bryter igenom dess snygga fasad och blottlägger vad som egentligen döljer sig därunder.

Jag är också en av dem som gillar detta. Jag gillar över huvud taget filmer som försöker bryta igenom snygga fasader - favoriter är ju då Blue Velvet, Twin Peaks, American Beauty och Festen, bland annat.