Filmer du just sett ! Bra och dåliga (Del 1 och 2!)

[uCj 0]

Råkade bli dubbelpost.

[Tjalan 0]

Det är DC Comics som säljer serierna, Alan Moore motsätter sig alla filmatiseringar av sina serier (V For Vendetta, From Hell, The League of Extraordinary Gentlemen bl.a.). Jag har för mig att illustratören Gibbons gillade V For Vendetta också, och han har också saker att säga till om antar jag.

[Yojimbo 0]

Ja, Alan Moore spyr ju alltid galla när hans serier blir filmer.

 

Vet inte riktigt hur jag ska göra med Watchmen faktiskt, jag har ju inte läst seriealbumet än och vill ju gärna läsa "världens bästa superhjälteserie" innan jag ser filmen, men samtidigt kanske man borde se en sån här film på bio?

 

Jag blev överraskad över att filmen Watchmen är så pass lång - 2 tim och 45 min. Borde vara till en fördel om man läst serien men kanske till en nackdel för kritikerna som bara ser det som en film?

[Tjalan 0]

Alltså, jag såg den igår innan jag har läst albumet. Ska köpa den så fort jag får pengar över och sen se filmen igen. Jag gillade filmen trots att det fanns en del brister. Rorschach är lika cool om inte coolare än Heath Ledger's The Joker. Verkligen helt fenomenal.

 

Filmen var verkligen riktigt bra, men vill se den igen innan jag säger hur bra den är.

 

Jag behöver verkligen pengar. Någon som vill bjucka på ett biobesök? PM:a mig så kan ni få äran att ge mig en hunka så att jag kan se Watchmen igen.

[Plox 0]

Kul att läsa en recension här på forumet av Watchmen. Har inte heller läst seriealbumet, kommer nog inte göra det heller. Själv har jag ganska låga förväntningar på filmen - Snyder imponerade inte alls med testostron-rullen 300. Hoppas Watchmen är mer åt Sin City hållet - som jag gillade mycket mer. Ska hur som helst se Watchmen på bio under kommande veckan, känns verkligen som en film man ska se på bio och inget annat.

 

Har set en hel del filmer i helgen och återkommer med några recensioner/kommentarer om dessa under morgondagen.

[Tjalan 0]

Hah, lite skillnad på våra åsikter om 300 i alla fall Plox - jag är kär i den filmen och också kär i Zack Snyder by extension. Med Watchmen har han gett sig på något mycket knepigare dock, ur flera synvinklar, och det är för att Frank Miller skriver mer popcorn medan Alan Moore skriver djupare berättelser fullpepprade med filosofiska tankegångar och diverse budskap.

[Czechflash 0]

 

Titel: Snow Cake

Genre: Drama

Land: Kanada/Storbritannien

År: 2006

Regi: Marc Evans

I rollerna: Alan Rickman, Sigourney Weaver, Carrie-Anne Moss, Emily Hampshire

 

Handling: En film om vänskapen mellan en autistisk kvinna och en man som efter att ha varit med om en svår bilolycka, där en person omkom, fortfarande är chockad.

 

Omdöme: Det här var en film jag på förhand inte visste mycket om, men som med några fina skådespelare lät intressant. Alex Hughes (Alan Rickman) har nyligen blivit utsläppt från fängelset efter att ha dödat en person. Han är egentligen en helt vanlig man och har nu tagit sig från Storbritannien till Kanada för att köra en lång väg mot Winnipeg, men hamnar i en svår bilolycka. Det ena leder till det andra och på vägen besöker han den speciella kvinnan Linda Freeman (Sigourney Weaver) - som visar sig vara autistisk. Under omständigheterna väljer han att stanna ett tag och lär sig uppskatta henne som hon är, och hon honom. Samtidigt skapar han kontakt med några av grannarna i den lilla kanadensiska staden, däribland Maggie (Carrie-Anne Moss).

 

 

Den mest utmärkande rollen har givetvis Sigourney Weaver som autistisk och hon sköter det mycket bra. Stundtals känns hon verkligen klockren i sin gestaltning, även om hon emellanåt kanske är lite för normal. Alan Rickman är alltid gedigen och så även här i en bärande roll som är lite som spindeln i nätet, som för storyn framåt. Rollen skrevs också specifikt med honom i åtanke, karaktären hette t.o.m. Alan innan han själva bad om att få ändra det till Alex. Filmen saknar kanske de verkligen gripande och djupa scenerna samtidigt som temat och storyn finns där. Tror det är sättet man valt att berätta det hela på och att man valt ett lite lättsammare genomförande. Intressant liten film med plus till skådespeleriet och stora delar av musiken, känslan av indiefilm finns också där.

 

 

4 - Skådespelare

3 - Handling

3 - Känsla

3 - Musik

3 - Foto

--------------

16 - Totalt

 

Betyg: 3/5 - 7.0/10

IMDb: 7.6

[Czechflash 0]

 

Titel: Body Heat / Het puls

Genre: Kriminaldrama/Thriller

Land: USA

År: 1981

Regi: Lawrence Kasdan

I rollerna: William Hurt, Kathleen Turner, Richard Crenna, Ted Danson, Mickey Rourke

 

Handling: Ned Racine är en sjaskig småstadsadvokat i Florida. Under en extremt het värmebölja träffar han den gifta kvinnan Matty Walker. De båda inleder en passionerad kärlekhistoria, men snart inser de att den enda vägen till gemensam lycka innebär att de mördar Mattys rika make...

 

Omdöme: Det var några år sen jag såg Body Heat, men jag har sedan dess velat se om den en längre tid. Detta var en sammankomst av sällan skådat slag. Ok, nu överdriver jag kanske, men detta var regissören/manusförfattaren Lawrence Kasdans regidebut. Likaså var det Kathleen Turners filmdebut, och William Hurt gjorde sin tredje långfilm. Ted Danson (innan "Skål") och Mickey Rourke fick även vara med tidigt i sina karriärer och tillför alla något till att detta blir en trevlig filmupplevelse.

 

 

Man kan kalla det en modern noir, utan tvekan. Och det faktum att den har mycket gemensamt med en av de mest kända och hyllade film-noir i Double Indemnity är inget minus. Men trots att det finns likheter klarar den att stå på egna ben. Mycket tack vare musiken av rutinerade räven John Barry som ju stod för musiken till sammanlagt elva Bond-filmer och vinnare av fem Oscars. Musiken fångar atmosfären ypperligt och ger den en stämning som går att ta på. Mystisk, spännande och nästan hypnotisk med en gnutta Bond-takter.

 

 

William Hurt och Kathleen Turner övertygar också och har många nakenscener tillsammans som känns väldigt naturliga och inte ett dugg onödiga som det lätt kan bli. Just William Hurt tycker jag passar underbart bra och känns som en veteran i rollen som Ned Racine. Och likaså sköter sig Kathleen Turner utmärkt som femme fatale på bästa film-noir vis. Kanske tycker jag allra sista scenen är lite onödig, men allt som allt gillar jag det här. Känslan av den klibbiga hettan är också lyckad och det är en film man inte glömmer.

 

4 - Skådespelare

4 - Handling

4 - Känsla

4 - Musik

3 - Foto

--------------

19 - Totalt

 

Betyg: 4/5 - 7.5/10

IMDb: 7.3

[Plox 0]

The Indian Runner (1991)

En film baserad på Springsteens låt “Highway Patrolman”. På förhand ett ganska intressant upplägg måste jag säga och jag har nog aldrig tidigare sett en långfilm baserad på en låt. Men jäklar vad Sean Penn imponerar på mig just nu – först med Into the Wild (som jag inte kan få ur mitt huvud) och nu senast med The Pledge (en riktigt smart och oförutsägbar polis-thriller). The Indian Runner var Penns regidebut och med en väldigt trevlig uppsättning skådespelare, David Morse, Viggo Mortensen, Patricia Arquette, Dennis Hopper och självaste Charles Bronson, skapar Penn här en riktigt tät och ganska obehaglig film om brödraskap och kärlek. Trots att filmen är ganska långsamt berättad fängslades jag och filmen kändes lite som ett slag i magen (vilket bra filmer oftast gör hos mig). Viggo Mortensen har nog aldrig varit bättre än här och Mr.biroll David Morse visar att han verkligen är en man för stora roller. Dessutom dyker Benicio Del Toro, precis som i The Pledge, upp i en liten roll. The Indian Runner är dock inte en film för alla – men har man det minsta intresse i Sean Penn så tycker jag verkligen man ska ta sig tid att se denna film. Betyg 4/5

 

Swingers (1996)

Denna film har det ältats om friskt i mitt favoritprogram Dinner for five, inte så konstigt kanske då det är just Jon Favreau som hostar programmet och alltså har en av huvudrollerna i filmen. Visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig med denna film och måste säga att jag blev positivt överraskad faktiskt. En ganska allvarlig komedi detta med manlig vänskap som utgångspunkt, dialogdriven historia med ganska sköna karaktärer och ett härligt tempo. Favreau fungerar riktigt bra som en light-version av en hetsig Woody Allen och samspelet med Vince Vaughn (som jag för övrigt tycker är en sjukt underskattad skådis) är felfritt. Som sagt en riktigt skön liten indie-film detta men förvänta er för allt i världen ingen skrattfest och kiss/bajs-skämt, den är bättre än så. (Något svenskt geni översatte Swingers till Du, var är brudarna? – kanske dags att införa dödsstraff ändå?). Betyg 4-/5

 

Children of Men (2006)

Som jag tidigare nämnt så gillar jag denna typ av film skarpt och jag hade förhoppningar att jag skulle gilla Children of Men mer nu andra gången jag såg den. Men njä den funkar inte riktigt för mig. Trots en gedigen skådespelarlista i Michael Caine, Julianne Moore, Clive Owen och ett lovande grundkoncept så lyckas filmen inte suga in mig alls. Regissören Alfonso Cuarón hade alltså förutsättningarna för en riktigt bra film här, och visst kameraarbetet med långa tagningar är riktigt snyggt, men överlag känns historien väldigt tunn och slutet ska vi inte snacka om. Skådespelarna gör ett riktigt bra jobb och Caines flummiga karaktär är hysteriskt bra. Men jag får tyvärr hålla fast vid att Children of Men är en riktigt snygg film på utsidan men insidan är ruskigt tom och betyget stannar tyvärr kvar vid en stabil trea (Lite extra plus för Pink Floyd-referenserna dock). Betyg 3/5

[Morten 0]

Cube (1997)

 

Eftersom jag diggar Saw filmerna så kände jag, av förklariga skäl, mig sugen på att titta in den här omtalade thrillern. Cube påminner faktiskt mycket om Saw i den mån att filmen handlar om några människor som inte känner varandra och inte har en aning om hur de har hamnat där de har hamnat.

 

I Cube är det sex främlingar vaknar upp och upptäcker att de blivit inlåsta i ett märkligt rum som försetts med dörrar på samtliga sex sidor. Detta rum, visar det sig, är bara ett av många som sitter ihop i en gigantisk konstruktion. Varje dörr leder till ett nytt rum och människorna försöker komma underfund med hur de ska ta sig ut.

 

 

Styrkan i filmen ligger helt klart i personporträtten som är ovanligt bra här. Kul att den man först har sympati för är det riktiga aset. Hela filmen känns i övrigt väldigt mystisk även fast sensmoralen inte går att ta miste på.

Musiken är väldigt bra, stämningsfull och miljöerna är oerhört snygga. Lite seg på några ställen kanske, men överlag en bra film och jag kommer nog sinom tid se de övriga som jag hoppas är lika bra

och att man för en förklaring på allt.

 

 

3+/5

[Plox 0]

Halloween (1978)

 

 

Nej det är sant – jag har tidigare aldrig sett John Carpenters Halloween – detta då jag i stort sett varit helt ointresserad av skräckfilm. Men efter att ha bestämt mig för att kolla igenom samtliga gamla skräckfilmsklassiker så var ju Halloween, eller Alla helgons blodiga natt som den svenska översättningen lyder, ganska given. En klassisk skräckfilm detta – storheten ligger utan tvekan i den stämningen som Carpenter bygger upp – dels genom den fantastiska musiken - men också genom sitt sätt att lägga upp filmen. Första timmen är en enda lång uppladdning av vad som komma skall och den var också första timmen jag föll för, helt makalös uppbyggnad med ordentlig nerv och känsla. Upplösningen känns sen ganska klassisk och känns inte alls lika unik som den första timmen. Men med hjälp av musiken och det fina kameraarbetet lyckas Carpenter ändå hålla lågan vid liv.

 

Jamie Lee Curtis har länge varit en av mina kvinnliga favoritskådespelare (har förvisso alltid förknippat henne med två av mina favoritkomedier Ombytta roller och En fisk som heter Whanda och trott att hon var en renodlad komediskådis) men efter lite närmare efterforskning så vet jag nu att det är i skräckfilms-genren hon etablerat sig som skådespelare. Det var också efter rollen i Halloween som hennes karriär tog ordentlig fart.

 

Halloween är utan tvekan den bästa ”renodlade” skräckfilmen jag hittills sett och efter att ha sett denna klassiker inser man att den har speglat en hel genre och känns lite som en av de tunga grundpelarna. Riktigt bra!

 

4/5

[Czechflash 0]

Plox: Kul att du äntligen tog och såg en av mina favoritskräckisar. Det är stämningen, mycket tack vare musiken som du också påpekar, som gör väldigt mycket. Det är definitivt en skön film att titta på och håller även så här 30+ år senare, vilket man inte kan säga om de flesta andra skräckfilmerna från den tiden. Tycker t.ex. både Fredagen den 13:e och Nightmare on Elm Street inte alls kommer upp i samma standard som Halloween.

[Czechflash 0]

 

Titel: Maniac Cop

Genre: Action/Kriminalare/Thriller

Land: USA

År: 1988

Regi: William Lustig

I rollerna: Tom Atkins, Bruce Campbell, Laurene Landon, Richard Roundtree

 

Handling: En psykopatisk mördare i polisuniform sätter skräck i New Yorks invånare. Men frågan för detektiven som sätts på fallet är om det är en polis eller bara någon som utger sig för att vara en.

 

Omdöme: Denna kultfilm gjorde regissören William Lustig efter min favoritfilm av honom - Vigilante (1983). I en liknande typ av film med samme kompositör (Jay Chattaway, som gjorde underbart stämingsfull musik till Vigilante), kände jag att det borde vara en film i min smak. Det visar sig dock snart att det är en mindre lyckad film som känns ganska B rakt igenom. Det är egentligen en kombination av saker som inte riktigt håller måttet.

 

 

Manuset står kultförklarade Larry Cohen för, men det känns väldigt tunnt och bjuder på få intressanta scener. Det är väl egentligen två, kanske tre scener som jag tycker sticker ut. Det händer dock ganska mycket, men det blir som småepisoder från en TV-serie. Musiken håller inte alls samma höga standard som i Vigilante och det var lite av en besvikelse faktiskt. Stundtals får man till det, men allt som oftast blir det lite för "cheesy" och inte särskilt spännande. Skådespeleriet är också svagt av samtliga vilket givetvis bara förstärker känslan av B-film.

 

2 - Skådespelare

2 - Handling

3 - Känsla

2 - Musik

3 - Foto

--------------

12 - Totalt

 

Betyg: 2/5 - 5.5/10

IMDb: 5.7

[Jojje 0]

Plox: Några kommentarer på några av filmerna du har sett (och länkar till mina recensioner).

 

Children of Men: Jag älskade den här rullen. Min senaste femma tror jag faktiskt.

 

Halloween: För några år sen hade jag lite skräcktema och bestämde mig för att se några klassiker, Night of the Living Dead, Dawn of the Dead, Fredag den 13:e, Evil Dead, Terror på Elm Street och Hellraiser. (Hellraiser blev det aldrig av att jag såg, men det får bli snart.) Och så då Halloween som jag väl tyckte var ok, men absolut inte mer än en trea.

 

The Indian Runner: Sean Penn är riktigt intressant som regissör. Har gillat alla hans filmer (som regissör). Gör ofta ganska tunga, djupa och allvarliga filmer. Men bra, alltså. The Indian Runner var bra men det räckte bara till en stark trea i min bok.

 

När det gäller The Last Man on Earth så har jag inte sett den än. Men det kommer bli. Precis som du så gillar jag dystopi-rullar/postapokalyptisk sci fi och jag tänkte ha ett litet dystopi-tema snart (då min noir-retro börjar lida mot sitt slut). För några år sen hade jag ett sci fi-tema och då ingick det några dystopi-filmer. Nu tänkte jag köra en sci fi-vända till med kanske lite mer renodlat dystopi-tema.

[Plox 0]

Jojje: Jag vill verkligen också tycka om Children of Men - men det går bara inte. Älskar stämningen och det visuella i hela filmen men tycker att den känns så fruktansvärt tunn. Ska se om jag inte lyckas jobba upp den på i alla fall sen svag fyra vid nästa titt...

 

Dystopi-tema har jag också funderat på - har sett en del men ändå långt ifrån alla. Letat ganska mycket på filmtipset efter filmer som jag tror jag skulle gilla i denna genre, där finns dock inte alltför många... Tips? Hittar jag dig på filmtipset?

 

Czechflash: Ja Halloween var verkligen en positiv överraskning, trodde aldrig jag skulle gilla en ren skräckfilm såpass mycket. Såg ju som sagt Motorsågsmassakern för ett tag sedan och gillade den inte alls särskilt mycket. Fredagen den 13:e är en av klassikerna jag har kvar som jag tänkt se. Gemensamt har dessa filmer en herrans massa uppföljare som jag inte ta mig igenom. Kanske ser jag Halloween 2 iofs - mest för Jamie Lee Curtis närvaro.