Filmer du just sett ! Bra och dåliga (Del 1 och 2!)

[Plox]

Blade Runner – Final Cut (1982)

 

 

Jag kommer ihåg första gången jag såg Ridley Scotts dystopiska science fiction äventyr, det var på filmkunskapen på gymnasiet och dessutom på bio. Jag kan inte säga att jag föll pladask för filmen första gången jag såg den, men det är en kärlek som växt sig starkare för varje gång jag sett den. Länge fanns ju inte heller filmen tillgänglig i någon vidare bildkvalité – men både filmen och Ridley Scott fick ju sedan ordentlig upprättelse och numera kan man välja och vraka mellan de olika versionerna på både Bluray och DVD. I filmen, som bygger på Philip K Dicks roman “Do Androids Dream of Electric sheep” får vi följa blade runnern Rick Deckard (Harrison Ford) och hans sökande efter en grupp förrymda replikanter (artificiella människor) på jakt efter sin skapare. Deckards uppdrag som blade runner är att lokalisera och eliminera replikanter, som inte längre får vistas på jorden. Allt detta år 2019 i ett mörk och nergånget Los Angeles. Jag förutsätter att alla människor som har någon form av filmintresse redan har sett denna film och går inte in på filmens handling mer än såhär. Har ni mot förmodan inte sett filmen – lägg allt annat åt sidan - spring iväg och köp ett ex – sätt er ner och avnjut denna klassiker omedelbums.

 

 

Ridley Scott gjorde succé med Alien 1979 och följer alltså upp denna succé med Blade Runner 1982, två av filmhistoriens största Sci-Fi-klassiker på mindre än tre år. Tack Ridley Scott! Det som gör Blade Runner till en så fruktansvärt bra film är den stämning som Scott bygger upp, detta med de dystopiska framtidsmiljöerna, den fenomenala musiken av Vangelis, mystiken och hela den fantastiska upplösningen på en genomgående briljant story. Lägg därtill en sagolikt bra och tokig Rutger Hauer i rollen som replikant och ni har ett stycke Sci-Fi mästerverk som saknar motstycke.

 

 

Blade Runner är som sagt en film man kan se hur många gånger som helst, vilket är ganska få filmer förunnat och är en av få filmer från 80-talet vars specialeffekter står sig tämligen bra än idag. Castingen känns överlag lika mästerlig som filmen i sig, Harrison Ford som den något trötte och bittra blade runnern Deckard är strålande, Rutger Hauer tillsammans med Daryl Hannah är makalöst bra som replikanter. Nämnas tycker jag också Sean Young bör göras, som kom från ingenstans inför den här filmen, och briljerar rollen som den mystiske Rachael. Blade Runner är och förblir utan tvekan en av filmhistoriens mest storslagna och fulländade mästerverk.

 

5/5

[Czechflash]

 

Titel: Shock Corridor

Genre: Drama/Mysterium/Thriller

Land: USA

År: 1963

Regi: Samuel Fuller

I rollerna: Peter Breck, Constance Towers, Gene Evans, James Best

 

Handling: På sin jakt efter Pulitzer-priset smusslar sig journalisten Johnny Barrett in på ett mentalsjukhus, där det begåtts ett mord som polisen inte kunnat lösa, genom att agera psykiskt sjuk.

 

Omdöme: Shock Corridor är en sådan film som sätter sina spår efter sig, utan att för den delen vara något mästerverk. Det hela börjar ganska så harmlöst när journalisten Johnny Barrett (Peter Breck) med hjälp av en psykiatiker och sin chef på tidningen tänker bli intagen för vård på det lokala mentalsjukhuset. Anledningen är att det begåtts ett mord där inne som inte klarats upp, men han vet att det finns tre vittnen - samtliga mentalpatienter. Till sin hjälp behöver han sin flickvän Cathy (Constance Towers) som ska agera hans syster som han har snuskiga tankar om. Hon går motvilligt med på det hela för att inte förlora honom, men är hela tiden rädd för att han ska förlora förståndet där inne.

 

 

Väl inne på mentalsjukhuset känner han sig upprymd och ser chansen till att få det eftertraktade Pulitzer-priset om/när han tar reda på vem mördaren var. Men att få kontakt med patienterna där inne visar sig vara svårt, ja iaf när de är i ett relativt normalt tillstånd. Han måste ha tålamod om han vill komma någon vart med det här. Men det innebär även att hans egna psykiska tillstånd sätts på prov. Filmen lyckas med små medel allt mer få en att känna den frustration som Johnny går igenom. Till en början kände jag inte att filmen gav något speciellt, men det hela trappas upp allt mer och skådespeleriet av de flesta blir riktigt bra, även av Peter Breck i huvudrollen som till en början inte känns helt rätt. Men han spelar mentalpatient på ett övertygande sätt. Likheter med Gökboet måste också nämnas och kan tänka mig att filmskaparna av den fick inspiration från denna.

 

4 - Skådespelare

3 - Handling

3 - Känsla

3 - Musik

3 - Foto

--------------

16 - Totalt

 

Betyg: +3/5 - 7.0/10

IMDb: 7.7

[Czechflash]

 

Titel: Mr. Brooks

Genre: Kriminaldrama/Mysterium/Thriller

Land: USA

År: 2007

Regi: Bruce E. Evans

I rollerna: Kevin Costner, William Hurt, Demi Moore, Dane Cook

 

Handling: Earl Brooks är en kärleksfull familjefar och framgångsrik affärsman. Men han har också en hemsk hemlighet. Han är en mördare, känd under namnet "The Thumbprint Killer", som blivit beroende av dödandet men som nu vill sluta mörda till varje pris. Marshall, Mr. Brooks onda alter ego, har dock helt andra planer. Marshall älskar mord och förödelse och tänker inte ge upp i första taget.

 

Omdöme: Mr. Brooks är en underhållande, händelserik och oftast smart thriller med karaktärer som vävs ihop bit för bit. Det som slår mig är hur mycket det kan skilja mellan scenerna. När vi får följa Kevin Costner som Mr. Brooks känns det proffsigt, välspelat och intressant. När man sen följer Demi Moore som polisdetektiven som har hand om fallet känns det ofta som en dussinfilm, mycket pga henne. Men det är inte bara hennes fel, det är karaktären som inte känns lika genomarbetad som Mr. Brooks. För det här är ändå Mr. Brooks film och det är därför jag gillar den. Med det sagt finns det brister och de ligger alltså till stora delar i scenerna med Demi Moore.

 

 

Mr. Brooks är en familjefar som verkligen lever ett dubbelliv. Till sin "hjälp" har han Marshall (en välspelad och passande William Hurt) som hela tiden hjälper honom på vägen. Marshall vill att Brooks ska fortsätta dödandet, han vet att Brooks är beroende av det. Samtidigt vill han sluta, vilket gör att Mr. Brooks och Marshall har ett ganska komplicerat förhållande till varann. Som tur är för filmens skull, tappar aldrig Mr. Brooks förståndet och behåller sitt lugn rakt igenom. Detta gör också att filmen blir bättre, mycket tack vare Kevin Costners skådespel som för det mesta är mycket bra. Det jag gillar är hur kalkylerad han är, hur han verkligen beter sig och tänker som man vill att en seriemördare ska bete sig på film.

 

 

Vad som ger filmen en extra krydda är det man slänger in runt honom. Hans dotter återvänder från college och bär på en hemlighet som kommer påverka hans beslut. Samtidigt har ett vittne konfronterat Mr. Brooks och hans motiv gör att filmen inte bara blir en seriemördarfilm i mängden. Filmen är inte alltid jättespännande eller fartfylld, men den är händelserik och håller intresset uppe rakt igenom. Jag gillar också flera scener mellan Kevin Costner och William Hurt när de samtidigt börjar skratta, verkligen klockrent. Dane Cook som vittnet spelar också bra och tillför något extra. Egentligen var det bara Demi Moore och hennes scener/karaktär som jag skulle vilja ändra på och som tyvärr drar ner betyget en del.

 

4 - Skådespelare

4 - Handling

3 - Känsla

4 - Musik

3 - Foto

--------------

18 - Totalt

 

Betyg: -4/5 - 7.5/10

IMDb: 7.6

[Manetheren]

Czechflash, vilken film satte du senast en femma på?

[Jojje]

Ace in the Hole (1951)

 

I denna dramanoir spelar Kirk Douglas en avdankad och synisk sensationsjournalist. Han gör allt för en story men har svårt att behålla jobbet på de tidningar han skriver för. Nu har han utan pengar hamnat i en håla på landet och tar därför jobb på den lokala tidningen medan han väntar på att den stora storyn ska komma. När han och en ung kollega är ute och ska göra ett tramsreportage om skallerormsjakt så hamnar just den storyn i knät på Douglas. En man har fastnat i en grotta under ett heligt berg när han letade efter gamla indianföremål. Douglas drar igång en stor räddningsoperation som han mer eller mindre själv leder för att den ska bli så spektakulär som möjlig.

 

 

Ace in the Hole är en ganska absurd historia där en mans olycka utnyttjas av alla. Förutom Douglas så försöker även den lokale sheriffen och mannens egna fru att dra fördel av situationen. Douglas är bra i sin roll som den syniske journalisten som vet vad folk vill läsa om och ger dem just det, trots att han förmodligen hatar sig själv för det. Hans självförakt lyser igenom, speciellt mot slutet.

 

 

Att jag inte gillar filmen mer kanske beror på att historien känns krystad. Att folk låter hela räddningsoperationen gå så långt att den blir till ett spektakel kändes överdrivet (men det var förmodligen meningen). Sen är frun till mannen i grottan inte en smart femme fatale utan bara blåst, irriterande och genomrutten. Och de som var "goda" i filmen var bara ointressanta hjälplösa offer. Men - återigen - det var förmodligen meningen. Fokus var på Douglas men jag tyckte inte det ledde någon vart, förutom att hans självförakt växte än mer.

 

 

Avslutningsvis måste jag säga att Billy Wilder är en regissör som växer mer och mer i mina ögon. Jag tror inte jag har sett en enda dålig rulle av honom. Det är oftast intressanta teman, om människor, om samhället. Wilder brukar visa upp den smutsiga baksidan och filmernas ämnen känns lika aktuella idag, t ex i Sunset Boulevard (4+/5) och The Lost Weekend (4-/5). Men till Ace in the Hole blir det bara en trea.

 

3/5

[Voldo]

*Varning för små spoilers*

 

The Descent

En av de bästa skräckfilmerna som gjorts på senare år. Det är inte ofta jag ser på skräckfilm, jag är inte särskilt förtjust i genren och det mesta som släpps nu för tiden är skräp. Filmer som The Shining och Psycho görs helt enkelt inte längre. Men The Descent kan man ändå inte blunda för, den är nervkittlande, skrämmande och skickligt gjord.

 

 

Intrigen är simpel och ganska sedvanlig. Sex kvinnor bestämmer sig för att ge sig ut på en grottexpedition. De lyckas dock bli instängda och får efter ett tag tampas med monster som liknar en blandning av Gollum och Orcerna från The Lord of the Rings. Huvudkaraktären Sarah (Shauna Macdonald) förlorade ett antal år tidigare sitt barn och sin man i en bilolycka, förståeligt nog har hon därför svårt att hålla sig på gott humor under längre stunder. Väl inne i grottan får hon även bevittna sina vänner bli brutalt mördade och uppätna. Man kan inte precis säga att hon har det lätt, filmen är verkligen så långt ifrån Garden State och Little Miss Sunshine man kan komma.

 

Att handlingen är enkel är väl egentligen filmens svagaste punkt. Vet man vad filmen handlar om så vet man hur allt kommer att gå till och hur det ska sluta, åtminstone på ett ungefär. Detta vägs däremot upp av spänningen som filmen lyckas åstadkomma. Monstrerna är inte det mest skrämmande med filmen, det är känslan av klaustrofobi som gör det stora jobbet. Det får en att tänka på vad man själv skulle göra ifall man blev instängd i en trång och mörk grotta, för det måste vara ett av de hemskaste sätten att dö på.

 

 

Regissören fördjupar inte sina karaktärer alls och det var egentligen lika bra, dö ska de ju ändå, och det kvickt. Sarah är den enda karaktären med en historia som utspelas i början av filmen, därmed vet man att hon är den som kommer att klara sig.

 

"Hoppa-till-ögonblicken" är delvis förutsägbara och delvis fungerande. Den största förstördes oturligt nog av att den visades precis innan man kom till DVD-menyn. Hade den inte gjort det så hade nog min puls höjts en aning. Skulle någon fråga mig efter tips på en bra och modern skräckfilm så är The Descent den första jag skulle tänka på tillsammans med The Mist.

 

3.5/5

[Yojimbo]

Barry Lyndon (1975)

 

 

Handling: Kostymdramat Barry Lyndon skildrar den modige och dumdristige lantpojken tillika soldaten, konungatjänaren och societeten Redmond Barrys uppgång och fall i 1700-talets Irland. Filmen bygger på William Makepeace Thackerays roman och är överförd till film av Stanley Kubrick.

 

Omdöme: Jag älskar vackert foto. Jag älskar när det är sådär pedantiskt, löjligt vackert som bara de skickligaste perfektionisterna kan göra - och den mest framstående perfektionisten är Stanley Kubrick. Jag vet att han är regissör, men är det någon regissör som tillfört fotot en ny dimension så är det han.

 

Historien om Barry Lyndons foto har det talats om förut, att Stanley Kubrick övertalade NASA att låna ut deras tre ultramoderna Zeiss-linser, som var specialgjorda för att kunna fota på väldigt ljusfattiga områden. Stanley Kubrick kunde då filma Barry Lyndon utan elektrisk ljussättning - bland annat i mörka 1700-talsrum med endast ljuset från stearinljusstakarna som källa. Dessutom trängde solljuset i landskapsbilderna igenom och färgerna blev därigenom väldigt framstående - så som vi verkligen ser dem.

 

 

Resultatet som Kubrick och hans team har åstadkommit är fängslande. Speciellt landskapsbilderna har Kubrick verkligen valt att gotta sig i. Långsamma utzoomningar på landskap så vackra att det är svårt att tro att de verkligen finns på denna jord och inte är målade i dator eller överförd från en tavla. Varje skrymsle längst in i de barrocka slottens ädlaste salar blottläggs. Varenda kilometer av det som ryms av Irlands gröna landskap ligger i grannaste skärpa och effekten hos mig blir "wow" för varje bildbyte. Filmen är helt och hållet inspelad "on location" och innehåller inte en enda studiotagning.

 

Det enda lilla negativa som jag kan säga om Barry Lyndon, är att jag aldrig bröt ihop känslomässigt av händelserna, som i t.ex. Titanic eller Pianot. Jag blev aldrig tillräckligt träffad från ena stunden till den andra för att fälla en tår eller dylikt. Men det enorma fotot i filmen håller mina känslor i ett oavbrutet läge av beundran över filmens överväldigande skönhet och urkraft. Bilderna berör i sig självt tillräckligt mycket för att kompensera själva handlingens ganska låga intensitet.

 

 

Med ett normalt foto hade filmen fått ett bättre medelbetyg, men i Barry Lyndon tillför det mer än 75 procent av filmens kraft - därför dess mästerlighet. Och i min eufori så är det lätt att glömma bort att filmens adapterade musik även den är förtjusande och förhöjer känslan ytterligare - snacka om klimax. Nu återstår bara den stora frågan; när kommer världens vackraste film på blu-ray?

 

-5/5

 

 

Tips för den intresserade: Läs denna intressanta artikel, av och med John Alcott, som var Stanley Kubricks fotograf under Barry Lyndon, The Shining, A Clockwork Orange och 2001: A Space Odyssey. Efter The Shining bad han - trots sin djupa vänskap med Kubrick, om att aldrig mer behöva jobba med honom, då det var oerhört påfrestande att leverera den kvalitet som Kubrick krävde.

[MK47]

Tips på läsning: Läs denna intressanta artikel, av och med John Alcott, som var Stanley Kubricks fotograf under Barry Lyndon, The Shining, A Clockwork Orange och 2001: A Space Odyssey. Efter The Shining bad han - trots sin djupa vänskap med Kubrick, om att aldrig mer behöva jobba med honom, då det var oerhört påfrestande att leverera den kvalitet som Kubrick krävde.

 

Länken verkar inte funka. I alla fall inte för mig. Länka gärna igen!

[Yojimbo]

Tips på läsning: Läs denna intressanta artikel, av och med John Alcott, som var Stanley Kubricks fotograf under Barry Lyndon, The Shining, A Clockwork Orange och 2001: A Space Odyssey. Efter The Shining bad han - trots sin djupa vänskap med Kubrick, om att aldrig mer behöva jobba med honom, då det var oerhört påfrestande att leverera den kvalitet som Kubrick krävde.

 

Länken verkar inte funka. I alla fall inte för mig. Länka gärna igen!

Nu så funkar den.

[Plox]

Länge sedan jag såg Barry Lyndon och antagligen tycker jag den är bättre nu, men när jag såg den första gången tyckte jag den var ganska tråkig och ointressant. Men när den vankas på Bluray ska jag helt klart ge den en ny chans.

[Plox]

Zombiefilm har aldrig riktigt varit min grej och jag kan inte säga att jag direkt växte upp med gamla zombie-klassiker. Men jag gillade verkligen Danny Boyles 28 dagar senare (uppföljaren 28 veckor senare var inte fullt lika bra – men ändå helt okej) och jag överraskade mig själv när jag gillade Dawn of the Dead remaken när jag såg den för några år sedan. Jag kände ett begär i att ge genren en riktig chans och det finns bara ett sätt att börja på – med George A Romero Trilogy of the dead. Vill också påtala att jag som sagt inte är vidare insatt i denna genre och inte kommer att göra någon djupare analys av de tre filmerna – dvs. ni får ta min bedömning med en nypa salt:

 

Night of the Living Dead (1968)

 

 

Det var med denna svartvita lågbudgetfilm som allting började. Utan att gå in för mycket på handlingen så kan jag säga att det handlar om en grupp människor som blir ”instängda” i ett hus och utanför huset tar zombie-epidemin sin början. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om denna film egentligen, jag vet i alla fall att jag inte tycker den är varken särskilt spännande eller skrämmande. En ganska innehållslös story och som dessutom känns ganska utdragen och tråkig. Sista scenen höjer filmen ett snäpp för mig – men annars är det inte mycket att hetsa upp sig över. Betyg 2+/5

 

Dawn of the Dead (1978)

 

 

Jag såg som sagt remaken innan jag såg originalet (en dödssynd jag vet) och visste lite vad jag hade att vänta mig. I Dawn of the Dead har epidemin tagit ordentlig fart och en grupp människor bestämmer sig för att barrikadera sig inne i ett övergivet shoppingcentrum. Bra mycket bättre än den första filmen, mycket slask och slafs, härlig ”samhällskritik” och genuint B-igt bra. Det jag inte kan förstå är varför den är så fruktansvärt låååång, Romero skulle lätt kunnat klippa bort en timme av filmen och ändå nått samma effekt – i alla fall på mig. Betyg 3+/5

 

Day of the Dead (1985)

 

 

Nu verkar det vara ordentligt kört för människosläktet och en mindre grupp människor har tvingats ner i en missilbunker för att söka skydd. Detta är utan tvekan den film som visuellt ser bäst ut, detta med lite mer påkostade effekter och zombies:arna(?) är mer välgjorda och utvecklade. Storyn är dessutom också ganska bra. Men jag tycker ändå denna film saknar den fart som Dawn of the Dead hade och första timmen är våldsamt tråkig. Dessutom är det nog denna film som är minst bra när det kommer till skådespelet. Men nog den film av de tre jag kan tänka mig att se igen. Betyg 3/5

[SolamenteRobbsan]

Sämst betyg till Night of the Living Dead av de tre? Själv tycker jag att den är ett riktigt mästerverk och överlägset bäst, men smaken varierar väl antar jag.

[Yojimbo]

Sämst betyg till Night of the Living Dead av de tre? Själv tycker jag att den är ett riktigt mästerverk och överlägset bäst, men smaken varierar väl antar jag.

Jag tycker också mycket om Night of the Living Dead. Där finns det inte en tråkig minut och utveckling, foto och framförallt effekterna är riktigt tillfredsställande. Jag gillar också att det både är en mörk humor som kommer fram emellanåt. Bilderna när zombies kommer fram i massor på åkern och mellan träden är klassisk och sitter kvar på näthinnan. Jag vet inte säkert vilket betyg jag vill sätta, men det rör sig om +3/5 eller -4/5 - vilket inte är så jättestor skillnad i och för sig.

 

"They coming to get you, Barbara..."

[Plox]

Jo som sagt ta mina betyg med en nypa salt, spontant föredrar jag nog zombiefilmerna med lite fart och fläkt i - Night of the Living Dead var på tok för tråkig helt enkelt.

 

Jag tycker Dawn of the Dead remaken är bättre än samtliga tre i Romero-trilogin, lite skrämmande jag vet, men sån är jag. 28 dagar senare håller jag nog ändå som min zombie-favorit.

[Donnie Darko]

The Shining

 

Kubricks strikta och objektiva, liksom nästan platoniska förhållningssätt till tid och rum är häpnadsväckande rent estetiskt - som visar sig i kameraarbetets lapidariska och pregnanta karakteristik - och tillfogar även en distanserad åskådning av galenskapens och ondskans hus. Just framställningen av den så verkliga ondskans abstrakta väsen är The Shinings kärna. Härvid bygger sig mystiken fram, härvid bygger sig även skräcken i hotellet, korridorernas spänningar och karaktärernas liv. Dessa filmens element är som bekant Stanley Kubricks välutpräglade grundstenar; hans perfektionism bakom kameran och hans böjelse för det morbida och abnorma i människans natur. Vi får följaktligen bevittna en rad minnesvärda scener i The Shining. Men i slutändan finner jag inte mycket mer i filmen än just en rad minnesvärda scener. Helhetsintrycket tynas bort i en likgiltighet som jag sällan har bekantas med efter en Kubrickfilm. Jack Nicholson är i mina ögon en utav Hollywoods främsta karaktärsskådespelare, någonsin, men som Jack Torrance är innerligheten, närvaron och finessen frånvarande. Hans blick är galen men den brinner aldrig. Händelseförloppen förs långsamt och rentav harmoniskt fram (Lite utav en förmildring av språket i 2001) i vilken intensiteten i ett sådan förfarande antingen försummas eller exploderar. I 2001 exploderar den - men i The Shining försummas den. Såväl försummas atmosfärens spänningar i de annars enastående, ibland perfekta bildmontagen, också de substantiella karaktärsrelationerna, således också våra sympatier för protagonisterna. The Shining - "decenniets skräckfilm" - är idag svulstig och oberättigad de glorifieringar den har tillskrivits under alla dessa år.

 

3/5