Rakii Skriven 31 Juli, 2007 Report Share Skriven 31 Juli, 2007 Profondo rosso (1975) Första Argento-filmen jag ser nu på ungefär ett halvår som är nog det längsta avbrottet jag haft ifrån hans filmer emellan åt då jag ägnat mig åt dom. Även ska räknas att detta är första giallon sedan Puzzle jag ser nu så förväntningarna var rätt höga, även om denna nu skulle kunnas räknas mer som övernaturlig thriller än giallo även om temat finns. Handlingen kretsar kring en kongress där en synsk kvinna bevittnar i sina inre syner ett mord som sen sker, i samband med detta får hon ett anfall och en annan i publiken börjar nysta i fallet som tycks ruva på mera hemligheter än man först trodde. Just detta med handlingen i denna känns som en av de svagaste av Argentos filmer jag sett tillsammans med, Fyra flugor... oftast har han väldigt bra och välskrivna manus att följa efter men nu i stället för han spela ut korten på annat vis. Det i sin tur leder till att Goblins musik höjjer stämningen som annars kunde ha lyfts av filmens handling och utveckling som i mitt tycke tog för lite fart i början, man tappade intresse mitt emellan och sen var avrundningen lite klantigt utförd i mitt tycke så jag tappade bort mig sen i handlingen. Någorlunda bra och berättad med glimten ändå i ögat som vanligt men räcker inte ända fram till godkänt betyg. Mycket synd på en film som kunde ha varit bättre... -3/5 Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Jojje Skriven 1 Augusti, 2007 Filmstar Report Share Skriven 1 Augusti, 2007 Rakii: Jag gillade Profondo rosso och tycker det är en av Argentos bästa (som jag har sett). Fast du ger den ändå 3-/5, det är väl ändå godkänt? Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Rakii Skriven 1 Augusti, 2007 Report Share Skriven 1 Augusti, 2007 Jo, visst är det godkänt men långt ifrån jättebra trots att musiken var riktigt bra och det fanns en stämning man kunde byggt på med filmen utan att lyckas, ska se Opera senare och skriver om den då. Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Rakii Skriven 9 Augusti, 2007 Report Share Skriven 9 Augusti, 2007 Opera (1987) Ännu en Argento-giallo sedd och är med besvikelsen i halsgropen som jag skriver denna recensionen, filmen nämnligen levde inte alls upp till mina förväntningar även om jag mycket väl känner till att Argentos 80-talsperiod inte är den bästa. Mycket väl tycker jag att hela 70-talsperioden genomsyrar hans produktion där Suspiria och Ljudet från kristallfågeln tillhör, varav den sista är en av tidernas vassaste giallos medans 80-talet bara hade Phenomena att frambringa något positivt ur hans regissörsskap där. Opera har ändå vissa likheter med favoriten Suspiria, främst bildpropotionerna och fotot som mycket väl påminner om det mystiskt starka färgnyanserna som genomsyrade Suspiria och gjorde den till vad den blev. Här som alltid med en rätt stark handling (trots brister) fungerar det gott och väl ihop, det är väl också det enda positiva. Sen ska väl tilläggas att musiken inte alltid är som den skall vara i Argentos filmer, antingen skall det vara Goblin eller någon gammal hårdrock från 80-talet av kändare slag. Inget av detta i denna som sagt då det handlar om en operastjärna som spelar Shakespeare så blir det ju självklart en hel del taskig operasång medans man väljer i spänningsscenerna och morden använda avdankad hårdrock som smakar beskt. Filmen fungerar inte alls varken på gialloplanet eller som skräckfilm överhuvudtaget utan faller pladask och utgör kärnan av Argentos förmåga att trasla till bra manus till dåliga filmer. 2/5 Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Rakii Skriven 20 Augusti, 2007 Report Share Skriven 20 Augusti, 2007 Inferno (1980) På många sätt och vis känns det samtidigt som en stor lättnat att herr Argento valt att gå samma gamla väg till mötes som tidigare i och med denna men ändå breder ut en intressant och på många sätt djupgående film på fler än ett surrealistiskt plan. I denna återvänder han som sagt till 1977 års mästerverk och fortfarande den bästa filmen han någonsin regisserat, Suspiria såklart och om nu denna som jag läste om innan skulle utspela sig före och samtidigt vara del två i moderstrilogin så kunde det inte annat än att sluta suberpt. Vilket det också gör, efter en väldigt tät och invecklad inledning där man följer en av filmens två protagonister, en ung kvinna likt Jessica Harpers karaktär i Suspiria är hon alltför nyfiken för sitt bästa och börjar i New York rota i några mordfall av skev karaktär och visar sig slutligen involvera detta ockulta brödraskap namngivet de dre mödrarna. I en annan del av världen, i Rom börjar liknande fall av dödsfall arta sig och kvinnans bror som studerar klassisk musik blir likaså inblandad i dödsfallen och såklart börjar även han nysta i fallet som sen tycks ha starka kopplingar till häxor, likt i Suspiria. Samtliga element som gjorde Suspiria till en av mina självklara favoritfilmer oavsett gengre och såklart till Argentos av många hyllade mästerverk finns även med här, i så pass djup och surrealistisk form att man kräver sig till att för en gångs skull i en Argento-produktion att på mer än ett sätt använda hjärnan vilket bara ger filmens utveckling en starkare struktur. Men strukturen håller sig inte svag om man skulle koppla bort användandet av kroppens vitalaste organ, nej utan här visar Dario mästerliga prov på att konstruera intriger och nässla in protagonisterna i svårlösliga situationer samtidigt som ljussättning, färg och musik likt i Suspiria är av framgångslik framtoning som lyfter dom gotiska miljöerna till oanade höjder. Goblin står inte denna gången för musiken något som känns surt då dom var rätt missvisande och felplacerade i Profondo Rosso som även den inte gick hem på flera plan som denna. Här använder man sig i mångfald av klassiska pianostycken som komponeras huruvida nu scenerna är regisserade något som känns ytterst fräscht och vältänkt. Att avsluta musiken i och med att bilden blir svart p.g.a. strömavbrott för att sen fortsätta och stänga av känns inte mer än bara som ett smart sätt att skapa atmosfär på utan symboliskt sätt höja stämning såväl som hjärtrytmen hos både tittaren och huvudkaraktären. För i många skeden har man regisserat ihop scenerna till unika fotomontage samtidigt man flirtar vilt med Mario Bavas skräckgotiska verk samt att man frekvent återkommer till det som gjorde Suspiria så vacker, skrämmande och bra, fast på en light-nivå. +4/5 Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 20 Augusti, 2007 Author Filmstar Report Share Skriven 20 Augusti, 2007 Jag gillade inte Inferno alls, men det kan nog till stor del ha varit för att jag såg den dubbad på tjeckisk tv samt att jag inte var koncentrerad. Ja, jag brukar inte se film på det sättet, men när de ändå visade den på tv kunde jag inte hålla mig borta. Blev 2/5 till den då och jag känner inte direkt för att se om den, även om jag är medveten om att omständigheterna var urusla. Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Rakii Skriven 20 Augusti, 2007 Report Share Skriven 20 Augusti, 2007 Kan till viss del eller till stor del faktiskt på sätt och vis förstå varför du tyckte som du gjorde om jag skall vara en smula fördomsfull. De flesta som inte ser denna typen av filmer vanligtvis eller som inte sett det mesta Argento gjort så kan dennas kännas lite väl ostuderat i fokus på vanlig handling och skådespel, men tycker ändå att han skapat en finstämd film med välgående konturer på det mesta som tilltalade mig, sen beror nog mycket på till viss del om man gillar Suspiria eller italiensk skräckfilm i synnerhet. Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 20 Augusti, 2007 Author Filmstar Report Share Skriven 20 Augusti, 2007 Nja, jag har ju ändå sett det mesta av det bästa som han gjort och jag gillar flera av hans filmer, men just Inferno var den sämsta (förutom kalkonen Terror at the Opera). Men som sagt, tror omständigheterna gjorde att jag tyckte den var sämre än jag kanske hade tyckt. Saknade också musiken av Goblin som gör väldigt mycket i hans filmer. Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Jojje Skriven 21 Augusti, 2007 Filmstar Report Share Skriven 21 Augusti, 2007 He, ja, Czechflash är väl en som har sett ganska många av Argentos filmer (åtta st verkar det vara?). Sen skulle jag bara säga att jag vill se Phenomena och Inferno samt att jag ger samma betyg till Opera som du, Rakii (saknade Goblin). Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Rakii Skriven 21 Augusti, 2007 Report Share Skriven 21 Augusti, 2007 Inferno kan du faktiskt se gratis här, bara att låta den streama men tar väl ungefär en halvtimma bara. http://www.tv-links.co.uk/listings/4/6890 Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Rakii Skriven 9 Januari, 2008 Report Share Skriven 9 Januari, 2008 The Mother of Tears (La Terza Madre, 2007) Dario Argentos första långfilm sen den något mindre floppen med online-poker-seriemördar-giallon Card Player tar som vanligt avstamp i Rom. En gammal kista som sen visar sig vara en urna grävs upp på en gammal kyrkogård man gör utgrävningar på (?!) tycks väcka den sista av dom tre mödrarna i Argentos trilogi om häxor till liv. I en annan del av Rom, där Sarah Mandy (spelad av Darios dotter Asia Argento) jobbar på Roms moderna museum råkar bevittna sin kompanjons död i form av en rätt våldsam tolkning av Argentos i synnerhet vanliga former av våldsamt upplopp i sina filmer. Efter denna något surrealistiska inledning som tar sig an i museeumet där tar former visar Argento att han återfunnit ambitionerna till att göra bra film, och skräckfilm i synnerhet då denna fortsätter att spinna vidare på häxtemat som varit centralt i mästerverken Suspiria och Inferno. Däremot besitter inte Argento längre samma förmåga att tilltala mig som gammal skräckfilmsräv, historien känns lite väl ihopslängd och krystad på sina ställen, sen att jag såg filmen på italienska säger väl sitt, men man förstår trots allt vad det handlar om. Häxorna som är den centrala rollen i dramat har en väldigt kort livslängd i filmen, dom dyker upp först en bra bit in i filmen och före det känns det mer som man laddar upp med groteska mordscener och annat ont otyg som häxorna drar till sig med sin närvaro. Filmen lever dock mycket på Darios egna ambitioner till att skapa atmosfärisk och rakt igenom en väldigt våldsam liten historia, märks att han tagit lärdom av misstagen han hade i slutet av 80-talet efter att han hade gjort Phenomena och började producera väldigt mycket skräp. Livsgnistan för filmmediet tycks ha återkommit och han gör en ihållande film som tilltalar att se, dock utan att vare sig ha Goblin på soundtracket vilket inte är så konstigt då dom upplöstes 1979, men jag nöjer mig med Claudio Simonetti på soundtracket som jag lyssnat in mig på i förväg. Stämningen filmen får av Simonetti på synthar och diverse instrument är obeskrivligt livfullt och riktigt bra. Atmosfären höjs många steg enbart av att musiken lyckas bearbeta känslor som filmen beskriver medans dom tunga viskningarna som "Mother..." i musiken påminner starkt om då Simonetti och co i Goblin viskade fram "Suspiria" i filmen med samma namn från 1977. Rakt igenom är jag väldigt positiv ändå till en film jag sett fram emot nästan mest av alla i nuläget att se, och det bådar eventuellt gott för andra Argentofreaks att se. Filmen lever som vanligt mestadels på dom ytliga faktorerna, dvs att inte skådespelet eller regin är den bästa, men kameraarbetet, musiken av Simonetti och i synnerhet fotot (även om man nu inte utgår ifrån färginslag) så är det en bra film rakt igenom, men hade hoppats på lite bättre dock. Svag fyra i betyg... -4/5 Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Yojimbo Skriven 10 Januari, 2008 Report Share Skriven 10 Januari, 2008 Jag längtar efter att få se The Mother of Tears! Den känns jäkligt "klassisk Argento" när man ser trailern. Fotot, miljöerna, skådespelarna, kostymerna, musiken och allt gör att den känns som att den är gjord under Argentos storhetstid och det är kul att filmen inte är för mycket "2000-tal". Hur bra är döds-scenerna och effekterna förresten. Är det CGI inblandat nånstans? Och finns det nån chans att den kommer på bio i Sverige? Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Rakii Skriven 10 Januari, 2008 Report Share Skriven 10 Januari, 2008 Visst är det en fullständigt genuin modern Argento-film där han återgår till sitt gamla sätt att göra film på, utan direkt specialeffekter eller CGI-animationer. Tycker helt klart att du skall försöka se denna så fort som möjligt då den finns tillgänglig då jag knappast tror att denna kommer få svensk biopremiär. SF ratar ju oftast skräckfilm om det inte är nymodern smörja som Saw... Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Robinism Skriven 3 Februari, 2008 Report Share Skriven 3 Februari, 2008 Jag gillade faktiskt Opera. Första intrycket jag fick var att den absolut inte var som jag förväntat mig, men slutligen kändes den riktigt bra ändå. Ligger väl och väger mellan 3/5 och 4/5 för min del. Hårdrockmusiken är väl det som gör det ganska löjligt emellanåt, men mot slutet blev det nästan som att man snarare diggade det. Tja Rakii förresten, Hateful @ Flashback här... Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Moderator Manetheren Skriven 4 Februari, 2008 Moderator Report Share Skriven 4 Februari, 2008 Välkommen till filmsnack, Robinism! Kul med fler skräckdiggare, det behövs såna här. Hoppas du ska trivas! Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Rekommenderade inlägg
Delta i diskussionen
Du kan svara nu och bli medlem senare. Om du är medlem, logga in för att svara med ditt användarnamn.
Notera: Din post kommer granskas av en moderator innan den blir synlig för andra.