Filmer du just sett ! Bra och dåliga (Del 1 och 2!)

[Plox]

The Lake House (2006)

 

 

Det är inte speciellt ofta jag känner att jag behöver se om en romantisk kärleksfilm för att jag inte riktigt greppat konceptet, men frågan är om inte The Lake House är en film som man åtminstone bör ses två gånger innan man överhuvudtaget försöker utvärdera den. Kanske bara jag som är trög såhär i värmerekordtider. Låter det vara osagt så länge. Hur som helst. Här får vi se Sandra Bullock och Keanu Reeves återförenas för första gången sedan succén med Speed där i mitten av nittiotalet.

 

Vi för följa Kate (Bullock), som efter att ha flyttat ut ur sitt hus vid sjön på något märkligt sätt kommer i kontakt med Alex (Reeves), som bott i huset två år tidigare och bor där nu i framtidens dåtid - hmm - ja ni förstår. Ologiskt, jo man tackar. I alla fall så fattar de tycke för varandra (utan att ha träffats, eller?) och börjar brevväxla med varandra, trots att de alltså inte befinner sig under samma år - dvs hon skickar brev tillbaka i tiden och han skickar sina in i framtiden… Suck, ja det var ju det här med värmeböljan - jag ger upp med att försöka förklara vad den här filmen handlade om. Den är helt enkelt jäkligt rörig.

 

 

Nåja, om man bortser från filmens fullständigt ologiska upplägg så är det här faktiskt en ganska småmysig film, där Bullock/Reeves än en gång bjuder på fin kemi. Reeves har förvisso ett par scener på egenhand då hans träighet når nya höjder (bla en helt hysteriskt rolig nys-scen dryga kvarten in i filmen, behöver jag säga att nysningen är allt annat än trovärdig?), men på det stora hela kommer han ändå här ifrån med ett godkänt betyg. Mycket tack vare hans samspel med Bullock, som givetvis inte har några fel eller brister, så inte heller här.

 

Filmen slutakt bjuder på en mildare variant av en twist, som förvisso bara rör ihop det hela ännu mer, men som ändå ger filmen lite fart och fläkt efter en stund av totalt stiltje och i alla fall väckte mig till liv. Jag tror inte vi kommer längre än så här. The Lake House, en småtrevlig romantisk söndagsrulle som dock slår knut på sig själv ett par gånger för mycket för att det riktigt ska vara okej. Men jag rekommenderar givetvis alla att se och döma på egen hand.

 

2+/5

[Czechflash]

Plox: Har du sett koreanska originalet till The Lake House ? Om inte kan jag rekommendera dig att se den. Har iofs inte sett remaken, men originalet fann jag bra. Men det kanske är upplägget du inte gillar ?

[Plox]

Attans, visste inte ens att det här var en remake. Fick för mig det var en film baserad på en bok. Så nej - jag har inte sett originalet. Hade ju som sagt svårt för upplägget, som kanske kommer bättre till sin rätt i originalet. Får se om jag tar mig tid att "backtracka".

[wst]

Plox: Har du sett koreanska originalet till The Lake House ? Om inte kan jag rekommendera dig att se den. Har iofs inte sett remaken, men originalet fann jag bra. Men det kanske är upplägget du inte gillar ?

 

 

Originalet är bättre, även om jag inte tyckte den var nå vidare heller. 2 på Il Mare och 1 på The Lake House.

[Puffie]

Titel: Prince of Persia: The Sands of Time

Genre: Action/Äventyr

Land: USA

År: 2010

Regi: Mike Newell

Skådespelare: Jake Gyllenhaal, Gemma Arterton, Ben Kingsley, Alfred Molina

IMDb: 6.9

 

För att kämpa mot mörka krafter och förhindra dem att komma över en uråldrig dolk, som är nyckeln till att släppa lös tidens sand, måste prins Dastan motvilligt samarbeta med prinsessan Tamina.

 

Om man bortser från Prince of Persias premiärdatum (19:e maj) så har filmen alla ingredienser för att vara en typisk sommarblockbuster; där finns lättillgänglig action, humor, lite romantik, mycket äventyr men framförallt Jerry Bruckheimer hållandes i en stor påse med pengar. Och som oftast när den stora pengapåsen är framme blir resultatet ganska bra, förutsatt att det är en bra popcornrulle man är på jakt efter.

 

 

Jake Gyllenhaal spelar huvudrollen som prins Dastan och han gör det bra. Rollen i sig är inte särskilt krävande (dock måste timmarna på gymmet varit det, fy f*n vad bitig han blivit) men kemin mellan han och Gemma Arterton känns helt naturlig vilket gör att deras gnabbande blir riktigt underhållande. Även om det bara är en biroll så är det ändå Alfred Molina i rollen som bandit/strutsentreprenör som lämnar den bästa eftersmaken, levererar en förtjusande rolltolkning med glimten i ögat.

 

Som sig bör i den här typen av film är det en hel del actionscener och jag tycker man lyckats riktigt bra med att fånga känslan från tv-spelen i striderna. Nu har jag bara spelat de senare spelen så jag kan inte göra någon bedömning gentemot de första klassiska spelen. Men i de senare spelen är det i alla fall så att storyn får stå åt sidan för coola actionscener och kanske inte helt oväntat är det även så i filmversionen. Man försöker sig dock på att involvera lite vändningar och twists i storyn men det går inte hem då man som åskådare räknat ut allt långt innan det avslöjas. Bruckheimer delar producentrollen med Disney, vilket jag tyvärr tror är orsaken till det lite väl ”perfekta” slutet.

 

 

Prince of Persia står sig bra jämfört med många andra tv-spelsadaptioner och det är en underhållande biofilm. Emellertid bjuder den inte på mycket mer, men är man på humör för lättsmält underhållning a la Hollywood blir man inte besviken.

 

3/5

[Jojje]

The Brood (1979)

 

Av nån anledning hade jag fått för mig att det skulle vara en ren b-film. Det visade sig att The Brood var oväntat välgjord. Själva historien är väl lite väl vrickad, à la tidig Cronenberg, och hänger kanske inte riktigt ihop i slutändan. Huvudpersoner är Frank (Art Hindle), hans fru Nola (Samantha Eggar) och terapeuten Raglan (Oliver Reed). Nola behandlas på anstalten Summerfree av Raglan som använder väääldigt märkliga metoder. Efter att Frank och Nolas dotter besökt Nola på Summerfree upptäcker Frank att dottern misshandlats och försöker ta reda på vad som har hänt.

 

Filmen innehåller en av de bästa mördarfigurer som jag har sett. Riktigt nasty är de, de små filurerna. Oliver Reed är riktigt bra som terapeuten. Och Cronenberg känner man igen då det förekommer en del människokroppsäckel.

 

 

Jag älskar miljöerna i filmen. Scenografin är stilren med härliga färger, möbler och kläder. 70-talskänslan är snygg. Fotot är klockrent. Tillsammans med riktigt bra musik av Howard Shore skapas en bra stämning. Musiken får till spänning utan att vara överdriven. Hela filmen har faktiskt en lite obehaglig stämning, en känsla av att nånting är väldigt fel. Dessutom slipper vi de standardmässiga hoppscenerna. Däremot hoppar jag till rejält en gång just pga av stämningen:

 

 

När Frank mot slutet av filmen öppnar dörren och tittar efter om nån är där ute eftersom han har hört ett ljud och en patient från Summerfree (Mike från inledningsscenen) plötsligt dyker in i bild från höger

 

 

Om jag minns rätt så är hela den scenen utan musik. Istället förlitar man sig på den tidigare uppbyggda stämningen och kameraarbetet under scenens gång. Och i själva verket är det frånvaron av musiken som gör att man sitter spänd.

 

 

Medan jag såg filmen förstod jag inte riktigt varför Raglan egentligen gjorde det han gjorde. Lite reflektioner och läsning på nätet gjorde dock att jag fick ihop historien. Raglans metod går ut på att hans patienter kan frigöra sig från sina problem (ångest, ilska, rädslor mm) genom att dessa via en märklig vetenskap manifesterar sig i form av fysiska missbildningar på patientens kroppp. Ja, haha, typiskt Cronenberg. Problemet är att i fallet Nola så skapas små muterade människor som via Nolas psyke mördar de personer hon hyser agg mot  Hehe, ja, verkligen helt vrickat. Nära fyran.

 

3+/5

[Czechflash]

Jojje: Jag gillade också The Brood, men ser att jag inte var förtjust i musiken som var bra i de uppbyggande delarna, men tog i för mycket när det händer något med falska noter och annat oljud. Men annars var det bra stämning i den och det du beskriver med en scen utan musik som är spännnade gillar jag också, det är oftast den där obehagliga känslan av att det kan hända något när som helst där musiken oftast visar vägen på ett annat sätt.

[wst]

 

FILMRECENSION

Originaltitel: Greenberg

Regissör: Noah Baumbach

Skådespelare: Ben Stiller, Greta Gerwig, Rhys Ifans, Jennifer Jason Leigh, Juno Temple

Produktionsland: USA

Genre: Drama, Komedi

Längd: 107 minuter

År: 2010

 

-----

Roger Greenberg (Ben Stiller) har kommit till ett vägskäl i livet. Han är en dysfunktionell 40-åring som helst vill "göra ingenting" under en period och går därför med på att ta hand om hans yngre brors hus i Los Angeles då dem rest till Vietnam. Då han ändå är tillbaka i sin barndomsstad så försöker han ta kontakt med en del av sina gamla vänner, men saker har förändrats sedan han var yngre och det är inte lika självklart att de som var Rogers vänner fortfarande är det.

 

"Greenberg" är en typisk Baumbachfilm som blandar drama, tragedi och till viss del komik på ett behagligt sätt. Jennifer Jason Leigh, som dessutom agerar skådespelerska, har tillsammans med regissören Noah Baumbach skrivit manus till denna film som är ett par snäpp bättre än hans senaste verk i form av "Margot at the Wedding" från år 2007.

 

Ben Stiller, som jag i övrigt brukar ha ganska svårt för, gör här en riktigt bra rolltolkning som den lite annorlunda figuren Roger Greenberg i huvudrollen och det här anser jag vara hans bästa prestation i karriären. Hans motspelerska, Greta Gerwig, gör även hon en fin rollprestation och är den som agerar bäst av filmens skådespelare. Har tidigare sett en film där hon stått med långt ned på ensemblen, men det är här som jag riktigt lagt märke till henne. Om hon fortsätter på samma linje som i denna film har hon en ljus framtid framför sig.

 

Vissa delar av filmen är mycket bra samtidigt som det även finns en del mindre bra sekvenser som bara känns konstlat och som lika gärna kunde ha lämnats utanför. Filmen innehåller mycket ångest som huvudkaraktären har samlat på sig under årens lopp och man får i denna "studie" se hur han hanterar dess stämning och känslor.

 

Tror inte den här filmen uppskattas av alla filmtittare och personligen brukar jag ha lite svårt för denna typ av film, men den här är bra. Även om jag tycker bättre om regissörens "The Squid and the Whale" så håller den här ändå jämna steg med den.

 

BETYG: 3

[Puffie]

Titel: Up in the Air

Genre: Drama/Komedi

Land: USA

År: 2009

Regi: Jason Reitman

Skådespelare: George Clooney, Vera Farmiga, Anna Kendrick, Jason Bateman

IMDb: 7.8

 

Ryan Bingham tillbringar större delen av sitt liv på resande fot för ett konsultföretag som tar hand om nedskärningar på andra företag. Han har ett mål i livet, att nå en viss resesträcka i American Airlines bonusprogram. Två olika kvinnor och ett bröllop får honom dock att fundera över sitt livsval och sina prioriteringar.

 

Jason Reitman, mannen bakom Thank You for Smoking och Juno, har snabbt blivit en personlig favorit. Detta eftersom jag tycker att han på ett välavvägt vis behandlar allvarliga ämnen och presenterar dem i en lättillgänglig och underhållande form. Up in the Air är inget undantag, här gör man satir över hur det kapitalistiska samhället låter företag kasta allt vad moral och etik heter åt sidan och utnyttja en samhällskris för att tjäna multum på den lilla människans bekostnad. Under filmens gång får vi flera gånger se personer bli sparkade, eller friställda (det låter vänligare), och dessa scener känns väldigt osminkade och påvisar tydligt det moraliskt tveksamma med att faktiskt tjäna pengar på att avskeda människor.

 

 

Precis som i Thank You for Smoking och Juno kretsar manus kring en person som har talet som främsta verktyg. Och just som i Reitmans tidigare verk gör detta filmen till stor del dialogdriven, vilket återigen fungerar utmärkt då manuset är välskrivet och dialogen både intressant och underhållande. George Clooney gör ett strålande jobb som Ryan Bingham, konsulten vars retoriska egenskaper oftast lyckas övertyga den avskedade att den givits en möjlighet istället för att ha förlorat något. Clooney visar en bredd i sitt skådespel jag inte sett innan och han förvandlar Ryan Bingham till en oerhört nyanserad karaktär som inte går att placera i något stereotypfack. Även om Clooneys rolltolkning är strålande så hamnar karaktären Ryan Bingham ändå lite i lä jämfört med Juno (Juno) och Nick Naylor (Thank You for Smoking).

 

 

Up in the Air har en hel del romantiska inslag, dessa fungerar väldigt bra. Man undviker de vanliga sockersöta fallgroparna som så många, främst amerikanska, filmer faller ner i. Istället för man fram de romantiska spåren via en och annan oväntad händelse vilket gör slutresultatet ovisst enda fram till mållinjen. Då det är ”kärleken” som helt plötsligt uppenbarar sig för Bingham och får han att omvärdera sitt liv är det viktigt att man vågar gå sitt eget håll med kärlekshistorien och håller den intressant genom hela filmen.

 

Gillar man något av Reitmans tidigare verk så kommer inte Up in the Air göra en besviken, det är en underhållande dramakomedi som bjuder på det mesta du kan önska dig av genren. Det ska bli intressant att se vad Reitman ska ge sig på för ämne härnäst nu när han behandlat tobaksindustrin, tonårsgraviditet och kapitalism.

 

4/5

[Tjalan]

Tycker att Up in the Air är det bästa som Reitman gjort hittills. Juno var bra men hade inte i närheten av samma tyngd som Up in the Air, samma sak går för Thank You for Smoking även om den var snäppet över Juno.

 

Gran Torino: Bra film, om än överskattad. Hmong-folket var rätt träiga skådespelare medan Clint Eastwood dominerar som karaktären med en hård yta och en mjuk mitten. Han gör filmen och avslutar, om det här nu var sista rollen, ruggigt starkt. Storyn är bra och filmen går framåt hela tiden i ett makligt tempo utan att någonsin bli varken seg eller att man får känslan att den snabbspolas. Stark 3/5.

 

The Curious Case of Benjamin Button: Rätt seg i början med riktigt lågt tempo, kanske medvetet för att symbolisera ålderdomshemmet. Tycker att den blir bra i mitten när man börjar känna något ordentligt för Benjamin. Tappar mot slutet igen. Rent allmänt så är ju jämförelserna med Forrest Gump rättfärdigade. Det är lite som en lågmäld, mindre extraordinär version av den filmen. 3/5.

 

She's Out of Your League: Ok underhållning men så extremt rak. Slutet var väl snäppet bättre än genrestandarden men det kan inte rädda den. 1/5.

 

The Bounty Hunter: Vet inte om det var för att jag var på väldigt bra humör när jag såg den här men fann den rätt underhållande. Tappar dock ordentligt mot slutet. Och jag vet inte om det är för att man tänker på det eller om det är för att Butler är dålig men hans amerikanska accent är dålig. Varje gång jag ser en film med honom blir jag lite ångestfull efter... borde bara hållt mig ifrån allt annat han gjort och låtit honom vara King Leonidas för evigt. 2/5.

[Plox]

Jojje/Czech: ÅH vad sugen jag blev på The Brooood nu! Har haft ett öga på den länge nu men inte riktigt kommit till skott. Verkar hur som helst vara en film för mig.

 

Tjalan: Håller med dig om BB, fastnade också i tanken att den var otroligt lik Forrest Gump - dock inte i närheten av lika gripande. Utan tvekan Finchers minst bra film och den enda filmen av honom som jag inte har gett en fyra eller högre.

 

Gran Torino överskattad - äntligen någon mer som inser detta. Tack. Dålig film på alla sätt och vis. Tveksam till mitt betyg, men har svårt att ge den mer än en tvåa.

[Czechflash]

Jojje/Czech: ÅH vad sugen jag blev på The Brooood nu! Har haft ett öga på den länge nu men inte riktigt kommit till skott. Verkar hur som helst vara en film för mig.

Yes, se den, typiskt tidig Cronenberg som lyckas.

 

Gran Torino överskattad - äntligen någon mer som inser detta. Tack. Dålig film på alla sätt och vis. Tveksam till mitt betyg, men har svårt att ge den mer än en tvåa.

Jag var också tveksam till Gran Torino första gången jag såg den (3/5), men när jag såg om den blev det en höjning (-4/5). Jag såg den på ett annat sätt och uppskattade då bl.a. humorn mer. Värd att se om alltså.

[Jojje]

 

Metropia (2009)

 

Metropia är en (svensk) film med en bra idé. Den är snyggt gjord rent bild- och ljudmässigt. Ändå saknas nåt. Jag tror det som saknas är en historia som är berättad på ett engagerande sätt. Jag blir inte engagerad, helt enkelt. Historien och temat påminner ganska mycket om Terry Gilliams mästerverk Brazil. Globala storföretag strävar efter att kontrollera människors tankar. Telefonförsäljaren Roger (röstspelad av Vincent Gallo av alla) börjar höra röster när han åker tunnelbana och tror att han börjar bli galen. Var kommer rösterna ifrån? Nja, som sagt, jag blir inte engagerad. Ett problem tror jag är att figurernas ansikten inte är speciellt uttrycksfulla. De har samma tomma läge hela tiden. Detta gör att figurerna blir väldigt bleka, trots att det är snyggt. Nånstans överväger ändå det positiva. Stämningen är skönt konspiratorisk och deppig.

 

3-/5

 

PS. Mästerverk kan även stavas mestervärk nuförtiden om man ska lita på vissa inlägg... gah.

 

PPS. För de som har sett filmen: visst ser Roger (huvudpersonen) ut som Olle Sarri från sidan?

[Czechflash]

 

Titel: La horde / The Horde

Genre: Action/Skräck/Thriller

Land: Frankrike

År: 2009

Regi: Yannick Dahan & Benjamin Rocher

I rollerna: Jean-Pierre Martins, Claude Perron, Eriq Ebouaney, Aurélien Recoing

 

Handling: För att hämnas mordet på en av deras egna, utfört av en grupp hänsynslösa gangsters, beger sig fyra korrumperade snutar ut på jakt i en utdömd byggnad som ska vara gangstrarnas gömställe. De fastnar i en fälla och är just på väg att bli avrättade när det otänkbara inträffar: horder av blodtörstiga, kannibalistiska varelser invaderar byggnaden...

 

Omdöme: Denna för mig okända lilla franska zombierulle blev jag tipsad om och det är alltid kul att få upp ögonen för filmer man varit ovetandes om. Utan att förklara vad som hänt, vem som dött eller vilka de är, tar sig ett par maskerade och beväpnade män (och kvinna) in i ett höghus för att hämnas på de skyldiga. Snart är de tillfångatagna av de tänkta måltavlorna efter den misslyckade operationen och det går upp för en att de är poliser. Så fort vi får reda på det börjar blodtörstiga zombies attackera byggnaden.

 

 

Man förklarar aldrig varför det blir zombies, främst den gisslan som de precis har avrättat i ett annat rum som blir zombie utan anledning. För mig känns filmen redan under de första tio minuterna tveksam när man helt och hållet struntar i att bygga upp karaktärerna eller storyn. För det mesta krävs det ena eller det andra för att man ska bli intresserad och indragen i filmen. Man har heller ingen direkt bra musik som gör att det blir vare sig coolt, spännande eller stämningsfullt. Till slut blir det mest ett blodbad som iofs är lite kul att se, men ger absolut ingenting. Känns för egen del mest bara som en meningslös film i genren.

 

 

2 - Skådespelare

2 - Handling

2 - Känsla

2 - Musik

3 - Foto

--------------

11 - Totalt

 

Betyg: 2/5 alt. - 5.0/10

IMDb: 6.0

 

Trailer - La horde

[Puffie]

Titel: The Road

Genre: Drama/Thriller

Land: USA

År: 2009

Regi: John Hillcoat

Skådespelare: Viggo Mortensen, Kodi Smit-McPhee, Robert Duvall, Charlize Theron

IMDb: 7.5

 

Det enda de har kvar är varandra. Världen är i stort sett död efter en enorm kollaps av okänd art och av mänskligheten finns knappt någonting kvar, endast enstaka individer som inte hunnit lägga sig ner och dö än. En far och hans son går ensamma genom det ödsliga och förkolnade landskapet. Inget liv syns till och endast en svag vind kan skönjas. Kylan är bitande och snön som faller är grå. Himlen är mörk. De är på väg mot kusten trots att de inte vet vad, om någonting alls, väntar på dem där. De har ingenting kvar, förutom en kundvagn med ett fåtal tillhörigheter och en pistol att försvara sig med om de skulle bli hotade av någon av de fåtal förvildade människor vars enda mål är att överleva. Kärleken mellan far och son ställs mot en hopplöst skrämmande framtid, en framtid som skapats av människan.

 

Enligt den grekiska mytologin är kaos det ursprungliga tillståndet, det som fanns innan något annat. Ska man tro dystopin som målas upp i The Road så råder kaos även vid världens upphällning. Dock är det inte samma sorts kaos, i den grekiska mytologin råder det kaos eftersom ingenting existerar och allt som finns är mörker. I The Road råder visserligen också mörker, men det är ett mörker som grundar sig i människans värsta egenskaper, dels gentemot varandra men även gentemot vår planet.

 

 

The Road är en oerhört obehaglig och tung film. Detta beror på att dystopin som Hillcoat skildrar känns så väldigt trovärdig. Allt från världen och miljöerna till händelserna i filmen känns realistiska och bidrar till att bygga upp en kolossalt mörk och nedstämd stämning. Filmens foto saknar mer eller mindre färger så det vi får se är genomgående en askgrå värld som ackompanjeras av dyster musik. Allt detta är i sig är redan en ganska sorlig framtid utan större hopp, men lägg där till det fåtal människor som överlevt katastrofen och nu gör vad som helst för att överleva. Människorna som överlevt gör inte ett dyft för att samarbeta och försöka överleva den vägen, istället tänker var och en på sig själv och brutala handlingar stapplas på varandra. Allt vad empati och medmänsklighet heter lyser med sin frånvaro. Fadern hävdar envist för sonen att godhet fortfarande finns kvar men varje gång de kommer i kontakt med andra människor agerar han som om ondska är allt som existerar. Det som gör skildringen av människornas agerande på ruinens brant så jävla obehaglig är att det redan nu, i jämfört goda förhållande, finns många människor som agerar på detta vis.

 

 

När filmen är över känns det som man blivit golvad av en stenhård rak höger och det är svårt att resa sig ur soffan. Även om jag tycker att slutet kommer lite väl plötsligt så tycker jag ändå att det är bra att det innehåller en strimma av hopp, annars hade jag troligen aldrig rest mig ur soffan. Man lämnas även med en ordentlig tankeställare. Även om man aldrig får veta vad det är som drabbat världen så diskuterar karaktärerna kring att de såg faran långt innan men inget gjorde. Exakt så agerar vi just nu, där vi alla är medvetna om riskerna med vår planet men där vi alla gömmer oss i mängden och undviker att ta ansvar.

 

Viggo Mortensen förtjänar ett omnämnande. Hans rolltolkning som pappan är helt lysande och varför Oscarjuryn inte valde att nominera honom är ett nästan lika stort mysterium som vad som drabbade vår planet i filmen.

 

The Road är förra årets bästa film och har man inte sett den så borde den vara det självklara valet nästa gång man står framför filmhyllan i videobutiken. Filmen är dock fruktansvärt tung så förbered dig på att vara lite nedstämd och tyngd timmarna efter den är slut.

 

5/5