Filmer du just sett ! Bra och dåliga (Del 1 och 2!)

[Czechflash]

 

Titel: L.A. Confidential / L.A. Konfidentiellt

Genre: Kriminaldrama/Mysterium/Thriller

Land: USA

År: 1997

Regi: Curtis Hanson

I rollerna: Russell Crowe, Guy Pearce, Kim Basinger, Kevin Spacey, James Cromwell, David Strathairn, Danny DeVito

 

Handling: Los Angeles i början av 50-talet. Sex personer hittas brutalt mördade på det nattöppna fiket Nite Owl. En av de döda är en före detta polis, vilket får hans kollegor att arbeta extra hårt med de skyldiga. Fallet verkar gå mot en snabb upplösning men poliserna Bud, Jack och Ed känner på sig att något inte stämmer.

 

Omdöme: En film med så många kända stjärnor kan ibland slå fel om regin eller manuset inte finns där. Som tur är har regissören Curtis Hanson lyckats med det Oscarvinnande manuset skrivet av Brian Helgeland (som även skrev manuset till Mystic River) som verkligen är filmens stora stjärna. På ett både smart och invecklat sätt rullar den film-noiriga filmen på i ett högt tempo med många vändningar och historier som låter alla karaktärer utvecklas på sitt sätt, samtidigt som allt på något sätt hänger ihop och för karaktärerna närmare varandra.

 

 

Lite kul att man har två australiska skådespelare i form av Russell Crowe (som Bud) och Guy Pearce (som Ed) i en så typisk amerikansk film, men de klarar det med bravur. Crowe känns lite för kaxig till en början, men sådan är hans karaktär och det passar bra att just han spelar denna person. Ed är en grönare polis som tror på att följa lagen till punkt och pricka, något som visar sig vara väldigt ovanligt i 50-talets era. Tillsammans med Kevin Spacey (som Jack) har dessa tre poliser fullt upp med olika uppdrag med poliskommisarie Dudley Smith som chef, som för övrigt spelas mycket bra av James Cromwell, förmodligen min favoritprestation och karaktär i filmen.

 

 

Trots fina prestationer rakt igenom så var det vackra och duktiga Kim Basinger som vann en Oscar för sin prestation som Lynn Bracken som på sätt och vis är lite av centralfiguren som det mesta kretsar kring. Det finns även mycket att gilla vad gäller täta scener som avlöser varandra ju längre in man kommer. Något som är lite synd är att det känns som man ändrat/lagt till den sista scenen i filmen som istället för att fortsätta på den mörka och dystra banan ändrar lite ton. Jag kan bara tänka mig att "testpublik" eller liknande klagade och producenterna då ville ha ett annat slut. Men det stör mig inte så mycket som i många andra filmer och eftersom man bjuder på så många andra positiva överraskningar så håller filmen riktigt hög klass på alla nivåer.

 

4 - Skådespelare

5 - Handling

5 - Känsla

3 - Musik

4 - Foto

--------------

21 - Totalt

 

Betyg: +4/5 - 8.5/10

IMDb: 8.4 (#62)

 

[Spög]

Såg Twilight tidigare i kväll, den största anledningen till varför jag över huvud taget spenderade två timmar med denna film var helt enkelt att jag vill se om den var så pass usel som många vill göra gällande. Nu hade jag inte några som helst förväntningar att tala om, men jag kan samtidigt inte förstå vad en del tänker med när de ser filmen och har en starkt åsikt om den redan innan de har sett den (vilket verkar tämligen uppenbart lite överallt på Internet när det gäller denna film). Utgår man från att filmen är rent usel från första stund är det inte speciellt konstigt om man sitter och irriterar sig på allting och betyget i slutändan hamnar på bottennivå.

 

Mina låg förväntningar, eller mina icke-existerade sådana, gjorde att jag tycker filmen var helt ok, varken mer eller mindre. En söt liten historia, men ingenting speciellt tilltalande för mig. Nu är jag väldigt säker på att jag är fel målgrupp, så att spy galla över filmen endast på grund av det tänker jag inte göra, jag får skylla mig själv som tog och såg filmen helt enkelt.

 

Men för mig blir det en aningen för sött emellanåt och flera detaljer avlöser varandra som jag inte fann någon större mening med. Främst saknade jag någon kemi att tala om emellan huvudpersonerna, fruktansvärt trist att beskåda dem i flera scener. Finns inte någon glöd att tala om och jag får bara känslan av att de inte är speciellt trygga i sitt agerande (vilket inte alls är konstigt med tanke på hur nyplockade de två är) eller med varandra, men det drar ned mitt betyg en aning. Deras agerande kan också vara ett resultat av regissörens arbete som, egentligen, inte behöver vara vassare än så här när filmerna uppenbarligen fungerar för vilken målgrupp den i första hand ska tilltala.

 

Summa summarum: Twilight är en helt ok film för målgruppen den inriktar sig på, men inte någonting utöver det vanliga.

[Plox]

Håller med om Twilight, Spög. Tyckte den första filmen var helt okej och underhållningsvärdet är det inget fel på. Dock inte sett de andra, men har nog inget emot att göra det i framtiden.

 

Många trevliga filmer du verkar se om nu Czech. L.A. Konfidentiellt känns aningens underskattad, riktigt bra modern noir. Förvisso en handfull år sedan jag såg den - men kommer helt klart ta och se den igen. Minns faktiskt inte hur den slutar, så det får jag återkomma med.

 

Mannen på taket är riktigt bar även den, tveklöst den bästa svenskproducerade polisfilmen någonsin. Har för mig jag sett även Mannen från Mallorca, men minns absolut noll från den. Ser fram emot att se om båda med andra ord.

 

Jag har sett en del riktigt bra filmer de senaste veckorna, återkommer med lite snabba kommentarer om dessa under dagen.

[Manetheren]

Ja, minns att jag verkligen gillade Mannen på taket när jag såg den för nåt år sen, för att vara svensk funkar den väldigt bra.

 

En liten fundering, Czech (och alla andra för den delen), du har finurligt lagt till trailers till filmerna du recenserar längst ner i dina inlägg den senaste tiden. Nu kanske det bara är jag, men jag tycker inte det passar riktigt, det känns som om det tar upp lite mycket plats. Inte så att det påverkat forumets prestanda eller så, inte vad jag märkt, det är mer att det liksom är lite störande när jag läser. Men det är bara en känsla jag har, de andra läsarna kanske tycker det är praktiskt och då är det helt ok för mig. Doc har det slagit mig flera gånger att jag uppfattat trailerna (är de ett ord?) som lite störande.

[Jojje]

En liten fundering, Czech (och alla andra för den delen), du har finurligt lagt till trailers till filmerna du recenserar längst ner i dina inlägg den senaste tiden. Nu kanske det bara är jag, men jag tycker inte det passar riktigt, det känns som om det tar upp lite mycket plats. Inte så att det påverkat forumets prestanda eller så, inte vad jag märkt, det är mer att det liksom är lite störande när jag läser. Men det är bara en känsla jag har, de andra läsarna kanske tycker det är praktiskt och då är det helt ok för mig. Doc har det slagit mig flera gånger att jag uppfattat trailerna (är de ett ord?) som lite störande.

Haha, jag har stört mig på de där trailer-bilderna som Czech lägger in från första stund. Skulle ha sagt till direkt men det blev aldrig av. (Tack, Manetheren.) En textlänk är förstås helt ok, men inbäddade som för stora (och störande) bilder är det inte snyggt. Dessutom går det inte att scrolla med rullhjul om muspekaren hamnar på en sån inbäddad bild.

[Czechflash]

Ah, bra att ni säger till (till slut, haha). Eftersom ingen sagt något har jag trott att det är ok, men givetvis ska jag ändra på det och istället bara ha en länk istället.

 

Plox: Ja, L.A. Konfidentiellt är just precis som du säger något underskattad och som du påpekar är det svårt att helt minnas hur den slutar eftersom vägen dit är så pass invecklad att den håller för omtittar med några års mellanrum.

[Red]

Meshi (Repast)

 

Första filmen i Masters of Cinema's box som består utav totalt tre filmer; Meshi, Sound of Mountain & Flowing. Den här är gjord år 1951 och utspelar sig i Osaka/Tokyo strax efter andra världskrigets slut. Det som skildras är arbetarklassen's, vanliga människor, vardag och det som hör där till. Detta är en film som imponerade ordentligt på mig, här uppnås det en realism som överträffar det mesta i filmens värld. En sak som är värt att lyfta fram är det suveräna skådespeleriet, t.ex. imponerar Setsuko Hara med sin karisma & variation i ansiktsuttrycken. Karaktärerna känns mycket levande, precis som hela filmen, och den lite nedstämda atmosfär som skapas med hjälp av bl.a. det s/v fotot är mycket bra. Det är heller inget fel på dialogen som hjälper till att förstärka karaktärernas känslor, + i kanten för manuset. Betyget får bli en stark 4:a, hurvida om det är ett lyckligt slut eller inte kan diskuteras liksom budskapet kan ifrågasättas.

 

Sound of Mountain

 

Precis som i den förra filmen är s/v fotot mycket vackert, även designen i husen & omgivningarna är snyggt iscensatta. Filmen har ett bra flyt rakt igenom och att det finns klipp är knappt någon man märker utan det känns som ett fåtal långa scener. Manuset är välgjort och man blir rätt fort fascinerad utav själva berättelsen. Precis som i Meshi så skildras vanliga människors liv, i den här rullen får man en inblick i ett komplicerat familjedrama i femtiotalets Japan. Jag älskar atmosfären i Naruse's filmer samt att skådespeleriet består mycket utav gester. När det ska pratas så märks det att även dialogerna är välskrivna, men det som gör den här filmen minnesvärd är framför allt skådespeleriet. Det suveräna skådespeleriet där gester & kroppspråk används flitigt för att förmedla karaktärens känslor är en fröjd för ögat att se på. Sô Yamamura imponerade stort i sin roll som Ogata Shingo, far/svärfadern. Han är något utav en ny favorit, gillade även hans insats i filmen Föräldrarna utav regissören Ozu. Ungefär lika bra som Meshi, dvs 4+/5.

 

Flowing (Nagareru)

 

Den film i boxen som jag gillade minst. Problemet är helt enkelt att den blir en aning för rörig i sitt berättande & det är svårt att hålla reda på de olika karaktärerna som inte alls är lika oförglömliga som i de två övriga filmerna. Men visst är det ändå en bra film. Skådespeleriet håller hög klass & en del av skådespelarna gör extraordinära insatser. Helt klart en charmig film med trevliga musikinslag och skildringen av geishahuset var inte fy skam. Trots det fina fotot & de intressanta intrigerna så räcker det inte hela vägen för att nå upp till 4:an.

[Plox]

 

Shutter Island (2010)

Scorseses filmatisering av Dennis Lehanes hyllade roman var precis så bra som jag på förhand hoppats. Redan vid inledningsscenen föll jag pladask för den här filmen, som med sin sköna mystik och sina utplacerade ledtrådar gjorde det här till en spännande och en av årets häftigaste filmupplevelse. Den sköna mixen av femtiotals-noir och Hitchcock sitter som en smäck, för att inte nämna Di Caprios slutreplik. Har egentligen ingenting att klaga på, en riktigt bra thriller med magnifik atomsfär och utan tvekan årets bästa film så här långt. Betyg 4+/5

 

 

Mr. Nobody (2009)

Belgaren Jaco van Dormael bjuder här på ett parti mindfuck av den högre skolan. Att försöka förklara vad filmen handlar om känns som en omöjlighet men kan ju i alla fall avslöja att det handlar om existentiella frågor. Hade jag inte vetat bättre så hade jag definitivt satsat en slant på att Charlie Kaufman haft ett finger med i spelet, men belgaren Jaco har här stått för både manus och regi på egenhand. Trots sin invecklade och något diffusa handling är det här en film som verkligen gnistrade till hos mig, intressant, frustrerade och tänkvärd på alla sätt och vis. Betyg 4-/5

 

 

Everybody’s Fine (2009)

Ett överraskande starkt och bra familjedrama, dessutom med en fantastisk De Niro I huvudrollen. En film som påminner en hel del om About Schmidt, både när det kommer till koncept och handling, för att inte tala om Nicholson kontra De Niro. Förutom De Niro i huvudrollen är det stjärnor i stort sett i varenda liten biroll, Kate Beckinsale, Sam Rockwell och Drew Barrymore för att nämna några. Men trots stjärnglansen är det en film som både berör och som bjuder på en del trevliga överraskningar under resans gång. Helt klart värt en titt. Betyg 4-/5

 

 

Youth in Revolt (2009)

Hade en del förväntningar på den här, gillar ju Cera och annorlunda komedier har jag heller inget emot. Men nja, hade nog hoppats på lite mer. Cera är förvisso riktigt bra, som alltid, men när det kommer till själva manuset så blev jag inte lika imponerad. Tycker det känns ganska standard. Sen har jag lite svårt för filmer som verkligen anstränger sig för att verka indie, blir lite krystat, vilket jag stundtals tycker det blir här. På det stora hela ändå en halvkul liten film det här. Där Ceras mångbottnade “karaktärer” utan tvekan är höjdpunkten. Betyg 3/5

 

 

Whiteout (2009)

En film som tyvärr var lika dålig som alla säger. Ribban sätts redan där i början då det bjuds på en helt onödig och mallplacerad (om än trevlig att titta på) duschscen med Kate Beckinsale. Därefter ska det bjudas på någon form av spännande mordutredning, som tyvärr är allt utom spännande. Snarare förutsägbar, tråkig och kantig. Sen har jag lite svårt att förstå varför skaparna valt att ge filmen det konstiga studioutseendet? När mer eller mindre hela filmen är filmad i riktiga snölandskap. Nä, som sagt inget för den kräsne, men går nästan ner om man gillar Kate, och det gör man ju. Betyg 2-/5

 

 

The Wolfman (2010)

En remake av Universals klassiska The Wolf Man från 1941, som jag för övrigt såg för inte allt för länge sedan. Remakes brukar inte falla mig i smaken men jag måste ändå medge att jag tyckte det här vara en ganska trevlig sådan, med snygga scenografier och miljöer, trevlig rollista (där Max Von Sydow överraskande dök upp i en scen) och riktigt kuslig på sina ställen. Sen blir ju lite glad i hjärtat när skaparna valt att bibehålla så mycket som möjligt för ursprungsmaterialet och dessutom gör filmen med riktigt effekter och inte förvandlar det hela till ett CGI-spektakel. Helt klart en trevlig och sevärd remake. Betyg 3+/5

[Jojje]

Red: Intressant med lite japanska 50-talsdramer. Jag har sett, och gillat, en del av Ozus filmer (Noriko-trilogin närmare bestämt) och de här (av Mikio Naruse?) verkar vara lite i samma stil. Verkar vara samma skådespelarstall. Setsuko Hara gillade jag i Ozus filmer.

 

Plox: Haha, ja, jag verkar vara den enda som störde mig så pass mycket på DiCaprios överspel, och hela filmens (i mina ögon) överdrivna sätt, att jag inte kunde ge Shutter Island godkänt. Men jag förstår om man gillar den. Om jag sett den en annan dag är det möjligt att jag gett den en fyra.

 

Mr. Nobody såg jag på senaste Filmfestivalen och den är klart sevärd. Aningen lång och spretig kanske.

 

Kul också att du gillar The Wolfman. Det är en film jag har haft ögonen på men jag har hört av en del att den ska vara värdelös. Går den att jämföra med Coppolas Bram Stoker's Dracula? Lite samma känsla kanske. Väldigt snygg och med gammaldags känsla, istället för en cgi-överdos.

 

Gillar About Schmidt hyfsat men det där omslaget på Everybody’s Fine får mig att tänka på nån politiskt korrekt myskomedi som man både kan ha och mista.

[Red]

Red: Intressant med lite japanska 50-talsdramer. Jag har sett, och gillat, en del av Ozus filmer (Noriko-trilogin närmare bestämt) och de här (av Mikio Naruse?) verkar vara lite i samma stil. Verkar vara samma skådespelarstall. Setsuko Hara gillade jag i Ozus filmer.

 

Plox: Haha, ja, jag verkar vara den enda som störde mig så pass mycket på DiCaprios överspel, och hela filmens (i mina ögon) överdrivna sätt, att jag inte kunde ge Shutter Island godkänt. Men jag förstår om man gillar den. Om jag sett den en annan dag är det möjligt att jag gett den en fyra.

 

Mr. Nobody såg jag på senaste Filmfestivalen och den är klart sevärd. Aningen lång och spretig kanske.

 

Kul också att du gillar The Wolfman. Det är en film jag har haft ögonen på men jag har hört av en del att den ska vara värdelös. Går den att jämföra med Coppolas Bram Stoker's Dracula? Lite samma känsla kanske. Väldigt snygg och med gammaldags känsla, istället för en cgi-överdos.

 

Gillar About Schmidt hyfsat men det där omslaget på Everybody’s Fine får mig att tänka på nån politiskt korrekt myskomedi som man både kan ha och mista.

De tre filmerna utav Naruse är i samma stuk som Ozu's Föräldrarna i alla fall, med andra ord lågmäld, subtilt osv. Hade ingen aning om att F. ingick i en triologi, de andra två hamnade en bit högre upp på shoppinglistan nu.

[Czechflash]

Mr. Nobody såg jag på senaste Filmfestivalen och den är klart sevärd. Aningen lång och spretig kanske.

Tyckte inte alls om Mr. Nobody och tyckte den var ojämn i många avseenden. Även överambitiös får man säga.

 

Gillar About Schmidt hyfsat men det där omslaget på Everybody’s Fine får mig att tänka på nån politiskt korrekt myskomedi som man både kan ha och mista.

Man ska inte bli lurad av omslaget, Everybody's Fine är ett drama och inte en komedi som man lätt tror. Jag var också inställd på en komedi, men det var det alltså inte. I min recension har jag använt följande omslag som jag tycker passar bättre.

 

[Jojje]

 

Mary and Max (2009)

 

Australiensisk leranimerad film, lite i stil med en annan lerig rulle från samma land, $9.99. Mary och Max är mörk, ganska dyster, långsam i tempot, och med ett ganska speciellt utseende på figurerna. Den beskriver livet för två ensamma människor på olika sidor av vår planet som finner varandra, först som brevvänner och sen... Som så ofta i ler- eller dockanimerade filmer så är det väldigt snygga detaljer. Man ser arbetet som lagts ner. Ofta uppstår det en speciell känsla när man skapar en hel värld med hjälp lera och olika modeller. Historien i sig blir till slut ganska rörande med både en del svart humor och tänkvärda detaljer. Men för ett högre betyg krävs lite mer intensitet. Vissa scener är dock klockrena, som t ex när Max (som har Asperger) räcker upp handen i hissen - "japp, det var jag" - och helt naturligt erkänner att det är han som släppt sig.

 

3/5

 

PS. Hmm, nu när jag ser bilderna ovan så tänker jag att filmen faktiskt var riktigt rörande, och gullig på ett mörkt sätt.

[Plox]

Jojje: Nä DiCaprio störde jag mig inte alls på, tyckte faktiskt att han gjorde en av sina bättre insatser och det känns lite som att han håller på att växa ifrån den där pojkaktigheten.Skådespelet överlag var ju mer eller mindre felfritt tycker jag. Inget överspel där inte. Fantastiskt bra film i mitt tycke, förstår inte hur du inte ens kan godkänna den. Fy.

 

Angående Mr. Nobody: Förstår definitivt vad du störde dig på med den här filmen Czech och kan till viss del hålla med om att det är en film som försöker väldigt mycket. Vilket resulterar i en något luddigt helhet. Men jag tyckte ändå själva slutförklaringen verkligen höll och resan dit var minst sagt storstilad.

 

Ja precis som Czech säger, min poster gör verkligen inte Everybody's Fine rättvis (pallar ju dock inte byta den). Så låt er inte luras det är på sina ställen ett ganska mörkt drama. Tycker helt klart du ska ge den en chans Jojje.

 

Nu har jag inte sett hela Bram Stoker's Dracula, men det lilla jag sett ur den så skulle jag nog säga att den påminner en del om Wolfman. Nä jag förstår som sagt inte varför alla verkar tycka så fruktansvärt illa om den. Nu såg jag förvisso Directors Cut-versionen (som är 10 minuter längre än bioversionen) så kanske därför den fungerade bättre för mig.

 

Var det inte någon som gav Mary and Max fullpott här på forumet för inte så länge sedan, hur som helst - har varit sugen på den sedan dess. Verkar vara en fin lite lerrulle.

[wst]

 

FILMRECENSION

Originaltitel: Letter from an Unknown Woman

Regissör: Max Ophüls

Skådespelare: Joan Fontaine, Louis Jourdan, Mady Christians, Art Smith, Howard Freeman

Produktionsland: USA

Genre: Drama, Romantik

Längd: 86 minuter

År: 1948

 

-----

Det är kring sekelskiftet i Wien då en känd och populär konsertpianist (Louis Jourdan) får ett brev från en kvinna (Joan Fontaine) som tycks vara okänd för honom. Desto längre han läser desto mer förstår han att han egentligen känner den här kvinnan.

 

Brev från en okänd kvinna är regisserad av den tyskfödda filmregissören, Max Ophüls, som bör ses som en av de stora mästarna inom filmkonsten. Manuset är skrivet av den Oscarsbelönade Howard Koch för hans jobb med Casablanca som producerades ett par år tidigare.

 

Filmen är ett klassiskt drama som följer det bitterljuva temat om obesvarad och förlorad kärlek. Den tidlösa kärlekshistorien blev ingen succé när den först kom ut bland vanliga filmtittare och kritiker, men har sedan dess växt och är nu en av de bästa filmerna inom det område som den berör.

 

När filmen väl drar igång och Stefan Brand (Jourdan) kommer hem och läser ett brev som han fått under kvällen sätter Max Ophüls ribban direkt genom att fånga ens intresse och man vill bara veta vad som ligger till grunden för detta brev.

 

Då man sedan börjar lära känna karaktärerna lite mer så tycker jag man lyckats fånga kärlek för en ungdom eller tonåring. Lisa Berndl (Fontaine) blir vannsinigt förälskad och gör allt för att bli mer graciös i Stefan's ögon och gör allt för att han ska lägga märke till henne utan att egentligen våga ta kontakt med honom. Det är en fantasiromans som är dömd att misslyckas.

 

Tyvärr så håller filmen inte samma standard rakt igenom utan går ned sig en aning mot slutet för att sedan höja sig igen. Manuset håller trots detta ändå en bra standard där man varvar det romantiska tillsammans med sorgliga inslag på ett utmärkt sätt och håller sig ifrån att bli alldeles för sentimental som en del filmer från denna era har en tendens att bli. Filmen skiljer sig även mycket från större delen av övriga Hollywoodproduktioner.

 

Man har lyckats väldigt bra med fotot tillsammans med scenografit från Wien runt sekelskiftet mot 1900-talet. Trots detta så är det inte hans bästa som jag har sett hittills på den fronten. Skådespelet håller hög klass rakt igenom av båda huvudkaraktärerna i form av Joan Fontaine och Louis Jourdan som dessutom har bra personkemi mellan varandra.

 

Tycker om Max Ophüls val att använda sig av Joan Fontaine's röst i voice-over då hon berättar om hennes minnen och hur hennes liv har artat sig. Hon har en väldigt vacker röst som passar in utmärkt.

 

Man har tidigare nämnt att filmen påminner mycket om Brief Encounter eller Kort möte som är dess svenska titel från år 1945 och det är jag bered att hålla med om. Personligen tycker jag dock att Brev från en okänd kvinna håller högre standard av dessa två filmer.

 

Sammanfattningsvis ett mycket bra romantiskt melodrama med bedårande foto och mycket bra skådespel. Man lyckas avsluta filmen precis i tid och den håller sig ifrån att bli alldeles för sentimental. Har man inte sett någon film av Max Ophüls så är den här filmen ett mycket bra alternativ att börja med.

 

BETYG: 4

[Voldo]

Det Vita Bandet

Michael Haneke skrev både originalmanus utifrån sin egen idé och regisserade denna svartvita dramafilm som enligt honom handlar om ursprunget till alla former av terrorism. Den blev nominerad till två Oscars tidigare i år, för bästa foto och utländska film. För mig återstår fortfarande att se resten av de utländsk-nominerade filmerna från i år, de verkar alla mycket intressanta.

 

 

Det Vita Bandet handlar om minnena från en före detta skollärare vars berättarröst guidar oss genom filmen. De tar plats i en protestantisk by i Tyskland mellan sommaren 1913 och sommaren året därpå. En pastor, en doktor och en baron styr över byns kvinnor och barn som ofta är nedstämda och deprimerade. Plötsligt börjar en rad mystiska olyckshändelser inträffa. Doktorn faller ned från sin häst och slår sig, en kvinna dör i ett sågverk och hennes man hänger sig en tid därefter. Detta är bara begynnelsen på tragedierna som kommer med jämna mellanrum. Frågan är bara varför de sker och vem som är ansvarig för dem.

 

 

Vad som i filmen lyckades uppehålla mitt intresse är alla mystiska olyckor och hemskheter som sker samt min vilja att få veta vem som ligger bakom dem. Tempot går långsamt fram under hela den något för långa speltiden som gott kunde ha kapats med en kvart, och det krävs att man är lite uthållig för att inte slumra till. Problemen som jag ser det är att handlingen är för omfattande och berättar mer än vad man behöver veta. Jag hade gärna sett att mer fokus lagts på mysterierna istället för på sidohistorier om ditt och datt. Å andra sidan tror jag att jag behöver se filmen en gång till för att få bättre grepp om den, för jag är inte säker på ifall jag lyckades förstå den helt.

 

 

Mest besviken blev jag nog ändå på att filmen aldrig kommer upp i någon klimax. Uthålligheten man får jobba med som åskådare blir inte belönad, åtminstone inte som jag känner. Fördelaktigt har dock Haneke fått ett gäng superba skådespelare, såväl barn som vuxna att regissera, samt ett fint foto. Folk som är mer pretentiösa än vad jag är uppskattar nog Det Vita Bandet bättre. Sevärd och framförallt välspelad kan jag åtminstone kalla den.

 

6/10