Filmer du just sett ! Bra och dåliga (Del 1 och 2!)

[Czechflash]

Puffie: Jag håller med dig angående Viggo Mortensen som förtjänade minst en Oscarsnominering. Däremot är The Road inte mer än 3/5 i mitt tycke, trots att jag sett den två gånger. Mörk och obehaglig, ja, men ger tyvärr inte mycket i slutändan eller som helhet. Tror det är en sån film som man antingen älskar eller tycker är ok, inte mer.

[Czechflash]

 

Titel: Harry Brown

Genre: Kriminaldrama/Thriller

Land: Storbritannien

År: 2009

Regi: Daniel Barber

I rollerna: Michael Caine, Emily Mortimer, Ben Drew, Liam Cunningham

 

Handling: Harry Brown har, från sitt fönster, sett hur hans hemtrakter förvandlats till en osäker miljö med droger, hot och misshandel. När hans närmaste vän faller offer för denna kriminalitet, beslutar han sig för att det får vara nog.

 

Omdöme: Jag hade under en längre tid hört talas om denna film, men tänkte att det var ännu en i mängden brittiska kriminalare som man snabbt glömmer bort. Man har dock fått med sig Michael Caine som i sig gör att det brukar vara värt att ta sig en titt. Även om han blivit en stjärna så kommer han ursprungligen från tuffa brittiska kvarter och det är därför passande att just han får axla rollen som Harry Brown, en ensam pensionär med militärbakgrund som är trött på att hans kvarter tagits över av kriminella ungdomar.

 

 

Hans fru ligger döende på sjukhuset och hans enda vän han umgås med är Len som bor i kvarteret och som är hans schackpartner. Men Len börjar bli allvarligt rädd för ungdomarna som trakasserar honom allt mer. Det har gått så långt att Len införskaffat en bajonett han alltid bär med sig. Omständigheterna gör att Harry tar saken i egna händer och vad som följer är lite historia. Det är som en brittisk Death Wish och Michael Caine har blivit en äldre Charles Bronson. Och det är en mycket aktuell film som inte bara visar det brittiska samhället, utan även det amerikanska, franska och ja, svenska på vissa ställen.

 

 

Michael Caine hanterar rollen med samma säkerhet som alltid, han gör rollen som pensionär tveklöst bra och växer verkligen in i hetluften allt eftersom. De flesta av ungdomarna och knarkarna spelar också bra, kaxigt och självsäkert. Det som stör lite är väl den kvinnliga polisutredaren som spelas av Emily Mortimer som mest känns ditplacerad för att ha en större kvinnlig roll i filmen. Är inte heller helt nöjd med slutuppgörelsen på filmen, men trots allt klart nöjd med helheten som bjuder på en hel del. Bara inledningsscenen filmad med handhållen kamera är skickligt genomförd. Överhuvudtaget bra stämning i filmen och regissören Daniel Barber är ett namn att hålla koll på. Välgjord, kraftfull, välspelad...

 

4 - Skådespelare

4 - Handling

4 - Känsla

4 - Musik

3 - Foto

--------------

19 - Totalt

 

Betyg: 4/5 - 7.5/10

IMDb: 7.5

 

[/b][/url]

[Czechflash]

 

Titel: Jägarna

Genre: Drama/Kriminalare/Thriller

Land: Sverige

År: 1996

Regi: Kjell Sundvall

I rollerna: Rolf Lassgård, Lennart Jähkel, Helena Bergström, Jarmo Mäkinen

 

Handling: Erik har arbetat som polis i Stockholm i många år. Efter ett skottdrama bestämmer han sig för att flytta hem till sin bror Leif och han söker därför en tjänst som polis i Norrland, där han är uppvuxen. Väl hemkommen hyllas Erik som hjälte av sina gamla vänner. Men mycket har hänt under de år Erik varit borta. Eriks hårda polisattityd passar inte in i ett samhälle som till viss del styrs av oskriva lagar. När Erik börjar nysta i en jakthärva, som visar sig involvera flera av hans gamla vänner, sätts okontrollerade och brutala krafter snabbt igång. Erik som nyss var allas hjälte har nu blivit allas fiende och plötsligt har det norrländska samhället blivit en farlig plats för Erik att vistas i...

 

Omdöme: Det är skönt med svenska filmer där man lyckats med stämningen, och det är något Jägarna gjort. Den annorlunda attityden till saker och ting uppe i Norrland i jämförelse med huvudstaden Stockholm ses genom ögonen på polisen Erik (Rolf Lassgård) som ursprunglingen kommer från Norrland, men länge bott och arbetat som polis i Stockholm. Det som till en början handlade om tjuvskytte urartar i mord, svek och en broderlig kamp mellan Erik och Leif. Leif (Lennart Jähkel) är tillsammans med några vänner huvudmisstänkta för vad som händer, men Erik måste ha bevis.

 

 

Jag gillar hur filmen känns småstad och inte som att storstaden kommit till småstaden som det lätt kan göra på film. Erik är den enda utifrån fram tills assisterande åklagaren Anna Sivertsson (Helena Bergström) dyker upp från storstaden. Är det något jag stör mig på i filmen är det just Helena Bergström som inte riktigt klarar sin roll. Ja, sen är det en till sak som stör mig och det är när Lennart Jähkel börjar sjunga ett par gånger i filmen, det kunde man varit utan. Mina tankar går till norska (och amerikanska remaken) Insomnia som har ett liknande upplägg med storstadspolis som kommer till landsbygden, även om handlingen är lite annorlunda.

 

 

En starkt bidragande orsak till att det blir så pass trovärdigt och spännande är prestationerna av Rolf Lassgård respektive Lennart Jähkel som är olika som bröder, men båda väldigt starka och bestämda. Svårt att säga vem som spelar bättre då karaktärerna är så annorlunda, men Lassgård känns väl mest naturlig av de två medan Jähkel agerar mer som ond. Gillade även musiken som hela tiden låg där i bakgrunden och tillförde den passande stämningen. Lite kul (och inte alls oväntat) att Hollywood ville göra en remake, och Kjell Sundvall lär ha varit positiv till att sälja rättigheterna om man gjorde filmen på ett "First Blood"-liknande sätt. Men när han fick reda på vad de hade i tankarna tackade han nej.

 

4 - Skådespelare

4 - Handling

4 - Känsla

4 - Musik

3 - Foto

--------------

19 - Totalt

 

Betyg: -4/5 - 7.0/10

IMDb: 6.9

 

Trailer - Jägarna

[Jojje]

Puffie: Tack för en bra och känslomässig recension av Vägen! Du uttrycker precis samma tankar som jag hade när jag såg filmen. Det var en film som berörde mig. Och när den väl gjort det är den svår att värja sig emot. Jag hade lika gärna kunna delat ut en femma till den. Om man av nån anledning inte tar till sig filmen, liksom inte låter den smyga sig in på hjärtat så kan man nog tycka att den är lite händelsefattig och att den inte ger nåt. Tror kanske detta gäller för t ex Czech och andra som inte hyllar den. Mycket av det som gör att man tycker just den här filmen är bra måste liksom hända hos en själv, annars kan den bli lite blek.

[Puffie]

Tack själva för att ngn orkar läsa det man skriver är betydligt roligare att skriva en recension på en film som verkligen väcker känslor och tankar. Dock förstår jag att just Vägen kanske inte har så mycket att erbjuda om de här känslorna inte väcks. Bra att du gav den en andra chans i alla fall Czech

[Czechflash]

 

Titel: Eden Lake

Genre: Kriminalare/Thriller/Skräck

Land: Storbritannien

År: 2008

Regi: James Watkins

I rollerna: Kelly Reilly, Michael Fassbender, Jack O'Connell, Thomas Turgoose

 

Handling: Det unga paret Jenny och Steve planerar att tillbringa en romantisk weekend tillsammans vid en idyllisk sjö i skogen runt Eden Lake. Friden störs dock av ett gäng barn och ungdomar som börjar trakasserar dem.

 

Omdöme: När denna lilla brittiska film dök upp på Stockholm Filmfestival funderade jag på att se den. Till slut valde jag en annan film (har för mig att det var franska Martyrs, som var ett lyckat val), men har hört en del om Eden Lake sedan dess. Jenny (Kelly Reilly) är en ung skolfröken som ska tillbringa helgen med sin pojkvän Steve (Michael Fassbender) som vi vet väldigt lite om. Han ska ta henne till det romantiska Eden Lake där de ska spendera lite tid i lugn och ro. Men snart märker de att de lokala ungdomarna hänger runt sjön och är allmänt stökiga.

 

 

Michael Fassbender är en skådespelare som efter filmer som Hunger och Inglourious Basterds skapat sig ett namn och det är alltid kul att följa sådana skådespelares utveckling. Här får han mig att tänka att han skulle kunna vara ett namn för James Bond i framtiden då han både har utstrålningen, pondusen och charmen som krävs, för att inte prata om kroppsbyggnaden. Filmen börjar annars lite småtrevligt första halvtimmen eller så där man visar relationen mellan Jenny och Steve som passar som par och har trevligt tillsammans. Men så förändras allt snabbt och situationen går från kärleksweekend till helvetestimmar på kort tid.

 

 

För egen del känns filmen sällan spännande eller skrämmande, även om man försöker göra det så brutalt man kan. Och visst känns vissa scener lite extra när man väl drar åt skruvarna, men jag känner aldrig något för karaktärerna som man bör göra. Kelly Reilly som Jenny tycker jag inte heller övertygar och det påverkar givetvis. Hennes karaktär övergår allt mer till att kännas tagen direkt från The Descent vilket bara känns fjantigt. Samtidigt är det inte särskilt upphetsande att se ett par barn/ungdomar jaga nämnda par på BMX-cyklar. Det som höjer filmen en aning är väl slutet och delvis musiken av David Julyan.

 

 

2 - Skådespelare

2 - Handling

2 - Känsla

3 - Musik

3 - Foto

--------------

12 - Totalt

 

Betyg: +2/5 - 5.5/10

IMDb: 7.0

 

Trailer - Eden Lake

[Czechflash]

 

Titel: Phantom Lady / Döden kan ej vittna

Genre: Film-Noir

Land: USA

År: 1944

Regi: Robert Siodmak

I rollerna: Ella Raines, Alan Curtis, Franchot Tone, Thomas Gomez

 

Handling: Scott Henderson är olyckligt gift och spenderar kvällen med en hattklädd kvinna som han träffar på en bar. När han kommer hem hittar han sin fru strypt och blir genast huvudmisstänkt för mordet. Att hitta ett alibi tycks vara omöjligt, då ingen har sett honom med kvinnan i hatt. I fängelset ger Scott upp hoppet, men han trogna sekreterare "Kansas" letar ledtrådar och vittnen på egen hand.

 

Omdöme: En inte så känd film-noir, men regisserad av Robert Siodmak som låg bakom flera kända och bra film-noirs under storhetstiden på 40-talet, inte minst The Killers (1946) som är en av de klassiska i genren (även om den inte tillhör mina personliga favoriter). Upplägget är relativt simpelt; Scott Hendersons (Alan Curtis) äktenskap har nått botten och han har uppsökt en bar där han träffar på en kvinna iklädd en speciell hatt. När hans fru hittas mördad riktas misstankarna mot honom. Men alla vittnen verkar ha missat att han hade sällskap av en dam under mordkvällen.

 

 

Det känns ganska uppenbart att någon tystar vittnena från att berätta om kvinnan som Scott hade sällskap med. Det är skillnaden mellan en fri och dömd man, vilket alltså är motivet till att de tystas. Men man förklarar aldrig hur mördaren kan känna till vilka alla vittnena är för att muta/tysta dem innan Scott och polisen förhör dem. Det finns andra saker i storyn som inte känns lika genomtänkta som man är van vid i de bästa filmerna i genren. Detta trots att filmen baseras på en bok av kända noir-författaren Cornell Woolrich (som bl.a. låg bakom klassikern Rear Window av Alfred Hitchcock), men det behöver inte alltid betyda ett bra resultat på film.

 

 

Filmen saknar de där riktigt minnesvärda scenerna som film-noir ofta bjuder på, men har trots allt ett par scener som sticker ut, inte minst mot slutet då det hela drar ihop sig. Ella Raines, i rollen som Scotts sekreterare "Kansas", är inte den mest kända skådespelerskan från eran, men medverkade i ett par kända titlar och gör här en fin och varierad prestation. Att hon sedan har utseendet är ingen nackdel då rollen kräver att hon både kan förföra och vara tuff när det gäller. Sen bjuds man på en av de coolare mördarna i Franchot Tone som spelar Jack Marlow, Scotts bästa vän. Han dyker upp kanske halvvägs in i filmen och tar över scenerna på egen hand med en skönt skruvad karaktär.

 

3 - Skådespelare

3 - Handling

3 - Känsla

3 - Musik

4 - Foto

--------------

16 - Totalt

 

Betyg: +3/5 - 7.0/10

IMDb: 7.6

 

Trailer - Phantom Lady

[Yojimbo]

PPS. För de som har sett filmen: visst ser Roger (huvudpersonen) ut som Olle Sarri från sidan?

Jag har också tänkt på det, trots att jag bara sett enstaka bilder från filmen, men likheten, men jag kopplar det som Sarri varje gång.

 

Jag såg själv Greenberg här om veckan och jag blev lite småförälskad i filmen. Ben Stiller känns väldigt äkta i rollen han spelar och hans vardagshändelser i filmen berör på ett speciellt och positivt sätt. Filmen bjuder på stämningsfyllda val av musik och en onödigt liten detalj som jag ändå vill nämna var att jag tyckte main title-valet i filmen var ovanligt bra och stack ut jämfört med det antingen strikta eller flashiga som man varvas med i filmer nu för tiden. Greenberg bjuder på många klockrena grejer och dialogen är som en citatmaskin många gånger. Riktigt bra film på sitt enkla sätt och en av årets höjdare, absolut. 8/10 i betyg av mig!

 

Eden Lake tyckte inte jag heller var speciellt läskig, men den kändes brutal och min favorit Fassbender gjorde att jag brydde mig mer om paret i filmen. När filmen gick mot sitt slut tyckte jag det var en stabil medelfilm, men slutet höjde känslan av filmen och gör att den ligger och balanserar på 7/10 hos mig i betyg.

[Czechflash]

 

Titel: Experiment in Terror / Fruktans grepp

Genre: Kriminalare/Mysterium/Thriller

Land: USA

År: 1962

Regi: Blake Edwards

I rollerna: Glenn Ford, Lee Remick, Ross Martin, Stefanie Powers

 

Handling: Kelly Sherwood terroriseras av en man som vill att hon stjäl $100,000 från banken där hon jobbar. Han vet bevisligen väldigt mycket om henne och hotar döda henne, eller hennes yngre syster Toby, om hon går till polisen. Hon lyckas dock kontakta FBI, men kan de rädda henne i tid...

 

Omdöme: Regissören Blake Edwards är nog mest känd för att ha regisserat de klassiska Rosa Pantern-filmerna med Peter Sellers. Innan dess gjorde han Breakfast at Tiffany's (1961), men där emellan kom denna lilla bortglömda film som visar prov på en annan sida av Blake Edwards - allvarligare och intensivare. Det hela inleds med att Kelly Sherwood (Lee Remick) kör hem i San Francisco-kvällen, förbi skylten med texten "Twin Peaks" (ja, David Lynch lär ha fått inspiration från denna film på mer än ett sätt). Väl hemma parkerar hon i sitt garage och porten går igen. Porten ska inte gå igen av sig själv, någon väntar på henne...

 

 

Under kommande nästan tio minuter terroriseras hon av en man hon inte får en glimt av, inte heller vi som tittare får se hur mannen ser ut. Han tar tag i henne bakifrån och med sin tunga andning och astmatiska röst förklarar han för henne att han vet det mesta värt att veta om henne. Han har noggrant planerat det hela och instruerar henne om att hon en dag ska stjäla $100,000 från banken hon jobbar på. Hon får inte heller kontakta polisen, det får han eller en kollega till honom reda på. Han hotar med att döda henne eller hennes 16-åriga syster Toby. Att han dödat förr gör han också klart, och han har inget emot yngre tjejer.

 

 

Med denna gastkramande inledning, gjord med perfekt timing, filmad på ett härligt mystiskt sätt, och spelad på ett övertygande sätt, kan man inte annat än se fram emot vad som komma skall. FBI-agenten John Ripley (Glenn Ford) får fallet efter att hon lyckats kontakta FBI innan hon förstår att mannen som terroriserat henne menar allvar med att han har fullständig koll. Filmen övergår då till att följa FBI:s arbete och invänta utpressarens nästa steg mot Kelly Sherwood och hennes syster. Hon får inte väcka misstankar hos någon och fortsätter jobba som vanligt, hela tiden övervakad av agenter - och utpressaren.

 

 

Filmen lyckas kanske inte riktigt fullt ut efter den imponerande inledningen, men håller trots allt uppe intresset där man hela tiden väntar på utpressaren som spelas härligt av Ross Martin, en skådespelare som för mig var helt okänd. Han fortsätter genom hela filmen vara så där härligt creepy och karaktären växer hela tiden. Lite synd att han inte är med lite mer då man fokuserar på FBI:s arbete istället. Musiken av Henry Mancini är allt som oftast mystisk och förförisk, speciellt huvudmelodin som spelas i början och delvis under filmens gång. Sen att man experimenterat med det svartvita fotot och vinklarna är en fröjd för ögat som ger filmen det lilla extra att njuta av. Upplösningen går inte heller av för hackor och misstänker att Dirty Harry (1971) möjligtvis tagit lite inspiration.

 

4 - Skådespelare

3 - Handling

4 - Känsla

3 - Musik

4 - Foto

--------------

18 - Totalt

 

Betyg: -4/5 - 7.5/10

IMDb: 7.2

 

Trailer - Experiment in Terror

[Plox]

Yojimbo: Ja jag försökte se Greenberg i helgen, men somnade ifrån den två gånger. Så ingen film för mig. Får se om jag ger den en tredje chans någon gång.

 

Eden Lake tycker jag tvärtom, började riktigt bra - för att sen tappa mot slutet. Tyckte upplösningen kändes lite tafatt och hade hoppats på en något mer "magstarkt" slut. Men annars tyckte jag det var en helt okej skräckfilm. Definitivt en trea hos mig.

 

Czech: Ja jag har också sneglat lite åt Harry Brown, gillar verkligen omslaget och har varit nära att plocka upp den när jag varit ute och shoppat. Din recension rättfärdigade helt klart ett köp.

 

Puffie: Ja instämmer med Jojje, trevlig recension av The Road. Jag håller också den som en av de absolut bästa filmerna på senare år, gillade allt med den. Men ska ta och se om den hemma på bluray nu i i sommar och förhoppningsvis höjs min 4+/5 i betyg då också.

 

För egen del blir det mest tv-serier just nu. Precis sett klart den tredje säsongen av både Dexter och Mad Men. The Wire är också färdig pressat. Ska se om jag får ihop något vettigt om detta. Men tar givetvis det i tv-tråden.

[Yojimbo]

Eclipse (2010)

 

 

Bella och Edward är nu återförenade i Forks, men är Edward det slutgiltiga valet? Medan Bella slits mellan sin kärlek för Edward och sin vänskap till Jacob så närmar sig datumet för hennes förvandling till vampyr med stormsteg. Samtidigt börjar det ske en rad oförklarliga mord i den närliggande staden Seattle...

 

Efter att på förhand ha sågat de tidigare Twilight-filmerna innan jag hade sett dem, för att sedan snöpligt gillat berättelsen när jag väl såg dem, så gick jag in med vissa förhoppningar när jag nu skulle se Eclipse – det tredje kapitlet i Twilight-sagan. Jag har helt enkelt dragits in i triangelhistorien mellan huvudkaraktärerna Bella, Edward och Jacob. Själva fantasy-aspekten bryr jag mig inte om i första hand, men det ger självklart spets till historien och det liv som Bella slits mellan att välja. Berättelsen om attraktion och förälskelse kontra djup vänskap och hur mycket som egentligen är värt att offra för kärleken är helt klart tunga teman.

 

Något som måste hyllas i filmerna är kemin mellan filmens alla unga skådespelare. Huvudrollerna Stewart, Lautner och Pattinson känns mycket samspelta. Kristen Stewart visar precis som i de tidigare filmerna klart mest skådespelartalang, men de andra behöver inte skämmas, utan visar kvalitéer även dem. Det svaga kortet skådismässigt i den här filmen är antagonistvampyren Riley, spelad av Xavier Samuel. Han klarar inte av att spela farlig och genomond på ett trovärdigt sätt. Detta är ett ständigt återkommande problem i denna typ av filmer, men inget som förstör helhetsintrycket speciellt mycket. Sedan levererar Eclipse inte några minnesvärda musikval i soundtracket jämfört med föregångarna, men det kan jag leva med.

 

 

Eclipse tar annars Twilight-serien ytterligare ett steg i rätt riktning, då den mer än föregångarna känns som en komplett film med en uppbyggnad och riktig avslutning. I de tidigare två filmerna har just avslutningen nästan känts inkastad och avskuren mot resten av historien, men här flyter filmen från början till slut. Konflikten mellan vampyrsläktet och varulvssläktet får mer tid att utvecklas denna gång och lämnar mig spänd på fortsättningen.

 

Något som jag tyckte var befriande denna gång var att filmen vågar driva med sig själv genom några träffande kommentarer i dialogen – bland annat när Edward driver med Jacobs vilja att visa upp sin kraftigt uppumpade kropp (och hans träning mellan första och andra filmen måste ändå berömmas, vilket jag glömde i den tidigare recensionen). Filmen bjuder även rent allmänt på mer humor än de tidigare två filmerna.

 

 

Tydligen ska Breaking Dawn – sista delen av Twilight-sagan, delas upp i två biofilmer vilket känns onödigt jobbigt, men varje chans till att håva in de sista pengarna på franchisen tas ju givetvis. I Eclipse känner jag att det verkligen drar ihop sig för själva finalen då allt måste avgöras, och genom att dela upp sista boken i två delar så kapas spänningen en aning. Jag måste villigt erkänna att jag fastnat i det som jag tidigare viftade bort som “såpaaktig vampyrerotik för tonårstjejer”, för om jag raljerar över alternativen för hur sagan kommer sluta så måste jag nog kallas engagerad på någon nivå.

 

Tredje filmen är om inte ännu bättre, så åtminstone lika bra som New Moon, men med en betydligt mer upplyftande stämning och mer konkret handling, för de som gillar tydligt berättande. Och de som inte gillade New Moon har nog betydligt enklare att gilla den här.

 

6/10

[Yojimbo]

Enter The Void (2009)

 

 

Genre: Psykologiskt drama, trip movie

Regi: Gaspar Noé

Manus: Gaspar Noé

Skådespelare: Nathaniel Brown, Paz de la Huerta, Cyril Roy, Olly Alexander

Längd: 154 min

 

 

Oscar är en ung droglangare i Japans Red light district, dit han flyttat tillsammans med sin yngre syster. De har lovat att vaka över varandra sedan bilolyckan som tog deras föräldrars liv och lämnade dem ensamma. De separeras från varandra som barn, men efter att Oscar har tjänat pengar på sin droginblandning så betalar han sin syster en resa till Japan. Hans syster börjar sedermera försörja sig som strippa - något som inte Oscar gillar, men hon har inte heller någon lust att förändra sitt liv så länge Oscar tar droger.

 

Deras liv tar plötsligt ännu en vändning när Oscar blir dödad och i sin tur lämnar sin syster ensam i ett liv av farliga män, sex, droger och dekadens. Vi får följa Oscar i hans efterdödenliv, då han färdas ut ur sin kropp och svävar runt på Japans gator för att vaka över sin syster.

 

Filmen följer Oscar genom hallucinatorisk, stundtals väldigt abstrakt Point-Of-View (hans egen synvinkel) - eller snarare bakom Oscar än genom hans egen blick. Den enda gången hans ansikte syns i bild är de gånger hans spegelbild skymtas. Gaspar Noé - en utav den nya generationens i särklass mest intressanta regissörer, följer upp den omskakande och provocerande Irréversible med en ännu större studie i stilmässig, kaosartad briljans, där filmens ämne trots allt spränger ytan. Noé gör denna gång en internationell film - av fransmän, på amerikanska, i Japan. Han har inspirerats av nära-döden-upplevelser, "Tibetan Book of the Dead" (boken som berättar vad vi upplever under och efter vår död) och DMT-hallucinationer (en drog som sägs strömma ut i kroppen vid just nära-döden-upplevelser och räknas som en av de mest kraftfulla drogerna).

 

 

Filmen börjar med vad som enligt mig kan vara den snyggaste main title-öppningen av en film någonsin - en

som sätter tonen för vad vi har att vänta oss.

 

Gaspar Noé visar att 3D-tekniken långt ifrån behöver vara nödvändig för att skapa en hypnotisk värld för tittaren att sugas in i. Många är nog överens om att 2009 års största visuella upplevelse är Avatar - jag påstår att det är Enter The Void. Jag drivs med i en omtumlande berg-och-dalbana utan att ha något att säga till om - filmen är sprängfylld av neonljus, epilepsiframkallande och stroboskopiska effekter. Stora delar av filmen är "flygbilder" över Tokyos snåriga kvarter, som har antagit en märklig form och påminner mycket om ett leksaksland. Vi svävar in och ut genom byggnader, bordeller, nattklubbar, avloppssystem och något som kan vara vår hjärnenergi, eller kanske bara formerna som för de drogfria endast skymtas när vi stänger ögonen och bländas av näthinnans avtryck. Om kameraarbetet – eller snarare kamerakranarbetet, i Noés Irréversible (2002) var imponerande så har Noé tagit ytterligare ett steg här. Det är en lång film och just längden tillför till känslan av att jag varit med om en resa, svår att få grepp om, som att vakna upp efter en mycket störd dröm.

 

 

Nathaniel Brown och ännu mer Paz de la Huerta gör imponerande uppoffringar och smärtande autencitet till sina karaktärer, vilket även alla dessa människor som de stöter på gör. Gaspar Noé har castat amatörer i nästan alla roller. Det är vänner och bekanta som han mött på gatan och han lyckas få dem att bibehålla verklighetens naturlighet utan att gå i fällan av överspel.

 

För filmens speciella undergroundclubmusik och speciella ljuddesign står Thomas Bangalter - mer känd som en part i den fenomenala gruppen Daft Punk. I Enter The Void går han loss lika ursinningslöst som i Noés tidigare film Irréversible, med hjärnpulserande, trumhinnevibrerande, elektronisk musik - stundtals genererar det i kaos, stundtals i drömsk skönhet.

 

Enter The Void är inte speciellt lik någon annan filmupplevelse jag varit med om - de enda filmerna värda att nämna i sammanhanget är Noés tidigare - Irréversible och Kubricks 2001: A Space Odyssey (1968). Just den sistnämnda är en film Noé dyrkar och har haft som inspiration i sin filmkarriär. En "trippfilm" – trip movie (något som myntades i och med just 2001) är en film så visuell och djupt uppbyggd av känslan att den påminner om en pulserande drogkick. Det var vad Noé ville - och har lyckats med, att uppnå i och med Enter The Void.

 

 

På många sätt är det Gaspar Noés Magnum opus. Det är inte hans bästa film (Irréversible är snäppet värre), men Enter The Void är så packad med Gaspars stildrag att ett större projekt väl knappast kommer återupprepas från hans sida? Sex- och våldsprovokation, människans förfall, kameraarbete som framkallar åksjuka och eufori olikt något jag tidigare sett, en blytung ljudbild som paralyserar mig - allt detta framkallar den kanske mest påtagliga skildringen i filmhistorien av vad en enda karaktär ser, hör och känner genom sin egna sinnen. Jag har nog aldrig tidigare varit så tätt inpå en annan människa på film, vilket också gör det mycket svårt att släppa filmen.

 

Tomheten som filmen ger ett avtryck av är både filmens styrka och enda svaghet. Just den känslan är ändå Gaspar Noés intention med filmen, för den handlar i slutändan om en ung mans högst personliga resa efter sin egen död. Precis som i 2001 undrar jag vad som hände, men det är vad jag känt som är det viktiga.

 

"In the end, everything has been very meaningless. I guess that's why the movie is called Enter the Void. At the end, it’s all about emptiness." – Gaspar Noé

 

9/10

[Jojje]

Yojimbo: Intressant läsning om Enter the Void. Nån gång kommer jag se om filmen och då kanske jag ger den högre betyg eftersom det gäller att förutsättningarna är de rätta när man ser Noés tripfest.

[Jojje]

Czech: Eden Lake har ju blivit ganska hajpad och jag har tänkt se den. Du nämner The Descent (Instängd) och att hon (Jenny) ändras och blir som tagen ur den. Antar att det handlar om, i alla fall från början, två olika filmer där Eden Lake ska vara mer seriös. The Descent kändes väl mer som en ren skräckis och där kan det vara lite överdrivet, over the top, medan det kanske inte passar i Eden Lake? För Instängd är ju riktigt bra.

 

Omständigheterna gör att Harry tar saken i egna händer och vad som följer är lite historia. Det är som en brittisk Death Wish och Michael Caine har blivit en äldre Charles Bronson.

Menar du filmhistoria, att filmen är så bra att den skriver historia? Eller bara att den påminner om Death Wish?

 

Och det är en mycket aktuell film som inte bara visar det brittiska samhället, utan även det amerikanska, franska och ja, svenska på vissa ställen.

Kan du utveckla det där om det svenska samhället utan att spoila filmen?

[Jojje]

Banketten (1948)

 

För länge sen trodde jag Hasse Ekman var en ensidig regissör som enbart gjorde lättsamma komedier. Sen hörde jag att han hade gjort en film som hette Flicka och hyacinter som tydligen skulle vara mer allvarlig. Sen dess har jag velat se Flicka och hyacinter men det har inte blivit av. När SVT nyligen visade Ekmans Banketten tog jag chansen att spela in den (tack för tipset, Red!).

 

Banketten utspelar sig bland Stockholms överklass. Vi får träffa familjen Cotten där pappan och bankiren Jacob snart ska fira sin 60-årsdag. Frun oroar sig mest för vad hon ska ha på sig på festen. Den ene sonen, Pierre, är en cynisk slarver, den andre sonen, Ivar är en socialist som inte vill ärva pappans pengar. Dottern Vica (Eva Henning) är gift med en sadist, doktor Stenbrott (perfekt spelad av en superslemmig Hasse Ekman) och har andra problem än att bekymra sig om arv eller kommande fester.

 

 

Banketten är hela tiden sevärd. I början puttrar den på småtrevligt men ändå alltid underhållande med en del underbara dialoger. Pappa Cotten är en välmenande farbror medan fru Cotten är en ganska odräglig överklassdam. Ivar skäms för att han kommer från societeten medan Pierre är en bortskämd glidare. Ingen trivs egentligen, och det kanske är dottern Vica som nånstans är huvudperson i historien. Hon har det inte lätt i sitt äktenskap med doktor Stenbrott (ha, vilket namn!). Från att filmen är småputtrig i början går den mer mot slutet mer mot noir-hållet och blir riktigt dramatisk och gripande.

 

4-/5