Jump to content

Filmer du just sett ! Bra och dåliga (Del 1 och 2!)


Recommended Posts

Yojimbo:

 

Kan iofs hålla med dig om att deras sätt att filma kanske påminner om varandra men när du pratar om hur människorna porträtteras på liknande sätt... Ruben Östlunds porträtterande av människan är enligt mig mycket mer verklighetstroget skildrat jämfört med Roy Anderssons filmer. Människorna i Anderssons filmer känns nästan overkliga till och från tycker jag. Människorna känns väldigt kalla i hans filmer medan i De Ofrivilliga så känns dom mer som just människor. Tycker Roy Anderssons filmer i sin helhet känns väldigt surrealistiska faktiskt.

Jag håller med där. Jag tänkte mer på att tempot påminner om varandra. Det händer liksom i realtid under scenerna - ingen färdsträcka eller tystnad klipps bort.

 

Men det jag tycker är så häftigt med Roy Anderssons filmer är att även om människorna porträtteras som torra, gråa, stela och talandes med surrealistisk, poetisk dialog och monolog, så känns det ändå så slående likt verkligheten. Så även där kan jag dra en pararell till De ofrivilliga, men framför allt till Ruben Östlunds förra film, Gitarrmongot (2004), som är mer poetiskt berättad.

Link to post
Share on other sites
  • Replies 18.1k
  • Created
  • Last Reply

Top Posters In This Topic

  • Czechflash

    4860

  • Jojje

    1240

  • Plox

    1056

  • roadwarrior

    911

Top Posters In This Topic

Posted Images

  • Moderator

Såg X-men, The Last Stand häromkvällen och kom då återigen på hur mycket jag ogillar den filmen.

Bryan Singers första X-men var väldigt trogen orginalserien, vilket gjorde att filmen fick ett bra mottagande i de flesta läger. Han var inte bara noggrann med karaktärerna och historien, utan såg också till att varje karaktärs krafter användes så effektivt som möjligt. Det handlar faktiskt om personer som väl känner sina krafter och som utnyttjar dem på effektivast sätt i alla sammanhang.

 

I The Last Stand gör inhopparregissören Bret Ratner precis tvärt om. I ärlighetens namn får man säga att han är duktig på att skapa effektiv action och snygga effekter, men han klarar sällan av att ge hjärta och hjärna åt sina historier.

Det som irriterar mig mest är hur han inte klarar av att förstår karaktärerna och deras krafter. Ett bra exempel är Storm, som med sina vindar och blixtar, och sitt intellekt är en av de kraftfullaste X-men av alla. I The Last Stand får alla säga åt henne vad hon ska göra med sina krafter. I en scen vänte hon med att blåsa bort lite dimma till Logan (som mycket väl klarar sig utan syn pga sina andra förhöjda sinnen) säger åt henne att han inte ser nåt. Först då skingrar hon dimman med lite vind. Effekten av det blir ju fin, det konstiga runt sjön framträder på ett snyggt sätt, men tyvärr sker den effekten på bekostnad av karaktärernas trovärdighet.

 

Hela slutstriden är en katastrof av dålig använda karaktärer och dålig stategi. Fighterna mellan hjältar och skurkar är ofta strategiskt väl uttänkta, men här försvinner allt sånt i Ratners hafsiga berättande.

 

Det allra sämsta är dock att

så många av hjältarna dör eller förlorar sina krafter! Magneto och Mystique förlorar krafterna, och Jean Grey, Scott och Prof. X DÖR. Det är tre av seriens absoluta huvudpersoner som dödas i en och samma film. Ok, i marvels universum brukar döda han en förmåga att komma tillbaka, men med tanke på att man valt att göra nästa film till en prequel (som jag förstått i alla fall) så kanske det inte är så lätt gå vidare när man dödat så många.

 

 

2/5

Link to post
Share on other sites
  • Filmstar

The Man Between (1953)

 

Den femte, och sista, filmen ur min James Mason-box blev Berlin-thrillern The Man Between. Tyvärr en besvikelse. Mason spelar Ivo Kern, en sorts spion i Berlin efter andra världskriget. Kern jobbar för den östra kommunistiska sidan men exakt var hans sympatier ligger är lite oklart. Till Berlin kommer Susanne (Claire Bloom), en ung och naiv brittiska, för att besöka sin bror och hans fru Bettina (Hildegard Knef). Snart träffar de på Kern (som tidigare haft ihop det med Bettina) och Susanne blir indragen i en "farlig" spionhistoria. Regissör är Carol Reed och ibland kallas filmen för en uppföljare till Reeds mer kända efterkrigsthriller Den tredje mannen.

 

post-22-1240423470.jpg post-22-1240423680.jpg

 

Hmm, efter att ha sett t ex Den tredje mannen, Odd Man Out - och nu The Man Between - kan jag bara konstatera att brittiska filmer från den här tiden antingen är överskattade eller så är de helt enkelt inte min kopp te. The Man Between är nämligen fånig, långdragen och helt ospännande. Den innehåller onödiga scener som inte leder nånstans. När det ska vara spännande får vi istället seg och corny dialog. Claire Bloom känns felcastad, men jag antar att hon ska vara så där oskuldsfull och tänka gott om alla. Mason dominerar varje scen han är med i, så det är inte Masons fel att filmen är dålig. Jag tror helt enkelt Carol Reed inte var tillräckligt skicklig. Nu ska sägas att just Den tredje mannen som helhet en bra film även om den innehöll vissa såsiga partier. The Man Between, däremot, är genomsåsig.

 

2/5

Link to post
Share on other sites
Yojimbo:

 

Kan iofs hålla med dig om att deras sätt att filma kanske påminner om varandra men när du pratar om hur människorna porträtteras på liknande sätt... Ruben Östlunds porträtterande av människan är enligt mig mycket mer verklighetstroget skildrat jämfört med Roy Anderssons filmer. Människorna i Anderssons filmer känns nästan overkliga till och från tycker jag. Människorna känns väldigt kalla i hans filmer medan i De Ofrivilliga så känns dom mer som just människor. Tycker Roy Anderssons filmer i sin helhet känns väldigt surrealistiska faktiskt.

 

Jag håller med där.

Jag tänkte mer på att tempot påminner om varandra. Det händer liksom i realtid under scenerna - ingen färdsträcka eller tystnad klipps bort.

 

Men det jag tycker är så häftigt med Roy Anderssons filmer är att även om människorna porträtteras som torra, gråa, stela och talandes med surrealistisk, poetisk dialog och monolog, så känns det ändå så slående likt verkligheten. Så även där kan jag dra en pararell till De ofrivilliga, men framför allt till Ruben Östlunds förra film, Gitarrmongot (2004), som är mer poetiskt berättad.

 

Jo tempot är likt, helt klart. Hehe, vissa likheter finns det ju ändå iofs. Det jag tycker att Roy Andersson skildrar väldigt bra är just den här svenskheten men människan i sig vet jag inte riktigt. Gitarrmongot har jag velat se och den kommer jag se, verkar intressant.

Link to post
Share on other sites

Angående X-Men: The Last Stand så håller jag med om att kvaliteten sjönk betydligt jämfört med de två första. Det som förvånar mig är att oroande många tycker att The Last Stand är den bättre i trilogin!?! Jag tycker själen liksom har försvunnit i den och när det blir allvar så får jag svårt att ta det på allvar - det blir som ett avståndstagande, precis som det blev för mig när jag såg Terminator 3. De utspelar sig inte i samma värld som föregångarna.

Link to post
Share on other sites
  • Moderator
Angående X-Men: The Last Stand så håller jag med om att kvaliteten sjönk betydligt jämfört med de två första. Det som förvånar mig är att oroande många tycker att The Last Stand är den bättre i trilogin!?! Jag tycker själen liksom har försvunnit i den och när det blir allvar så får jag svårt att ta det på allvar - det blir som ett avståndstagande, precis som det blev för mig när jag såg Terminator 3. De utspelar sig inte i samma värld som föregångarna.
Nä, jag håller med dig. Det är samma karaktärer som i de två första filmena, men på nåt sätt ändå inte. Som jag förstått det är Singer en serietidningsälskare, det är däremot inte Ratner, och det är väl den skillnaden som märks.
Link to post
Share on other sites

Halloween 2 (1981)

 

halloween2.jpg

 

Tre år efter succén med den första filmen bestämdes det att det var dags för en uppföljare/fortsättning. John Carpenter var inte intresserad av att regissera filmen men var ändå högst involverad i produktionen, detta som producent, manusförfattare och då han än en gång stod för musiken. Istället intog Rick Rosenthal registolen. Halloween 2 tar vid exakt där den första filmen slutade, utspelar sig under samma dygn och innehåller kort och gott den fortsatta Jakten på Michael Myers. Ett ganska bra och klokt upplägg tycker jag. Även om inte denna film kommer upp i samma klass som den första filmen så tycker jag ändå det är en värdig uppföljare och den innehåller en hel del nerv och spänning. Lägg därtill Carpenters helt fantastiska musik och ni har en 80-tals skräckis värd namnet. Dessutom är det en fröjd att återse både Donald Pleasence och Jamie Lee Curtis, den sistnämnda har blivit lite av en personlig favorit på sistone, i övrigt är kanske inte skådespelet på topp - men det inget som direkt förstör helhetsintrycket. Gillar ni den första filmen så tycker jag definitivt att ni ska se denna fortsättning (om ni nu inte redan gjort det).

 

3+/5

Link to post
Share on other sites
  • Moderator

The Boat That Rocked

 

För mig är Richard Curtis kungen av Feelgood-film. Han har uppfunnit ett eget universum där man kan skratta åt allt ont. Död, sjukdomar, skilsmässor eller utanförskap behandlas alltid med samma kärleksfulla handlag. I det universumet utspelar sig filmer som Fyra bröllop och en begravning, Notting Hill och Love Actually.

Jag älskar att befinna mig i det universumet och hade därför rätt högt ställa förväntningar inför Curtis senaste film The Boat that Rocked.

 

Tiden är sextiotalet och platsen är England. Rockmusiken börjar bli stor, men inga radiostationer i England sänder rockmusiken. Dock finns en station som går emot alla andra. Radio Rock sänder Rock dygnet runt från ett skepp utanför den brittiska kusten och fastän det inte talas högt om det, har de många lyssnare som i hemlighet frossar i musiken. Radio Rocks DJs är något av celebriteter och de dyrkas av fans över hela England.

Som allt annat nytt ter sig Rocken skrämmande och uppviglande för myndigheterna och man bestämmer sig från regeringens sida att se till att Radio Rock tystas en gång för alla.

 

Det märks tidigt att Richard Curtis vill berätta om sin kärlek till Rockmusik. Det varvas låt på låt i början och ett dansande England i tight, färglatt 60-talsmode visas upp i klipp efter klipp. Samtidigt ska besättningen på Radio Rock presenteras och deras kändisskap skall förklaras. Hela den här processen tar en stund vilket gör att filmen har svårt att ta fart.

 

Curtis är duktig på att skapa sköna karaktärer och skapa en charmig vänskap dem emellan, så även här. "Chefen" för radio rock, Quentin, spelas av Bill Nighy, en karaktär som ligger förvirrande nära Nighys rockvetaran Billy Mack i Love Actually.

Radio Rocks stora stjärna är Greven, spelad med bravur av Seymor Phillip Hoffman. Hoffman ger en skön överlägsen arrogans åt sin karaktär som är mycket träffande. Grevens stjärnstatus blir något mattare när radiopratarlegenden Gavin, en Per Gessle-lik playboy spelad av Rhys Ifans kommer ombord.

Av övriga DJs är väl Nick Frosts Dr Dave och Tom Brookes Thick Kevin skönast.

Den som aktivast jagar pirater är (precis som i PotC) Jack Davenport. Han i sin tur får order från en minister Dormandy, spelad av Kenneth Branagh (som av någon anledning gav mig vibbar av Martin Beck). Deras roller blir lite tjatiga då allt de gör är att smida plan efter plan.

 

Ett av filmens större problem är att det egentligen saknas handling. Curtis är egentligen en sketchskrivare och det syns ganska tydligt i alla hans filmer (och i TV-serien Black Adder för övrigt.) Det som saknas här är en röd tråd som för handlingen framåt. Filmen visar mest livet ombord på båten och emellanåt myndigheternas försök att stoppa piraternas framfart. Skillnaden mellan de torra myndigheterna och den rockiga besättningen framhålls i en skön julsekvens.

Inledningen är som sagt lite trevande och lite lång, och detsamma gäller egentligen för slutet. Curtis vill skapa en pampig avslutning, men det funkar bara nästan. Filmen är lite för lång, tempot skulle behöva höjas en aning. Det säger jag för att jag saknar drivet i filmen emellanåt, och INTE för att den blir tråkig. För karaktärerna vinner på en i längden. Efter halva filmen börjar man trivas i besättningens galna sällskap och jag kommer efter hand på att jag helst inte vill att filmen ska sluta, jag vill stanna lite till i Curtis universum.

För trots mer grabbighet och mer renodlad musikunderhållning, och trots att handlingen är lite väl tunn så lyckas Curtis blåsa in sin oefterhämliga charm i berättelsen. Jag kommer på mig själv med att sitta och skratta med besättningen mer än åt dem.

 

Den här filmen vill jag se om, jag tror den kommer bli bättre ju fler gånger jag ser den (för så är det faktiskt med Love Actually också, jag gillade den första gången jag såg den, nu ÄLSKAR jag den efter att ha sett den tio gånger.)

Några rejäla garv finns, men det är lite för glest mellan dem. Historien är för tunn för att engagera, men karaktärerna gör det däremot. Början och slut är lite för utdragna, men mitten är riktigt underhållande.

 

Lika många för som emot filmen gör att den landar på 3/5

 

PS. Se den helst i glada vänners lag. Själv såg jag den helt ensam i en för övrigt tom biosalong, vilket kanske inte är ultimat för en feelgood-film. :D

Link to post
Share on other sites
Han i sin tur får order från en minister Dormandy, spelad av Kenneth Branagh (som av någon anledning gav mig vibbar av Martin Beck).

Rollen som Wallander i den brittiska versionen har alltså gjort sitt. :D

 

Ska nog se The Boat That Rocked förresten, då det känns som att det är dags för en feelgood-film för min del - och för att jag gillar tidsåldern som den utspelas i förstås.

Link to post
Share on other sites
  • Moderator
Han i sin tur får order från en minister Dormandy, spelad av Kenneth Branagh (som av någon anledning gav mig vibbar av Martin Beck).

Rollen som Wallander i den brittiska versionen har alltså gjort sitt. :D

Hehe, det måste ju vara det antar jag. :)

 

Ska nog se The Boat That Rocked förresten, då det känns som att det är dags för en feelgood-film för min del - och för att jag gillar tidsåldern som den utspelas i förstås.
Gör det, ska bli intressant att se vad du tycker. Filmen går inte så bra i Sverige och gör inte heller det i England om jag läst tidningarna rätt. I USA är det inte premiär förrän i Augusti.
Link to post
Share on other sites

Håller helt med angående X-Men: The Last Stand - obegripligt dålig avslutning på en annars helt okej filmserie. Gillar den första filmen bäst, den andra var okej den med. Wolvorine kommer väl inte ha så mycket med de övriga filmerna att göra, eller? Den ser ju hur som helst ganska lovande ut.

 

Njä The Boat That Rocked fick inte direkt något jätte fint mottagande. Kommer antagligen se den ändå, kanske inte på bio. Hur kommer det sig att du fick hela salongen för dig själv Manne, låter ju överlyxigt! :up:

 

Idag har jag sett REC - fruktansvärt obehaglig måste jag säga. Även om det inte riktigt är min typ av film så förstår jag hypen kring den och varför amerikanerna köpte upp rättigheterna snabbare än kvickt och spottade ur sig en remake. Betyget hos mig stannar nog dock vid en stabil trea. Nästan så jag inte vågar gå ner i tvättstugan och hämta upp tvätten nu - ett ganska bra betyg när jag tänker efter. :unsure:

Link to post
Share on other sites
Idag har jag sett REC - fruktansvärt obehaglig måste jag säga. Även om det inte riktigt är min typ av film så förstår jag hypen kring den och varför amerikanerna köpte upp rättigheterna snabbare än kvickt och spottade ur sig en remake. Betyget hos mig stannar nog dock vid en stabil trea. Nästan så jag inte vågar gå ner i tvättstugan och hämta upp tvätten nu - ett ganska bra betyg när jag tänker efter. :unsure:

Verkar blivit en hel del skräck och rysare för dig nu helt plötsligt. :up:

Link to post
Share on other sites
  • Moderator
Njä The Boat That Rocked fick inte direkt något jätte fint mottagande. Kommer antagligen se den ändå, kanske inte på bio. Hur kommer det sig att du fick hela salongen för dig själv Manne, låter ju överlyxigt! :up:
Ja, fan vet, men som du säger har mottagandet inte varit så bra så intresset är nog inte så stort att se filmen. Det brukar ju sällan vara mycket folk på bio här, liten stad som det är, men att ingen annan än jag kommit på iden att se en film har jag faktiskt inte varit med om tidigare (förutom en gång i Stockholm, men det var en lite mindre salong). Var ju skönt att ingen störde förstås, men det är ju kul om fler skrattar ändå.
Idag har jag sett REC - fruktansvärt obehaglig måste jag säga. Även om det inte riktigt är min typ av film så förstår jag hypen kring den och varför amerikanerna köpte upp rättigheterna snabbare än kvickt och spottade ur sig en remake. Betyget hos mig stannar nog dock vid en stabil trea. Nästan så jag inte vågar gå ner i tvättstugan och hämta upp tvätten nu - ett ganska bra betyg när jag tänker efter. :unsure:
Har haft REC ett tag nu, men inte sett den ännu. Som vanligt har jag svårt att få till det med skräckfilmer. Den verkar cool och jag ska försöka se den framöver. När jag inte har tvätt i källaren alltså...
Link to post
Share on other sites
Verkar blivit en hel del skräck och rysare för dig nu helt plötsligt. :up:

Ja jag vet - har ju sett så otroligt lite i genren - men fick lite av ett uppvaknande när jag såg Carpenters Halloween och nu plötsligt vill jag se allt. "Att-se-listan" har väl utökats med sådär 300 filmer... :whistling:

Link to post
Share on other sites
Anita - ur en tonårsflickas dagbok

 

Anita lider svårt av tvångshandlingar. Hon är nymfoman, vilket innebär att hon inte kan stå emot frestelsen att ha sex när som helst och med vem som helst. Efter att ha haft sex får hon ångest och måste då bota den med att söka upp en ny man att ha sex med. Hennes liv faller i en nedåtgående spiral som hon inte kan ta sig ur. Folk i stan vet vad hon håller på med men inte varför. De ser henne endast som en slampa och stöter bort henne, dock är inte männen få som, trots fördömande av hennes handlingar, inte kan låta bli att dra fördel av henns nymfomani. Anitas familj ser vartåt det barkar när hon är ute länge och när hon många gånger är mer utmanande än vad som är sedligt, men de försöker inte förstå varför. De här ingen kärlek till henne, utan yngre dottern får all deras uppärksamhet. Dottern utnyttjar också detta för att få sina föräldrars gunst.

När så Anita träffar Erik finner hon en vän som är beredd att lyssna och som möjligtvis kan rädda henne ur helvetet hon lever i.

 

Filmen innehåller många nakenscener från Christinas sida, men det känns aldrig omitiverat. Anita överrumplar männen genom att blotta sig och därför är det försåeligt att hon ofta kastar kläderna. Det finns lite sexighet i förförelsen, men i samlagen finns inget sexigt, bara Anitas avsky.

Det är ju en skicklig handling i Anita - särskilt om man vill göra en film som ska locka med nakenscener. Som du skrev i den andra tråden, så tycker jag att det är värre med det i förlängda Thriller - en grym film. Det tärs ut på scener - som egentligen är av våldtäktskaraktär och inte så tillfredsställande, för att uppfylla förväntningarna som många beökare hade när Christina Lindberg stod för huvudrollen. Men det är ju en grym film (:D) om man ser till vissa stilistiska drag i action-sekvenserna bland annat. Anita - ur en tonårsflickas dagbok ska jag nog köpa sen.

Link to post
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

Loading...

×
×
  • Create New...