mitchie Skriven 17 Mars, 2003 Report Share Skriven 17 Mars, 2003 Yrrol - En kolossalt genomtänkt film Regi: Peter Dalle Skådespelare: Peter Dalle, Johan Ulveson, Claes Månsson, Suzanne Reuter, Ulla Skoog och Stefan Sauk. Denna intelligenta svenska komedi, är den mest underskattade film som någonsin gjorts i Sverige. Temat som genomsyrar hela filmen är människans kommunikationsproblem. Detta är en satir, som är uppdelad i sketcher, i långfilmsformat , där alla de 77 rollerna spelas av Lorrygänget. Här finns en rad klassiska sketcher som driver med allt: Den blinda kärleken mellan nynazisten och zigenaren, som köper en tv av en blind tv-försäljare , en slags parodi av Ingmar Bergmans "Det sjunde Inseglet", där Johan Ulveson, iklädd rollen som Döden, och Claes Månson tar ett schackparti, innan Loket Ohlsson avbryter de, genom att säga att man ska spela bingolotto, dubbelmoralen hos en av kidnapparna, som just har klippt av fingrarna på den kidnappade och blir arg på den andre, för att denne inte använder miljömärkt brevpapper, eller Topsy och Wolfs absurda begravning...ja, det finns hur många roliga sketcher som helst. Jag skulle nästan kunna skriva en recension för varje scen. Men mest minnesvärd är ju ändå scenen där Johan Ulveson och Claes Månson ska koppla in stereon. Achtung. Ach betyder med, och tung är tyska för tuning. Här ska radiodelarna in. Denna scen visar hur vissa människor alltid ska vara experter på allting, och vill visa att de alltid har rätt. Man kanske ska trycka på on. Ja, man kan ju göra så. Men det är inte rätt. Manuset, som vann en klart välförtjänt guldbagge, är helt genial. Yrrol är en av de mest originella och kreativa filmerna som jag någonsin har sett. Skådespelarprestationerna är helt lysande av alla i Lorry gänget; Johan Ulvesson som den vidervärdige Farbror Bosse , Claes Månsson "om flickan själv får välja", Ulla Skoog som den enerverande servitrisen, Peter Dalle som Wunderbaum (med hans sköna österrikiska brytning), och sist men inte minst guldbaggevinnaren Suzanne Reuter, som den något oförskämda flygvärdinnan. Sammanfattning: Filmen är "kolossalt genomtänkt", välspelad, oerhört rolig, med intelligent humor, och samtidigt väldigt underhållande. Den bästa svenska filmen som någonsin gjorts! Betyg: 10/10 Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
roadwarrior Skriven 24 Mars, 2003 Report Share Skriven 24 Mars, 2003 Såg igår för andra gången Taxi driver från 1976 regisserad av allas vår Martin Scorsese. I huvudrollen syns Robert De niro, men även Harvey Keitel och Jodie Foster syns i roller som hallick respektive Prostituerad. Robert De niro spelar den lågutbildade Travis Bickle, medelklassamerikanen med sömnproblem som i ett försök att få bukt på dessa tar jobb som taxichaufför nattetid. Detta blir en vändpunkt i hans liv och hans förakt gentemot de slödder såsom prostituerade, hallickar, knarkare och knarklangare växer mer natt för natt. Det som håller honom på marken är hans stora kärlek en kvinna som jobbar med presidentkandidat Palentines högkvarter inne i stan. Efter en misslyckad date överger hon honom och hans liv vänds helt om. Han blir mer inåtvänd och ilskan inom honom blossar upp mer och mer. När han sedan möter den blott 12-åriga (11.5 enligt filmen men jag avrundar) prostituerade Iris kallade Easy bestämmer han sig för att befria staten från slöddret. Filmen förs fram av De Niros trevande och lite osäkra (han spelar sådan alltså inget negativt enbart positivt) röst då han skriver i sin dagbok pm sina funderingar. Musiken är i största mån Jazzliknande flytande musik som är mycket stämningsfullt (även om jag inte gillar jazz). Hela filmen är en enda stor uppladdning för det brutala och omskakande slutet. En scen där han sitter och tittar på tv börjar han plötsligt skjuta den framåt med foten och den står en stund och svajar innan den faller till golvet vilket skulle kunna symbolisera hans egen mental hälsa som just i detta ögonblick slår över till det värre. Filmens hela framförande är underbart att titta på och ljuset fotot och de underbara neonljusen komponerar en fruktansvärt vacker och skrämmande bild av New Yorks undre värld. De Niros är lysande i titelrollen och hans sätt att uttrycka sig och improvisera är suveränt. Man riktigt märker på hans rollfigur hur han inte kan få fram de ord han vill och hur han inte kan utrycka sina känslor, vilket resulterar hans frustration. De Niro gör detta mycket bra och den där genuina känslan att Travis och De niro är samma person. Den både psykiska och fysiska urladdningen som framträder i slutet är verkligen filmhistoria och för att inte tala om ”Are you talkin’ to me” frasen. Jodie Foster är också ett riktigt fynd i rollen som Iris, Harvey Keitel framträder ju inte så mycket men visst är han riktigt bra med. Tack och lov är denna filmen gjord långt tidigare än ”klippa,klippa,klippa” tiden då man klipper så fort något nytt händer vilket resulterar i en enda smörja. Här arbetar man istället med långa tagningar och fina kamerasvängningar där kameran följer personen den ska följa och inte byter plats hela tiden. Som jag nämnde tidigare är neonskyltarna något som verkligen höjer stämningen och själva atmosfären finns verkligen där. Detta är en helt underbar film och efter att ha sett den en andra gång är den hundra gånger bättre än den förra kan jag säga (uppskattade den inte riktigt lika mycket då). Lysande film som blir en 5/5 eller en 9/10 (väljer olika beroende på att i det andra systemet är det bredare skala) en fullpoängare alla bör se. En av De Niros bästa. Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Jojje Skriven 4 April, 2003 Filmstar Report Share Skriven 4 April, 2003 (ändrad) Obs! Små spoilers förekommer. Tjuren från Bronx (Raging Bull, 1980) var trojkan Martin Scorsese (regissör)/Robert De Niro/Joe Pescis första film tillsammans. Senare gjorde de även Maffiabröder (1990) och Casino (1995). Tjuren från Bronx handlar om boxaren Jake La Mottas liv, både i men kanske främst utanför ringen. La Motta var en envis, misstänksam och tjurskallig typ, vilket han hade nytta av i ringen, men utanför densamma gjorde det att hans liv var stökigt och till slut rätt så tragiskt. Efter en kort inledning där en fet och utbränd La Motta förbereder sig för ett nattklubbsframträdande 1964, tar filmen sin början 23 år tidigare i New York. Det är då tidigt i La Mottas karriär och han drömmer om att få gå en titelmatch. Detta visar sig inte vara allt för lätt, eftersom han vill gå sin egen väg och vägrar prata med den lokala maffioson Tommy Como. Jakes bror Joey (Joe Pesci), som agerar manager, gör sitt bästa för att tygla Jake och övertyga honom om att gå via Tommy nog är det enda sättet. Livet vid sidan om ringen är inget vidare för Jake som ständigt bråkar med sin fru. När han träffar den unga (15 år) och vackra blondinen Vickie (Cathy Moriarty), som umgås i kretsen kring Tommy Como, så är det första äktenskapet slut och han gifter sig med Vickie (när hon fyllt myndig ålder). Nu följer en tid av relativ lycka för Jake. Han boxas framgångsrikt och kommer närmare sin titelmatch, och dessutom får han och Vickie barn. Efter att ändå ha kontaktat Tommy får Jake till slut sin chans att bli mästare, men han, eller åtminstone hans stolthet, får betala ett rätt så högt pris. Att Jake har framgång i ringen är inget som avspeglas i det verkliga livet. Han är misstänksam, för att inte säga paranoid, och övertygad om att Vickie är otrogen. Han ber därför sin bror Joey att hålla ett öga på henne när han inte är hemma. Till slut går det så långt att han misstänker alla i sin omgivning, inklusive Joey. Det kan bara gå på ett sätt. Utför. Under förtexterna i början ser man La Motta dansa i ringen till tonerna av pampig musik, vilket är en otroligt tung, vacker och perfekt inledning på denna svartvita film. Boxningscenerna är brutalt strålande med ljud och klippning som inte kan bli bättre. Hela rollbesättningen med De Niro i spetsen gör ett mycket övertygande jobb. De Niro gjorde som de flesta vet en s.k. Renée Zellweger under filmen. Från en 70 kilos boxare i topptrim till en fet och avdankad föredetting på drygt 25(?) kilo mer är en slående (ursäkta skämtet) förvandling. Men det är inte bara det yttre som gör intryck förstås. De Niro gestaltar La Mottas paranoida, våldsamma, aggresiva men samtidigt osäkra och ångerfulla natur på ett imponerande och mycket realistiskt sätt. Samtidigt som La Motta är en rätt så patetisk figur så känner man verkligen hur han brottas med sina inre demoner. Speciellt minns jag en scen mot slutet av filmen, när La Motta hamnat i finkan efter att ha serverat minderåriga alkohol på sin nattklubb. Förtvivlad slår han nävarna mot väggen i sin cell samtidigt som han skriker "I'm so stupid! Stupid. Stupid. Stupid. Stupid". Betyget kan inte bli annat än 5/5 till denna film som nog borde ha fått en Oscar för 1980 års bästa film. Detta sagt utan att ha sett Ordinary People som fick priset. Ändrad 4 April, 2003 av Jojje Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
roadwarrior Skriven 4 April, 2003 Report Share Skriven 4 April, 2003 Bra recension Filmen slog mig verkligen ur sängen (jag har tv ovan för), det svartvita störde inte ett dugg, det blev en bra och unik del istället. Underbar musik och som du säger scenen i fängelset är mycket, mycket välgjord och välspelad. En av mina absoluta favoritfilmer (DONNIE DARKO!!!!!). Boxningsscenerna är tidernas bästa (av de jag sett) Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Achtung Skriven 25 April, 2003 Report Share Skriven 25 April, 2003 (ändrad) Såg igår The Matrix. Naturligtvis inte för första gången men jag känner för att recensera den nu. Det finns lite Spoilers så om du inte har sett filmen så stick till närmaste videouthyrningsbutik snabbt och se den innan du läser det här. The Matrix handlar om Thomas Andersson(aka Neo) spelad av Keanu Reeves som här definierar coolhet(om det finns nåt sånt ord). Han lever ett dubbelliv, på dagarna så är han Thomas Andersson som arbetar åt ett stort mjukvaruföretag. På nätterna så är han hackern Neo. Men en dag så förrändras Neos liv när han blir kontaktad av Morpheus, en mystisk gestalt som sägs veta vad the Matrix är, frågan som har plågat Neo för en längre tid. Neo blir nu tillfångatagen av några mystiska agenter varav Hugo Weaving som Agent Smith gör sitt livs roll(ja, inkluderat lotr). Agent Smith: Tell me, Mr Andersson, what good is a phonecall, if you're unable to speak Sen så fortsätter storyn genom hela filmen. Allt är visuellt bländande. Hela dialogen är citatbar. Storyn är fängslande och alla skådespelare bra. Jag kommer inte gå igenom resten av storyn för ni har väll alla sett den. Morpheus: Unfortunately, none can be told what the matrix is. You have to see it. Sen kommer man till slagsmålsscenerna. Slagsmålsscenerna i matrix är än så länge oöverträffade och även om jag gillar Equilibrium så kan jag inte hålla med om att det skulle vara snyggare där. Det begrepp som the matrix införde i filmvärlden, bullet-time, präglar de flesta nya actionfilmer, men jag har än så länge inte sett nån som gjort det bättre. Neo: I know Kung Fu! Morpheus: Show me! Morpheus: Come on, stop trying to hit me, and hit me. Tank: What do you need, besides a miracle. Neo: Guns, lots of guns. Slutet på filmen är en av dess höjdpunkter.***Spoilervarning*** När Neo sätter på sina solglasögon, går ut ur telefonkiosken och början på Rage against the machines wake up börjar spela. Otroligt mäktigt. Det har till skillnad från så många andra filmer ett lite halvt ouppklarat slut, och det gillar jag. Det är därför som jag ogillar att de ska göra en uppföljare eftersom det kan förstöra det slutet. Hur som helst så är det här en solklar 5/5. Neo: What does that mean? Cypher: It means: Buckle your seatbelt Dorothy, 'cause kansas is going bye bye. Ändrad 25 April, 2003 av Achtung Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 25 April, 2003 Filmstar Report Share Skriven 25 April, 2003 Det var faktiskt länge sen jag såg Matrix. Kanske borde man se den igen innan man går och ser den andra... Nu kommer jag inte ihåg riktigt, men hade ettan en blå känsla ? För i tvåan är det en grön känsla (är detta bara i trailern eller ?). Undrar om då trean har en röd känsla...Detta skulle vara coolt. Frågan är bara om det var en lite blå känsla i första, har för mig det. Och sen då om det kommer vara en grön känsla i den andra eller om det bara är en effekt i trailern (hoppas inte det). Tycker förresten att trailern ser bra ut, uppföljaren blir nog bra. Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Achtung Skriven 25 April, 2003 Report Share Skriven 25 April, 2003 (ändrad) Det var faktiskt länge sen jag såg Matrix. Kanske borde manse den igen innan man går och ser den andra... Utan tvekan. Klart man ska se om Matrix innan man går och ser uppföljaren. Nu kommer jag inte ihåg riktigt, men hade ettan en blå känsla ?För i tvåan är det en grön känsla (är detta bara i trailern eller ?). Undrar om då trean har en röd känsla...Detta skulle vara coolt. Frågan är bara om det var en lite blå känsla i första, har för mig det. Och sen då om det kommer vara en grön känsla i den andra eller om det bara är en effekt i trailern (hoppas inte det). Nu måste jag erkänna att jag inte fattar nåt. Vadå blå känsla? Menar du att blå belysning? Jag har märkt att scenerna från "the matrix" ofta har en grön ton. Och att scenerna i den "riktiga världen" ofta har en blå ton. Men jag kan ha inbillat mig. Ändrad 25 April, 2003 av Achtung Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 25 April, 2003 Filmstar Report Share Skriven 25 April, 2003 Hehe, ok...jag menade blå "belysning" eller blå "lins". I trailern på uppföljaren är det helt klart grönt. Jag tänkte bara om det i den första var svagt blått ? Jag kommer inte ihåg detta, men har för mig att det var svart och blått som var "färgerna" i första. I andra blir det grönt och i tredje kanske rött. Ta t.ex. siffrorna som kommer fram i början, är de inte i blått i Matrix ? I den nya trailern är de gröna. Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Achtung Skriven 26 April, 2003 Report Share Skriven 26 April, 2003 Siffrorna är helt klart gröna. Jag säger att det finns en grön ton på de flesta scenerna när de är inne i the matrix och blå utanför. Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 26 April, 2003 Filmstar Report Share Skriven 26 April, 2003 Ok, jag förstår...Som sagt, måste nog titta på den igen. Ska även se vilken jag tycker är bättre - Matrix eller Equilibrium... Just nu är det iaf EQ mycket pga Christian Bale. Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
TiCy Skriven 4 Maj, 2003 Report Share Skriven 4 Maj, 2003 Var hälsad ärade medlemmar, efter att dagen innan denna (igår) ha sett filmen donnie darko som varit omtalad i det här forumet har jag bestämt mig för att göra en recension. Filmen donnie darko inleds med bilderna på hur en okänd tonårskille vaknar upp på en väg jämte sin cykel samtidigt som solen går upp i horisonten. Den unge mannen som man senare får veta är donnie darko filmens huvudperson reser sig sakta upp och sätter sig på cykeln och cyklar iväg. Staden han bor i verkar vara den perfekta småstadsidyllen med alla de ingående ingredienserna. Men man får snart erfara att den donald darko som är hans riktiga namn inte är som alla andra, bakom hans dystra intelligenta utsida döljer sig en deprimerad och farlig ugn man. Man får snart reda på hans förflutna om hur han brännt ner ett hus och hur han nu går i terapi och tar tabletter. En natt vaknar Donnie plötsligt av att någon ropar hans namn, han reser sig, går upp och vandrar i ett transliknande tillstånd emot rösten. När han är framme möts han av Frank en jättekanin med groteskt utseende som med skrovlig röst berättar för honom hur jorden om 28 dagar kommer att gå under. Dagen därpå vaknar donnie på en golfbana och när han kommer hem får han reda på att under natten har en jetmotor fallit ner från himlen och krossat hela hans rum, det som räddade honom var att han inte fanns i det. Efter detta sker en vändpunkt i donnies liv och han ser frank mer och mer och hans värld blir allt mer uppochner vänd. Den enda som tycks förstå donnie är hans flickvän, den nya tjejen i stan vars pappa knivhuggit hennes mamma. Donnie börjar se mer och mer underliga saker och han börjar inse mer och mer saker om livet. Alla i hans omgivning börjar oroa sig. En fruktansvärt mörk film som höll mig fången från början till slut. Tänkvärd och spännande handling, engagerande intrig, skicklig dialog, mycket duktiga skådespelare och för att inte nämna de mycket bar visuella effekterna. Jag hade verkligen bestämt mig för att titta på den här filmen med fullt engagemang och verkligen försöka förstå vad den innebar. Jag har länge haft svårt för att själv betygsätta en film och inte gå efter alla andra, men för första gången känner jag verkligen att utan att ha påverkats av någon annan kunnat erkänna att den här filmen var bra, riktigt bra, en av de största upplevelser jag faktiskt haft någonsin vågar jag lova. Donnie darko spelas mycket bra av Jake Gyllenbaal och patrick swayze är kul som sliskig tvpsykolog. Kaninen Frank är ett fruktansvärt spännande tillägg och hans röst gör att det darrar i hela kroppen. Man får en riktig tankeställare och idén över att det verkligen finns en inrutad "ödesväg" för oss alla är en tanke man kan bolla över länge. Man skulle kunna tro att allt snack om tidsresor skulle göra filmen löjlig och överdriven, men det hålls på en sådan nivå och görs på ett sådant bra sätt att det aldrig känns dumt. Allt känns trovärdigt speciellt donnies två föräldrar som jag själv tycker är kul. Jag bara älskade den här filmen och fick en känsla jag inte får allt för ofta. Den är nog en av de bästa köp jag någonsin gjort även om det inte fanns mer en trailern som extramaterial. Allt binds samman bra i slutet och roliga småsaker som att man filmar på saker som verkar meningslösa är också kul. Regissören har verkligen lyckats göra ett visuellt som tänkvärt (har använt ordet ofta nu) mästerverk!!!!! Jag skulle gärna diskutera filmen vidare för jag har en massa frågor och tankar men det orkar jag inte skriva nu för jag ska se handboll ( ja film går inte att se hela tiden). Filmen får en klockren 10 av 10 möjliga jag kan inte säga annat än att jag anser att Donnie darko är en av de bästa filmer jag sett (bästa kanske), bara man koncentrerar och inte slutar med det för en sekund är det här en suverän film. Lustigt att den inte kom på bio, men biofolket vågar aldrig satsa till fullo. Tack jojje för tipset det var värt 219 spänn lätt utan eftertanke "You're not a bitch. You're bitchin', but you're not a bitch." Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
roadwarrior Skriven 5 Maj, 2003 Report Share Skriven 5 Maj, 2003 Det där var nog den längsta quoten jag sett någonsin tror jag Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Lovvan Skriven 5 Maj, 2003 Report Share Skriven 5 Maj, 2003 Jahapp, då har jag sett Bakshis tecknade lotr-film, som sträcker sig fram till nånstans runt slaget vid Helm's Deep. Ja, var ska jag börja? Det var visserligen kul att se nåt om härskarringen, men, det här var inte bra. Satt och störde mig så på alla ändringar, och fel i översättningen, till exempel kunde personen som översatt inte bestämma sig för om det skulle heta Rivendell eller Vattnadal, och det blev 2 timmar bland personer och platser som Grima Masktunga, Trädskägg och Hjälmdjupet. (argh!) Animationerna sen, de kändes... futtiga. Jag saknade den detaljrikedom som jag tycker finns i tolkiens värld, men bakgrunderna var ofta suddiga, bluddriga. Hobbitarna var väldigt enkelt ritade, och sen förstod jag inte meningen med att frodo, merry och pippin skulle vara i princip lika som bär (jag lärde mig då inte skillnaden i alla fall) medan sam var kortare, bredare, och hade fått stora stirriga ögon, bred glugg mellan stora framtänder och mycket större näsa än sina kompisar, vilket resulterade i att han påminde mig om disneys ringaren i notre dame, eller ett elakt litet troll. Dessutom hade han en liten ovana att fnittra så fort tillfälle gavs. Och gollum påminde mest om en kremerad farao. Balrogen var faktiskt riktigt rolig. Den såg ut som en stor fluffig nallebjörn med röda ögon och ett par små vingar på ryggen. Mycket läskig. Det jag trots allt tyckte var positivt med animationerna var att man ibland, till exempel vid värdshuset i bri, och vid slagen, hade filmat skådespelare, och sedan animerat dem. Det kunde se snyggt ut stundtals, men hade också den nackdelen att det kändes som man ville framhäva hobbitarna som mer fantasivarelser än de andra karaktärerna. Inte bra. Historien kändes komprimerad så långt det bara var möjligt, och stressades hela tiden fram. Filmen kändes överhuvudtaget väldigt otolkien, det fanns ingen tolkienkänsla. Inte heller i musiken, som kändes väldigt opersonlig. Det allra roligaste i hela filmen var en scen efter väderklint. Frodo skadad, bråttom, osv. Då kommer plötsligt en alvkille ridande på en vit häst, och jag tänkte "oh my god, Glorfindel är med!". Aragorn lyser upp, öppnar munnen, och ska ropa på honom, jag är till 100% beredd på "Glorfindel!", men vad ropar han? "Ah, Legolas!" Hjälp, vad jag skrattade! Ett betyg ska det bli också. Ja-a. Är ny på att sätta sifferbetyg på filmer, så jag har inget system än, om man nu får det, men det här känns som en 2/5. En film om härskarringen kan absolut accepteras med vissa ändringar, men det här känns inte tolkien överhuvudtaget, och den är inte ens snyggt animerad. Jag tycker också att den inte var superbra...men det var roligt att se skilldnaden..... Boromir såg mest ut som en viking tyckte jag... Och att Legolas skulle komma och "hämta" dom....verkar som det aldrig blir "rätt" person som kommer...... Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Jojje Skriven 1 Juni, 2003 Filmstar Report Share Skriven 1 Juni, 2003 (ändrad) Bully (2001) Den här filmen, regisserad av Larry Clark, vann bronshästen i Stockholm Filmfestival 2001 och delvis kan jag förstå varför. Det är en intensiv och otäck skildring om hur ett ungdomsgäng i Florida beslutar sig för att mörda sin kamrat Bobby, spelad av Nick Stahl (In the Bedroom och John Connor i kommande T3). Bobby beter sig illa mot de flesta, men utåt och mot sina föräldrar ger Bobby sken av att vara en rätt så skötsam kille. Men det kunde inte vara mer fel. Bobby behandlar sin bästa vän Marty, spelad av Brad Renfro (Ghost World), som skräp. Han våldtar tjejer och beter sig allmänt som ett svin. Till slut får Martys flickvän Lisa nog och kommer på den "geniala" idén att mörda honom. Även om Bobbys handlingar är vidriga så framstod detta som ännu värre. Det kändes som om de skulle lösa nåt vardagsproblem, när det i själva verket handlade om att ta en annan människas liv. I hela filmen gör dessa ungdomar inget annat än att åka runt i sina bilar, rappa Eminem-låtar och irritera sig på att alla bra ord är bortklippta på MTV, röka på, svära, sätta på varann till synes helt utan kärlek, och slutligen mörda. En sak som gör att den här filmen får godkänt är att den bygger på en verklig händelse. Om inte, så vet jag inte vilken mening filmen hade haft egentligen, eftersom det inte finns det minsta hopp, mänsklighet eller kärlek som man kan klamra sig fast vid. Eftersom jag dagen innan hade sett Clarks film Kids (1995) som det inte finns speciellt mycket mer av mänsklighet i heller, så kändes det verkligen som jag fick en överdos av jobbigheter av ta del av. Jag kan upplysa om att mordscenen ute i ett träsk är fullkomligt vidrig. Det värsta var att dessa ungdomar liksom inte råkar ut för dåliga saker utan de försätter sig själva i dessa situationer och sen bryr de sig till synes inte. Jag orkade inte med allt helt enkelt. Så, även om Clarks nya film Ken Park, som tar upp liknande ämnen som Kids och Bully, förhandsvisades i lördags på Popaganda-festivalen (vid universitetet i Stockholm) så kände jag att jag inte orkade se den helt enkelt. Vad gäller betyg till Bully så blir det 3/5. Det är svårt att betygsätta en film som får en att må dåligt. Den har ju trots allt lyckats framkalla dessa känslor hos mig. Om det är nån annan som har sett Bully, så kom gärna med kommentarer! Shine (1996) Det här filmen, i regi av Scott Hicks (Hearts in Atlantis), kändes som en typisk Oscarsvinnar-film och mycket riktigt vann Geoffrey Rush en Oscar för sin roll som den australiensiske pianisten, David Helfgott, som får psykiska problem. David växer upp i Australien med en far som inte kan glömma att hans egen familj dödades av nazisterna under 2:a världskriget. David är ett pianogeni och lärs upp och uppmuntras visserligen av sin far, men samtidigt får han stryck och måste till varje pris vinna alla musiktävlingar han ställer upp i. När David får chansen att åka till USA för att utbildas ytterligare vägrar hans far honom detta. När David är gammal nog åker han ändå till slut till London för att gå på musikcollege. Efter detta har David inte kontakt med sin far något mer. Den bästa scenen i den här filmen tyckte jag var när David i London spelar sig genomsvettig med den svåra och jobbiga Rachmaninoffs 3:a, får stående ovationer och samtidigt kollapsar av psykisk utmattning. David åker tillbaka till Australien och tas in på psykisk klinik där han spenderar närmare 10 år. Jag vet inte, jag imponerades inte så himla mycket av den här filmen. Jag tyckte det fanns en del lite "smöriga" element. Ex. när David som gammal hoppar hage på trottoaren precis som i en scen tidigt i filmen, eller när han i sin come-back (ja, den kommer förstås!) placerar sina glasögon på pianot precis som i en scen från hans ungdomstid. Sen tyckte jag pappan kändes lite som en stereotyp. Annars är det välspelat, bra musik och lite gripande. Jag tyckte också att Noah Taylor som spelade David som ungdom var minst lika bra som Geoffrey Rush. Betyget blir 3/5. Lite kul är att den här filmen lika gärna hade kunnat heta Pianisten som ett gäng andra filmer ju gör. Apropå det så vill jag återigen rekommendera alla att se Polanskis Pianisten när den kommer på bio i augusti! Ändrad 1 Juni, 2003 av Jojje Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
tokig flicka Skriven 10 Juni, 2003 Report Share Skriven 10 Juni, 2003 Alrajt alla trevliga forumiter.. Här följer min icke flummiga recension av The Princess Bride (aphua) Meeeeeeen.. jag kommer inte ihåg några namn.. som vanligt.. hittar på egna Och så var det då det där med spoilers.. dom finns ja.. En liten pojk är hemma och är sjuk och hans morfar kommer på besök och skall läsa en saga för honom.. The Princess Bride En kvinna bodde på en gård, hon hade en dräng, drängen var kär i henne… Och under de år som han arbetat för henne så har han aldrig sagt mer än ”As You Wish” När hon en dag inser att hon älskar denna dräng… De börjar ett liv tillsammans och lever lyckligt tills den dagen då han måste åka iväg (vart han nu skulle) (sen missade jag lite här för telefonen och orkade inte klicka mig tillbax) Sen trodde hon att han var död och sa att hon aldrig mer skulle älska.. Sen går och hon gifter sig med en Prins.. Men en dag då hon är ute och rider stöter hon på tre män (?) De frågar om hjälp, men det är bara vad hon trodde, de kidnappar henne och tar med henne ut på vattnet….. självklart i en båt… Låt er saga börja Det är en underbar saga med mycket att förmedla… Den har det mesta som just en saga har att framföra, så som lite fara, komedi, vänskap, styrka och framför allt kärlek.. Får den gode drängen sin kärlek eller är det den elaka prinsen som nyper henne framför ögonen på honom.. Jag måste få säga att The Princess Bride ibland kunde bli lite väl mesig och lite lägre än vad jag själv är.. Men det gör inte filmen sämre, utan snarare bättre. Tänker man bara att va fan det är en saga så går det bra ändå, i en saga kan allt hända.. Av mig får den +4/5 just av den anledningen att detta är en må bra film, en pigga upp film.. Så gott folk.. Se den… Sen var det då det där med flum.. Det är omöjligt Ni får helt enkelt ta mig för den jag är Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Rekommenderade inlägg
Delta i diskussionen
Du kan svara nu och bli medlem senare. Om du är medlem, logga in för att svara med ditt användarnamn.
Notera: Din post kommer granskas av en moderator innan den blir synlig för andra.