Filmstar Jojje Skriven 10 Mars, 2003 Filmstar Report Share Skriven 10 Mars, 2003 (ändrad) Bra, informativ och underhållande recension, *Éowyn*! Det där med Legolas/Glorfindel var för roligt. Angående det här med att sätta betyg så startade jag en ny tråd om det. Ändrad 10 Mars, 2003 av Jojje Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Greenleaf Skriven 10 Mars, 2003 Author Filmstar Report Share Skriven 10 Mars, 2003 Bodyguard En vis man med lite konstig musiksmak sade en gång i tiden: " Vi vet alla hur bra det brukar gå när sångerskor ska göra filmkarriär (Glitter, Crossroads, Time Machine, Bodyguard....*rys*) ". Stämmer detta? Finns det belägg för att alla dessa filmer är dåliga. Jag vet vad ni tänker. Ni tänker: "Aha, nu ska han prisa denna film och visa att den inte är dålig". Kanske lurar jag er och menar istället att såga den, nu när ni tror att jag ska prisa den. Det vore väl slugt och roligt? Bodyguard är regisserad av en kille som de flesta av er inte känner till, så jag skiter i att nämna honom. Personerna som märks bakom filmen är ändå de berömda Kevin Costner och Whitney Houston. Costner spelar (som man kunnat gissa) en livvakt, vid namn Frank Farmer. Houston spelar i sin tur en världsberömd popdrottning vid namn Rachel Marron, som antagligen ska fungera som (en lite väl glorifierande) pseudonym av henne själv. Mot alla sina principer tar Farmer sig an jobbet som livvakt åt denna nöjesbranschens största, som nyligen blivit mordhotad. Costners karaktär är tystlåten, hårdför, cynisk och intelligent i all enkelhet. Det finns vissa stereotypa drag bakom karaktären, men inte mer än man kan tåla. Costner spelar rollen väldigt varierat, som han brukar göra. Ibland mycket bra och ibland (typ alla gånger han ska skratta i denna film) mycket dåligt. Dialogen hör kanske inte till världens bästa, men är långt ifrån dålig. Hur Costner gestaltar sin roll är väl upp till var och en att tycka till om, men personligen tycker jag att han i slutändan är rätt cool, faktiskt. Whitneys karaktär är mer förutsägbar än Costners. Rachel Marron är nyckfull, oberäknelig och okontrollerbar. Detta gör att hon och Frank Farmer hamnar i luven på varandra direkt och motarbetar varandras personligheter. Därför blir det ju världens största överraskning när dom blir kära i varandra... eller inte . Denna del av filmen är egentligen den som är mest amerikansk och således mest irriterande. Känslodravel gör sig inte väl i vare sig Costners eller Houstons gestalt och man gör bäst i att spola förbi dessa passager Filmens egentliga storhet ligger i musik och scenografi. Nu menar jag inte Whitneys egna låtar som man spelar i all oändlighet, utan de riktiga filmstyckena. Musiken, som är komponerad av Alan Silvestri, levererar mer än väl det den ska. Silvestri har alltid varit bra på stämningsförhöjande musik (Predator, The Abyss, What Lies Beneath) och här lyckas han som ofta väldigt bra med att komponera musiken så att den samstämmer med bilderna. Ljus, skuggor och miljöer fungerar bra tillsammans med musiken och ger "volym" åt berättelsen. En av mina favoritställen i filmen är under natten när de befinner sig ute i huset på landet. Skuggor används förnämligt och musiken tystnar då och då till för att ge extra effekt åt det som förssigår på skärmen. Utöver detta så finns det en del intressanta biroller med i filmen såsom bland annat store Tony och taxichaffisen Henry. Visst, det är långt ifrån ett mästerverk och Costner levererar betydligt bättre skådespeleri i Dances with Wolves och JFK. Ändå har denna film en tillräcklig känsla av "kvalitet" som förhöjer den över den gråa massan mediokra produktioner som landar mittbetyg gång på gång. Filmen är långt ifrån dålig och duger absolut att se om flera gånger. Den är välslipad och snyggt framförd med en dramatisk kurva som når sin topp på oscarsgalan och presenterar ett slut som inte är så amerikanskt man väntat sig. Klimax nås i exakt rätt tipunkt och på exakt rätt sätt vilket ger filmen en avslutande push uppåt i ens eget tycke. - Reagan was shot... - Not under my watch... Betyg: 6/10 Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
tokig flicka Skriven 11 Mars, 2003 Report Share Skriven 11 Mars, 2003 (ändrad) Jag har sett den mest underbara film, jag är mållös. Därav kommer min recension av ”Mitt stora feta grekiska bröllop” Toula har sedan barnsben känt sig felplacerad, varför satt inte hon med de blonda populära flickorna i skolan, och varför skulle hon gå i grekisk skola när inte dom andra barnen gjorde det? När Toula är 30 år är hon fortfarande ogift och jobbar på familjens restaurang, hon beskriver sin familj som består av dryga 27 kusiner, och en massa mer som högljudd och stor. Hon kan ha en poäng med det.. En dag kommer en man in till restaurangen och Toula blir mållös, (kärlek vid första ögonkastet måhända?) självklart som i alla filmer (nästan) så skapar detta ett oerhört pinsamt ögonblick när man finner henne stå och glo på denne man, vid namn Ian Miller.. Ian är en lärare, vegetarian och långhårig, jag trodde först att han var grek, men aj vad fel jag hade. Han lämnar restaurangen med sin arbetskamrat, och jag tror jag i detta ögonblick bestämmer sig Toula för att en förändring måste äga rum. Hon börjar plugga, skaffar kontakt linser, klär sig mer färgglatt och sminkar sig.. (Innan helt motsatt) Efter studierna är avklarade lurar hennes mor, hennes faster (?) och hon själv hennes far att det var hans ide att hon skulle börja jobba på fasterns resebyrå. Sikken framgång, Toula slutar på familjens restaurang och börjar jobbar på resebyrån. En dag går Ian förbi, och gissa vem som återigen skapar ett pinsamt ögonblick.. Detta leder till både det ena och det andra, och det är en massor av skratt inblandat… Denna film är en film ensam i sin klass, det är inte många filmer som fått mig att skratt så som jag gjorde, alltid något som stör mig, men Mitt stora feta grekiska bröllop fick mig att skratt och gråta på samma gång…. Kan lugnt säga att skrattkramp är ett faktum. Replikerna dom kommer med, de som får en att skratta de sitter helt klockrent, inget tvivel om den saken, och filmen känns verklig och öppen. Man kan inte annat än att älska den (om man heter *A n n a* då vill säga) Hela den grekiska traditionen spelar upp sig så bra, jag vet dock inte vad som är sant och inte sant, men det känns sant. Brodern Nick och kusinen Angelo som lurar Ian att säga en massa konstiga saker, hade det varit i verkliga livet och jag varit den som var utsatt så kanske det inte hade varit lika skoj, men nu är inte det ett faktum och jag gillar det… Filmer får av mig en klockren 5/5 med motiveringen som följer… Jag älskar denna underbara film…. ***** En film av Joel Zwick Ändrad 11 Mars, 2003 av *A n n a* Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Batuss Skriven 11 Mars, 2003 Report Share Skriven 11 Mars, 2003 Jag är grek och när jag såg mitt stora feta grekiska bröllop så var min första tanke: De har tagit vardagligt beteende och ökat det tio gånger. Det var underhållande och roligt och mycket typiskt med stor släkt, spottningar på paret, maten, patrioterna, och mycket mer men jag trodde att filmen skulle vart mycket roligare för greker. Där misstog jag mig Big time!!! När jag har pratat om den med mina vänner(grekiska och svenska) så har det visat sig att svenskarna gillade filmen mer än grekerna.... lite roligt faktiskt, men det kanske beror på att svenskar verkligen älskar grekland, Kreta är ju helt övertaget av svenskar.. Recensionen har ju Anna redan skrivit så jag sätter ett betyg. 2/5, det är lagom tycker jag! Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Jojje Skriven 11 Mars, 2003 Filmstar Report Share Skriven 11 Mars, 2003 En recension av Gudomligt ingripande Verkligen en annorlunda film men därmed inte per definition bra. Den kändes som en märklig blandning av Sånger från andra våningen och Måndag hela veckan. Dels förekom väldigt ofta samma typ av scener som i Roy Andersson film, dvs såna med stillastående kamera, och dels återkom samma scener gång på gång. Filmen tar upp hur det är leva i Israel/Jerusalem/Ramallah och den gör det med hjälp av absurd humor och symbolik. Just symboliken gör att det är svårt att komma in i filmen, liksom det faktum att det inte förekommer speciellt mycket dialog eller normal handling. Huvudpersonen säger exempelvis inte ett ord på hela filmen. Med god vilja kan man skönja en ramberättelse om en man, som vi kan kalla huvudpersonen. Han har en hjärtsjuk far och en flickvän som bor i Ramallah. De (flickvännen och huvudpersonen) kan endast träffas vid väggspärren mellan Ramallah och Jerusalem. Där sitter dem i en bil, tittar på vakterna vid vägspärren, håller varandra i handen, och säger inte ett ord. Däremot släpper dem ut en röd balong med Yassir Arafat på som svävar förbi vägspärren in i Jerusalem för att slutligen stanna på Klippmoskén. Symboliskt så det stänker om det, men ingen speciellt upphetsande filmupplevelse. Det kändes som om vissa av scenerna skulle passa som kortfilmer, men tillsammans i en film blev det lite långtråkigt faktiskt. OK, det fanns en del sekvenser som stack ut av ett eller annat skäl. T ex när huvudpersonen åker bil och äter en persika. När bara kärnan är kvar kastar han ut den genom fönstret. Den träffar en stridsvagn som står vid sidan av vägen, varvid stridvagnen exploderar i ett väldigt eldsmoln á la amerikansk actionfilm. Kul avbrott i de lååångsamma scenerna var också när en pappmåltavla som några israeliska soldater tränar break dance-skytte mot, plötsligt förvandlas till en The Matrix-Trinity med palestinasjal som oskadliggör soldaterna på bästa Crouching Tiger Hidden Dragon-manér. Men, det räckte inte till en hel film. Jag såg att Peo har gett den här filmen en 4:a i betyg, men från mig så blir det bara 2/5. Skulle vilja ge den mer. Det är alltid fräscht med annorlunda filmer men jag måste gå efter hur jag kände när jag såg filmen och då blir det inte mer än en 2:a. Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Peo Skriven 12 Mars, 2003 Report Share Skriven 12 Mars, 2003 Det va i snålaste laget Jojje. Ett tag sen jag såg filmen nu, men jag minns att jag tyckte en bra bit in i filmen att den var svårgreppbar, seg och var beredd att ge den underkänt. Nånstans mitt i filmen kom jag in i lunken och rycktes med av några obehagliga och annorlunda scener, bland annat ett gäng killar som till en början ser ut att misshandla någon. Tyckte att alla små på ytan enkla scener växte ihop till en stämningsfull helhet på ett intressant sätt. Tex hur folk är less på situationen och låter det gå ut över sina grannar som man skäller på innifrån bilen när man låtsas hälsa, saboterar deras väg eller kastar sopor till grannen i smyg. Ingen kan väl missa den symboliken. Musiken var dessutom hur skön som helst. Plats för eftertanke. Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Jojje Skriven 12 Mars, 2003 Filmstar Report Share Skriven 12 Mars, 2003 Tyckte att alla små på ytan enkla scener växte ihop till en stämningsfull helhet på ett intressant sätt. Tex hur folk är less på situationen och låter det gå ut över sina grannar som man skäller på innifrån bilen när man låtsas hälsa, saboterar deras väg eller kastar sopor till grannen i smyg. Ingen kan väl missa den symboliken. Nej just det, det är det som är min invändning. Det blev för mycket symbolik och för lite historia, helt enkelt. Nej, jag står fast. Betyget blir en stark 2:a men ändå en 2:a. Då tyckte jag att en film som Ingenmansland, eller Flammande byar som SVT visade för ett tag sen, lyckas betydligt bättre med att visa på frustrationen i en konflikt/krigssituation och samtidigt göra en bra och underhållande film. Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Peo Skriven 12 Mars, 2003 Report Share Skriven 12 Mars, 2003 Ingenmansland är bättre ja, det håller jag med om. Att Gudomligt ingripande har för lite historia att berätta kan jag inte hålla med om, men jag kan sträcka mig så långt som att historien inte är så tydlig. Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Greenleaf Skriven 12 Mars, 2003 Author Filmstar Report Share Skriven 12 Mars, 2003 (ändrad) Här följer Greenleafs recension på Livet är underbart Det har varit mycket bråk om den här filmen. Temat är kanske känt; Roberto Benigni spelar huvudrollen som den judiske Guido Orefice som hamnar i ett koncentrationsläger tillsammans med sin son. För att skydda sonen från de fasor lägret innebär låtsas Guido att det hela är en lek där sonen och han själv är deltagare. Lägret är bara en tävlingsplats och det gäller för dem båda att kämpa på så gott de kan för att slutligen vinna förstapriset, en riktig stridsvagn. Filmen börjar väldigt oskyldigt. Benigni, som även regisserar, introducerar oss till ett idylliskt Italien. Vi träffar Guido, en helcrazy kille som levererar mängder av slapsticks i sin jakt efter den vackra Dora (Nicoletta Braschi). Stämningen är lätt och skämten roliga. Guidos förförelse av Dora är en härlig scen som lär oss allt om hur man effektivt utnyttjar planteringar. Dock ligger judehatet hela tiden i bakgrunden, inte särskilt betonat men inte heller undanskymt. Guidos bokhandel sprejas "judeägd" och hans farbror råkar ut för trakasserier. Även om de tre - fyra scener som skildrar den rådande antisemitismen inte lyfts fram förstår åskådaren. Vi är så vana vid att matas med bilder på explicita judetrakasserier att det bara behövs en retning för att vi ska reagera, Guidos son ser en skylt där judar förklaras oönskade i en affär och genast läggs en domedagsstämning över filmen. Mer än så behövs inte och det vet Benigni mycket väl om. Så när Guido och hans son skickas till koncentrationsläger blir vi inte överraskade, däremot har många blivit illa berörda över det filmen skildrar där. Förintelsen ligger ständigt i västvärldens kollektiva dåliga samvete, och det som skedde var utan tvekan fullkomligt vidrigt och oförlåtligt. Detta har drivit fram ett slags skräck för att skildra ett koncentrationsläger på något annat sätt än ett superrealistiskt. Vi får inte göra några som helst avsteg från alla de detaljer som vittnena kan leverera, de hemska förhållandena, soldaternas grymhet, far och son som stjäl mat från varandra. Så fort vi utelämnar några av dessa detaljer bagatelliserar eller förskönar vi förintelsen. "Livet är underbart" bryter mot alla dessa regler och det är verkligen förtjänstfullt. Bristen med superrealismen är att den i alldeles för stor utsträckning konkretiserar förintelsen och därmed sker en annan sorts bagatellisering. Människan vill inte bara ha realism, för att vi till fullo ska kunna omfatta en berättelse eller händelse krävs en viss symbolism. När Benigni lägger in ett element av saga i filmen, en fars kamp för att hans son ska skyddas från verklighetens hemskheter, tillåts åskådaren att identifiera koncentrationslägret som det onda och våra hjältar som just hjältar, men på ett annat sätt än man gör när superrealismen härskar på filmduken. Då gör det inget att judarna i lägret kanske inte är precis lika utmärglade som de borde vara, eller att säkerheten är så urusel att Guidos son faktiskt klarar sig när alla andra barn hamnar i gaskammaren. Vi levereras nämligen symbolism som talar om allt det där också, när Guido och sonen går vilse i dimman inne i lägret och helt plötsligt kommer till en enorm stiliserad likhög förstår åskådaren utan problem den fulla vidden av förintelsen. Mer än så behövs inte och det vet Benigni mycket väl om. Livet är underbart är således ett underbart litet stycke film som skildrar koncentrationslägret på ett annat sätt som anknyter till våra klassiska sagor och symboler med kärlek mellan man och kvinna och far och son, det egna offret som innebär liv för någon annan. Den skänker ett nytt perspektiv för en generation som inte ens var född när filmen utspelar sig och jag tror att det är enklare att ta till sig förintelsen som fenomen i och med det här greppet. Den här filmen är mycket bra och Benigni förtjänar verkligen den oscar som han fick för rollen. Ett måste. Filmen är underbar. 10/10 Ändrad 12 Mars, 2003 av Greenleaf Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Batuss Skriven 12 Mars, 2003 Report Share Skriven 12 Mars, 2003 håller med dig om allt Greenleaf...enligt mitt tycker en recension som verkligen gav filmen vad den förtjänade...men, men jag undrar hur jag ska tolka ditt betyg till filmen.. :konstig: för övrigt så tycker jag att en lysande Benigni inte kunde gjort det bättre. En storslagen film, vacker och underbart att det är hans riktiga fru han spelar emot i filmen, som spelar just hans....fru! Och....jag hade kunnat ge Benigni en oscar till för hans underbara tal och vandring upp på scenen..över alla megastjärnor och förklarar sen hur han vill älska med alla i publiken....sicken go människa! Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Greenleaf Skriven 12 Mars, 2003 Author Filmstar Report Share Skriven 12 Mars, 2003 håller med dig om allt Greenleaf...enligt mitt tycker en recension som verkligen gav filmen vad den förtjänade...men, men jag undrar hur jag ska tolka ditt betyg till filmen.. :konstig: för övrigt så tycker jag att en lysande Benigni inte kunde gjort det bättre. En storslagen film, vacker och underbart att det är hans riktiga fru han spelar emot i filmen, som spelar just hans....fru! Och....jag hade kunnat ge Benigni en oscar till för hans underbara tal och vandring upp på scenen..över alla megastjärnor och förklarar sen hur han vill älska med alla i publiken....sicken go människa! Jo, Benigni är härlig i den filmen. Holy moly, måste ändra betyget. Ok, jag vill ha höga betygsgränser, men inte så höga Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
ovän Skriven 13 Mars, 2003 Report Share Skriven 13 Mars, 2003 FESTIVAL, Sverige 2001 Karl Johan Larsson och Jan Palmblad Medverkande: Ebba Hultkvist, Jesper Salén, Källa Bie, Martin Aliaga Linas kompisar och pojkvän ska åka på festival, men hon får inte följa med för sin mamma, som tycker hon är för ung. Så Lina gör vad ungdomar i hennes ålder bör göra, hon tar sin guldfisk i en skål (?) och åker ändå. Väl där korsas hennes väg med den svårmodiga rockstjärnan Marc, och intresse uppstår, samtidigt som hennes pojkvän Calle visar sig vara en skit. Det är ungefär handlingen i denna helylleklyscha. Man har lyckats stoppa in ALLA filmstereotyper på en normal 1,5 timmes långfilm. Den sargade, svårmodiga, mystiska rockmyten, som innerst inne är en snäll kille, hans elaka manager som bara tänker på pengar, den blonda oskuldsfulla flickan som aldrig varit hemifrån, hennes närapå hysteriska mamma, den onda pojkvännen som bara tänker på sex, den koola, unga, kreativa och snygga fotografen och hennes koola, unga, kreativa och snygga pojkvän som sysslar med musik som dessutom är svart för den mångkulturella touchens skull. Och allt detta har man tryckt in på en FESTIVAL. Kan det bli sämre? Allt i den här filmen är så tillrättalagt, så klyschigt och tillgjort för att passa in i någon slags häftig ungdomsmyt om att man kan vara fri och kool och häftig och obunden, få rockstjärnor att bli kär i en, och att livet ser ut som en JC-reklam med soundtrack av Bad Cash Quartet. Det här har ingen som helst verklighetsförankring över huvud taget, eftersom det är FÖR perfekt. Karaktärerna tror de har problem, men det är bara kvasi, och man känner ingenting för dem, eftersom verkligheten vanligtvis ser ut såhär: - man har inte bara kläder från JC - alla ens kompisar har inte bara kläder från JC. - inte alla andra personer på en musikfestival heller. - man tar inte med sig en fisk i en skål till en festival. då är man dum i huvet. - man åker inte till en festival i en gammal amerikansk bil, modell herrgårdsvagn, som är dubbelt så stor som alla andra bilar. i alla fall inte om man är en vanlig medelsvenssonungdom. - man lägger inte bilnycklarna till sin pappas gamla amerikanska bil, modell herrgårdsvagn, i avgasröret på en festivalparkering. då är man dum i huvet. Jag har fått för mig att fisken i skålen som Lina traskar runt med ska symbolisera någon slags djupare mening, som absolut inte går fram. Kanske hennes LÄMNANDE AV BARNDOMEN? Vilken jävla skit... Hela filmen är jävla skit, men det visste ni säkert redan. Jag måste bara ha någonstans att göra av min FRUSTRATION över denna fruktansvärt dåliga film. Puh... Betyg: 1/5 Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
tokig flicka Skriven 14 Mars, 2003 Report Share Skriven 14 Mars, 2003 Har spenderat kvällen att titta på diverse saker som fanns att se, men vi hade hyrt två filmer . Det blev Grabben i graven bredvid och Van the man… Grabben i graven bredvid orkar jag inte ens kommentera mer än vad jag har gjort.. Men jag såg även Van the man en typisk tonårsfilm, i klass med filmer som She´s all that, fast detta är en komedi då.. Men faktiskt så gillar jag denna film lite granna. Jag fick min dagliga dos skratt vilket ofta leder till att jag gillar en film.. men nu åter till ämnet. Här följer min recension av Van the Man. Van Wilder går sitt sjunde år på Coolidge College, han har ett rykte som partyprinsen, vill du ha fest, gå till Van the man… Han skall anställa en assisten och det kommer en rad människor som vill ha den plasten, men ingen platsar, tills det knackar på dörren och in kommer utbyts studenten Tajj (?) från indien som är i USA för att få testa lite ”muffdykning”… Vans pappa inser att hans som endast slösar bort hans pengar och drar in betalningen av skolan, Van står nu ensam, med resten av de studerande på Coolidge College, nu skall dom få ihop pengar så Van kan vara kvar… Gwen Pearson får i uppdrag av redaktören på skoltidningen att skriva en artikel om Van, hon tar i mot den, men inser inte vilket jobb hon gett sig in på, Van ger nämligen inte intervjuer för tidningar, men det beror ju på vem som frågar.. Van finner genast ett intresse för Gwen som spelas av Tara Reid (från bla American Pie 1 & 2). Men Gwen är upptagen med Doktor Dick som Van kallar honom, han heter ju Richard och är ordförande för någon delta bälta grejs.. En självupptagen gris i mitt tycke… Gwen skriver sin artikel utan att få en intervju av Van, hon över hör skolans nördar.. Och får den fakta hon vill ha.. Artikeln kommer ut och Vans rykte växer sig större och nu vill alla anställa partyfixaren för deras fester… Och nu finns pengarna där… Filmens handling är värdelös, men man skrattar åt de oerhört konstiga repliker… are you stalking me? Because that would be super.” Skådespelarna är helt okej, och bakgrunden ser bra ut, men som sagt är det en typisk tonårsfilm och det känns lite futtigt och handlingen kommer inte så mycket framåt utan den står mest kvar på samma ställe.. Men visst det finns saker som man skrattar gott åt… Mitt betyg av Van the man är så mycket som 2 + av 5 En film som är helt okej att se under rätt omständigheter…. Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Moderator Manetheren Skriven 14 Mars, 2003 Moderator Report Share Skriven 14 Mars, 2003 Gillade faktistk Van the Man. Hade väntat mig en riktig skitfilm, men jag skrattade faktiskte några gången. Det är ytligt och amerikanskt, men om man koppla bort hjärnan en stund är det riktigt kul. *Bugar sig och lämnar scenen åt vänster* Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Moderator Manetheren Skriven 14 Mars, 2003 Moderator Report Share Skriven 14 Mars, 2003 (ändrad) Recension på Daredevil Superhjältar fungerar inte på bio. Så är det bara. Jag skrev först serietidningshjältar, men ändrade det till superhjältar istället, därför att hjältar i serietidningar är väldigt olika karaktärer. Jag tycker t.ex att Blade fungerar, och det beror på att han är väldigt mänsklig i jämförelse med andra. Superhjältar, som Spider-Man och X-men har såna krafter och kan göra såna saker, att effekterna måste göras så tydligt för att vi ska uppfatta dem. Ärligt talat är jag urless just nu på specialeffekter och CGI. Det går knappt att göra en actionfilm utan effekter och som kritiker måste man ha sett dem för att kunna ge en film ett bra betyg. Om jag säger att jag inte gillade en film, säger någon ”men såg du inte vilka otroligt bra effekter det var, de var ju skitsnyggt gjorda!” Förvisso, men jag vill ändå tycka att filmen var kass, även om effekterna var bra. Det är nästan som om bra effekter är synonymt med bra film, åtminståne i kompiskretsarna. I filmer som X-men måste de häftiga scenerna bromsas upp och man måste tillrättalägga varje sekvens så att vi verkligen uppfattar dem. Så mycket fokus kommer på actionscenerna så att jag nästan känner som om de inte hör hemma filmen, att de är en annan film. De lyfts ur på nåt sätt (vet inte om ni förstår vad jag menar men…) Nåja, vad har detta med Daredevil att göra? Naturligtvis allt. Men vi tar det från början. Kan inleda med att säga att jag känner väl till serien Daredevil, eftersom jag läst Marveltidningar sedan jag var barn och gör det fortfarande (Spider-Man, X-Men). Filmen handlar om Matt Murdock som blir blind som barn efter en olycka, vilket leder till att hans andra sinnen förstärkt och gör att han kan ”se” betydligt bättre än vanliga människor. Som vuxen bor Matt kvar i Hells Kitchen där han jobbar som advokat och har för vana att bara företräda den lille mannen på gatan. När rättvisa inte skipas i rättsalen, ser Matt till att göra det efteråt, då i form av den maskerade hämnaren, mannen utan fruktan, Daredevil. Matt träffar en vacker kvinna, Electra och de blir kära i varandra. Det är den kärlekshistorian som är den röda tråden i filmen. Filmens skurk är den hänsynslöse Kingpin som styr över stora delar av den brottsliga verksamheten i New York. Kingpin förfogar även över en lönnmördare, vid namn Bullseye, en galen irländare som kan kasta vad som helst med dödlig precision. Mer handling än så kan jag inte riktigt redovisa, det finns liksom inte mer, förutom upplösningen som jag naturligtvis inte vill avslöja. Filmen handlar om huruvida det är rätt eller fel att ta lagen i egna händer och om en av serietidningsvärldens mest kända kärlekshistorier, den mellan Matt och Electra. Tyvärr räcker det här inte till. Spider-Man fungerade därför att det fanns en historia som hela tiden rullades upp. Daredevil har ingen sådan historia. Regissören Mark Steven Johnson som även skrivit manus känner väl till Daredevil och det märks. Tyvärr har han valt att stapla visuellt snygga filmningar a la Matrix på varandra och det känns lite som att titta på en Bodybuilder-tävling, de tävlande rör sig lite till nästa pose och så spänner de musklerna och visar dem en stund. Dessa ständiga avbrott för att visa effekter blir till slut tråkga, hur snyggt gjorda de än må vara, för snyggt är det. Visuellt är filmen en fröjd, men det räcker inte. Regin är väldigt tillrättalagd. För att ta början som exempel. I inledningen möter vi unge Matt som kommer hem efter skolan. Berättarrösten förklarar att Matts pappa är före detta boxare och Matt hittar pappan slocknad framför TV:n efter för många öl. Matt väcker pappa och hjälper honom in till sängen. Pappa ser att Matt slagits och fördömer detta. Han uppmanar Matt ”bli inte som mig, du förtjänar nåt bättre” och Matt lovar. Sedan frågar Matt om pappa börjat jobba för den lokale skummisen, men pappa försäkrar att han inte gör det. Slut scen. Här kommer vi in mitt i dessa två personers vardag och på loppet av två minuter har hela deras relation förklarats för oss genom att allt händer samtidigt. Det är som sagt ohyggligt tillrättalagt. Skådespelarna har inte mycket att jobba med. Ben Affleck ser ut som Matt Murdock, men han kan bara vara Ben Affleck. Jennifer Garner (Electra) är en karamell, men hennes roll innehåller inte mycket mer än utseende. Michel Clark Duncan passar fint som Kingpin, men han är för schablonmässig, kan man inte röka cigarr ska man inte försöka. Den ende som är någorlunda är Colin Farell som Bullseye. Han behöver dock bara spela galen vilket brukar vara den enklare rollen. Tråkigt nog kan han inte prata med irländs accent, det låter bedrövligt. Plusen är David Kieth, som hade sin storhetstid på 80-talet, som pappan och att favoriten Joe Pantaliano är med. Tyvärr fanns inte mycket att göra för normalt sett utmärkte Pantaliano. Skådespelarna får inte mycket att jobba med eftersom detta är en studioproduktion. Den har klippts och skurits till det snygga hantverk det är men man tröttnar rätt fort på att titta på den. Snygga effekter och att filmen är trogen serien är plus. Tråkig handling, stundtals töntiga tilltag, framför allt av Bullseye och för mycket visuellt fokus är minus. Filmen får knappt godkänt, 3 av 5. *Bugar sig och lämnar scenen åt vänster* Ändrad 14 Mars, 2003 av Manetheren Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Rekommenderade inlägg
Delta i diskussionen
Du kan svara nu och bli medlem senare. Om du är medlem, logga in för att svara med ditt användarnamn.
Notera: Din post kommer granskas av en moderator innan den blir synlig för andra.