Filmer du just sett ! Bra och dåliga (Del 1 och 2!)

[Nit89ram]

Drive

Det brukar påstås att en bild säger mer än tusen ord och med samma logik borde då rörliga bilder vara uttryck i överflöd. En sanning med modifikation kan tyckas, men överlag skulle jag vilja påstå att det är det som urskiljer film som medium från andra uttrycksformer. Förmågan att kunna berätta och uttrycka en historia genom de rörliga bildernas kraft och träffsäkerhet. Ibland till en sådan grad att de tusen ord som ordspråket förtäljer inte ens behövs. Drive är i allra högsta grad en sådan typ av film.

 

Drive har varit i ropen ända sedan de stående ovationerna och det tilldelade regipriset vid årets filmfestival i Cannes och genast blev jag intresserad utav den. Hur kunde en till synes ordinär action-/kuppfilm bli så pass omtyckt på en kulturfestival som Cannes ändå är och hur skulle Ryan Gosling sköta sig i huvudrollen? En skådespelare som har gjort starkt intryck på mig under den senaste tiden. Det visade sig att en dansk skulle dyka upp som jokern i leken.

 

 

Drive kretsar kring den namnlösa föraren (Ryan Gosling) som förutom att arbeta som bilmekaniker och utför uppdrag som stuntförare på dagen, även agerar som inhyrd flyktförare på nätterna. Förutom allt detta försöker Goslings karaktär, tillsammans med sin chef, att slå sig in på racingscenen (jag antyder ett mönster i den namnlöses intresse). En ganska rak och enkel berättad historia utan krusiduller om det inte hade varit för filmens stora styrka, det visuella och atmosfärskapande.

 

Direkt under inledningssekvensen sugs man in i filmens atmosfär och dess historia. Fotot är vackert, rent och det lyckas ironiskt nog perfekt med att skildra den skitiga stadens karaktär. Något som jag inte har sett sedan Taxi Driver. De bilsekvenser som finns med i filmen lever helt i symbios med detta ställningstagande och framförallt lyckas man med fotots hjälp kunna följa vad som faktiskt händer på skärmen/duken framför en. När det gäller moderna actionfilmer ska man inte ta detta för givet.

 

Fotot tillsammans med ett fantastiskt och stämningsfullt soundtrack skapar en speciell atmosfär som gör att det egentligen inte behöver hända så mycket i berättelsen, det blir intressant ändå.

är en härlig blandning av "osynliga" stämningshöjare (specialskriven av Cliff Martinez) och utstickande guldkorn (bland annat av

och

) som passar min musiksmak perfekt. Jag har alltid haft en förkärlek för 80-tals drypande elektronisk musik och Drives soundtrack spelar precis rätt på dessa strängar.

 

 

På förhand var det mycket snack om Ryan Goslings prestation i filmen och jag tycker att han gör ett bra jobb (likt alla de andra inblandade skådespelarna). Goslings karaktär säger inte mycket genom ord, men desto mer genom sitt kroppsspråk som gör att man ändå känner för föraren i slutändan. Drives stora stjärna är dock dess danska regissör, Nicolas Winding Refn. Han lyckas med bedriften att blanda stil med substans på ett ypperligt sätt och därmed inbringar nya perspektiv på en genre som annars har trampat lite väl mycket vatten på senare år.

 

Jag tilltalas verkligen av konceptet med en konstfilm förklädd till action-/kuppfilm som Drive i något mått är. Denna mix måste dock fungera till fullo för Drives publik, annars riskerar filmen att falla platt. Uppskattar man inte det visuella eller det stämningsfulla finns här enbart en historia kvar som i ärlighetens namn är ganska grundläggande. Känner man däremot ingen koppling alls till karaktärerna och dess agerande blir det visuella mest som ett snyggt omslagspapper. Trevligt att titta på för stunden, men inget som ger något mer bestående intryck i längden. Drive träffar mig precis där kvoten stil/substans är som störst och Winding Refn lyckas verkligen träffa mig direkt med full effekt.

 

Drive är på inga sätt något revolutionerande eller omskakade om man dissekerar den på ett torrt akademiskt sätt och om man inte är förberedd på de mer konstnärliga inslagen i filmen lär man bli besviken på den. Något jag märkte tydligt i biosalongen efteråt. Men Drive är fullproppad med en massa olika godsaker (skådespeleri, foto, musik) som gör helheten större än dess beståndsdelar. Eller för att försöka tala i mer klarspråk: Drive är som ett enda långt rörligt uttryck som säger mer än tusen och åter tusen ord.

 

8/10

[Czechflash]

Bra skrivet och kul läsning. Finns egentligen inte mycket att tillägga, det är en mycket bra film om man gillar det viktigaste - atmosfären och det visuella. Precis som du skriver är musiken väldigt viktig och passar mig perfekt vilket givetvis höjer upplevelsen.

 

Drive är än så länge min favoritfilm för året och +4/5 är mitt betyg.

[Nit89ram]

Czechflash: Bra skrivet själv och vi verkar ha ungefär samma tankar och funderingar kring filmen. Ska bli intressant att se hur filmen tas emot när det vankas prisgalasäsong. Även om Drive mer är en "Cannesfilm" än en "Oscarsfilm" hoppas jag ändå att den kan bli nominerad bland teknikpriserna åtminstone.

[Czechflash]

Nit89ram: Tror tyvärr inte den kommer få några nomineringar på Oscarsgalan, det skulle isf vara för ljud eller liknande. Men man vet aldrig, kan ju alltid slinka in någonstans. Finns ju flera filmer som inte ens haft premiär i USA som nämns som kandidater och om de inte är så bra/inte blir emottagna så bra så kan allt hända. Men det känns inte som en typisk Oscarsfilm precis som du säger. Och den blir inte lika hypad när den hade premiär i Cannes som om den skulle ha världspremiär nu när det är Oscarssäsong. Tyvärr är det ju oftast så...

[Czechflash]

Har nu sett Senna och gillade den.

[Czechflash]

 

Titel: Pitfall / Fallgropen

Genre: Film-Noir

Land: USA

År: 1948

Regi: André De Toth

I rollerna: Dick Powell, Lizabeth Scott, Raymond Burr, Jane Wyatt

 

Handling: John Forbes är trött på sitt 9 till 5 jobb. Han träffar Mona Stevens vars älskare har rånat en affär försäkrat av Forbes företag. Älskaren är i fängelse och Forbes faller för Mona. Problemet är bara att detektiven som Forbes satte på Mona blir besatt av henne.

 

Omdöme: Jag har genom åren sett ett par filmer med Dick Powell och han har en ganska säregen stil då han med kvick dialog och på ett ganska coolt sätt kör sin speciella stil. Det må inte alltid vara jättebra eller särskilt varierat skådespeleri, men det sticker ut. Så även här, speciellt till en början, då Johnny (Dick Powell) som är gift och har en son, är riktigt less på sitt inrutade och trista liv. Han vet exakt hur hans dag kommer se ut och när han kommer hem till frun. Men denna dag blir lite annorlunda och han ser sin chans att bryta sitt tråkiga mönster.

 

 

Eftersom han jobbar på ett försäkringsbolag har han satt privatdetektiven Mac (Raymond Burr) på flickvännen till en man som är skyldig försäkringsbolaget $10.000. Flickvännen är Mona (Lizabeth Scott) som Mac genast blivit förtjust i, men det är Johnny som får hennes uppmärksamhet när han besöker henne för att diskutera ärendet. Johnny har äntligen brutit sig fri från sin trista vardag, men frågan är hur högt pris han kommer få betala.

 

 

Mona visar sig inte vara en femme fatale man är van vid och förväntar sig. Det är faktiskt ganska skönt då den rollen blivit lite förutsägbar i många film-noir filmer. Men en sak hon har gemensamt med andra femme fatales är att det är hon som är spindeln i nätet, även om det är ofrivilligt. Filmen tar ganska lång tid på sig att bygga upp storyn och det är inte förrän det är dags för Monas kille att bli villkorligt frigiven som spänningen ökar. Nu har vi tre män som på ett eller annat sätt är inblandade med Mona - det kan inte sluta lyckligt.

 

 

Även om jag inte tycker det här tillhör någon av de bättre inom film-noir så har den alltså en ovanlig kvinnlig karaktär, men även en lite annorlunda upplösning. Det är en upplösning som inte är direkt stark eller minnesvärd, men igen, annorlunda. Man krånglar liksom inte till det och mycket har att göra med att Mona kör med öppna kort vilket alltså är högst ovanligt inom film-noir. Det lite tråkiga tycker jag är att Johnny inte får vara så där härligt cynisk genom hela filmen som han är inledningsvis.

 

 

3 - Skådespelare

3 - Handling

3 - Känsla

3 - Musik

3 - Foto

--------------

15 - Totalt

 

Betyg: 3/5 - 6.5/10

IMDb: 7.3

[Voldo]

The Shining

Mästarregissören Stanley Kubrick skrämde upp biopubliken ordentligt år 1980 med The Shining, baserad på en novell av Stephen King med samma namn. När jag var barn blev jag förskräckt av filmen och vågade knappt se halva. Numera är den dock en av mina favoriter i skräckgenren.

 

 

Jack Torrance (Jack Nicholson) vill starta ett nytt bokprojekt och tar jobb som fastighetsskötare på avlägsna ”The Overlook Hotel” under en vinter. Han vill ha lugn och ro för att kunna skriva bättre. Med till hotellet följer frugan Wendy (Shelley Duvall) och deras unge son Danny (Danny Lloyd). Det rör sig dock inte om vilket hotell som helst, brutala mord har skett där tidigare och det är byggt ovanpå en indiankyrkogård. Danny har en säregen telepatisk förmåga som kommer att spela en viktig roll för honom och de mörka krafterna som döljer sig i hotellet.

 

 

Ryktet säger att Kubrick var besatt av detaljer och noggrannhet, tittar man på hans filmer så kan det mycket väl stämma. The Shining är kolossalt detaljrik och kryptisk, den som vill veta vad som försiggår får hålla sina ögon och öron öppna, och inte bara överse (overlook). Folkmord är en ledtråd, eller ta den brittiska taglinen; ”The tide of terror that swept America”. Diverse analyser som förklarar mer kan enkelt nås på Internet.

 

Jack Nicholson fullkomligt strålar i en suverän rollprestation. Galning får han ofta spela, han ser likväl till att variera sig där också. Shelley Duvall borde tack vare ett kusligt utseende kombinerat med en hysterisk karaktär kunna skrämma lika många tittare som Nicholson gör. Nu var jag elak

 

 

The Shining är ruggig på sitt helt egna sätt, jag har aldrig skådat en film som liknar den. Duvalls karaktär nämner att hotellet känns som en stor labyrint, Kubrick vill antagligen få oss att känna likadant, att vi är fast i härvor av dunkel fasa och obehagligheter. Han lyckas otroligt väl, full pott ger jag.

 

10/10

[Czechflash]

Voldo: Det är svårt att inte ge The Shining full pott. En riktigt bra film och det är skräck på rätt sätt, smygande och oerhört stämningsfullt.

[Nit89ram]

Cannibal Holocaust

En grupp individer utforskar någon avlägsen plats, filmar kalaset och försvinner till synes spårlöst under resans gång. Videomaterialet återfinns sedan och spelas upp för att försöka finna klarhet i vad som egentligen hänt gruppen. Ett klart och tydligt koncept som i olika former har återanvänds i filmer genom åren (Cloverfield, The Blair Witch Project). Filmen som i viss mån kan krediteras för att föra fram detta koncept till en bredare massa är Cannibal Holocaust, från 1980 och regisserad av Ruggero Deodato. Fast framröstad som en av "tidernas mest kontroversiella filmer" är filmen kanske främst känd för andra orsaker.

 

Man kan inte berätta om filmen Cannibal Holocaust utan att samtidigt nysta i den speciella historia som skapandet av den inkluderar. Med en blandning av djungelinspelning, som hade gjort Werner Herzog avundsjuk, och en oortodox filminspelning överlag skapandes en mystik över filmen som belyser det gamla talesättet "när verkligheten överträffar dikten".

 

 

Med inkluderande scener som gör att filmen inte får någon "No animals were harmed..."-certifikat att visa upp under eftertexterna och okända, lokala skådespelare från det näromliggande inspelningsområdet, som inte alltid behandlades på bästa sätt, skapades en känsla av realism i filmen som både fascinerar och skrämmer. Med jordnära och nedtonade specialeffekter förstärks detta till en sådan grad att det senare visar sig vara nära att orsaka regissören trubbel med rättvisan.

 

En domstol i Italien anklagade Ruggero Deodato strax efter filmens premiär för mord (man trodde att Cannibal Holocaust var en så kallad "snuff-film" och filmskaparen fick i rätten visa upp hur vissa scener genomfördes för att domstolen skulle tro på filmteamets version. Både ett gott och makabert betyg på effektivt filmskapande. De inblandade skådespelarna fick även se sig tvingade att bryta sin avtalade mediatystnad (i ett försök att ge mer autenticitet åt filmen) för att vittna i rätten om regissörens oskuld. Han hade nämligen inga andra vittnen att tillgå för att bevisa sin oskuld.

 

Om denna alltför realistiska tankegång fanns kring filmen vid dess premiär är det inte konstigt att Cannibal Holocaust blev, och är fortfarande, förbjuden i vissa länder. Tillsammans med allt kaos och misär är allt musiksatt av ett finstämt soundtrack (tydligast exemplifierad i dess huvudspår) som skapar en alldeles särskild kontrast och stämning som går hand i hand med allt vad filmen står för och symboliserar.

 

 

På tal om symbolik finns här i Cannibal Holocaust ett djupare plan inbakat om mediahantering, som man både kan uppskatta som djupare samhällskritik eller avslå som en dålig ursäkt för att visa grafiskt våld. Båda versionerna har lagts fram från de inblandande filmskaparna, så man vet inte riktigt vad man som åskådare kan tänkas vara sanning och vad som är en efterhandskonstruktion.

 

Allt som har räknats upp hittills, och som jag starkt fascineras över filmen, är också dess stora akilleshäl. För hur välgjord och utmärkt en film kan tänkas vara, är det inte många fiktiva historier som kan överglänsa en riktigt, spektakulär historia tagen från verkligheten. Skådespelarna i filmen är ok, men på grund av manuset och dess eventuella budskap känner jag aldrig känslomässigt för deras karaktärer. Historien är intressant, men utförandet lämnar mer att önska för så att till slut blir konceptet intressantare än innehållet.

 

Utan den stämningsfulla musiken av Riz Ortolani hade en stor del av filmens atmosfär försvunnit, vilket hade gjort filmens svagheter än mer synliga. Men trots dess brister är det ändå intressant att Cannibal Holocaust, och således 30 års gammalt filmskapande, fortfarande kan väcka starka känslor.

 

6/10

[Red]

I Am Cuba

 

Originaltitel: Soy Cuba/Ya Kuba

Regissör: Mikheli Kalatozov

Utgivningsår: 1964

Längd: 141 min

Produktionsland: Sovjetunionen, Kuba

 

Handling

Fyra episoder om tiden under Batistas styre på Kuba, fram till revolutionen 1959. Bland annat får vi följa en bonde som i desperation bränner ned sitt sockerrörfält, efter han fått veta att marken han levt och arbetat på i hela sitt liv, sålts till ett amerikanskt fruktbolag.

 

 

Omdömme

Redan efter de första två scenerna vet man att den här filmen är något alldeles extra. Filmskaparnas intention var att skapa en filmdikt i form av ett poetiskt narrativ. Denna konstnärliga vision har de lyckats genomföra på ett utmärkt sätt. Den inledande scenen, den eleganta helikopteråkningen över ön exkluderad, har en poetisk och suggestiv energi som jag blev helt hänförd av. Den inlevelsefulla berättarrösten som levererar samhällskritik i poetiska ordalag ger scenen ytterligare en dimension. Bildkompositionera och de kraftiga färgkontrasterna i den inledande scenen är även de oerhört mäktiga. De kritvita och kolsvarta färgnyanserna har de åstadkommit igenom att använda sig av infrarött filmmaterial. I den andra scenen visar filmskaparna att de även är experter på att hantera kameran. Denna långa kameraåkning där kameran sakta sjunker ner i från taket på en byggnad till ett party som har utsikt över Havanna, och sedan slutligen ner i en simbassäng sätter tonen för filmen. De som var ansvariga för fotot förtjänar rikligt med beröm, trots att 97 % av filmen är filmad med handburen kamera känns det aldrig oprofesionellt. Det är snarare så att det handburna kameraarbet berikar filmen; man kommer närmare karaktärerna och man känner verkligen pulsen i de olika miljöerna.

 

 

 

Man skulle kunna skriva en hel recension om varje sekvens i den här filmen. Så pass hög kvalité håller den. Men det skulle ta lite väl lång tid att genomföra så därför tänker jag recensera filmen i lite mer allmäna drag. Det följsamma och rytmiska kameraarbetet och de uttrycksfulla bildkompositionerna är en fröjd för ögat att se. Man bjuds även på många välskrivna karaktärsporträtt och alla i skådespelareskaran agerar på ett så äkta och övertygande sätt. Kanske beror det på att regissören har använt sig av mestadels amatörer och att många nog i själva verket _var_ det de skulle gestalta. Jag tycker även att manuset håller hög kvalité och jag gillar den djupbottnade skildringen av det kubanska samhället och dess revolution. Skildringen av USA var förvisso inte den allra mest nyanserade. Men detta är samtidigt en roande aspekt av filmen, budskapet presenteras heller aldrig på samma övertydliga sätt som i någon av Eisenstein's filmer, och filmens kritik är långt i från oberättigad. Filmen är med andra ord ett exempel på en lyckad kombination av ett komplext manus och en egensinnig konstnärlig vision. Musik? Jodå, den innehåller ett soundtrack som definitivt är värdigt att representera ett exotiskt land som Kuba. I Am Cuba är en mäktig filmupplevelse som definitivt är värd att få det högsta betyget.

 

5/5

[Nit89ram]

The Girl with the Dragon Tattoo

Stieg Larssons historia om journalisten Mikael Blomkvist och datorhackern Lisbeth Salander har blivit ett internationellt fenomen utan motstycke i svensk modern litteraturhistoria. Med storsäljare världen över verkar det finnas något i böckerna som tilltalar en bredare internationell publik och även den svenska filmatiseringen utav böckerna har nått viss internationell framgång. Trilogin är en av de mest inkomstbringande svenska filmer på senare år (både nationellt och internationellt) och miniserievarianten vann i år en Emmy för bästa miniserie.

 

Så nu när toppregissören David Fincher tar sig an materialet för främst en amerikansk publik (vem vill egentligen läsa filmer?) blir det snabbt upplagt till en jämförelse för mig mellan den svenska och den amerikanska filmatiseringen (den första boken i detta fall). Dels för att jag själv inte har läst böckerna och för att de båda filmatiseringarna visar sig ha en del gemensamt.

 

 

Den första och största skillnaden man märker i den amerikanska versionen (efter en spektakulär titelsekvens som hade gjort James Bond avundsjuk) är det rent visuella. Givetvis har Finchers filmatisering en större budget än den svenska versionen och det märks uppe på duken. Fotot har ett speciellt gråskaligt filter som skapar och förstärker den kyliga atmosfären som finns i historien (på flera olika plan). "Stockholm Noir" har regissören beskrivit det som och man märker direkt från filmen vad han menar med detta. Tillsammans med ett industridrypande soundtrack utav Trent Reznor och Atticus Ross (som bygger vidare på sin succé från The Social Network) är spänningsmomentet oftast där och lurar, eller utslagen i full blom i någon utav filmens dramaturgiska höjdpunkter.

 

Trots blandade känslor för en amerikansk filmatisering utav böckerna ska herr Fincher ha beröm för sin vilja att "försvenska" historien. Trots märkliga uttal emellanåt (som förmodligen främst vi svenskar märker av) är det alltid intressant att se utomståendes tolkningar på hur sitt eget hemland ser ut. Fincher ska också berömmas för att han vågade bibehålla och visa upp grymheten som finns i Larssons böcker.

 

 

I rollerna som Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander gör Daniel Craig och Rooney Mara riktigt bra ifrån sig. Daniel Craig har större utstrålning och karisma än Michael Nyqvist och tillsammans med ändringar i filmmanuset blir karaktären Blomkvist intressantare i denna upplagan. Rooney Mara klarade även hon att verkligen gå in i rollen som Salander och den stora fördelen med hennes prestation är att hon lyckas skapa sig något eget och inte enbart kopiera succén från Noomi Rapace porträtt. En fördel med den amerikanska versionen är att man fokuserar mer på Salanders och Blomkvists relation, vilket skapar en större dynamisk dem emellan. Men dessa tillägg skapar inte enbart positiva effekter.

 

I den amerikanska filmatiseringen, jämfört med den svenska, lägger man till och fokuserar mer på vissa delar av historien som skapar en större förståelse inom vissa aspekter utav den. Tyvärr skapar detta också en känsla av seghet emellanåt i historien och under filmens gång som den svenska aldrig hade. Så på det hela taget känns den svenska mer fokuserad på historiens kärna, medan den amerikanska ibland lägger till nyanser i historien som skapar ett större djup.

 

 

Nu är frågan dock vilken filmatisering jag föredrar bäst. Finchers version har atmosfären och det visuella som en större budget och ett större visionärt sinne tillåter. Båda filmatiseringarna har topprestationer från de inblandade skådespelarna, ända ner till den minsta biroll. Summa summarum har båda versioner sina ljusa sidor och de kompletterar varandra väl. Jag föredrar dock den svenska versionen snäppet högre tack vare ett stramare manus och en spontant ärlighet som den amerikanska i sin visuella prakt saknar. Att jag inte gillar båda filmatiseringarna mer än vad jag gör har nog mycket med själva källmaterialet att göra.

 

Jag tycker att historien i "Män som hatar kvinnor" (som är en mer passande titel med tanke på historiens innehåll) inte frångår särskilt mycket den klassiska mystik- och kriminalhistorien. Det är mer själva utförandet i de båda filmatiseringarna som gör de speciella och det ska både det svenska och amerikanska filmteamet ha kredd för.

 

7/10

[Czechflash]

Nit89ram: Tycker du sammanfattar filmen ganska bra och även likheterna/skillnaderna filmerna emellan. Jag blev positivt överraskad av Män som hatar kvinnor och gav den -4/5. Noomi Rapace gör en stark prestation från början till slut, medan som du säger Michael Nyqvist inte har samma karisma.

 

I The Girl with the Dragon Tattoo har Fincher lyckats bibehålla tempot och spänningen nästan rakt igenom filmen. Jag tycker personligen inte den blir seg någonstans, men jag kan förstå vad du menar att den vill gå lite mer på djupet. Rooney Mara växer filmen igenom och blir riktigt bra under andra halvan. Daniel Craig å andra sidan övertygar filmen igenom och gör rollen sin. Gillar också att de lyckats så väl med inspelningsplatserna och bevara det svenska. Det som är lite konstigt är att bl.a. Rooney Mara och Robin Wright talar med brytning medan Daniel Craig och Christopher Plummer med andra inte gör det. Har läst att det kan ha att göra med att det ska vara som så att de som talar med brytning inte kommer från Stockholm och i Lisbeths fall även komma från sämre förhållanden. Förresten älskar jag när hon säger "hej hej" ett par gånger i filmen. Filmen fick 4/5 av mig, mycket tack vare det Fincher ger filmen och musiken.

 

Båda filmerna borde dock ha slutat tidigare när de låg på topp - Efter att bilen brunnit.  

 

Själv har jag varken läst böckerna eller sett de övriga filmerna så om Fincher även gör dem så ser jag definitivt fram emot det. Hade jag inte sett det svenska originalet hade jag nog gillat filmen mer. Och jag är en som bara tycker det är charmigt med uttalen då de åtminstone har bevarat så mycket de kan och inte översatt saker och ting till engelskan.

[Nit89ram]

Håller med dig i det du skriver kring filmerna, Czechflash.

 

Gillar när skådespelarna helt plötsligt säger "skål" eller "hej, hej", för att sedan fortsatta på engelska som om ingenting har hänt. Undrar vad personer som inte kan svenska tycker om detta och ifall dem ens märker av det? Teorin kring deras dialekter låter rimlig och det var ingenting jag märkte av på ett negativt sätt under filmens gång.

 

Håller med om att det finns brister i båda filmernas slut. Troligen ville väl båda versionerna visa respekt mot Stieg Larssons berättelse och samtidigt försöka bygga vidare mot del två och tre i serien. Läste igår att det tydligen är klart nu med en amerikansk tvåa.

 

Mm, hade nog också uppskattat Finchers version mer om jag inte hade sett den svenska först och framförallt gillat den svenska versionen.

 

Det tog ett tag för mig att vänja sig vid de svengelska uttalen, men sedan fungerade de även för mig. Dessutom var det roligt att upptäcka svenska löpsedlar, svenska matkassar och svenska telefonsvar lite överallt i filmen. Blev en intressant mix.

[Czechflash]

Ja, precis det du säger har de lyckats med. Även om den har sina brister är det en bra remake som bevarat mycket av det som var bra.

 

Tror det var klart med tre filmer från början, frågan är bara om Fincher gör alla tre. Vore klart kul, men inte helt säkert. Eller ?

[Roma#10]

127 hours, 7kt bra film.