Filmer du just sett ! Bra och dåliga (Del 1 och 2!)

[Czechflash]

 

Titel: The Blue Dahlia / Blå dahlian

Genre: Film-Noir

Land: USA

År: 1946

Regi: George Marshall

I rollerna: Alan Ladd, Veronica Lake, Howard Da Silva, William Bendix

 

Handling: Johnny Morrison återvänder från kriget och finner sin fru i armarna på en annan man. Hon hittas senare död och Johnny anklagas för mordet.

 

Omdöme: Kort efter att Johnny Morrison (Alan Ladd) återvänt från kriget, tillsammans med de två armévännerna Buzz (William Bendix) och George (Hugh Beaumont), besöker han sin fru Helen (Doris Dowling). Men återseendet blir inte riktigt som Johnny hade förväntat sig. Frun har en fest i deras hem och han ser en viss Eddie Harwood (Howard Da Silva) kyssa Helen. Grälet är i full gång och Johnny knockar Eddie som dock tar det som en man och lämnar festen.

 

 

Johnny förstår att hans fru inte bara varit otrogen utan även ligger bakom deras sons död, något som blir droppen för honom. I hällregnet ger han sig iväg och plockas då upp av en vacker blondin (Veronica Lake) som ger honom skjuts ut från stan. Snart är Johnny efterlyst för mordet på sin fru. Men han visar sig inte vara ensam misstänkt då flera personer kom till bostaden den där regniga kvällen och kan ha mördat henne.

 

Något som är intressant var att Alan Ladd och Veronica Lake gjorde en hel del filmer tillsammans, mycket tack vare att Ladd var väldigt kort för att vara huvudrollsinnehavare (1.68) och Lake då passade perfekt (1.51). Trots att de två är filmens stjärnor så blir det något som bromsar upp storyn i princip varje gång de är tillsammans. För annars är det en ganska fartfylld historia som utvecklar sig väl filmen igenom, förutom när de två alltså träffar på varandra under filmens gång. Lite kul att filmen är fylld med otrevliga karaktärer, rättare sagt samtliga är otrevliga förutom kanske Lakes karaktär, även om hennes avsikter inte är helt klara.

 

 

Filmen har två bra prestationer i birollerna. Främst är det William Bendix i rollen som Buzz som övertygar. Han blev skadad under kriget och har en järnplatta inopererad i huvudet, något som gör att han blir lite galen och tål absolut inte musik. Detta medför flera roliga och bra scener med honom, ja varje gång han är med faktiskt. Likaså är Howard Da Silva som Eddie bra. Han är en av ägarna till nattklubben "The Blue Dahlia" och är både hal och lite sliskig.

 

Intressant nog hade Alan Ladd blivit inkallad för militärtjänstgöring vilket gjorde att man inte hade mycket tid på sig att få klart manuset och spela in. Kände författaren Raymond Chandler fick klartecken att skriva klart manuset under speciella omständigheter och med diverse förmåner. Under inspelningen av en slagsmålsscen bröt en av skådespelarna benet, vilket gjorde att man snabbt skrev in det i manuset, på ett mycket lyckat sätt bör tilläggas.

 

 

Filmens upplösning passar inte riktigt in då man fick ändra på vem den skyldige var pga påtryckningar från amerikanska militären. Annars är det en bra film-noir som alltså har en av de främsta karaktärerna i Buzz och funkar bra på det stora hela. Det var förresten från denna films titel man gav namnet till den mördade Elizabeth Short, fallet som senare filmatiserades i den inte helt lyckade The Black Dahlia (2006).

 

3 - Skådespelare

3 - Handling

4 - Känsla

3 - Musik

4 - Foto

--------------

17 - Totalt

 

Betyg: +3/5 - 7.0/10

IMDb: 7.2

[Pumbaa]

Skönt att se att Czechflash fortfarande är kvar och håller forumets standard öppet. Själv håller jag på att se IMDb #250 samt Oscarsnomineringarna nu. Vi får se om jag orkar göra en grand return och skriva en recension. Tror det var fem eller sex år sedan jag var riktigt aktiv här.

[Czechflash]

Pumbaa: Kul att se dig igen ! Ja, jag lägger upp alla noir-filmer jag ser här också, men titta gärna in på min sida där jag skriver i princip varje dag. Har också fokuserat på Oscarsfilmerna på senare tid. Hade du någon sida där du skriver, vore kul att läsa.

[Plox]

... Och jag ska också försöka vara lite mer aktiv här efter något år i tystnad. Nu kör vi!

[Czechflash]

Plox: Kul att se dig här igen. Vi följer ju varandras bloggar, men alltid kul att ses här.

[Galvatron]

Efter att ha letat efter en motsvarande lika bra eller bättre film som The Draughtsman's Contract av Peter Greenaway har jag nu lagt ner det projektet. Greenaways enda filmer som är värda att se är den nämnda och The Cook the Thief His Wife & Her Lover resten kan man skippa. Synd att han inte höll samma klass rakt igenom.

[Nit89ram]

The Artist

Sedan talfilmens inträde, på bred front, under slutet av 20-talet har det talade ordet, mono- och dialogen blivit ett naturligt inslag i varje modern film. Vilket inte minst lite lustfyllda, idag sett, citat från filmbolagschefer under "övergångsperioden" visar. Oavsett är tal idag en vital del av filmskapandet där det kan användas i olika stor utsträckning för att berätta en historia, men i alla fall brukar talet finnas där någonstans. Så att år 2011 göra en stumfilm och då på något sätt gå tillbaka i tiden är ett djärvt tillvägagångssätt. Men det är precis vad The Artist har gjort.

 

The Artist utspelar sig i Hollywood under "övergångsperioden", under slutet av 20-talet, då stumfilmer så sakteligen började ersättas med talfilmer. En intressant epok i filmhistorien med oanade följder för de inblandade i industrin och som givetvis har gestaltats i filmer tidigare (med Singin' in the Rain som det klarast lysande exemplet). Den här gången om, i den moderna tappningen, är det inget mer än en ogenerad och romantiskt nostalgisk hyllning till en svunnen tid som gäller. Allt är visuellt och dramatiskt uppskruvat till max och med ett stämningsfullt soundtrack anpassar man sig snabbt till talkorten som ploppar upp emellanåt.

 

 

Filmen handlar i grova drag om filmstjärnors uppgång och fall i filmindustrin och hur man måste kunna anpassa sig till de rådande spelreglerna för att kunna hålla sig kvar i publikens medvetande. Den nuvarande stora stumfilmstjärnan George Valentin, spelad av Jean Dujardin, ser inte tjusningen med talets ingång i filmens magiska värld och får i sin motvilja att anpassa sig snabbt se sig omsprungen av sina konkurrenter, där ibland Peppy Miller (Bérénice Bejo).

 

The Artist är på många sätt och vis en visuell fullträff som blandar nytt med gammalt för bästa effekt. Det svartvita fotot (givetvis) sätter snabbt sin prägel på filmen och ofta under filmens gång slår tanken mig att filmen är som en skickligt restaurerad stumfilm från "när det begav sig". Jean Dujardin och Bérénice Bejo spelar skickligt ut hela sitt register och lyckas förmedla väl saker med sitt kroppsspråk, när inte talet finns där att tillgå. En extra eloge ska också gå till hunden Uggie, som hade både mer karisma och personlighet än många av dagens "riktiga" skådespelare.

 

 

Tyvärr stannar dock mina lovord för filmen här. Där filmen väl spelar ut sina visuella kort saknar den dock substans i själva historien. Filmens grundhistoria frångår inte särskilt ofta den typiska "fallande stjärnan"-intrigen som har återberättats x antal gånger sedan tidigare. På grund av detta faktum blir filmen som en enda lång hyllning till den klassiska stumfilmen, istället för att blir något mer speciellt och originellt. Varför ska man då inte ta och se en "riktig" stumfilm istället? Dessutom ansåg jag att man kunde leka mer med det faktum att man gjorde en tyst talfilm och blanda in mer moderna element i historien. Detta gjordes bland annat i en effektfull drömscen i filmen, som också är dess höjdpunkt. Synd dock att det inte skedde oftare.

 

På det hela taget är The Artist ett intressant grepp på den moderna filmen och en trevlig hyllning till en svunnen tid. Tyvärr bortsåg den dock för mycket kring hur film har utvecklats sedan dess och vilka berättarmässiga landvinningar det har givit. Visst kan det tänkas ha varit bättre förr, i vissa anseende, men man behöver ju inte bara för det stanna kvar i tiden fullständigt.

 

7/10

[Czechflash]

Nit89ram: Ser att vi tycker ganska lika om The Artist. Måste bara fråga dig om du noterade en viktig sak på slutet. Tar det i en spoiler: Den stora orsaken till varför George Valentin inte vill vara med i talfilm är faktumet att han pratar dålig engelska, vilket avslöjas i filmens sista scen. Något som var ett problem för flera stumfilmsstjärnor som skulle gå över till talfilmen.   Tycker detta var en smart och rolig avslutning på filmen som sa väldigt mycket.

[Nit89ram]

Nit89ram: Ser att vi tycker ganska lika om The Artist. Måste bara fråga dig om du noterade en viktig sak på slutet. Tar det i en spoiler: Den stora orsaken till varför George Valentin inte vill vara med i talfilm är faktumet att han pratar dålig engelska, vilket avslöjas i filmens sista scen. Något som var ett problem för flera stumfilmsstjärnor som skulle gå över till talfilmen.   Tycker detta var en smart och rolig avslutning på filmen som sa väldigt mycket.

 

Mm, jag noterade det och jag hade också hört på förhand om Dujardins knackliga engelska som skulle vara hans stora hinder för att slå på stort i Hollywood. Så jag gillade att man, precis som du säger, avslutade på det sättet som man gjorde. Tyckte ändå att man kunde leka med det att han pratade knacklig engelska. Kanske ha första delen av filmen stum och sedan när talfilmen gjorde sitt intåg kunde alla förutom Valetin prata. Precis som drömscenen är. Fast det kanske mest hade blivit pankaka utav det hela, så det var nog bäst så som man gjorde nu. Ville ändå ha något mer.

 

[Czechflash]

Nit89ram: Ser att vi tycker ganska lika om The Artist. Måste bara fråga dig om du noterade en viktig sak på slutet. Tar det i en spoiler: Den stora orsaken till varför George Valentin inte vill vara med i talfilm är faktumet att han pratar dålig engelska, vilket avslöjas i filmens sista scen. Något som var ett problem för flera stumfilmsstjärnor som skulle gå över till talfilmen.   Tycker detta var en smart och rolig avslutning på filmen som sa väldigt mycket.

 

Mm, jag noterade det och jag hade också hört på förhand om Dujardins knackliga engelska som skulle vara hans stora hinder för att slå på stort i Hollywood. Så jag gillade att man, precis som du säger, avslutade på det sättet som man gjorde. Tyckte ändå att man kunde leka med det att han pratade knacklig engelska. Kanske ha första delen av filmen stum och sedan när talfilmen gjorde sitt intåg kunde alla förutom Valetin prata. Precis som drömscenen är. Fast det kanske mest hade blivit pankaka utav det hela, så det var nog bäst så som man gjorde nu. Ville ändå ha något mer.

 

Jag vet vad du menar att man ville ha mer. Tyckte också filmen var som bäst inledningsvis fram till runt drömscenen. Sen tappade filmen lite när det gick utför för honom och det blev lite till det gamla vanliga. Men det är en film jag gärna ser om.

[Voldo]

Johnny English Reborn

Parodifilmen Johnny English från 2003 är som bäst medioker och ligger en nivå lägre än så i sin helhet. Någon uppföljare kan det inte ha varit många som eftertraktat, till min fruktan dök en upp förra året ändå. Nu när jag avklarat den kan jag med viss lättnad säga att den inte alls var så dålig som befar

 

 

MI7-Agenten Johnny English (Rowan Atkinson) har straffats för sina tidigare upptåg genom att leva fattigt i Tibet och lära sig stridskonst. Hans forna kumpaner känner dock att de behöver hans hjälp igen, man har nämligen fått nys om att ett attentat planeras mot Kinas premiärminister. English får använda avancerad teknologi och lösa ett pussel av komplotter och intrigspel för att snärja sina fiender. Men sin tendens att ställa till problem för sig blir det dock ett väldigt svårt uppdrag att genomföra.

 

Atkinson var makalöst rolig en gång i tiden, den tiden är förbi även om han fortfarande besitter en förmåga att locka till skratt. Han är filmens stora motor och gör det mesta lite extra skojigt, att agerandet bitvis har brister kan man nog beskylla regissören för. Johnny English Reborn är bättre än sin föregångare främst tack vare att huvudkaraktären har försetts med större intelligens och misslyckas inte totalt med allting.

 

 

Mina förväntningar överträffades vilket alltid är positivt. Men visst har vi återigen att göra med ett bekant standardmanus samt en mycket förutsägbar storyutveckling.Johnny English Reborn är något för alla som vill se något lättsmält, korthugget och småkul. Den duger.

 

5/10

[Nit89ram]

The Descendants

Drama är en intressant, men något ospecificerad genre, som har mycket att erbjuda och där allt från sci-fi-filmer till "diskbänksrealism" kan inkluderas. En av mina favoritversioner när det kommer till mer renodlade dramafilmatiseringar kan bäst beskrivas som "vanliga människor som utsätts för ovanliga situationer". En undergenre som både erbjuder något nytt som - förhoppningsvis - fångar ens intresse och samtidigt något igenkänningsbart som man kan relatera till.

 

Känslan av att sätta sig in i någon annans liv och att, under en kort stund, få uppleva hur livet kan tänkas vara ur ett annat perspektiv är svårslaget. Samtidigt ska man med dramafilmer heller inte underskatta devisen " visst har man det själv kanske inte så bra alla gånger, men det finns i alla fall folk som har det ännu sämre". The Descendants är en av dessa filmer som på ett jordnära sätt berättar historien om hur vanliga människor sätts i en prekär situationen och skildrar hur de försöker att klara av det. Hur vanligt det nu egentligen kan bli i en filmatisering som denna.

 

The Descendants är skriven och regisserad av Alexander Payne, som tidigare är skaparen bakom filmer så som Sideways. Historien i hans nyaste film kretsar kring Matt King (spelad av George Clooney) vars fru nyss har hamnat i koma efter en båtolycka. Förutom den psykiska stress detta medför måste han samtidigt försöka bygga upp sin relation igen till sina döttrar (spelad av Amara Miller och Shailene Woodley), som han själv sagt sedan tidigare mest har varit "reservföräldern" till. Hela familjen är bosatt på Hawaii, där Matt King bland annat står som ytterst ansvarig inom släkten King till att förvalta mark som är en av de största orörda landområdena på ögruppen. Snart dyker det dock upp oväntade saker som får allt, som det brukar heta, att ställas på sin ända.

 

I en film med George Clooney i huvudrollen är det svårt att undvika att ställa sig frågan hur hans prestation i filmen är och i The Descendants gör Clooney bra ifrån sig. Lagom avskalat för att man ska kunna se bakom stjärnglansen och tillräckligt gestaltat för att ge liv åt sin rollkaraktär. George Clooney backas väl upp av Amara Miller och Shailene Woodley som båda två ger ett rutinerat intryck, sina unga åldrar till trots. Överlag ger hela ensemblen ett välspelat och stabilt intryck, även om karaktärerna utanför filmens hvuudtrojka inte är med särskilt mycket förutom i enskilda scener. Till och med den äldsta dotterns pojkvän Sid (Nick Krause) fungerade väl i sammanhanget, då man lyckades balansera hans "surferdude"-persona på rätt nivå utan att hans karaktär blev för jobbig.

 

En stor risk med filmer vars grundhistoria kretsar kring en bortgången person, eller som i detta fall en familjemedlem i koma, är att den personen enkelt glöms bort längs speltidens gång. Styrkan med The Descendants är att så inte är fallet här. Tack vare familjens egna berättelser och personliga minnen kring sin fru/mamma Elizabeth King, plus släktingars och vänners diton om sitt barn/sin vän, skapas en mänsklig karaktär som man i publiken kan relatera till. Genom att det hela tiden dyker upp ny information, och viss information som säger emot det man redan vet om Elizabeth, är hon ständigt närvarande i historiens utveckling.

 

 

Den ibland motstridiga informationen skapar även ett eget tolkningsutrymme kring hur man själv tror att hon var och på så sätt skapas en extra nerv till historien. Gestaltningen av Hawaii själv fungerar också utmärkt i filmen och man undviker skickligt de klassiska elementen för att visa upp den mer vardagliga och gråa sidan utav ögruppen. Helt i linje med filmens övrigt avskalade och jordnära stil.

 

Överlag är The Descendants en välskriven, välregisserad och välspelad dramafilm som gör sitt jobb väl. Historien puttrar sakta på och vidare utan att vare sig bli för seg eller tråkig. Men här är också filmens stora akilleshäl. Den har inga tråkiga eller sega moment, men samtidigt inget som urskiljer den från mängden och som kan engagera en så pass att man inte kan sluta tänka på filmen. Under filmens gång upplever jag hela tiden en viss distans till dess historia, vilket gör att jag inte riktigt sugs in i filmen fullt ut. Kanske har The Descendants tillräckligt mycket nytt att erbjuda för att få mig intresserad, men för lite beprövat och igenkänningsbart för att kunna relatera till?

 

7/10

[Puffie]

Titel: Moneyball

Genre: Drama

Land: USA

År: 2011

Regi: Bennett Miller

Skådespelare: Brad Pitt, Jonah Hill, Philip Seymour Hoffman, Chris Pratt

IMDb: 7.7

 

Filmen är baserad på historien om Billy Beane, baseball laget Oakland Athletics General Manager. Berättelsen fokuserar på hans framgångsrika arbete med att bygga ett baseball lag som ska vara med och utmana om mästartiteln fastän man har en betydligt mindre budget än konkurrenterna. Han bygger sitt lag utifrån statistik från ett specialdesignat datorprogram som tar hänsyn till parametrar som vanligtvis förbises.

 

Baseball är inte en sport som fascinerar mig eller som jag kan särskilt mycket om, jag tror inte ens att jag kan reglerna. Således var jag redan på förhand lite tveksam till Moneyball då den utspelar sig i hjärtat av detta amerikanska fenomen. Men hade jag spanat in filmen närmre på förhand hade jag kunnat konstatera att några betänkligheter kring filmens attraktionskraft skulle vara helt obefogade eftersom Aaron Sorkin varit med och skrivet manuset. Sorkin vann en Oscar förra året för sitt manus till The Social Network, men framförallt är han mannen som skapat den fullkomligt briljanta tv-serien The West Wing. Och lika lite som du behöver vara intresserade av amerikansk politik för att gilla The West Wing, lika lite behöver du vara intresserade av baseball för att uppskatta Moneyball. Filmen fokuserar alltså inte på sporten utan på personerna och spelet bakom kulisserna.

 

Regissören Bennett Miller gör ett bra jobb med att få filmen att kännas som en verklig historia. Ofta när amerikaner ska göra filmer som baserar sig på verkliga händelser har de en tendens att bli sentimentala och pressa in så mycket moralkakor att man blir illamående, Moneyball är helt befriad från sådant trams. Utöver det använder även Miller emellanåt verkliga tv-klipp för att förstärka verklighetskänslan, något som fungerar bra. Man har även lyckats skapa en väldigt bra nerv i de baseballscener som finns. Trots att jag inte kan sporten lyckas man ändå göra scenerna spännande och intressanta.

 

 

I huvudrollen som Billy Beane ser vi Brad Pitt, och oj vad den här rolltolkningen luktar som en seger på Oscarsgalan. Det här kan mycket väl vara den mest övertygande rolltolkningen som herr Pitt levererat. Som statistikern Peter Brand, som hjälper Beane med den nya värvningstaktiken, ser vi Jonah Hill. Hill överaskar stort på mig då han här bevisar att han är en kompetent skådespelare även utanför komedisfären.

 

Även om baseball är totalt ointressant för mig så är jag en stor fotbollsentusiast och många av mekanikerna bakom kulisserna går definitivt att jämföra sporterna emellan. Jag fann relationen mellan sportsliga resultat och personerna bakom dem väldigt intressant. Som supporter är det ofta enkelt att kräva en försäljning av en spelare som underpresterar, men man tänker ofta inte på att den spelaren även är en person vars hela liv förändras när klubben helt plötsligt bestämmer sig för att han inte duger längre. Moneyball berör den här problematiken och får tittaren att tänka till. Jag tror visserligen att den här problematiken är mer påtaglig i USA där spelarna har mindre att säga till om då de kan bytas mellan klubbar som om de vore slavar.

 

Just den statistiska analysen som filmen är uppbyggd kring är även den högst relevant i fotbollens värld. Titt som tätt kommer det nyheter om proffsklubbar som använder datorspelet Fotball Managers databas när de ska värva spelare. I vilken utsträckning detta är sant kan man fråga sig, men även om jag inte tror att det finns någon proffsklubb som genomför ett köp baserat endast på Fotball Manager så tror jag det finns flera klubbar som använder databasen som ett stöd i sin scouting. I Moneyball bygger man ett framgångsrikt lag med spelare som inte är attraktiva för de stora rika föreningarna, Bolton Wanderers under Sam Allardyce ledningen ett exempel på att detta fungerar även inom proffsfotbollen. Han byggde ett framgångsrikt lag med äldre spelare som sett sin topp men fortfarande hade en eller två säsonger kvar i benen (stort tack till Kalle Karlsson för informationshjälp).

 

 

Moneyball är ett bra och engagerande drama som mycket väl kan kamma hem ett gäng guldgubbar på årets Oscarsgala. Man behöver varken gilla baseball eller sport för att kunna uppskatta filmen, dock tror jag man får ut lite mer om man har ett sportintresse att hänga upp filmen på.

 

4/5

[Czechflash]

Puffie: Vi tycker exakt lika om allt verkar det som, förutom betyget kanske då jag faktiskt gett den +4/5. Såg om filmen i natt och den håller riktigt bra även vid omtitt. Pitt gör sin bästa prestation jag sett honom göra och av de Oscarsnominerade är han värd Oscarn mest. Men han är tyvärr inte favorit (Dujardin/Clooney).

 

Så här skrev jag om Moneyball.

[Puffie]

Har bara hunnit se Tinker Tailor Soldier Spy & Moneyball av de nominerade filmern än så länge så kan inte uttala mig om Dujardin/Clooney än. Men ska försöka hinna klämma så många som möjligt innan galan