Musik

[Pumbaa]

Grattis till dig Puffie!

 

Och grattis till mig för då kommer de förmodligen inte till Hultsfred, och det känns skönt eftersom jag inte är ett jättestort fan av dem.

[Puffie]

Då var Machine Head och Stone Sour klara för Metaltown i Göteborg den 30:e Juni. Nu blev även detta ett tvång i sommar när två av mina favoritband kommer dit, pengarna försvinner snabbt nu

[Puffie]

Metaltown har nu haft sitt första bandsläpp och tyvärr var inte Machine Head med i det släppet, hoppas de kommer i nästa. Men Stone Sour var med och det ska bli riktigt kul att se dem igen. För övrigt var det ett bra släpp och än så länge så slår det vad Hultsfred lyckats skrapa ihopa.

 

Klara band:

Slayer - Stort band, men har redan sett dem 2 gånger och de är hur tråkiga som helst live.

 

Mastodon - Grymt bra livespelning på Hultan 05 och nya skivan är bra så en riktigt bra bokning.

 

Stone Sour - Kanonbra band både live och på skiva.

 

Meshuggah - Har flera bra låtar, ska bli roligt att se dem live.

 

Hellyeah - Intressant band som består av sångare och gittarist från Mudvayne, bassist från Nothingface och trummis från Pantera. De släpper sitt första album i april och det kommer nog bli intressant, kul bokning.

[Donnie Darko]

Angående festivaler så ska ju Aerosmith spela på Sweden Rock!!yeehoooo

[Rakii]

Nick Cave & The Bad Seeds: God is in the house (2001)

 

 

Mannen och i mitt fall myten Nick Cave som trollbundit mig sedan min period som goth för flera tal år sedan men som jag aldrig riktigt var mogen för att lyssna in mig på har nu växt sig nivåer större än jag hade kunnat ana. En messiasfigur i mina ögon som kan klargöra livet, religion, filosofi och blanda in det i en perfekt kombination med musikaliska öronorgasmer som bara Leonard Cohen kan närma sig spelade in denna konsert-dvd i Lyon 8:e juni 2001. Han hade redan då turnerat ute på vägarna med sin då nya platta No more shall we apart som växt sig stadigare med månaderna jag lyssnat och fått en plats högt uppe bland favoriterna.

 

Cave med kompbandet eller husbandet, beroende på vad man väljer står redan på scenen med publiken täckt i skuggor och cigarettrök framför sig med rött skimrande ljus ur diverse spotlights. Klädd som en begravningsentreprenör stiger han in på scen, drar ett par snygga moves, svänger runt och välkomnar publiken med att dra igång Do you love me?. En ytterst bra början på en sen kommande nästan periodvis underbar konsertupplevelse på dvd, med små missar. Först och främst är det ljudet som jag störde mig något på, brusig och grovt som inte direkt gav upphov till någon direkt bra röst från sångaren i fråga, allt kändes väldigt mörkt och dovt. Tråkigt nog håller sig detta problem i sig men i själva verket borde jag strunta i det hela tänker jag och njuter sedan av ballad efter varandra tills han rockigare alster från äldre skivor. Bandet The Bad Seeds kommer igång efter mycket om och men ungefär in i hälften av konserten, trycket ökar i publiken och folk jublar som dårar. Bandet öser på allt mer till Oh my lords slutverser medans det sen i en stillsam övergång till den underbara As I sat sadly by her side går igång. Känns som om jag upplever låten för allra första gången igen då han sjunger om en troligen cancersjuk kvinnas sista andetag medans mannen sitter bredvid, hjälplös och vemodig. Hela konserten går egentligen i deppigheten och ångestens tecken med små ljusglimtar som dyker fram som inte innehåller varken hjärtesorg, död eller religion. Framåt slutet då tributen till Michael Hutchense (INXS sångare som "tog livet av sig") Into my arms går igång är jag nära att falla av pinn, mycket vackrare och vemodigare blir det nog inte. Nu hoppas jag bara på att Cave ska besöka Sverige för en spelning med sitt nya band Grinderman.

[Rakii]

En hel del konserter på G för min del nu under försommaren, ska bli väldigt roligt att komma ut en aning och se musik live, ska b.la se dessa;

 

Bob Dylan (28/3 i Globen)

Nine Inch Nails (8/4 i Annexet, om jag får tag i biljett)

Roger Waters (27/4 i Globen, om jag får biljett här med)

The 69 Eyes (3/5 i Fryshuset)

Tomas Andersson Wij (22/5 i Rival)

The Who (6/7 i Globen)

 

Inget festivalande för min del i sommar men räcker med att jag får se dessa banden så är jag glad och nöjd så det räcker, skrev inte upp Metallica på listan då jag med största sannolikhet inte kommer få tag i biljett eller så är det för dyrt, hann inte fixa då dom släpptes sorgligt nog.

[MazZer]

Tog rollergirl för det är nog närmast men ändå så EXTREEEEMT långt ifrån vad jag lyssnar mest på. xP

Lyssnar mycket på EDM, dvs sånt som många kallar för "techno"...

Harddance, Hardstyle, hardcore, House, Scouse, Trance m.m.m. (med mycket mera).

Men lyssnar även en hel del på mycket annat såkalrt

Gör också lite eget i Fruity Loops.

[Puffie]

Har precis sett Korns Unplugged spelning och jag kan bara säga fy fan va bra. Gillar man Korn så måste man bara se det här för det är så sjukt bra och jag blev grymt imponerad av deras skicklighet. Utan tvekan den bästa unplugged spelningen jag sett än. Jag "skaffade" hem hela spelning så fort jag sett den på tv och nu går den på repeat på datorn. Här är setlisten de körde:

 

Blind

Hollow Life

Freak on a Leash (feat. Ame Lee from Evanescene)

Falling Away From Me

Creep (Radiohead cover)

Love Song

Got the Life

Twisted Transistor

Coming Undone

Make med Bad/In Between Days (feat. The Cure)

Throw me Away

[Pumbaa]

Jag håller med dig Puffie, den spelningen är riktigt bra, jag är lyrisk över den. Jag har dock bara hört spelningen, inte sett den, men det hade kanske varit intressant att göra någon gång också.

 

Annars vill jag bara tipsa om Mika till alla som gillar gladpop. Speciellt nu när våren börjar komma är det underbart att lyssna på honom och bara vara ute och gå i solen. Att han sedan har ett av världens snyggaste skivomslag går inte att undvika.

 

[Rakii]

S & M: Metallica with Michael Kamen Conducting the San Francisco Symphony Orchestra (1999)

 

 

Andra i raden av konsertfilmer jag har sett av Metallica nu under en kort tid, tidigare idag såg jag Live at San Diego-spelningen som var sådär men blandade stilrent in bra musiknummer med gamla klassiker med nya. S & M kom både ut som dubbel-cd och dvd under 1999 efter kraftiga förseningar men har aldrig riktigt tagit mig initiativ till att se den försens nu, trots min stora kärlek för bandet och musiken. För min egen del började jag tidigt intressera mig för musik, inte riktigt den sorten jag kom att lyssna på sen eller varken nu heller men, kusinen hade stort intresse för hårdrock och metal, vilket senare växte sig över till mig då han bitvis introducerade mig för Metallica bortsett från grabbarna i skolan som uppträdde som dom på en talangjakt. En relation mellan mig och bandet hade fötts och dom kommande åren köpte jag skiva efter skiva, såg dokumentärer trots jag knappt kunde engelska och allt rullade på. Fram tills nuläget har jag däremot aldrig kunnat se dom live, skulle se dom -97 på Garage Inc. turnéen men blev slutsålt, sen sket sig det med Roskilde -05 och Ullevi samma år (tror jag) samt nu i år... tragiskt men sant.

 

För många fans inklusive mig själv anser vi som så att själva gengren trash föddes i och med bandets snabba hårdknackade gitarriff med snabba sånger och senare tänkvärda texter. Men mycket hände efter starten och Metallica gick ju som sagt i döden i mitt tycke med Load som kom -96, ett tragiskt försök till att skapa någon sorts ny era med musiken inom bandet. Cliff Burton var redan död (dog i Sverige btw) och Jason Newsteads uppbrytning var ett faktum, bandet hade inte gjort en enda renodlad trashskiva sedan mästerverket Master of puppets som kom samma år som ett annat trashmästerverk, Slayers Reign in blood. På många sätt kan man ändå säga att bandet återskapade sin balans i och med att spela in sin första officiella live-platta med en orkester i bakgrunden t.o.m?! Resultatet kunde gott och väl vara blandat men med facit i hand riktigt bra. Redan efter att man kört igenom den nödvändiga inledningen med Ecstasy of gold, nu med saxofoner, fioler och annat så var bara allt ett faktum. Något magiskt skulle upplevas.

 

Och visst är det en oförglömlig upplevsle på konsertplan som man ser, mycket kommer inte upp i samma anda som detta i hårdrockssammanhang. Mycket väl skapat och balanserat lyckas James Hetfield med bandet skapa sina klassiska sånger i nya kläder med orkestern som lyfter med sina instrument, en ny nyans av bandets klassisker hörs. Tråkigt nog finns inte favoriten Fade to black med som kunde varit ett riktigt klimax live med stråkinstrument, något som finska Apocalyptica visat med strålande resultat på sin cover. Men jag ska ändå inte klaga då andra favoriter som Master of puppets, Battery, One, Sad but true och For whom the bell tolls finns med. Klockrent!

[Manetheren]

Köpte igår Anna Christofferssons skiva som hon gjort tillsammans med jazzpianisten Steve Dobrogosz. Mycket skön jazz.

 

[Rakii]

The Libertines - The Libertines (2004)

 

 

Före Pete Doherty blev tillsammans med en av världens vackraste kvinnor, Kate Moss och innan katastroferna involverade heroinberoende och brittiska journalisternas grävande i hans liv som gjorde han till den skandalpersonen han numera är slog han igenom stort med barnkamraten Carl Barât i Libertines. I Oasis, Stone Roses, Suedes och resten av britpoppens och rockens kölvatten växte bandet upp i förorterna i England, levde precis upp till den dekadenta rocktillvaron medans dom skapade balanserade rockballader, tunga punkinfluerade låtar och underbar sång då Doherty och Barât delar micken. Före jag kom över bandets två enda skivor hade mina ögon enbart lyssnat in sig på Dohertys nya band Babyshambles Albion-platta samt EP:n The Blindning varav sistnämnda inte direkt var vidare bra. Men efter ett par lyssningar var jag överens med mig själv om att Up the bracket (bandets andra platta) var en riktig goding men det var när jag hörde debuten som slog slag i saken. Vilket sound, vilken kraftig energi och utstrålning främst på scenen i liveframträdandena och såklart på skiva. Doherty har däremot mindre plats här men utgör ändå en viktig bakgrundslyrik medans Barât öser på med full hals i härliga toner som liknar Arctic Monkeys som jag hörde mig döv på för någon sommar sedan. Men fastställer ändå att detta är troligtvis det bästa från det brittiska öarna detta decenium, hittills.

[Rakii]

Bob Dylan, Globen

 

 

Fram tills förra sommaren var nästan den dåvarande Robert Zimmerman, nu Bob Dylan för mig relativt okänd i sin musikaliska bit i mitt liv ända tills jag föll för skivorna Blood on the tracks och Desire. En av hans mest sålda album samt ett relativt mindre okänt album med många toppar, båda reflekterade ändå tiden i mitt liv och hans musik föll ändå mig alltför bra i smaken. Fram tills nu har jag varit ett relativt stort fan och det var med stora förväntningar jag befann mig med sällskapet till Globen bland många andra, med en något äldre skara fans. Fram tills en halvtimma efter utsatt tid är det fortfarande rätt mörkt inne i Globen, en liten scen är uppriggad med en svart duk som bakgrund. Grundar tankarna kring huruvida scenen är en för liten skådeplats för en av tidernas största musiker, men nu efteråt kändes det ändå som rätt plats för rätt musik. Scenen som då fortfarande i mina ögon intas av Dylans sällskap, det okända kompbandet och sedan intar legenden själv plats framför micken med en elgitarr runt kroppen. En elgitarr? Kändes ändå lite väl vågat då jag är van med hans akustiska stil men det visar sig ändå efter första riffen att den mera vågade rock n roll-stilen passar som handen i handsken.

 

Det flyter på bra, svänger ovanligt mycket för att komma från en så pass gammal man som ändå är aktiv, mycket tack vare bandet i bakgrunden men Bobs energi och karisma som ändå på något sätt känns gåtfull och gömd i det fördålda av hans lite blyga inställning till publiken. Han vänder knappast några blickar alls på oss besökare efter han lagt ifrån sig gitarren och går över till keybord. Väl där kommer han stå resten av spelningen och leverera klassiker med nytt material från nya Modern Times. Allt känns grundad i fräschet, nytt sound och mer energi än tidigare. Känns som Bob blivit frälst ännu en gång då ändå en så pass gammal personlighet lyckas framföra sina sånger med hes raspig röst som ger nytt perspektiv på låtarna. Att gamla låtar går bra hand i hand med nya är bara ett gott tecken på att han har flera år kvar att tillgå den musikaliska scenen och min kväll kunde inte ha fått en bättre avslutning än All along the watchtower.

[Rakii]

Manic Street Preachers - This is my truth tell me yours (1998)

 

 

Under dom sista kämpande åren av förra deceniet då jag fortfarande gick i mellanstadiet, MTV hade växt sig stort på den nya grunge-vågen medans mindre etablerade band började växa sig uppåt igen på listorna Voxpop presenterade veckovis. Tack vare Voxpop kom inte bara jag att finna mina kommande favoritband såväl som att väcka intresset för musik i största allmänhet, även om det mesta var rent skräp. Manic Street Preachers var just ett av dessa banden som spelades flititgt på MTV i och med singeln If you tolerate this (then your children will be next) som jag mottog med en slags hatkärlek. Kärleken baserade sig emellertid på refrängen och musiken i sig skapade en ytterst välbalanserad yta på hela videon med dockor som levde fast var stumma, döva och blinda ifrån omvärlden men försökte älska varandra. Hatet däremot var inte mitt eget utan en vän som alltid nämnde hur ful videon var och hur kasst det lät då jag fortfarande tycker han inte kan sin musik.

 

Tidig promo-bild från Generation Terrorist

 

Manic försvann lika snabbt igen som sin gågna gitarrist James Richey Edwards hade gjort den första februari 1995. Skivans sound däremot är mindre råbarkat och mer väletablerat i det sena 90-talet som utgjorde resten av historian för årtiondets era. Utan Richey på gitarr och utan hans misär som avspeglade texterna på föregångarna Generation Terrorists, God against the soul och The Holy Bible så blev det en mer avskalad om än mer välproducerad skiva med poptoner och rockrefränger som går hem i stugorna med sina texter om krig, ond bråd död och elände i allmänhet. Däremot är gränsen hårfin, det är nästan bara ljudmässigt det låter annorlunda då James Dean Bradfield fortfarande kan sin sång och sina skrik, Nicky Wire står nu för texterna och allt är egentligen perfekt för att vara en perfekt platta för den gågna eran och kommande tiden. En i min mening tidlös platta som växt sig med mig genom snart 10 år trots att jag bara återupptäckte den igen för någon vecka sen.

[Rakii]

Tom Waits - Closing Time (1973)

 

 

Albumtiteln som hänvisar just till stängningsdags på puben Waits troligtvis försöker få oss lyssnare att tänka oss i våra sinnen är rökfylld till gränsen medans han sitter vid pianot vid scenen spelandes sina jazzslingor en efter en. Människoantalet är få men inget som stör Tom i sin kompromisslösa framåtanda och hans enastående karisma på scenframträdandet som i sin lilla form räcker lång väg för att tillfredställa gästerna där dom sitter rökandes med sina glas i händerna. Tom själv sitter vid pianot och föreställer sig vara en lika stor jazzmusiker som sina förebilder där han spelar för avdankade dryckesvänner i någon liten håla i en bortglömd håla. Minnena skänker tillbakablickar till kvinnor som Rosie, Martha och platser han besökt. Allt rymms på enbart någon timme av fantastisk musikalisk berättarglädje där Waits framför med pianot och sen kompbandets framförande en fantastisk debutskiva som kan gott och väl ranka sig in som en av de bästa plattorna i debut-gengren som släppts tillsammans med Nine Inch Nails "Pretty Hate Machine". En fröjd för ögonen en fredagskväll då ölen kommit in från kylning och röken är placerad mellan fingertopparna framför Waits ljuv musik.