Musik

[Rakii]

Alice in Chains - MTV Unplugged (1996)

 

 

Även om nu Nirvana ansågs vara störst, bäst och vackrast i och med Seattle-scenen under tidigt påbyggande 90-tal så är det ändå efterhand Layne Staleys hesa cigarettbrända röst som jag kommer minnas störst även om nu herr Cobain blev till vad han blev i eftervärlden tack vare självmordet. Här under MTV Unplugged-inspelningen märker man redan av den vånda och skräck inför döden som hade gjort sig hemmastad redan under Dirt-perioden för Staley då hans drogberoende som han kämpade med under hela sin karriär gjorde ett extra starkt intryck här även om det är Dirt han kommer bli ihågkommen för mycket p.g.a. textinnehållet som var starkt influerat av hans försök och liv att bli kvitt drogerna. Rösten är inte vad den en gång har varit vilket man märker även om nu mycket beror på att det är live och med en simpel dunkel mikrofon till förfogande gör ändå Layne och resten av bandet ett kanonframträdande (utifrån konserten på video så att säga) av att bara sitta stilla och låta publiken ta del och andas in ångesten, svartheten och mödan att kämpa med heroinberoendet. Många trodde inte heller att bandet skulle leva vidare så pass länge som dom nu ändå gjorde men Layne gjorde sitt bästa för att låta bli liemannen från att komma men på åttonde-årsdagen av Cobains dödsdag kom han ändå knackandes på då Layne tros ha dött under en speedballöverdos.

[Rakii]

The Cure - Pornography (1982)

 

 

Pornografi är just vad det i ordets kanske inte i särklass bästa bemärkelse men utmärkt utformad depressiv erotik väller ut ur tonerna av trummaskinen som ersatte trummisen innan föregångaren Fatih från 1981. Inte bara trummaskinen är utbytt utan detta var även skivan med Robert Smith på sången som den han kom att bli klassad som, en gothens gudfadersgestalt utan dess like. Med sitt spretiga hår, sin skära ekande röst och med läppstiften smetat utöver munnen gör han sina tonårsflickidolsideal till all ära som en gothens allsmäktiga under 80-talet tillsammans med Siouxie Sioux. Först och främst är det idealen och principerna vi ska snacka om, Smith utgör kärnan av en liten skara musiker i gothfacket som gör någorlunda nytta tillsammans med Peter Murphy i Bauhaus såväl som Andrew Eldritch i Sisters of Mercy även om Smith på sitt vis liksom dessa är en egen figur som inte passar in i något fack. Smith lever upp till just dessa ideal på utanförskap och egensinne som gothen i sin tur förmedla under 80-talet även om nu Cure kom att bli ett band redan på tidigt 70-tal så var det ändå new-wave-eran som satte prägeln på deras standard och främst livssyn. 80-tals-andan med glada sånger och solskinande texter är ersatt med bäcksvart mörker och ångest, Smith resonerar i första textraden att det inte spelar någon roll om vi alla dör och i slutet av skivan att han måste hitta motgiftet gentemot sin sjukdom som han troligtvis försöker spegla ångesten, depressionen eller sitt missbruk i. Troligtvis alla delar då dessa är mer eller mindre beståndsdelarna i plattans emotionella bana och hur det ska låta och hur det lät när det begav sig, sju år har jag levt sida med sida av denna mästerliga och samtidigt tvetydligt missanpassade skiva.

[Rakii]

Musik, härska över mig

 

 

Gjorde ett blogginlägg tidigare på min blogg Popkultur ur en cynikers perspektiv efter att ha sett Vänner för livet och kom på mig själv att musik är ett perfekt ämne att skriva ett blogginlägg om, blev lite som en krönika till slut om min egen relation såväl som Charlie Finemans.

 

Musiken gör sig inte bara till en enorm fördel i det vardagliga livet i våra beslut, våran ångest eller i våran glädje. Sorgearbete eller kärlekssorg skulle aldrig ha varit lika enkelt utan att ha haft t.ex Joy Division eller Elliott Smith att tillgå. Inga förfester utan Tom Waits hade varit sig lika eller inga fyllor dom samma utan Pink Floyd och numera bortgågna Syd Barret i Pipers at the gates dawn utgörandes marginalen för hur psykedeliskt skulle låta. Nåväl, musiken gör sig inte enbart bra i verkligheten i lurar eller live på scen också främst i filmens medie. I nu bioaktuella “Vänner för livet” utgör musiken ståndpunkten till Adam Sandler karaktäristiska Charlie Fineman. Bob Dylan-look-a-liken Charlie som behöver musiken i sitt eget sorgearbete såväl som i egenskap av tröst utgör den källan till hela filmens välbehag. Alla referenserna som det haglar av i likhet med Stephen Frears komiska “High Fidelity” gör sig bäst här, då Fineman i form av Sandler jammar till “The River” av The Boss (Springsteen) eller hur motspelaren Don Cheadle motverkar Charlies argument huruvida en LP ska låta eller hur hans musiksmak försämrats genom åren. Musiken gör sig såväl bäst här i form av att knyta vänskapsband eller som i filmen, till för att tränga igenom sorg och hålla världens ondska utanför sina hörlurar.

 

Ur recensionen här på sidan;

För en gångs skull kan man kalla Adam Sandlers skådespel för någorlunda känslosamt och förträffligt som gott och väl kan stå och jämnföra sig med motspelaren Don Cheadles tidigare roller i såväl rätt bra alster. Sandler har liksom vad Jim Carrey gjorde i Gondrys Eternal Sunhine… lämnat sin karaktäristiska ohyfsade bana som charmför som försöker tillfredställa den mer IQ-befriande eller barnskaran i publiken. Här träffar hans pilar han skjuter och når ut till samtliga i biosalongen som liksom jag och han tycktes vara ensamma i den överbefolkade världen. Anledningen till hans ensamhet som bidrar till ett hem fullt med pizzakartonger, ett orenoverat kök och bara ett malande tv-spel på hela dagarna är 9/11-attacken som påverkade honom och hans familj som numera är döda och ska försöka ge upphov till hela filmen. I och med att familjen dog isolerade sig Charlie som Sandlers karaktär heter från tandläkaryrket och satte sig ned i soffan för att lämna verkligheten bakom sig för att helt förlora sig i Shadow of the Colossus, ett tv-spel där en ensam hjälte rider ensam i en värld belastad av ondska och stora kollosser han skall besegra för att återskapa balans i tillvaron. Mycket av just dessa kontraster som är stora beståndsdelar i själva filmens utveckling återfinns lite här och var, kan vara i form av vilken musik som spelas, vad karaktärerna gör etc…

[Rakii]

Felmeddelande...

[Rakii]

The Cure - Faith (1981)

 

 

Bandets kanske genombrott som var en av deras tidigaste plattor, möjligtvis tredje om jag inte misstar mig som kom efter deras riktiga post-punkiga genombrott med Seventeen Seconds året innan och året efter denna kom ju även mästerverket Pornography. 1980-talet var minst sagt gothens årtionde i och med att banden som The Mission, Bauhaus, Sisters of Mercy, Alien Sex Fiend, Christian Death och Siouxsie and the Banshees började nå ut till den breda massan med sin svarta nattnyanserade blandning av rock, becksvart pop och punk. Gothen föddes i och med just Bauhaus sägs det under -79 då deras "Bela Lugosis dead" släpptes som singel och kort därefter släpptes b.la kritikerrosade och kajalmänniskornas favorit "Mask". The Cure som numera hamnat bakom rampljusets solskensglans och Robert Smith heter numera "Fat Bob" av fansen skapade under dessa år en trilogi just bestående av dessa Cure-plattor jag nämnde som kom under en rad under 3 år. Faith är inte dåligt för att vara ett mellanalbum i en trilogi utan det näst starkaste som jag senare fick fäste i än i Porno... men detta är betydligt bättre, mörkare och dystrare vilket jag gillar än föregångaren Seventeen. Smiths ekande röst följs åt av den ersatta trummaskinen som i sin tur skapar en mer stillsam nyanserad form av postpunk som svänger mycket mellan pop och Bauhaus-influerad goth mellan varven då inte gitarrerna smattrar och Smith sjunger om sitt kommande öde som blev resultatet till Pornography. Inte nog med att detta bara är ett starkt mellanalbum utan The Cures näst bästa såväl.

[Plox]

Vilken total j***a ångest jag har idag. Just i skrivande stund står nämligen en legend på malmö Stadion och framför sin enda konsert i Sverige detta år! Och jag är inte där! Var för sent ute när jag skulle köpa biljetter, dels för att jag hade svårt att få någon med mig dit.

 

The Legend;

 

[Rakii]

Rammstein - Völkerball

 

 

Året var väl kring 2001 och jag var väl en 14 år, på en finlandsfärja med en vän på väg mot hemlandet i öst stötte jag på ett av banden som kom att avgöra min framtid inom metallyssnandet. Du Hast var som sagt bekant för mig sedan tidigare men nu kom avgörandet då jag inte varken hört Sehnsucht som Du Hast är ifrån eller Mutter heller för den delen, och detta var på tiden jag köpte skivor fortfarande och pungade ut dom 149 riksdaler, gick till hytten och lyssnade. Vad jag fick höra vad för mina öron kanske något av det bästa i metallväg jag hört på flera år. Till Lindermann gav ut sin energi på ett fantastiskt sätt av sällan skådat slag, det tyska språket har aldrig varit vackrare att höra på medans den brummande metalliska industrirocken gav hän till mig.

 

Sen var det tyst i sådär 4 år till 2005 då dessa konserter spelades in som finns på DVD:n och albumet Reise Reise nådde skivbutikerna. Självklart blev man sugen igen då man tappat lyssnandet på Rammstein under dessa fyra år men dom hade ändå alltid funnits där. Så nu i efterhand tycker jag ändå att Mutter såväl Reise Reise rankar in sig som deras bästa plattor och ångrar verkligen inte en sekund att dom valde att släppa dvd:n före dom släppt konserter med Rosenrot-turnéen.

 

Öppnandet av konserten sker i sin tur i Frankrike, sen följer man bandet i Italien, Japan m.m för att få ett så stort varierande utbud som helst av musiken såväl publiken. Reise Reise är öppnande spåret av till vad resterande bandmedlemar redan står på scen och kompar allt till att sångaren Till når scenen iförd armémundering och militärkängor marscherar han fram till stativet och börjar ge järnet. Denna DVD är bara ett av många praktexempel på hur bra Rammstein är live, se bara på pyrotekniken som sprudlar, eldarna ur sångarens gap emellan åt, sarkasmen som finns där och allvaret som blandas i låtar om politik, sex och manlig vänskap döljer sig allt till tonerna av tyskt bröl. Men bättre än såhär blir inte en konsertdvd för stunden, och gör ju inte saken sämre att det finns flera fina utgåvor att tillgå.

[Rakii]

Acceleratorfestivalen ´07

 

Trots ett ihållande regn i Stockholmsförorterna som stått i sig ett par dagar så gick ändå resan till Frescatiuniversitetsområdet smärtfritt genom att regnet försvunnit genom att solen tydligen fick en större plats på himmelen under dagen. Så med solsken i blick och rygg gör man entré på en lilla platsen, en gräsplätt som är som 3 fotbollsplaner i samma yta som ska kalla sig festivalområde. Men ingen brist på plats då inte det heller var överbefolkat som tur var och man kom snabbt in för att stöta på första akten som blev José Gonzáles, mest känd för sin cover på Joy Divisions "Love will tear us apart" samt underbara "Heartbeats".

 

 

Som små små bummulstussar som skrapar emot huden, eller snarare det vissa vill kalla själens existens skapar Gonzáles med sitt talangfulla gitarrspelande och magiska silkesrena Nick Drake-liknande sång en på gränsen till öronbedövande vacker atmosfär på området. Folk sitter ned till höger och vänster, alla är tysta, lyssnar lyhört på det vackra som kommer ifrån scenen, folk sjunger med och applåderar frenetiskt medans han skapar en nyanserad Drake-influerad pop-singer-songwriter-känsla som heter duga och inte vill gå över.

 

 

Nästa akt blev Jens Lekman som jag inte hört sådär jättemycket av förutom någon enstaka låt för flera år sedan från EP:n han släppte som skulle enligt Lugers hemsida blivit klassikerförklarad redan. Det enda jag minns att han såg allmänt dyster ut i videon åkandes i en taxi i nattsvart mörker. Nu på scenen var Lekman både lekfull, charmig och energisk. Full av liv helt enkelt drog han igång med snabba riff och takt som kan ha varit bland det svängigaste på festivalen men långt ifrån det bästa. Ljudet överträffar inte live medans texturen och innehållet i upplägg, låttexter och sång går hand i hand på samma visa hela tiden, inte mycket övers men ändå en okej spelning för att vara ifrån en smått okänd människa.

 

 

Efter det lilla nederlaget av Lekman kändes det friskt med något nytt och energiskt både inom livemusiken för min del såväl som inom den nya brittiska musikvågen. Tidigare har ju Pete Doherty skapat skandaler och knasiga upptåg men nu efter att ha sett Jamie T så kan jag konstatera att han har samma glöd och energi samt nyskapande atiraljer som Doherty skulle behöva för att göra bra ifrån sig på scen. Jamie, iklädd röd keps och Kappa-jacka, munktröja och med några flaskor Stella Artois i bakgrunden drog på utav helvete så det öste från första riffet. Övergången mellan stilar och gengrer såväl som från början av akustisk gitarr till elektrisk känns som en nyskapande våg av härlighet inom musikbranschen som känts utdöd från den brittiska scenen ett tag. T skapar popdängor blandat med punk, ska, hiphop och reagge en makalöst snygg blandning av musik som låter suveränt i mina öron. Sen ska inte för inte sägas att detta kan ha varit en av de bättre spelningar jag varit på, moshpiten som fanns var underbar att brottas i såväl som att tappa bort både glasögon och cigaretter, men värt var det för en guldspelning.

 

 

Vad ska man annat än säga att Rufus Wainwright är lite av en legend inom vissa kretsar, kommer ifrån en stor musikalisk familj, haft drogproblem då han fastnade för crystal meth och är öppet homosexuell skulle kunna skapa skarpa attityder inom hans musik vilket det inte gör så värst. Men trots problematiken han haft så är ändå publiken öppenhjärtad och godsinnad till hans homoerotiska undertoner i låtar, speciellt när han berättar om ett förhållande med en skandinavisk grabb och drar igång "Between my legs" så känns detta lite som en höjdpunkt på kvällen. Wainwright själv gör sig inte varken till åtlöje med sin polkagrisrandiga kavaj eller med sin skära röst, eller att han framträder Leonard Cohens "Halleluja" i en badrock, nej utan skarp skaparglädje och magi är ord som jag får fram för att inte tidigare ha gillat Wainwright är jag nu fast.

 

Överlag blev det en minst sagt lyckad festival trots nederlaget med Bright Eyes-konserten jag sett mest fram emot inte blev av p.g.a mitt onyktra tillstånd då fascistvakterna vägrade släppa in mig igen. Men bortsett från det fanns det trevligt med sköna människor att umgås med, bra musik i bakgrunden hela tiden samt att solen lös hela tiden, sen ska jag även passa på att rekommendera samtliga artister jag nämnt i meddelandet, särskilt Jamie T om man gillar blandningen av The Streets och The Clash i en skainspirerad reaggekontrast. Njut av sommaren nu!

[roadwarrior]

Jag avnjöt Acceleratorfestivalen utanför grindarna. Satt på en liten gräsplätt med bra utsikt över stora scenen. Huvudattraktionerna blev Rufus Wainwright och Bright Eyes givetvis, främst för de sistnämnda jag kom dit. Efter att ha sett Bright Eyes på Debaser Medis tidigare i år var jag en aning skeptisk då den konserten bjöd på lite överraskningar och var på gränsen till tråkig. Accelerator lyckades däremot tända Oberst och han rockade loss till både nya och gamla låtar. När Calender hung it self gick i gång i en mästerlig version var kvällen räddad, sorligt att han skriker så sällan numera.

[Guest Gäst_Lilla BioGäst]

Tja Om jag skulle välja en av de banden så skulle det nog bli Eminem.

 

Fast jag kan lyssna på mycket annat också, t.e.x Rednex å kan inte tänka så bra nu

men kommer säkert på många å då menar jag många andra band eller artister om

jag får tänka lite mer.

äLSKAR MUSIK Å SPEL Å FILM

[Manetheren]

Nån som vet vad gruppen heter som spelas i bakgrunden i det här clipet?? Antar att låten heter Dream On?

[Spicoli]

Det är väl inga mindre än Aerosmith, grymm låt!!

[Donnie Darko]

Ja visst e det Aerosmith med en utav deras absolut bästa låtar!

Rodney Mullen är inte så tokig han heller!

[Manetheren]

Det är väl inga mindre än Aerosmith, grymm låt!!

Å fan. Tack för det!

[Pumbaa]

Vill bara säga att ROLLING STONES på Ullevi var riktigt riktigt bra. Någon mer än jag här från forumet som var där?