Filmer du just sett ! Bra och dåliga (Del 1 och 2!)

[Plox]

Håller verkligen inte med om Funny People, Plox. Tycker att det var ett kasst drama på 2,30 om komiker snarare än en komedi. En riktig besvikelse.

Nä jag förstår vad du menar, kanske skulle nämnt just att det hela utvecklar sig mer åt drama-hållet. Men jag gillade första halvan riktigt mycket. Dessutom är Leslie Mann med, hon borde väl du också gilla?

[Puffie]

Plox: Håller helt med dig om Gamer, dåliga actionscener och lam story. Dock gillar jag oftast Butler då jag tycker han har helt rätt karisma för att bära upp ganska standardiserade actionroller. Min recension av Gamer jag ger den dock 2/5 i betyg. Butler + speltemat gör att det inte är total skit rakt igenom.

[Tjalan]

Jag tror jag kommenterade det efter din recension, Puffie, men Gamer tycker jag också är shite alltså.

 

Haha, finns väl bättre brudar än Leslie Mann. Lite trött av Apatow att stoppa in frugan och ungarna i alla filmer han gör.

 

Den enda riktigt bra delen är när Eminem lackar på Ray Romano.

[Plox]

Japp, Gamer = ren skit. Fann noll underhållning med den, inte ens Michael "Dexter" C Hall var bra. Gillar egentligen inte att dela ut ettor, men här känns det ofrånkomligt.

[Nit89ram]

Festen

 

Säga vad man vill om danskarna men två saker verkar vara säkra. De ser ut ha det lite roligare än oss svenskar och de har en förmåga att producera rörliga bilder med ett intressant innehåll. Min främsta relation med filmlandet Danmark har varit via TV-serier som har visats på svensk TV och Lars von Trier. Men vid mina undersökningar av olika filmlistor stötte jag på en ny bekantskap, nämligen Festen (skriven av Thomas Vinterberg och Mogens Rukov).

 

Festen utspelar sig på en herrgård ute på landet där den välbärgade familjens överhuvud, Helge, fyller 60 år och bjuder in till fest. Som om det inte vore nog att få träffa sina avlägsna släktingar så börjar snart även den välputsade fasaden i familjen att krackelera och den till en början trevliga tillställningen tar sig snart en lite mörkare inriktning.

 

 

Att låta berättelsen utspela sig kring en släktträff visar sig vara ett lyckokast. Detta då det redan från början finns ett inbyggt spänningsmoment och vi kan nog alla känna igen oss lite i den stela stämning det kan medföra att träffa avlägsna släktingar. Att sedan utifrån detta plantera ett litet svart frö i berättelsen och låta det så sakteliga få växa är briljant filmskapande.

 

På detta sätt växer filmer snarare successivt inifrån än att filmen tvingas på en, vilket underlättar för mig i publiken att kunna känna för de inblandade karaktärerna. Det hela stärks ytterligare av Dogma-konceptet, som här användes för första gången, och som hjälper till att skapa en ännu starkare närvarokänsla. Dogma, eller snarare Dogme 95, är ett intressant filmkoncept och en trevlig motpol mot alla effektdrypande filmer som vi dagligen matas med.

 

 

Med TV-serier som Taxa, Mordkommissionen och Riget har jag blivit lite bortskämd med högklassig skådespeleri från danskarna och Festen fortsätter föra vidare den fina traditionen. Alla inblandade skådespelare lyckas kombinera en känsla av pondus med finstämdhet för att skapa levande och dynamiska karaktärer. Det hela känns så naturligt att jag under filmens gång aldrig tvekar om jag får beskåda en riktig släktträff eller ej.

 

Festen är en riktigt bra och väl genomförd film som bevisar att även vi i Skandinavien kan göra utmanande och tankeskapande filmer. För är det något vi kan lära oss av danskarna så är det att ett släktkalas inte per automatik behöver betyda en trist och avsomnande tillställning. Det kan faktiskt hända både det ena och det andra.

 

9/10

[Puffie]

Titel: Bröllopsfotografen

Genre: Komedi/Drama

Land: Sverige

År: 2009

Regi: Ulf Malmros

Skådespelare: Björn Starrin, Kjell Bergqvist, Tuva Novotny

IMDb: 6.5

 

Robin är en bröllopsfotograf från en håla i Värmland. Han får uppdraget att plåta ett överklassbröllop i Djursholm, där han förälskar sig i brudens syster och försöker göra om sig för att passa in i den fina världen.

 

När man ska marknadsföra en produkt är det viktigt att man vet vilken målgrupp man vill nå ut till och varför de ska köpa just den här produkten. Om du i marknadsföringen lovar mer än produkten levererar blir kunden besviken och ditt varumärke skadas. Bröllopsfotografen lanseras som en komedi, dels proklameras detta på framsidan, trailern visar några roliga klipp från bröllopssessioner och framsidan signalerar tydligt lättsam komedi. Någon komedi är det här inte, skämten du får se i trailern är alla avklarade innan tio minuter har passerat. Resten av filmen är ett drygt romantisktdrama med en så klassisk dramaturgi att man kan räkna ut filmens alla skeden direkt efter att karaktärerna introducerats. Även filmens titel, Bröllopsfotografen, är ett kapitalt misslyckande då filmen inte alls handlar om en bröllopsfotograf utan om en hobbyfotograf från landet som fotograferar ETT bröllop.

 

 

Kjell Bergqvist, Tuva Novotny och Johannes Brost har förutom deras medverkan i Bröllopsfotografen en sak till gemensamt, nämligen att de alla här bjuder publiken på en lektion i överspel, modell grövre. Den ende som räddar lite värdighet till Bröllopsfotografen är Björn Starrin som faktiskt visar prov på viss komisktajming och närvaro. Jag måste även ställa mig frågande till Malmros användning av ljudeffekter, i filmens alla ”allvarliga” klimax har man valt att lägga in en ljudeffekt som påminner om laserkanonen på ett rymdskepp. Om detta är för att göra scenerna mer lättsamma eller om man tror att effekterna på något sätt ska förstärka allvaret låter jag vara osagt då de är ett misslyckande oavsett vilken funktion de fyller.

 

Bröllopsfotografen klarar sig undan bottenbetyget tackvare de inledande tio minuterna som håller hyfsad kvalité och Björn Starrins stabila försök att rädda ett sjunkande skepp.

 

2-/5

[Jojje]

En profet (Un prophète, 2009)

 

En film om Malik, en ung man som vi inte får veta något om som ska sitta av ett långt fängelsestraff. Fullständigt bortkommen, i tron att han ska kunna sköta sig själv och skita i andra, kastas han in i en värld av våld och makt. Malik (Tahar Rahim) blir efter ett tag assistent åt den som styr i fängelset, en korsikansk gangster vid namn César (Niels Arestrup). Så småningom får Malik uppgifter att utföra under sina permissioner, uppgifter som Malik sköter till belåtenhet men samtidigt knyter Malik kriminella kontaker både till höger och vänster.

 

 

Med en annan utveckling av historien, med ett annat typ av berättande, och med ett annat slut så hade det här kunnat vara en rå fängelsefilm som enbart visat hur jobbigt det är att sitta i fängelse. Eller så hade det varit en sån där Nyckeln till frihet-historia med en oskyldigt dömd som har moralen på sin sida. En profet är istället en film med en mänsklighet som man blir lite förvånade över efter att man har sett den. Maliks motiv till sina handlingar kan man fundera över, var det så att han faktiskt hade en sorts plan eller var det bara rädsla, förvirring och kaos över allt som hände?

 

 

Även om filmen inte helt följer fängelsefilmsmallen så finns ändå hela tiden en svettig nerv som aldrig släpper taget. Filmen har även inslag av surrealism som varken blir enbart udda inslag eller tar fokus från berättandet. En sak som var annorlunda var att den man som Malik mördade i början i fängelset visar sig för Malik i form av en gammal vän och inte som en ondskefull vålnad. En annan sak som jag tänkte på var att man under filmens gång tänkte att nu kommer det gå åt helvete; nu kommer Malik fördärvas av våld, droger, sex eller makt. Men filmen låter aldrig detta hända.

 

 

På samma sätt har filmen även en Tarantino-estetik över sig när man på ett coolt och vedertaget sätt fryser bilden och med en text presenterar den som är i bild. Men detta tar aldrig fokus från filmens själ (oj, vad pretto detta låter, haha). Slutscenen är även den ett bra exempel på just på samma grej. Den hade kunnat vara enbart cool men eftersom Malik "väljer" kvinnan och barnet blir det nåt mer. Ett ställningstagande. Malik vänder det kriminella ryggen och börjar ett nytt liv. Så tolkar jag det.

 

4/5

 

PS. För sakens skull vill jag tillägga att jag tycker att Det vita bandet är snäppet bättre, även om den får samma betyg. Vill dessutom jag säga att jag verkligen gillar Nyckeln till frihet också, så inte nån nu tror nåt annat.

 

PPS. Sorry, Czech, jag var tvungen att se den när du var på semester.

[Jojje]

Nit89ram: Ah, Festen. Det var ett bra tag sen jag såg den men i min bok är det den bästa dogmafilmen och dessutom en femma. För mig är det ett magiskt filmögonblick när Ulrich Thomsen håller sitt tal under middagen. Får ta och se om den och återkomma med färska intryck (damn, det här med att se om filmer...)

[Jojje]

 

Hardware (1990)

 

Haha, oj vad dåligt detta var. Jag vet egentligen inte varför den här filmen inte får en etta. Förmodligen beror det på temat och miljöerna i filmen: miljöförstöring, krig, robotar, cyberpunk. Jag gillar ofta postapokalyptiska filmer. Men här är det mycket som är dåligt. Musiken är usel och fantastiskt överanvänd och dessutom är det så dåligt mixat att dialogen knappt hörs. Manuset är uselt. Filmen saggar sig fram mellan överdrivna, skrattretande scener som är fullständigt ointressanta. Det enda positiva med filmen är att den ibland är oförutsägbar. Tyvärr oftast oförutsägbart dålig. Det enda som överraskade mig positivt var en bisarr scen när en tjej blev slickad i ansiktet av en lönnfet snubbe (ni som sett filmen vet vad jag menar; visst kom den grejen som en överraskning?). Jag ber om ursäkt för den undermåliga recensionen men det var så här mycket jag lyckades få ihop om den här soppan.

 

2-/5

[Czechflash]

En profet (Un prophète, 2009)

 

PPS. Sorry, Czech, jag var tvungen att se den när du var på semester.

Det är lugnt, huvudsaken att du gillade den. Men den är klassen bättre, i mina ögon, än Det vita bandet som jag aldrig sögs in i, inte ens i närheten. Kommer med största sannolikhet köpa ett DVD-ex av Un prophète inom en snar framtid.

 

Du skrev förresten inget om Niels Arestrup i rollen som korsikanen. Tycker han, tillsammans med Tahar Rahim, gör en helgjuten rollprestation.

[Plox]

My Cousin Vinny (1992)

 

 

Komedier från tidigt 90-tal är verkligen min kopp te. Anledningen är enkel, för komedier var i stort sett de enda filmerna jag såg under mina tidiga år - vågade inget annat. Folk växte upp med Michael Myers, Jason Voorhees och Freddie Kruger. Mina bästa kompisar hete Archie Leach, Ace Ventura, Axel Foley och så då Vinny såklart. För den här filmen tillhör de där kassetterna jag fullkomligt nötte ut på VHS och vars repliker jag kan rabbla än idag.

 

Hur som helst. För er som inte sett den här 90-tals pärlan så handlar den om två New York-killar (Ralph “Karate Kid” Macchio och Mitchell Whitfield) ute på vischan, som blir arresterade för ett mord de inte begått. De ringer då in sin kusin Vinny (Pesci) från New York. Vinny, en högst oerfaren advokat, som tillsammans med frugan (Tomei) antar utmaningen och beger sig söderöver för sin första rättegång någonsin. De har så klart inte helt lätt att passa in där ute på landet och kulturkroken är ett faktum.

 

 

Det här tycker jag är en av få rättegångsfilmer, i komediformat, som faktiskt fungerar. Mycket tack vare Joe Pesci i huvudrollen. Som var i toppform där i slutet av 80 början på 90-talet, då han på ett minst sagt övertygande sätt hoppade mellan filmkonstens alla genres. Eller vad sägs att inom en treårsperiod medverkat i filmer som Goodfellas, Home Alone, JFK, A Bronx Tale och så då My Cousin Vinny. Imponerande var ordet. I den här rollen tycker jag för övrigt han står för en helgjuten insats och har en härlig tajmning i allting han gör.

 

Annars fick den här filmen mycket uppmärksamhet tack vare Marisa Tomeis något överraskande birollsoscar. Många hävdar att det är den minst välförtjänta Oscarsvinnaren någonsin. Jag håller givetvis inte med. För när man tittar tillbaka på vilka Tomei konkurrerade med det året så får man inte direkt någon skrämselhicka. Det var helt enkelt motståndet som inte var tillräckligt bra. Så att Tomei tog den gubben tycker jag såhär i efterhand känns högst välförtjänt. Hon gör en klockren insats och dominerar med sin högljudda New York-dialekt. End of story. Sen att jag, precis som George Costanza, är lite småkär i henne speglar säkert min bedömning en smula.

 

 

Nåja, detta är en barndomsfavorit som jag fortfarande finner högst underhållande och som jag aldrig tvekar på att plocka fram när humöret sviktar. Dessutom vill jag ta tillfället i akt och slå ett slag för en annan Jonathan Lynn-komedi, The Whole Nine Yards. För även det är en högst underskattad och briljant komedi som jag inte begriper varför folk älskar att hata? Det är ju kul! Dessutom är ju Brucan med. Men mer om den tar vi en annan gång.

 

Slutsats, My Cousin Vinny en riktigt kul komedi med högt underhållsvärde och en skön nostalgitripp tillbaka till det sköna 90-talet. Nu är det slutsvamlat för denna gång.

 

4/5

[Czechflash]

Slutsats, My Cousin Vinny en riktigt kul komedi med högt underhållsvärde och en skön nostalgitripp tillbaka till det sköna 90-talet. Nu är det slutsvamlat för denna gång.

Mmm, håller med om att början till mitten av 90-talet har flera sköna filmer som man njuter av att se. Inte lika tydlig känsla som i 80-tals filmerna, men det är ändå något speciellt med 90-tals filmer. Just My Cousin Vinny såg jag inte förrän för något år sedan, men det var en trevlig liten film. En stor orsak till att jag tog och såg den var annars just George Costanza som pratar om den, haha. Och Marisa Tomei är älskvärd i den filmen.

[Czechflash]

 

Titel: Lebanon

Genre: Drama/Krig

Land: Israel/Tyskland/Frankrike/Libanon

År: 2009

Regi: Samuel Maoz

I rollerna: Itay Tiran, Oshri Cohen, Yoav Donat, Zohar Shtrauss

 

Handling: Kriget i Libanon 1982 utgör här berättelsens fond. Konfliktens vansinne skildras genom en grupp israeliska soldaters ångestfyllda dygn på drift i en stridsvagn bakom fiendens linjer.

 

Omdöme: Det var ett ovanligt, och för mig lite överraskande grepp, att låta hela filmen utspela sig inne i en stridstank. Enda sättet att se utanför tanken är genom kikarsiktet och för det orutinerade och allmänt unga manskapet blir det ett helvetiskt dygn som visar krigets vansinne. Det hela går ut på att stridsvagnen ska skydda och följa med en grupp soldater som ska ta sig genom fientligt område till en samlingsplats. Men att avfyra kanonen mot medmänniskor visar sig inte vara så enkelt för någon som endast skjutit på tunnor tidigare.

 

 

Temperaturen stiger allt eftersom och förhållandena inne i tanken är inte direkt de bästa. Det är varmt, luktar illa, avgaser, de blir beskjutna och som om det inte vore nog måste de ta hand om en fånge. En klaustrofobisk bild målas upp och stundtals känner man denna instängdhet. Ett smart drag är att man låter luckan/ingången öppnas ett par gånger och låta lite ljus komma in. Man verkligen känner hur den friska luften kommer in när luckan öppnas. Men jag vet inte, jag blev trots allt lite besviken och kände aldrig riktigt intresse för varken karaktärerna eller storyn.

 

3 - Skådespelare

3 - Handling

3 - Känsla

3 - Musik

3 - Foto

--------------

15 - Totalt

 

Betyg: 3/5 - 7.0/10

IMDb: 7.5

 

[Plox]

Czech: Haha, ja jag såg att även du nämnde George i din recension. Kolckrent.

 

Tråkigt att du inte gillade Lebanon mer, vilket jag nog trodde du skulle göra faktiskt. Men visst, jag håller med om att man inte känner särskilt mycket för karaktärerna. Men situationen som sådan tycker jag definitivt man känner för och det är väl också där filmens "poäng" ligger. Karaktärerna tyckte jag mer fungerade som en biroll i sammanhanget. Men men, smaken är ju olika.

[Czechflash]

Plox: Nu kanske det lät som om jag inte gillade Lebanon, det gjorde jag. Det var en fräck idé att låta hela filmen utspela sig ombord stridsvagnen, men kanske var det just det som fick mig att tycka att det blev lite för instängt och enformigt, jag vet inte. Tyckte nästan bästa scenen var den absolut sista, för att den bröt mot mönstret. Just stridsscenerna kändes inte alltid hundraprocentiga. En sak som gjorde hela situationen väldigt realistisk var när de var tvungna att urinera i sina lådor. Detta var något jag aldrig sett tidigare i en film med stridsvagnar. Tyckte iofs kanske att det visades en gång för mycket mot slutet.