Filmer du just sett ! Bra och dåliga (Del 1 och 2!)

[Plox]

A Boy and His Dog (1975)

 

 

Jag älskar filmer som utspelar sig bortom allt mänskligt hopp. Det får gärna vara ödsligt, skitigt och lukta riktigt jäkla illa. A Boy and His Dog, baserad på Harlan Ellisons novell med samma namn, är åtminstone stundtals inne och sniffar på dessa fina grundstenar. Samtidigt är det utan tvekan en av de märkligaste filmer jag någonsin sett. Bra kombination? Nja.

 

Filmen tar plats 2026 och ett fjärde världskrig är just avslutat. Vic (Don Johnson, aktuell i Grindhose-”Spinoffen” Machete) strövar omkring i det övergivna lanskapet tillsammans med sin kompanjon, tillika fårhund, Blood. De kommunicerar telepatiskt med varandra, håller ihop i vått och torrt och hjälps åt i jakten på både mat och kvinnlig färgring.

 

 

Säga vad man vill om konceptet men filmens inledning är faktiskt ganska bra. Postapo-känslan finns utan tvekan där och i sina bästa stunder får jag en gnutta Mad Max-vibbar. Men sen, jisses. För när jag väl lyckats vänja mig vid tanken av den telepatiske hunden så tar filmen ytterligare ett kliv in i dimman. Plötsligt befinner vi oss i någon form av surrealistsikt underland tillsammans med hundratals clowner och hela filmen mynnar ut i någon form av mindre lyckad LSD-tripp.

 

Men för dem som lyckas ta sig igenom hela det bedrövliga slutpartiet väntar en belöning i form av en slutscen som inte är av denna värld. Så klockrent att jag nästan kan undantränga både underland och clowner för en stund och ge filmen högsta betyg. Men så kul ska vi givetvis inte ha. För även om det stundtals är en kul liten kultfilm det här och slutscenen som sagt är briljant, så är det svårt att blunda för helheten, som är allt annat bra.

 

2+/5

 

http://www.youtube.com/watch?v=gu9fESAlGc4

[Plox]

Nit89ram: Ja känns ju lite som att jag borde ta och se The Ghost Writer. Fått fin kritik och sen är jag ju svag för nyare filmer som får tankarna tillbaka till Hitchcock också. Så jag ser med spänning fram emot den.

 

Jojje: Surrogates har jag varit sugen på sen jag såg trailern för bra länge sen. Har inte blivit av att jag sett den bara. Känns dock som en sån där typisk film jag plockar upp sen när den gått ner i pris en smula. Willis och sci-fi kan liksom aldrig gå fel.

[Czechflash]

 

Titel: Requiem for a Dream

Genre: Drama

Land: USA

År: 2000

Regi: Darren Aronofsky

I rollerna: Ellen Burstyn, Jared Leto, Jennifer Connelly, Marlon Wayans

 

Handling: Sara är änka och lever ett trist och innehållslöst liv tills hon plötsligt får möjligheten att vara med på TV. För att bli snygg och smal när hon får sina 15 minuter i rampljuset luras hon till en livsfarlig pillerdiet. Under tiden börjar sonen Harry och hans nya flickvän Marion sakta öppna sig för varandra. Ofta ligger de alldeles stilla på Marions golv medan de väver fantastiska drömmar kring sin ljusa framtid, som börjar med att de tillsammans med vännen Tyrone startar en karriär som knarkhandlare. Fast i sina missbruk försöker Sara, Harry, Marion och Tyrone övertyga sig själva om att de många bakslagen bara är en tillfällig svacka.

 

Omdöme: Requiem for a Dream väcker känslor vare sig man ser filmen för första gången eller inte. Inledningsvis känns filmen ganska så indie och lite lågbudget. De fyra huvudkaraktärerna måste byggas upp innan man kan känna något för dem och för att få filmen att komma någon vart. Och det är något regissören Darren Aronofsky verkligen lyckas med. Änkan Sara spelas av Ellen Burstyn som Oscarnominerades för sin prestation och är en minst sagt kapabel skådespelerska med flertalet nomineringar (och vinst). Hennes förvandling är kanske mest påtaglig då hon inte är beroende när filmen börjar som de tre övriga är.

 

 

Hennes son Harry spelas av Jared Leto som tillsammans med sin vän Tyrone (Marlon Wayans) har stora planer för sig själva som knarklangare. Samtidigt har Marion (Jennifer Connelly) en stor del i Harrys liv då hon är hans flickvän och också blir beroende av drogerna under tiden de är tillsammans. Beroendet blir givetvis allt starkare hos samtliga inblandade och frågan är inte om de kommer falla, men istället hur tungt. Efter en lite trevande inledning höjs tempot och temperaturen allt mer och berättar en väldigt mörk historia som definitivt avskräcker från allt som har med droger att göra.

 

 

Samtliga fyra prestationer är av högsta klass och filmen får en verkligen att känna, vilket är dess främsta mål. För även om filmen lyckas med vad den vill så kan jag tycka att handlingen inte är så pass bra att det blir en favoritfilm, snarare tvärtom. Det är en jobbig film att se som man inte direkt längtar efter att se om samtidigt som den alltså väcker så pass starka känslor och lyckas accelerera vid rätt tillfälle för att fånga tittaren helt och hållet. Clint Mansell står för musiken som även den fångar stressen och den mörka atmosfären i filmen. Likaså gillar jag flertalet bildlösningar som man bjuds på, speciellt med kameran som är fastmonterad på Connelly som skapar en intensitet och intimitet.

 

5 - Skådespelare

3 - Handling

5 - Känsla

4 - Musik

4 - Foto

--------------

21 - Totalt

 

Betyg: -4/5 - 7.5/10

IMDb: 8.5 (#60)

 

[Czechflash]

 

Titel: The Ghost Writer

Genre: Drama/Mysterium/Thriller

Land: Frankrike/Tyskland/Storbritannien

År: 2010

Regi: Roman Polanski

I rollerna: Ewan McGregor, Pierce Brosnan, Tom Wilkinson, James Belushi, Eli Wallach

 

Handling: En brittisk spökskrivare blir anlitad att ta över skrivandet av den f.d. premiärministern Adam Langs memoarer då den förre spökskrivaren dog tragiskt i en mystisk olycka. Under arbetets gång börjar spökskrivaren misstänka att den nu avlidne spökskrivaren kan ha varit på väg att avslöja en mörk hemlighet...

 

Omdöme: Roman Polanski har alltid lyckats skapa täta och välskrivna filmer som gjort honom till en av de allra främsta regissörerna under många år. Ewan McGregor spelar spökskrivaren utan namn som får jobbet att skriva Adam Langs memoarer. Adam Lang (Pierce Brosnan) är f.d. brittisk premiärminister numera bosatt på en liten ö utanför USA:s kust. Av någon anledning är det extra hög säkerhet kring memoarerna och uppenbarligen vill någon komma åt dem innan de släpps. Och med tanke på att den tidigare spökskrivaren mystiskt dog, kan spökskrivaren inte lita på någon.

 

 

Filmen låter sig verkligen byggas upp och till en början känns det som filmens handling inte koncentrerar sig på vad den borde - skrivandet och "olyckan". Men efter att man lärt känna karaktärerna drar man igång mysteriet som nystas upp allt eftersom, men har några överraskningar på vägen som kommer både överraskande och som en frisk fläkt. Det är trots allt en smart genomförd film som aldrig tappar greppet eller blir onödigt invecklad eller för den delen förutsägbar. Det må inte vara en direkt minnesvärd film, men en som tål att ses om och är gjord av en skicklig regissör som vet hur man ska locka in tittaren.

 

 

Ewan McGregor tycker jag övertygar, det här är hans film, och han klarar av den brittiska torra humorn som hans karaktär står för under filmens gång. Samtidigt gör han det med stil så det inte blir en komedi utan snarare visar det prov på karaktärens lite negativa inställning till människorna runt honom som han alltså inte kan lita på. De övriga känns också rätt i sina roller och det är kul att namn som James Belushi och Eli Wallach dyker upp i små, men viktiga roller. Lägg därtill Tom Wilkinson så vet man att man får bra skådespeleri. Musiken är oftast passande, men lite speciell och kanske inte optimal. Dock passar den alltså och är så där skönt mystisk som filmen. En film som höjer sig över mängden och det är skönt med en intelligent och vuxen film i dessa tider.

 

 

4 - Skådespelare

4 - Handling

4 - Känsla

4 - Musik

3 - Foto

--------------

19 - Totalt

 

Betyg: 4/5 - 7.5/10

IMDb: 7.9

 

[Czechflash]

 

Titel: The Strangers

Genre: Drama/Thriller/Skräck

Land: USA

År: 2008

Regi: Bryan Bertino

I rollerna: Liv Tyler, Scott Speedman, Glenn Howerton, Gemma Ward

 

Handling: Ett ungt par, Kristen och James, stannar i ett isolerat sommarhem och får en tidig morgon besök av maskerade främlingar.

 

Omdöme: Efter att ha blivit tipsad om filmen här på forumet och ser att filmen ska visas på en av filmkanalerna kändes det rätt att ta sig en titt. Paret Kristen (Liv Tyler) och James (Scott Speedman) anländer sent en kväll till James föräldrars sommarstuga, men något står inte rätt till. De är båda nere och uppenbarligen har något hänt dem emellan under kvällen. Detta tycker jag är ett bra drag att det inte är ett jättelyckligt par och istället att de går igenom ett problem som bara känns naturligt. Genom tillbakablickar får man reda på orsaken och det bygger även upp karaktärerna och förståelsen till situationen. Snart börjar det dock hända saker när det knackar på dörren...

 

 

Något man lyckats väl med är filmens rödaktiga foto som både inne i stugan och utanför hela tiden har en röd-orange ton med minimalistiska detaljer. Filmen bygger upp en nerv som känns, även om det hela inte verkar leda någonvart och man tänker varför de maskerade främlingarna gör som de gör. Inspirerad av en eller två sanna händelser från början av 80-talet och det gör det givetvis lite mer äkta.

 

 

Även om jag aldrig förstår varför främlingarna gör på det här sättet så har jag lite invändningar på slutet som inte känns helt rätt. Jo, främlingarna gör vad de ska, men avslutningen på filmen är inte helt tillfredställande. Annars helt ok genrefilm som varken är bättre eller sämre än medel och lyckas trots allt med en del saker och blir aldrig dålig. Kanske borde den ha utspelats i början av 80-talet för att fånga den perfekta känslan.

 

3 - Skådespelare

3 - Handling

3 - Känsla

3 - Musik

3 - Foto

--------------

15 - Totalt

 

Betyg: 3/5 - 6.5/10

IMDb: 6.0

 

[Nit89ram]

Czechflash: Kul att du gillade The Ghost Writer och det visade sig att vi hade ungefär samma tankar kring filmen.

 

Tyckte du också att slutscenen var magisk och inbringande ungefär samma känsla som i Chinatown?

 

Det var riktigt skickligt gjort hur Polanski låter allt ske utanför bild, men genom åskådarnas blickar, bilen som körde förbi i fullt fart och papperna som fladdrar med vinden så förstår man precis vad som har hänt. Underbart!

 

[Czechflash]

Nit89ram: Absolut gillade jag den, och så här dagen efter är jag sugen på att se om den, vilket är ett gott betyg. Den tog ju tid på sig att byggas upp och är lite över två timmar, men det tyckte jag bara var till filmens fördel. Och jag tar resten i en spoiler.

 

 

Slutscenen var klockren och kom som en överraskning trots allt. Men det är Polanski och han har ofta sådana "downbeat" slut, typ som i Chinatown (även om både filmen och slutet är ännu bättre där). Den andra minnesvärda scenen var annars när han blir skjuten, kom klart överraskande för mig.

 

Och man anade att frugan var inblandad på något sätt, men att hon jobbade åt CIA var coolt. Frågan är dock om hon låg bakom sin makes död eller om det bara var en slump att han blev skjuten ? Däremot lär hon ha legat bakom den f.d. spökskrivarens död. Hmm, nu när jag tänker efter, var sista scenen en ren olyckshändelse eller tror du de gjorde sig av med honom också ? Som sagt, helt klart en film att se om.

 

[Czechflash]

 

Titel: Awakenings / Uppvaknanden

Genre: Drama

Land: USA

År: 1990

Regi: Penny Marshall

I rollerna: Robin Williams, Robert De Niro, Julie Kayner, John Heard

 

Handling: Den blyge neurologen, Dr. Malcolm Sayer, tar anställning på Bainbridge sjukhus i Bronx. Där träffar han bland annat Leonard som befinner sig i ett sömnlikt tillstånd. Dr. Sayer bestämmer sig för att prova en ny medicin på honom. Den visar sig ha en positiv effekt och Leonard vaknar upp. De bestämmer sig för att prova medicinen på fler patienter, men plötsligt avtar effekten och medicinen visar sig ge bieffekter...

 

Omdöme: Denna verklighetsbaserade historien utspelar sig under sommaren 1969 då Dr. Malcolm Sayer (Robin Williams), ny på Bainbridge-sjukhuset i Bronx, är fast besluten att försöka hjälpa ett par patienter som under flera års tid varit helt frånvarande. En av dem är Leonard Lowe (Robert De Niro) som Dr. Sayer ser mest potential hos. Efter att ha besökt en av de ledande läkarna inom fältet, Dr. Ingham (Max von Sydow), och lyssnat på föreläsningen av en neurokemist (Peter Stormare), bestämmer sig Dr. Sayer för att testa ett nytt läkemedel som används på Parkinson-patienter.

 

 

Den ensamme och blyge Dr. Sayer porträtteras fint av Robin Williams som hade lite av sin storhetstid under början av 90-talet med ett par Oscarnomineringar och seriösa roller som gav honom roller som dessa. Det är också han som leder filmen framåt fram tills dess att Robert De Niro, i rollen som Leonard, väcks till liv och bjuder på en riktigt minnesvärd och stark prestation. Det känns ända in i ryggmärgen när man får se honom glad, ledsen och lidande. Givetvis är det en drömroll att spela, men han gör det på ett så övertygande sätt att man nästan tappar hakan och inte vill se mer, så starkt är det.

 

 

Det är överhuvudtaget en mycket stark film som både är vacker och tragisk. Och det är omöjligt att inte bli påverkad av vad man får se och känna. Filmen blev trefaldigt Oscarnominerad (De Niro, film och manus) och borde kanske fått en eller två statyetter. Och den mångfaldigt Oscarnominerade kompositören Randy Newman (som främst är känd för sin lite lättsammare musik till komedier och animerade filmer) visar prov på känsla för vilken typ av musik han ska använda för att lyfta fram känslorna vid rätt tillfällen. Definitivt en känslosam och stark film som bjuder på utmärkt skådespeleri och hjärtgripande scener.

 

5 - Skådespelare

4 - Handling

4 - Känsla

4 - Musik

3 - Foto

--------------

20 - Totalt

 

Betyg: 4/5 - 7.5/10

IMDb: 7.6

 

[Nit89ram]

 

Och man anade att frugan var inblandad på något sätt, men att hon jobbade åt CIA var coolt. Frågan är dock om hon låg bakom sin makes död eller om det bara var en slump att han blev skjuten ? Däremot lär hon ha legat bakom den f.d. spökskrivarens död. Hmm, nu när jag tänker efter, var sista scenen en ren olyckshändelse eller tror du de gjorde sig av med honom också ? Som sagt, helt klart en film att se om.

 

 

Som jag förstod det så var dödskjutningen en ren slump snarare än resultatet av en väl utförd plan. Det var ju den återkommande pappan i filmen som gjorde dådet och jag har svårt att se att han skulle vara med på en konspiration mot landet som han älskar. Utan jag ser snarare dådet som ett resultat av paret Langs agerande, än en direkt handling. Oavsett så kom scenen, precis som du säger, som en överraskning och det är alltid trevligt att se att man fortfarande kan bli positivt överraskad av filmer.

 

Frun och Wilkinsons karaktär lär ha legat bakom den före detta spökskrivarens död, men jag ställer mig frågan hur mycket Adam Lang själv var delaktig i det hela. Adam och spökskrivaren hade ju bråkat samma dag som dödsfallet, men frågan är om det handlade om spökskrivaren hade blivit avslöjad eller något helt annat.

 

Sista scenen är jag tveksam till. Man ser att bilen kör i extra hög fart, vilket indikerar på att det var medvetet. Men borde inte "Spöket" själv ha insett det och på så sätt undvikit situationen. Eller gjorde han det medvetet för att förhoppningen om att det offentliga dödsfallet skulle intressera allmänheten vad som hade hänt kring Lang och CIA?. Han kanske faxade ut meddelandet om hur situationen var till olika nyhetsbyråer i kopieringsrummet. Nu var det bara att dö på allmän plats, med papperna i näven, sen skulle tidningarna göra resten.

 

Nu börjar jag kanske försöka analysera den alldeles för mycket, men det var helt klart en sevärd och spännande thriller som även jag skulle vilja se om.

[Czechflash]

 

Och man anade att frugan var inblandad på något sätt, men att hon jobbade åt CIA var coolt. Frågan är dock om hon låg bakom sin makes död eller om det bara var en slump att han blev skjuten ? Däremot lär hon ha legat bakom den f.d. spökskrivarens död. Hmm, nu när jag tänker efter, var sista scenen en ren olyckshändelse eller tror du de gjorde sig av med honom också ? Som sagt, helt klart en film att se om.

 

 

Som jag förstod det så var dödskjutningen en ren slump snarare än resultatet av en väl utförd plan. Det var ju den återkommande pappan i filmen som gjorde dådet och jag har svårt att se att han skulle vara med på en konspiration mot landet som han älskar. Utan jag ser snarare dådet som ett resultat av paret Langs agerande, än en direkt handling. Oavsett så kom scenen, precis som du säger, som en överraskning och det är alltid trevligt att se att man fortfarande kan bli positivt överraskad av filmer.

 

Frun och Wilkinsons karaktär lär ha legat bakom den före detta spökskrivarens död, men jag ställer mig frågan hur mycket Adam Lang själv var delaktig i det hela. Adam och spökskrivaren hade ju bråkat samma dag som dödsfallet, men frågan är om det handlade om spökskrivaren hade blivit avslöjad eller något helt annat.

 

Sista scenen är jag tveksam till. Man ser att bilen kör i extra hög fart, vilket indikerar på att det var medvetet. Men borde inte "Spöket" själv ha insett det och på så sätt undvikit situationen. Eller gjorde han det medvetet för att förhoppningen om att det offentliga dödsfallet skulle intressera allmänheten vad som hade hänt kring Lang och CIA?. Han kanske faxade ut meddelandet om hur situationen var till olika nyhetsbyråer i kopieringsrummet. Nu var det bara att dö på allmän plats, med papperna i näven, sen skulle tidningarna göra resten.

 

Nu börjar jag kanske försöka analysera den alldeles för mycket, men det var helt klart en sevärd och spännande thriller som även jag skulle vilja se om.

Nej, det tycker jag inte alls du gör. Kul att du har liknande tankar om den och alltid kul att diskutera med någon annan som sett den.

 

 

Jag kände också att dödsskjutningen var en ren slump eftersom pappan ville ha hämnd. Men när man kom till slutet och förstår att hon jobbar för CIA och inte verkar direkt upprörd över sin makes död, kände jag liksom att hon och Wilkinson kunde ligga bakom (även om det inte är troligt).

 

Kanske låg det till så trots allt och de var rädda för att "spöket" skulle komma på det och därför gjorde de sig av med honom. För sista "olyckan" kändes ändå avsiktlig. Sen tror jag inte på att han valde att dö för att uppmärksamma allmänheten. Men nu när du säger det så tycker man att han borde kommit bort från vägen. Å andra sidan ser man ju inte vad som händer och bilen kan lika gärna ha kört upp på trottoaren om han nu gick där.

 

Jag tror inte Adam Lang hade något att göra med den förre spökskrivarens död, det känns helt enkelt som frun och Wilkinson ville göra sig av med honom efter att han kommit för nära sanningen. Man skulle tro att det var Adam Langs mörka hemlighet som skulle avslöjas, men i själva verket var det alltså fruns.

 

Nej, helt klart kul med filmer som låter en fundera själv och inte lägger fram allt i svart och vitt. Det är något som höjer filmen helt klart och gör att man gärna ser om den.

 

[Yojimbo]

The Ghost Writer (2010)

 

 

En spökskrivare som går under namnet ”The Ghost”, blir anställd att skriva en självbiografi åt den före detta brittiska premiärminsistern, Adam Lang. Den förre spökskrivaren dog nämligen i en mystisk drunkningsolycka. Sekretessen är mycket stor då någon vill åt bokens manus och ”The Ghost” börjar ana mer och mer oråd kring sitt uppdrag. Insatsen stiger plötsligt när en stor skandal kring Adam Lang blossar upp.

 

Jag är mållös. Efter två visningar inom loppet av fem dagar har jag någorlunda kunnat greppa allt, men det är sällan som jag – åskådaren, vet mindre än karaktärerna. Vanligtvis byggs spänningen upp av att vi vet mer än karaktären vi följer och på så sätt kan beräkna vad som händer runt nästa hörn till vår stora spänning, men i The Ghost Writer drogs jag med i deras hälar vilket krävde mig en omtitt innan filmen verkligen fick mig i bana. Redan nu är jag beroende av filmen och vill se den igen så snart som möjligt. Det är så mycket att ta in att den har större potential vid andra och tredje visningen.

 

Roman Polanski tar det politiska dramat till ytterligare en nivå, precis när jag tyckte att den typen av film hade blivit för mallartad. Jag märkte att majoriteten av biobesökarna på Sergelbion var besvikna efter filmen, men det är priset som även de smartare politiska filmerna får ta. Handlingen bygger på boken ”The Ghost”, som i sin tur bygger på en viss före detta brittisk premiärministers karriär i politiken - Tony Blair, vilket ger ett extra lager till filmens känsla. Premiärministern i filmen spelas av en egotrippad, säkerligen sociopatisk Pierce Brosnan, och han gör det härligt Bronsnan-aktigt då rollen är som gjord för honom, samtidigt som Polanski får ut det där lilla extra.

 

 

Men - Brosnan är dock bara en av många, då hela ensemblen av skådespelare är helgjutna i sina roller och får varje scen att bli en höjdpunkt. David Rintoul, Tom Wilkinson, Olivia Williams, Kim Cattrall, James Belushi, Eli Wallach – alla är de suveräna. Det lyser också om Ewan McGregor som den fundersamme spökskrivaren och han visar ännu en gång hur tryggt han hanterar rollen som den mjuka, jordnära killen som är lätt att tycka om – allra mest tycka synd om. Polanski måste håva in regi-priser efter den här triumfen – McGregor och inte minst Brosnan likaså.

 

Det är dock inte den enda belöningen denna film förtjänar. Den smygande, oroliga musiken (av Alexandre Desplat) bet sig fast på mig redan från första scen under första visningen – en inledningsscen som faktiskt skrek klassiker direkt inom mig. Träffsäkert bildberättande tillsammans med den där musiken! För ovanlighetens skull vill jag påstå att jag har hört ett omedelbart klassiskt originalscore – något som jag egentligen inte varit med om sedan en viss fantasytrilogi för knappt tio år sedan. Den ger en perfekt stämning i all sin enkelhet. Atmosfären med båthorn som ekar vid den blöta havskanten ger även det en dyster stämning och allt detta i samklang kryper under huden på mig.

 

Jag är uppriktigt överraskad över Polanskis senaste film – jag förväntade mig mest något på stabil nivå i den anda som Body of Lies och State of Play levererat, men denna film är bland det smartaste jag sett i genren. Manuset av författaren Robert Harris och Polanski själv är grädde för filmälskaren.

 

 

I de flesta fall klarar filmatiseringar inte av att dra det mest fyndiga materialet från förlagan till sin spets – något måste offras eller förenklas på vägen till vita duken. Frågan är dock om inte Polanski lyckats förfina källan i och med Ghost Writer, för jag kan inte se hur den skulle kunna vara lika träffsäker i text? Spänningen, den kyliga stämningen, karaktärerna och den märkliga, fyndiga och enligt min mening – i sammanhanget, briljanta humorn som följer med tyst mitt i det kala allvaret – det är en av de härligaste ingredienserna jag sett på film de senaste åren faktiskt. Vid närmare eftertanke är tankarna till Hitchcock stora – det hade kunna varit en av hans bästa filmer.

 

Jag trodde att Roman Polanski i och med Pianisten (2002) hade nått sin topp och att det inte fanns något nytt att ge efter den framgången, från hans sida. Men Polanski visar att han fortfarande inte är att leka med. Ghost Writer är som ett suveränt ”practical joke” till alla som tyckte sig se ett Bäst före-datum på Polanski. Att den kommer under en händelserik tid i Polanskis liv, som går att jämföra med händelserna i filmen, gör att allting dras till sin spets.

 

10/10

[Yojimbo]

 

Och man anade att frugan var inblandad på något sätt, men att hon jobbade åt CIA var coolt. Frågan är dock om hon låg bakom sin makes död eller om det bara var en slump att han blev skjuten ? Däremot lär hon ha legat bakom den f.d. spökskrivarens död. Hmm, nu när jag tänker efter, var sista scenen en ren olyckshändelse eller tror du de gjorde sig av med honom också ? Som sagt, helt klart en film att se om.

 

 

Som jag förstod det så var dödskjutningen en ren slump snarare än resultatet av en väl utförd plan. Det var ju den återkommande pappan i filmen som gjorde dådet och jag har svårt att se att han skulle vara med på en konspiration mot landet som han älskar. Utan jag ser snarare dådet som ett resultat av paret Langs agerande, än en direkt handling. Oavsett så kom scenen, precis som du säger, som en överraskning och det är alltid trevligt att se att man fortfarande kan bli positivt överraskad av filmer.

 

Frun och Wilkinsons karaktär lär ha legat bakom den före detta spökskrivarens död, men jag ställer mig frågan hur mycket Adam Lang själv var delaktig i det hela. Adam och spökskrivaren hade ju bråkat samma dag som dödsfallet, men frågan är om det handlade om spökskrivaren hade blivit avslöjad eller något helt annat.

 

Sista scenen är jag tveksam till. Man ser att bilen kör i extra hög fart, vilket indikerar på att det var medvetet. Men borde inte "Spöket" själv ha insett det och på så sätt undvikit situationen. Eller gjorde han det medvetet för att förhoppningen om att det offentliga dödsfallet skulle intressera allmänheten vad som hade hänt kring Lang och CIA?. Han kanske faxade ut meddelandet om hur situationen var till olika nyhetsbyråer i kopieringsrummet. Nu var det bara att dö på allmän plats, med papperna i näven, sen skulle tidningarna göra resten.

 

Nu börjar jag kanske försöka analysera den alldeles för mycket, men det var helt klart en sevärd och spännande thriller som även jag skulle vilja se om.

Nej, det tycker jag inte alls du gör. Kul att du har liknande tankar om den och alltid kul att diskutera med någon annan som sett den.

 

 

Jag kände också att dödsskjutningen var en ren slump eftersom pappan ville ha hämnd. Men när man kom till slutet och förstår att hon jobbar för CIA och inte verkar direkt upprörd över sin makes död, kände jag liksom att hon och Wilkinson kunde ligga bakom (även om det inte är troligt).

 

Kanske låg det till så trots allt och de var rädda för att "spöket" skulle komma på det och därför gjorde de sig av med honom. För sista "olyckan" kändes ändå avsiktlig. Sen tror jag inte på att han valde att dö för att uppmärksamma allmänheten. Men nu när du säger det så tycker man att han borde kommit bort från vägen. Å andra sidan ser man ju inte vad som händer och bilen kan lika gärna ha kört upp på trottoaren om han nu gick där.

 

Jag tror inte Adam Lang hade något att göra med den förre spökskrivarens död, det känns helt enkelt som frun och Wilkinson ville göra sig av med honom efter att han kommit för nära sanningen. Man skulle tro att det var Adam Langs mörka hemlighet som skulle avslöjas, men i själva verket var det alltså fruns.

 

Nej, helt klart kul med filmer som låter en fundera själv och inte lägger fram allt i svart och vitt. Det är något som höjer filmen helt klart och gör att man gärna ser om den.

 

Kul att en diskussion om The Ghost Writer har börjat medan jag varit borta.

 

 

Jag kan bara bocka av ytterligare vad jag tror.

 

Jag tror att fru Ruth Lang blir ebstört när hon förstår att "Spöket" vet hennes hemlighet, men när hon berättar för Paul Emmett precis därefter så ser det ut som han har planerat allting, och mycket riktigt kommer en bil framskenande när Spöket traskar ut ur byggnaden. Det var säkert förplanerat av Emmet, men blev nog påskyndat ytterligare av den incident som inträffade på releaseceremonin. Angående trovärdigheten i mordet på Spöket så ser jag det som oundvikligt att hinna akta sig för en bil som siktar på ens kropp i hög hastighet när det inte finns något att skydda sig bakom, vilket det inte verkade finnas på en så pass öppen gata som där.

 

Angående dödsskjutningen av Adam Lang så kom det faktiskt som en ännu större överraskning när jag såg filmen för andra gången.

 

 

 

[Voldo]

Doubt

John Patrick Shanley har regisserat och skrivit manus till denna film som är baserad på en pjäs han tidigare skrivit. Pjäsen som förövrigt vann ett Pulitzerpris handlar om prästers aptit på småpojkar, ett ämne som inte många vågar röra vid. Filmen fick mycket god kritik och nominerades till fem Oscars, varav fyra var för skådiskategorier.

 

 

Året är 1964. I Bronx finns en katolsk skola som just intagit sin första svarta elev, 12-årige Donald Miller (Joseph Foster). Rektorn heter Syster Aloysius (Meryl Streep), hon är sträng och vill att skolan ska hålla sig gammalmodig. Det vill dock inte Fader Brendan Flynn (Philip Seymour Hoffman) som är öppen för mer nymodiga verktyg och lärosätt. Syster James (Amy Adams) ser att Fader Flynn har ägnat mycket tid åt den svarta pojken som mobbas på skolan. Pojken beter sig märkligt efter att han kommit från ett möte med Flynn, och hans andedräkt luktar alkohol. Det talar Syster James om för rektorn som genast börjar undersöka saken närmare.

 

Det bästa med Doubt är utan tvekan skådespeleriet. Som sagt blev hela fyra av filmens skådespelare Oscarsnominerade för sina eminenta jobb. Meryl Streep visar vad skåpet ska stå och blir nominerad för hela femtonde gången. Hoffman som också redan har en guldgubbe på hyllan klarar av att matcha Streep, liksom den relativt nykomliga Amy Adams.

 

 

Tack vare skådespelarnas karisma lyckas filmen uppehålla en viss spänning. Annars är det en stillsam film som mest bygger på dialog av något slag. Det jag saknar är ett slags klimax eller en twist som förbryllar åskådaren, man blir aldrig riktigt paff av någonting annan än skådespeleriet. Jag tycker inte att filmen är svag, men inte heller är den särskilt stark. Doubt är välgjord och sevärd för den som vill se ett bra drama.

 

7/10

[Yojimbo]

Jojje: Intressanta tankar kring total överhypade The Hurt Locker. Visst, det är en bra film, med mycket livstrogna karaktärer osv. Men så bra är den inte, inte så det väger upp hypen.

Jag tyckte mig inte kunna se någon hype kring The Hurt Locker före galatiden där runt Oscargalan, men det är ju det som är så tråkigt de senaste åren. De hypar upp en film som man gillade innan hypen, men efteråt så har man blivit lite mörbultad av alla hyllningar och kan inte uppskatta filmen på samma sätt. Det var så även med Slumdog Millionaire, som jag gillade mycket först, men jag blev ganska anti mot den efter Oscarsgalan.

 

The Hurt Locker har jag dock inte mage att ogilla då jag tycker att den fångar känslan av hur en soldat i Irakkriget känner sig på ett innerligt sätt. Scenen i matbutiken är en av mina absoluta favoriter från 2009 och säger allt om varför jag gillar The Hurt Locker.

[Jojje]

Omberg (och andra): Ja, efter Oscarsgalan (som Yojimbo skriver) så känns The Hurt Locker något överhajpad även i mina ögon. Visst, så fort du gör en film om ett krig så blir det väl per definition en politisk film (i synnerhet i USA), men The Hurt Locker var för mig mer en film om hur dåligt man mår i krig. Och det är väl gott så; det var inte en dålig film, men inte nån toppfilm heller.

 

Plox: Kul läsning om En pojke och hans hund. Verkar vara en b-film men samtidigt verkar ju temat/miljöerna sköna.

 

Japp, Willis och sf kan ju inte gå fel. Just att Disney producerade Surrogates gjorde dock att filmen hade ett aningen störande "familjefilms"-skimmer över sig.

 

Czech, Nit89ram (och andra): Kul läsning om The Ghost Writer. Jag såg själv filmen förra helgen, men har inte hunnit posta en recension av filmen än. Hur som helst så håller jag med om det mesta ni skriver. Det var en riktigt mysig rulle som underhöll (och överraskade) mig hela tiden. Återkommer i ämnet.