Filmer du just sett ! Bra och dåliga (Del 1 och 2!)

[Czechflash]

Nit89ram och Plox: Mmm, håller med, det är absolut en sevärd film och gillar man hans stil blir man inte besviken. Han har snyggt foto och en del roliga tricks som alltid överraskar. Men just manuset kändes inte lika starkt som i hans tidiga filmer och det drar ner lite. Karaktärerna är annars för det mesta bra och just Wilkinson och Strong är precis som du säger bra karaktärer. Kände inte igen Wilkinson förrän efter halva filmen eller så. Tyckte det lät som honom, men hade aldrig sett honom utan hår.

 

Army of Shadows är en lite långsam film så man får inte vara upplagd för fart och fläkt för då kan man lätt bli besviken. Men jag uppskattade den mer denna andra gång och även om den kunde kortats ner och getts lite mer fart så är den till slut bra och man blir helt klart belönad så se den.

[Nit89ram]

Plox: Du nämner att du inte brukar lägga märke till hur en film är klippt. Det må jag säga är ett bra betyg åt klipparen, för optimalt så ska man kunna följa historiens händelseförlopp utan att man tänker på hur den är ihopsatt. Visst finns det undantag som Memento, Pulp Fiction och Irréversible, men där är klippningen en integrerad del i historien. I sådana filmer gäller det att inte villa bort sin publik under vägen.

 

Precis som det mesta här i livet så märker man hur viktiga saker är först när det inte fungerar. Jag blev ju inte mer intresserad av Beyond the stars efter din recension. TV-filmer brukar inte vara några höjdare.

[Czechflash]

 

Titel: Krabat

Genre: Drama/Fantasy

Land: Tyskland

År: 2008

Regi: Marco Kreuzpaintner

I rollerna: David Kross, Daniel Brühl, Christian Redl, Hanno Koffler

 

Handling: I 1700-talets Tyskland får den föräldralösa pojken Krabat arbete som lärling på en kvarn. Efter ett tag upptäcker han att mjölnaren har ett avtal med djävulen och att en lärling offras varje år. Det gör honom fast besluten att fly innan det blir hans tur, men då behöver han hjälp...

 

Omdöme: Jag och fantasy går sällan ihop, men görs det på rätt sätt kan det vara sevärt. Jag hade sett regissören Marco Kreuzpaintners två tidigare filmer Sommersturm (2004) och Trade (2007) och tyckte båda var bra, så intressant att se vad han skulle göra med detta. Det visar sig vara baserat på en gammal saga som jag iofs inte känner till, men det är definitivt inte en film för barn. Det är en mörk berättelse som följer pojken Krabat (David Kross) som får chansen att få tak över huvudet samtidigt som han får lära sig svart magi. Men det finns givetvis en hake - du kan aldrig lämna gruppen och du får inte bli förälskad.

 

 

David Kross (som spelade mot Kate Winslet i The Reader) känns här relativt ung och oskuldsfull. Mot slutet av filmen har han dock blivit äldre och härdad och han lyckas hantera båda rollerna bra. Hans bästa vän, som försöker hjälpa honom ur helvetet, är Tonda (spelad av Daniel Brühl från Inglourious Basterds). Han är lite äldre och vet mycket väl hur allt fungerar. Filmens foto är det mest lyckade och effekterna är också till belåtenhet. Filmen, som är på två timmar, rullar på utan att bli tråkig eller för den delen spännande. Ett plus att den är så pass mörk och inte "barnvänlig" som jag befarade. Men visst kunde man kortat ner den lite och ett slut ute i den vackra skogen hade inte varit helt fel.

 

 

3 - Skådespelare

3 - Handling

3 - Känsla

3 - Musik

4 - Foto

--------------

16 - Totalt

 

Betyg: 3/5 - 6.5/10

IMDb: 6.2

 

[Spög]

Czechflash: Vilken Jean-Pierre Melville-film har du tyckt bäst om? Jag har bara sett två utav hans filmer, Le cercle rouge som jag tycker var lite långsam i vissa partier, men hade otroligt snygga scener bland dessa lite långsammare partier också. Le samouraï är den andra filmen jag sett och den jag gillar bäst. Har en box hemma med ett par av Melvilles filmer, men jag har inte kommit till skott och sett någon mera. Är dock väldigt sugen på Le deuxième souffle som oturligt nog inte fanns med i boxen.

[Czechflash]

Czechflash: Vilken Jean-Pierre Melville-film har du tyckt bäst om? Jag har bara sett två utav hans filmer, Le cercle rouge som jag tycker var lite långsam i vissa partier, men hade otroligt snygga scener bland dessa lite långsammare partier också. Le samouraï är den andra filmen jag sett och den jag gillar bäst. Har en box hemma med ett par av Melvilles filmer, men jag har inte kommit till skott och sett någon mera. Är dock väldigt sugen på Le deuxième souffle som oturligt nog inte fanns med i boxen.

Melville har en tendens att bli lite långsam i vissa partier, det är väl det som drar ner betyget för vissa filmer. Å andra sidan har han sparsamt med dialog vilket gör att det kan kännas lite långsamt när bilden får tala. Han har ju influerat flera nutida regissörer bl.a. med huvudkaraktärerna som allt som oftast inte är goda men som man fattar tycke för.

 

Min favorit är nog just Le deuxième souffle (1966) som jag på många sätt kände var en föregångare till Heat. Efter den är det jämnt, men Le doulos (1962) blev jag också förtjust i. Både Le cercle rouge (1970) och Le samouraï (1967) är klassfilmer och förmodligen hans mest kända, men föredrar nog ändå de två tidigare filmerna. Bob le flambeur (1955) är den tidigaste filmen av honom jag hittills sett och den skulle jag behöva se om, men minns att den var lite annorlunda mot hans senare, mer utvecklade filmer. Sen får man inte glömma L'armée des ombres (1969) som är en realistisk liten film. Och hans sista film Un flic (1972) har definitivt sina ögonblick och ska ses om man gillar hans övriga filmer. Men ska jag välja en just nu är det definitivt Le deuxième souffle som jag gav +4/5.

 

Måste säga att jag blir riktigt sugen på att ha ett Melville-maraton nu när jag går igenom filmerna som jag (i många fall) inte sett på flera år...

[Jojje]

 

Surrogates (2009)

 

Bruce Willis jagar mystisk mördare i en värld där flertalet lever sina liv uppkopplade till fotomodellskopior av sig själva. Hehe, detta var faktiskt oväntat odåligt. Det är en i grunden ganska enkel historia. Det är inte så himla många twister och komplicerade svängningar som det brukar kunna vara. Men bitvis är det en obehaglig och lite sorglig stämning med alla surrogat som går omkring medan värdarna sitter hemma i sina morgonrockar. Man kan även dra paralleller till att man rent mentalt har en mask på sig, t ex på jobbet eller när man åker tunnelbana (man är ett surrogat för sig själv så att säga). Som sagt, lite märklig stämning eftersom alla är photoshopade fotomodeller som beter sig aningen stelt. Kul slut också, även om det var förutsägbart. Trots ganska intressant tema är det Disney som producerar så då blir det lite väl smörigt och slickt producerat. En token programmeringsnörd dyker givetvis också upp (gäsp).

 

3-/5

[Jojje]

 

The Hurt Locker (2008)

 

Jag har lite svårt att se sån kvalitet i den här filmen att den skulle vara värd en Oscar. Dels är det ju som Czech brukar säga inte en oscarsfilm, dvs inte en sån där pampig episk dramatisk historia om hur nån som det går dåligt för kommer igen. Men framförallt så ser jag inte att det skulle vara nåt speciellt med filmen rent generellt. Vi har sett detta förut och minst lika bra, t ex i Jarhead som jag nog gillar mer. Vår lilla grupp åker från ställe till ställe och desarmerar bomber. De inblandade hanterar att vara i Irak på sina sätt. James (Jeremy Renner) är en adrenalin-junkie, Sanborn (Anthony Mackie) är den som känns mest normal. Jag tycker inte filmen säger nåt politiskt. Det skulle kunna vara en film om vilket krig som helst. Det handlar mer om att man mår dåligt i krig, men att det ändå är en sorts drog, vilket kanske är ett sätt att hantera kriget. Jag tycker inte riktigt filmen kommer nån vart. Den är hyfsat intensiv; jag gillade t ex hela sekvensen när de satt fast omringade av krypskyttar. Skådisarna gör i princip fläckfria insatser. Känslan är realistisk, men i slutändan så blev det ändå något av ett jaså. Men en trea är den värd.

 

3/5

 

PS. Jag måste ändå säga att det känns bra att en sån här film kan vinna och vinner en Oscar.

[Jojje]

 

Den fantastiska räven (Fantastic Mr. Fox, 2009)

 

Mjaha, den här Wes Anderson-rullen hade fått 5/5 av t ex Jane Magnusson i DN och Disintegrator här på Filmsnack, men jag misstänkte att det inte var en film helt för mig. Jag gillar Wes Anderson - ibland. Men det är nåt med hans filmer som är för ytligt, småputtrigt, coolt, utan djup. Dock gillade jag av nån anledning The Darjeeling Limited. Nå, nog med skitsnack. Den fantastiska räven är en charmig stop motion-animerad rulle med duktiga röstskådisar. Allt är trevligt, mysigt, välgjort. Handlingen är lite för snabb. Det är underhållande men för mig var det fullständigt glömt (nästan) några dagar senare. Visst, om det är kanonunderhållning för stunden så kan jag väl köpa ett högt betyg, men här var det bara småmysigt, inget mer. Vad är det folk ser i den här filmen? Hmm, nu blev det mer att jag frågar vad folk ser i filmen än att jag själv förklarar vad jag inte ser. Vad ser jag inte? Svar: Engagerande karaktärer, en handlingen som betyder något, säger något. Här rullar det på och en del kvasisanningar presenteras men inget blir bestående, som sagt. Jag gillar dock stop motion-känslan.

 

3/5

 

PS. Jo, just det, scenen med vargen var riktigt bra!

[Cooper]

Såg precis Kick-Ass. Har ganska blandade känslor kring den. Gillade inte huvud-karaktären, och det mesta av hans historia. Men Cage är så bra så att filmen ändå blir sevärd och ganska bra. Filmen hade varit extremt mycket bättre om den fokuserat på Hit-Girl och Big Daddy istället för Kick-Ass. 3-/5

[Voldo]

Ratatouille

Pixar är världens främsta företag när det kommer till animationsteknik, vilket brukar resultera i att de kammar hem Oscarstatyetter för bästa animerade film år efter år. Men när det kommer till antalet höjdarfilmer inom animationsgenren så leder fortfarande det Japanska Studio Ghibli, som dessvärre oftast blivit ignorerad av Oscarsjuryn genom åren. Ratatouille tillhör varken Pixars bästa eller sämsta åstadkommanden, filmen ligger någonstans i mitten.

 

 

Remy (Patton Oswalt) är en ung råtta som drömmer sig bort från de sunkiga fårhållandena han bor i. Han är trött på att äta sopor och vill istället ha smakligare mat. Om dagarna brukar han studera i en kokbok utgiven av mästerkocken Gusteau. Samma dag som Remy får reda på att hans idol dött blir han vräkt från sitt hus och hamnar tillslut i Paris. I staden upptäcker han Gusteaus restaurang som blivit sågad av kritikern Anton Ego (Peter O’Toole) och sedan sjunkit till en trestjärnig restaurang. Linguini (Lou Romano) är en ung kille som fått jobb på restaurangen som städpojke. När Remy smugit sig in i köket och mixtrat lite med en soppa tror personalen att det är Linguini som ligger bakom. Soppan älskas av kunderna och Remy blir beordrad att tillaga soppan igen, men i hemlighet måste han då ta hjälp av råttan Remy och dennes superba matlagningskunskaper.

 

 

Som i de flesta barnfilmer har Ratatouille en förutsägbar och kalkylerad story vi skådat många gånger tidigare. Brad Bird och hans kollegor berättar den dock på ett strålande vis så att publiken lätt fäster sig vid den. Något som gör filmen extra bra är just att den till större delen utspelar sig i ett restaurangkök, och vi får lära oss lite kort om hur det går till när man arbetar som kock. Kanske dagens barn blir inspirerade till att börja laga och äta riktig mat istället för att bara vräka i sig vad McDonalds har att erbjuda. Jag själv blev faktiskt lite småhungrig av att se filmen.

 

 

De engelska röstskådespelarna gör utomordentliga jobb, och den åttafaldigt Oscarsnominerade Peter O’Toole var ett synnerligt perfekt val för rollen som den snobbige matkritikern Anton Ego. Trots en något slätstruken story är Ratatouille en förskräckligt underhållande, mysig och bitvis riktigt rolig film som är sevärd för hela familjen.

 

8/10

[Nit89ram]

The Ghost Writer

 

Snacket inför och kring The Ghost Writer har varit ovanligt tyst med tanke på att det är en film signerad Roman Polanski (Chinatown, The Pianist). Förhandssnacket har, av förklarliga skäl, främst handlat om mer allvarliga saker och filmen i sig har hamnat lite i skymundan. Så frågan var om förhandssnacket, eller snarare bristen på det, var obefogat eller ej.

 

Filmen tar sin början när "Spöket", spelad av Ewan McGregor, får i uppdrag att agera spökskrivare och färdigställa memoarerna till Storbritanniens tidigare premiärminister Adam Lang (Pierce Brosnan). Det visar sig att den tidigare spökskrivaren dog under mystiska omständigheter och snart börjar så sakteligen en mörk historia uppenbara sig för alla inblandade.

 

 

Regissören Roman Polanski har tillsammans med Robert Harris skapat en effektiv och medryckande historia baserad på Harris egna bok, "The Ghost". Det som till en början uppfattas som en långsam och lite småseg historia visar sig snart vara ett högst medvetet val av inriktning från Polanskis sida. Han lägger under filmens gång skickligt ut små inslag, lite här och var, för att sedan när man minst anar det dra åt snaran för en överraskande effekt.

 

Ewan McGregor och Pierce Brosnan sköter sig båda två utmärkt i sina roller, utan att för den skull överglänsa filmen. Detta gäller för övrigt resterande skådespelare i rollistan och även filmen i stort. Alla inblandade komponenter samarbetar i en fungerande enhet och trots att man har sett liknande filmer förr, så kan jag inte undvika att ryckas med i historien.

 

 

The Ghost Writer är en effektiv och snyggt paketerad thriller som hänvisar bakåt, både till Hitchcock och framförallt Polanskis tidigare verk. Även om filmen till viss mån är Polanski på rutin så är det fortfarande en riktigt hög nivå när det gäller filmskapande. Fast det borde jag ha förstått redan från början, då Polanski och konspirationsthriller har varit en lyckad kombination förr.

 

7/10

[Omberg]

Jojje: Intressanta tankar kring total överhypade The Hurt Locker. Visst, det är en bra film, med mycket livstrogna karaktärer osv. Men så bra är den inte, inte så det väger upp hypen.

Angående den politiska aspekten så skapar ju varenda film om Irak eller irakkriget högst troligt en vild debatt i USA; för oavsett hur du speglar kriget finns ju det alltid folk med invändningar om sanningshalt m.m.

Personligen ser jag filmen mer som en realistisk bild av ett, för mig, surrealistiskt liv än politiskt propaganda och tycker att den egentligen helt saknar politiska kopplingar.

 

Nitram: Måste säga att jag ser mycket fram emot The Ghost Writer, så det är trevligt att läsa att du tycker om den! Såg på SVTs kulturmagasin om just denna film. De nämnde, som lite meningslös trivia, att Polanski tydligen utförde de sista arbetet med filmen bakom galler. Detta pga en våldtäktshistoria från 1976, om jag inte är helt ute och cyklar här.

Som sagt, lite meningslöst vetskap!

[Czechflash]

Jojje: Intressanta tankar kring total överhypade The Hurt Locker. Visst, det är en bra film, med mycket livstrogna karaktärer osv. Men så bra är den inte, inte så det väger upp hypen.

Angående den politiska aspekten så skapar ju varenda film om Irak eller irakkriget högst troligt en vild debatt i USA; för oavsett hur du speglar kriget finns ju det alltid folk med invändningar om sanningshalt m.m.

Personligen ser jag filmen mer som en realistisk bild av ett, för mig, surrealistiskt liv än politiskt propaganda och tycker att den egentligen helt saknar politiska kopplingar.

Jag måste säga att jag brukar "gilla" krigsfilmer för det mesta, men de flesta om Irak-kriget faller mig inte i smaken. Vet inte om det är för att de ligger så nära i tiden eller om det hela känns ointressant och för det mesta upprepande, men det är få som fångar mitt intresse. The Hurt Locker må inte vara en jättefilm, men förmodligen den bästa om Irak-kriget. En Oscarvinnare för bästa film är väl också att ta i, men med tanke på att det var ett ganska svagt Oscarår så förvånade det inte.

 

Bästa krigsfilmerna brukar för det mesta vara de som handlar om andra världskriget. Jag vet inte, men det är något med nazisterna som gör att det blir extra krydda.

[Nit89ram]

Nitram: Måste säga att jag ser mycket fram emot The Ghost Writer, så det är trevligt att läsa att du tycker om den! Såg på SVTs kulturmagasin om just denna film. De nämnde, som lite meningslös trivia, att Polanski tydligen utförde de sista arbetet med filmen bakom galler. Detta pga en våldtäktshistoria från 1976, om jag inte är helt ute och cyklar här.

Som sagt, lite meningslöst vetskap!

 

Det stämmer bra det. Jag försökte undvika att ta upp den händelsen i recensionen, då de flesta förmodligen redan vet om det. Min naiva förhoppning är att man kan urskilja privatpersonen Polanski från regissören.

 

Men om du tycker Chinatown är en riktigt bra film, kanske till och med ett mästerverk, så kommer du även att tycka om The Ghost Writer. Årets bästa film än så länge.

 

 

Angående krigsfilmer så har jag börjat tröttna ganska rejält på genren på sistone. Jag gillade däremot The Hurt Locker, mycket på grund av att man undvek de vanliga frågorna som ställs i krigsfilmer såsom "Varför krigar vi egentligen?" och hur ödet styr i krig. Du nämner Omberg att The Hurt Locker inte är politisk, mycket tack vare att den inte tar ställning. Men som jag ser det så är detta ett ställningstagande i sig själv. Att Irakkriget inte inleddes och genomfördes på några ordentliga grundprinciper, och således kan man inte ta ställning för det. Som en indirekt kritik mot USAs förra ledning.

 

Czechflash: Man lockas alltid av klassiska historier mellan de onda och de goda, och då är nazisterna en optimal ingrediens. Det är "ok" att hata och fördöma nazisterna och således kan man gestalta dessa utan hämningar. De intressanta filmerna från andra världskriget görs idag i Tyskland, då vi äntligen får en mer nyanserad bild och får ta del av historien från "deras" perspektiv.

[Czechflash]

Czechflash: Man lockas alltid av klassiska historier mellan de onda och de goda, och då är nazisterna en optimal ingrediens. Det är "ok" att hata och fördöma nazisterna och således kan man gestalta dessa utan hämningar. De intressanta filmerna från andra världskriget görs idag i Tyskland, då vi äntligen får en mer nyanserad bild och får ta del av historien från "deras" perspektiv.

Precis, du har helt rätt. Och jag håller även med om att det är just från Tyskland de bästa krigsfilmerna kommer nu för tiden. De vågar visa verkligheten, men samtidigt känner man ändå (ofta) för de inblandade. Det blir en bra balans liksom.