Jump to content

Filmer du just sett ! Bra och dåliga (Del 1 och 2!)


Recommended Posts

En del filmer där Czechflash och jag håller med i nästan allt du skriver om RocknRolla. Inte lika bra som Ritchies tidigare verk, Snatch och Lock, Stock...., men en trevlig återhämtning efter några svåra år (läs: Madonna :whistling: ).

 

Filmen är inte lika citatfylld och spektakulär som sina föregångare, men innehåller ändå en del minnesvärda karaktärer som hade platsat även i hans andra gangsterfilmer. Främst Tom Wilkinsons, som var väldigt lik Ingvar Oldsberg i filmen, och Mark Strongs karaktärer.

 

Den stora positiva överraskningen med RocknRolla för mig var ändå att Guy Ritche visar att han har förmågan att göra film igen. Sherlock Holmes visar att det inte var någon engångsföretelse.

Jag tyckte Snatch var ganska bra och hade sina skäna grejer, men för mig är Guy Ritchies stil inte speciellt speciell. Det känns som att alla filmer som vill vara coola går i hans stil, vilket i sin tur är är inspirerad av Tarantino. Jag tyckte inte Sherlock Holmes var så speciell som många andra verkar tycka. Det var liksom en Pirates of the Caribbean i London-miljö och väldigt mycket enkel "blockbuster" för min smak. Jag blev inte engagerad av karaktärerna heller faktiskt. En okej film, men inte mer.

Link to post
Share on other sites
  • Replies 18.1k
  • Created
  • Last Reply

Top Posters In This Topic

  • Czechflash

    4860

  • Jojje

    1240

  • Plox

    1056

  • roadwarrior

    911

Top Posters In This Topic

Posted Images

  • Filmstar

Yojimbo: Kul att du uppskattade The Ghost Writer så pass mycket, och såg om den. Man blir faktiskt allt mer sugen på att se om den och jag håller med om att man inte förväntade sig en ny lyckad film av Polanski, även om man vet hans potential. Kanske det faktum att han inte gör film i Hollywood som han klarar av att göra film på sitt egna sätt och inte bli påverkad av produktionsbolagen. I Europa låter de honom göra på sitt sätt och då blir också resultatet därefter.

Link to post
Share on other sites
  • Filmstar

White Zombie (1932)

 

Det här var en film som var mer spännande att se än den var spännande, om ni förstår vad jag menar. White Zombie är från 1932 och anses vara den första zombiefilmen. Här är zombierna dock inte döda som blir levande, utan det handlar om voodoo-zombier på Haiti. Bela Lugosi spelar Murder Legendre (vilket namn!), en ondskefull voodoo-präst som använder sina krafter för att kontrollera en privat zombiearmé som bl a jobbar på hans plantager. Till Haiti kommer ett blivande brudpar som ska gifta sig. Givetvis korsas deras vägar, muahaha.

 

zombie.jpg

"Vad är det ni säger?! Har Jonas varit otrogen?!"

 

Nja, en hyfsad matiné, det är väl så långt jag kan sträcka mig. En sak som märks direkt är att Lugosi har enorm pondus. Produktionskvaliteten är inte speciellt hög, det är en b-film helt enkelt. Skådisinsatserna är bristfälliga (Lugosi undantagen). Jag får ibland känslan av att vissa av skådisarna fortfarande tror att de spelar stumfilm trots att det är en ljudfilm. Hela sista kvarten är i princip stumfilm, fast just därför var slutdelen ganska bara. Vissa delar av filmen har en kuslig kvalitet, andra är mest löjliga. Det ska vara en skräckfilm men den är aldrig läskig.

 

2/5

Link to post
Share on other sites
  • Filmstar

Hemligheten i deras ögon (El secreto de sus ojos, 2009)

 

Den här argentinska rullen slog ju ut både En profet och Det vita bandet i oscarsracet om bästa utländska film, så frågan är om det var rätt film som vann? Nja, eller nej, är svaret för mig. Hemligheten i deras ögon är ett bra thrillerdrama som berättas med två parallella handlingar på ett smart sätt. Tyvärr är filmen som helhet aningen, lite, lite för långdragen. Den påminner en del i upplägget om Män som hatar kvinnor, faktiskt. Just de två handlingarna, nutid och dåtid, bidrar till en viss mystik. Jag gillar känslan i filmen. Blandat med allvaret så förekommer det en del humor som jag uppskattade.

 

hemlig.jpg

 

Hela sekvensen på fotbollsstadion är en femma som enskild sekvens; den är nästan för bra jämfört med resten av filmen. Riktigt nervigt bra filmat och klippt. Dramat som helhet tycker jag dock inte riktigt funkar i slutändan. Jag gillade dock samspelet mellan de båda huvudpersonerna och det faktum att de aldrig kysstes t ex  . Däremot gillade jag inte riktigt att allt skulle lösas i slutet, inklusive att de båda "fick varandra".  Det hade varit en bättre film om man inte hade dragit ut på det hela. Som det var nu hade man, så att säga, flera slut i filmen. Lite typiskt också att man var tvungen att lägga in en twist i slutet. Men, men, det var väldigt nära en fyra.

 

3+/5

Link to post
Share on other sites
  • Filmstar

king 1.jpg king 2.jpg

 

The King of Kong (2007)

 

The King of Kong är en skön dokumentär som är något överdramatiskt berättad med en tydligt ond karaktär (Billy Mitchell) och en tydligt god karaktär (Steve Wiebe). Sanningen ligger väl förmodligen nånstans mittemellan men då hade det inte blivit en lika intressant film, kan hända. Det är en film om ett riktigt nördintresse, i det här fallet gamla arkadspel, och i synnerhet Donkey Kong. Den påminner kanske en del i upplägget om det svenska dokumentärmästerverket Plötsligt i Vinslöv. Vi får ta del av en hel del sköna karaktärer, nördar - och så Billy Mitchell som sticker ut. Mitchell är en gammal mästare som vägrar släppa ifrån sig sin Donkey Kong-krona, och han tar till ganska fula knep för att behålla den. Dokumentärer får sällan nåt annat betyg än tre från mig. Jag brukar nästan alltid gilla filmerna men inte så mycket att det blir ett bättre betyg. Det finns nåt inbyggt i dokumentärformatet som hindrar detta.

 

3/5

 

PS. En klassisk replik från filmen: "There's a potential Donkey Kong kill screen coming up if anyone's interested", sagd av nörden och trogne Billy Mitchell-supportern Brian Kuh, kanske lite motvilligt eftersom det var Steve Wiebe som var på väg att slå Donkey Kong-rekord. Och om ni vill veta vad en Donkey Kong kill screen är så får ni se filmen, eller googla... :)

Link to post
Share on other sites
  • Filmstar

Jojje: Tyckte i princip likadant om El Secreto de sus Ojos (+3/5) som bjöd på en del spänning och en minst sagt minnesvärd scen i mitten (som du nämner), men fångade mig inte på samma sätt som Un prophète (+4/5). Trots allt kul att den slog storfavoriten Das weiße Band (3/5). Tre starka och bra Oscarfilmer ett år då det var svagt med typiska Oscarfilmer i den "riktiga" kategorin.

Link to post
Share on other sites
  • Filmstar

0bear.jpg

 

Titel: L'ours / The Bear / Björnen

Genre: Äventyr/Drama

Land: Frankrike/USA

År: 1988

Regi: Jean-Jacques Annaud

I rollerna: Bart the Bear, Youk the Bear, Tchéky Karyo, Jack Wallace

 

Handling: En björnunge lever med sin mor i skogarna när tragedin slår till. Ett stenras dödar björnhonan. Ungen fäster sig då vid en enstöring till björnhanne. Tillsammans kämpar de för att komma undan två professionella björnjägare som har hästar och hundar till hjälp.

 

Omdöme: Det var äventyrsfilmen Never Cry Wolf (1983) som fick mig att vilja se fler bra filmer i genren och L'ours, eller Björnen, kändes som ett bra val. Filmen utspelar sig i slutet av 1800-talet då björnarna lever uppe i bergen och det är långt till civilisationen. Men två björnjägare, far och son, jagar i området och kommer allt närmare björnungen och björnhannen.

 

0bear0.jpg

 

Filmen har en typisk äventyrlig känsla jag uppskattar och man låter björnarna och naturen få en viktig roll i historien, vilket bara är positivt. De två björnarna, Bart the Bear som björnhannen och Youk the Bear som björnungen, bjuder på flera härliga scener som man både skrattar och njuter av. Däremot övertygar inte de två skådespelarna som jägarna. Tchéky Karyo har annars ett par bra roller bakom sig, men här känns han inte riktigt rätt. Det är iofs inte en film där skådespeleri är direkt viktigt, och björnarna balanserar som tur är upp detta.

 

0bear1.jpg

 

En sak jag störde mig på under filmens gång, och jag är nästan helt säker på att jag hörde rätt, är att man lagt på människoljud på björnungen. Det låter iaf fel när björnungen ger ifrån sig en del läten och ljud som känns människoaktiga. Det sänker liksom helheten och känns lite som en Disney-produktion pga detta för att få det familjevänligt. Det gör helt enkelt att man tappar äkthetskänslan och känner att det är pålagt och tillgjort. En annan sak jag inte riktigt gillade var drömsekvenserna som kändes B-aktiga. Filmen når aldrig de höjderna jag hade hoppats på, men är trots allt småmysig rakt igenom.

 

2 - Skådespelare (Björnarna - 5)

3 - Handling

3 - Känsla

3 - Musik

4 - Foto

--------------

15 - Totalt

 

Betyg: 3/5 - 6.5/10

IMDb: 7.6

 

Link to post
Share on other sites
  • Moderator

Clash of the Titans

 

Hade noll förväntningar på denna film när jag satte mig på bion, hade hört så mycket negativt om den att jag var beredd på besvikelse. Men riktigt besviken behövde jag aldrig bli.

 

Överguden Zeus barjar tappa kraft eftersom människorna inte längre tillber honom så som de gjorde när han än gång skapat dem. I ett försök att knyta deras tro starkare till sig låter han sin bror, dödsguden Hades hota människorna i staden Argos med sitt fruktansvärda odjur om de inte offrar till Zeus.

Dock finns en bland människorna, en som upptäcker att han delvis är gudomlig, som bestämmer sig för att utmana Hades och alla gudarna. Perseus ger sig iväg med soldater från Argos för att försöka hitta ett sätt att besegra monstret.

 

Ja, härifrån är historien rätt linjär. Fiskaren Perseus upptäcker under resans gång att det bor en gudomlig krigare inom honom, och växer alltmer in i hjälterollen, en roll som vänder soldaternas hån till beundran.

Det är väl den enda lilla karaktärhandling som finns i filmen över huvud taget.

Perseus och soldaterna tar sig från punkt A till punkt B och slåss med vidunder däremellan. Förvänta er alltså ingen som helst handling.

 

Vad gör filmen värd att se? Jo, det faktum att man lagt den längden på, för denna typ av effektspäckad popcornrulle, på blygsamma 90 minuter. Det känns faktiskt rätt befriande att sätta sig, få en massa effekter, av varierande kvalitet, kastad emot sig under den tiden och sedan gå hem. Många gånger är effekterna riktigt häftiga, det är rejält storslaget och intensivt. Ibland är effekterna rätt kassa (Medusa) och ibland lite för röriga (skorpionerna), men på det stora hela är det rätt häftigt.

 

Stolpig dialog, gudar som känns väldigt 80-s, inga karaktärsdjup, men riktigt mycket fantasifullt röj. Skulle tro att de som älskar 300 kan uppskatta den här.

 

3/5

Link to post
Share on other sites

Skulle tro att de som älskar 300 kan uppskatta den här.

Det lär vara tvärtom tror jag. Det finns en recensent på # (en filmsida som tydligen inte får nämnas vid namn, hehe) som gav 300 full pott men som anser att Clash of the Titans håller Uwe Boll-klass. Personligen dyrkar jag också 300 lite smått, men CotT ser ut att suga i mina ögon. Fast jag ska väl inte säga något innan jag sett den.

Link to post
Share on other sites
  • Filmstar

Paradise Now (2005)

 

Den här recensionen tillägnar jag Lestat. Hoppas du träffar några trevliga muslimer där du nu är.

 

När den här rullen kom så minns jag att jag hörde en del om den och jag hade nog tänkt att se den men det blev aldrig av. Nu blev det äntligen av, och det var tur det. Det var verkligen en film för mig. Långsam och reflektiv men med en lågmäld humor trots det allvarliga ämnet. Det var en film som berörde mig och kändes annorlunda. Det kändes nästan som en sf-rulle som utspelades på en avlägsen planet där två folk befinner sig i en långdragen konflikt till synes utan lösning. Det är bara det att det här är utspelas nu och på Västbanken och i Tel Aviv i Israel. Två palestinier, och barndomsvänner, ska utföra en självmordsattack i Tel Aviv. Vi följa dem från att de får reda på att de har blivit utvalda för detta "ärofyllda" uppdrag. Just detta att vi vet vad de ska göra gör att det finns en lågmäld och lite obehaglig spänning i filmen.

 

para2.jpg para1.jpg

 

Nåt som filmen lyckas väldigt bra med är att gestalta hopplösheten i hela situationen. Det finns också nåt väldigt absurt i att dessa två män ska ta sina och andras liv. Hela situationen är så absurd att det ibland blir roligt, t ex när en av männen när han spelar in en avskedsvideo påminner sin mamma om att köpa en speciell typ av vattenfilter som han sett men inte hunnit upplysa henne om. Det enda negativa som jag kan komma på är att det förekommer en del "skriven" dialog som redogör för de olika ståndpunkterna man kan ha i konflikten; väpnad konflikt med terroristattacker eller dialog som inte ger resultat. Det är en film som är vacker, långsam, märklig, inte som andra filmer. Det fanns några magiska ögonblick, speciellt mellan Said (en av självmordsbombarna) och Sulah (en nyinflyttade tjej som Said precis träffat).

 

4+/5

 

PS. Lite kul var att jag spelade in filmen när tv visade den. Av nån anledning så fattades första kvarten fast det insåg jag inte när jag började titta. Jag tyckte dock den började aningen direkt, utan nån egentlig inledning eller några förtexter. Vissa saker i handlingen kändes också lite konstiga men jag tyckte jag förstod det mesta. Efter filmen kollade jag upp hur lång den var och det visade sig alltså att jag hade missat första kvarten. Som tur var så råkade jag av en slump se att den fanns gratis på Voddler, så jag kunde enkelt kolla in första kvarten. Då kändes det lite som att se en mini-prequel. Jag kunde nu knyta ihop vissa händelser som jag sett under senare delen av filmen med det som hände under första kvarten. Ah, hur som helst, en riktigt trevlig film.

Link to post
Share on other sites

The Stoning of Soraya M.

 

Jag gillar generellt sett inte verklighetsbaserade filmer. Mest för att man alltid nånstans långt in i bakhuvudet har det intryckt att det kommer från en liknande historia och filmen därför lämnar ett mycket starkare avtryck. The Stoning of Soraya M. är just en sådan film.

 

Filmen utspelar sig i en avlägsen Iransk by år 1986. Sahebjem är en förbipasserande journalist vars bil går sönder. Under reparationstiden dras han ner i en djup diskussion med Zahra(Shohreh Aghdashloo), som berättar vilket hemskt öde hennes systerdotter Soraya(Mozhan Marnò), råkade utför dagen dessförinnan.

 

Jag kämpar som en galning filmen igenom för att enbart se den för vad den är, och inte vad det baserats på. Trots detta kan jag inte hjälpa att bli fruktansvärt känslomässigt påverkad. The Stoning of Soraya M. är en mycket välgjord film med mycket levnadstrogna karaktärer. Skådespelarprestationer från speciellt Shohreh Aghdashloo driver på en redan stark och gripande film. Det finns många sätt att göra obehaglig film. Men detta var något nytt. Även om det kommer i en återanvänd förpackning.

 

Sammanfattningsvis måste jag säga att jag gillade filmen. Både för vad den är men även för budskapet den framför. För er med en svag mage skulle jag råda att tänka en gång extra innan ni trycker på play-knappen. Om detta inte är fallet finns det ingen anledning att inte se denna grymma film(i dubbel benämning).

 

4/5

Link to post
Share on other sites

I'm not there

 

Storyn är kanske inte den bästa, det känns lite rörigt stundtals. Det är iaf en hyfsat underhållande film med bra musik, men den hade kunnat kortats ner en halvtimme eller liknande. Det som gör filmen sevärd är ett par fantastiska rollprestationer. Blanchett är bäst och imponerar otroligt, hon försvinner in i rollen på liknande sätt hon gjorde i The Aviator, men även Ledger gör riktigt bra ifrån sig. Sen har vi då Bale, som jag har lite svårt för, och han är hyfsad och det kan mycket väl vara den filmen jag gillat honom bäst i. Jag har knappt sätt några "biopics" så jag har inte mycket att jämföra med, men en halvtimme bortklippt och det hade varit en toppenfilm. 6/10

 

True Romance

 

En ytterst intresseväckande och underhållande film. Tony Scott bevisar igen för mig varför jag gillar honom mer än brorsan Ridley. Här har han fått hjälp av Tarantino, som står för ett suveränt manus, och en fantastisk cast. De två huvudrollerna var ganska okända för mig, men jag gillade de starkt, speciellt Arquette. I biroller ser vi Gary Oldman, killen är ju för fan oigenkännbar i de flesta roller han gör, som fullkomligt äger den lilla scen han får vara med i. Chris Walken gör sin bästa Chris Walken, och Dennis Hopper lyser också i sin roll.

 

Scott gör ett gediget arbete i registolen och har skapat en tät och spännande film. 8/10

Link to post
Share on other sites

Jojje: Åh The King of Kong, så vacker, så bra och så fantastisk rolig! Var tvungen att köpa hem den på dvd och se om den och den var minst lika bra andra gången jag såg den. Visst, innehållet känns väl kanske inte sådär hundraprocentigt med "vinklingar" och grejer, men hos mig gör det inte så mycket för på det stora hela är det så fantastiskt underhållande. Minst en fyra i min bok. :)

Link to post
Share on other sites

Det som jag verkligen fastnade för med The King of Kong är det starka intresset för någonting som de har och som skildras grymt bra i dokumentären. Precis som vi har vårt filmintresse kan vi också relatera till deras starka intresses för arkadspel. Det var vad jag fastnade för när jag såg den första gången, om det är någonting jag gillar är det folk som verkligen gräver ner sig i sitt intresse och skiter i vad andra tycker om det.

Link to post
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

Loading...

×
×
  • Create New...