Filmer du just sett ! Bra och dåliga (Del 1 och 2!)

[Plox]

Ja fifan vad bra Thief var. Blev också sugen på att klämma den igen direkt efter första titten, ett bra betyg bara det. Men ska helt klart ta och se om den och få ihop en ordentlig recension jag med. Efter första titten landande betyget på en solid fyra, men är ganska övertygad om att det blir höjning vid omtitt.

 

Kul också med The Crazies, Czech. Haft ett halvt öga på den remaken ett tag nu men känner ett visst obligatoriskt begär att se originalet först (faktiskt beställd och borde vara påväg från amerikat i detta nu). Så jag återkommer i ärendet.

[Czechflash]

Ja fifan vad bra Thief var. Blev också sugen på att klämma den igen direkt efter första titten, ett bra betyg bara det. Men ska helt klart ta och se om den och få ihop en ordentlig recension jag med. Efter första titten landande betyget på en solid fyra, men är ganska övertygad om att det blir höjning vid omtitt.

 

Kul också med The Crazies, Czech. Haft ett halvt öga på den remaken ett tag nu men känner ett visst obligatoriskt begär att se originalet först (faktiskt beställd och borde vara påväg från amerikat i detta nu). Så jag återkommer i ärendet.

Först och främst, kul att ha dig tillbaka ! Känns som du varit lite frånvarande (du skrev att du har en tuff jobbperiod nu, så det förklarar saken).

 

Jag gillar ju det mesta Michael Mann gjort, hans stil passar mig väldigt bra och Thief är en sån film som slår spiken på huvudet för min del.

 

The Crazies (2010) tycker jag definitivt du ska se, medan The Crazies (1973) bör ses med ett varningens finger - den är tyvärr sunkig (men med någon ljusglimt). Dock skiljer sig filmerna åt en hel del, så det är ingen fara att se originalet först.

[Czechflash]

 

Titel: Bakjwi / Thirst

Genre: Drama/Skräck

Land: Sydkorea

År: 2009

Regi: Park Chan-wook

I rollerna: Song Kang-ho, Kim Ok-bin, Kim Hae-sook, Shin Ha-kyun

 

Handling: En älskad och hängiven präst från ett litet samhälle anmäler sig frivillig till ett medicinskt experiment. Men experimentet går inte riktigt som planerat och han förvandlas till en vampyr.

 

Omdöme: Regissören Park Chan-wook, med filmer som Oldboy, går ifrån kriminal/thriller-genren och försöker sig på vampyrer. Med sin känsla för detaljerat fotoarbete och en rak-på-approach lyckas man tidigt dra in tittaren i denna värld där skicklige Song Kang-ho spelar prästen som gått med på att vara med på ett experiment som han överlever, men som får fruktansvärda konsekvenser - han blir en blodtörstig vampyr som inte kan leva utan blod.

 

 

På sin jakt efter blod träffar han på tjejen Tae-ju (Kim Ok-bin) som han känt sen hon var liten och som är förtjust i honom. Hon visar sig passa perfekt ihop med honom, men frågan är om han kan hålla tänderna borta från hennes hals... Samtidigt letar han blod på nya ställen, så som sjukhus då han inte vill döda någon för att stilla sin blodtörst utan försöker suga ut lite åt gången genom slang. Ja, det finns definitivt flera mörkt komiska inslag i filmen som ger en del skratt.

 

 

Filmen är ganska trevlig att titta på, särskilt under första halvan då man går rakt på sak som gör att man blir nyfiken på hur det hela ska arta sig. Men under andra halvan tar filmen en lite annan väg och flippar ut en del (pga en karaktär) som iofs rör om i grytan, men som inte är helt tillfredställande och stör mer än den hjälper filmens utveckling. Filmen har annars ett par snygga actionscener även om effekterna är av blandad kvalité. Slutet är dock till belåtenhet och avslutar med flaggan i topp. Park Chan-wook har trots allt gjort något lite annorlunda med vampyrgenren som är värt att se.

 

 

4 - Skådespelare

3 - Handling

3 - Känsla

3 - Musik

4 - Foto

--------------

17 - Totalt

 

Betyg: 3/5 - 6.5/10

IMDb: 7.3

 

[Omberg]

Czech: Trevlig läsning om Thirst! Har haft ögonen på denne sen biopremiären, men det var ju självklart för mycket att begära att hitta den på en biograf i länet jag bor eller ens angränsande. Så får bli att fixa hem på DVD helt enkelt!

[Jojje]

Czech: Såg ju Bak-jwi (Thirst) på Filmfestivalen i höstas och jag gav den knappt godkänt. I mina ögon Parks sämsta film. Håller dock med om slutet som var bra, och filmen är ju snygg som dagg.

[Czechflash]

Omberg: Klart värt att se den, men ha inte allt för höga förväntningar på den bara. Koreanska filmer har ju en viss typ av humor som man antingen gillar eller inte. Jag brukar gilla den och det är inget fel på den här heller, men kombinationen med ett allvarligt ämne tycker jag inte funkar fullt ut.

 

Jojje: Hade för mig att du hade sett den, ja. Funderade på att se den på festivalen, men valde sen bort den. Kan tänka mig att den gjorde sig bra på den stora duken, men filmen kunde kanske försökt vara mörkare och tagit bort den lättsammare inriktningen.

[Voldo]

The Boat That Rocked

Richard Curtis gjorde regidebut år 2003 med feel-good-filmen Love Actually som många stjärnor medverkade i. Det är en ganska mysig rulle som tackvare en stjärnspäckad ensemble blir extra sevärd. För något år sedan återvände han till registolen med en liknande film, The Boat That Rocked, en tribut till radio och musik som fick mig få fasligt gott humör.

 

 

Den enkla och tunna handlingen går nog ganska lätt att sammanfatta med endast en mening, men jag ska försöka att utvidga den lite. På 60-talet är Carl (Tom Sturridge) en 18-åring som relegerats från skolan p.g.a. droger och bråk. Hans mor skickar honom till hans gudfar Quentin (Bill Nighy) för att han ska få bättre ordning på sig själv. Quentin är chef för ett piratradioprogram som är mycket populärt hos den brittiska befolkningen. Från en stor båt ankrad någonstans i havet spelar dem de pop- och rocklåtar folket vill höra. Carl som skickades dit i tron om att han skulle växa upp och bli ansvarig faller istället med glädje offer för sex, rock'n'roll och galenskaper. Den rike regeringsmannen Alistair Dormandy (Kenneth Branagh) vill med alla medel stoppa radiopratarna och deras program som enligt honom tar sig alldeles för stora friheter. Men likväl går hellre teamet i graven än ger vika för regeringens vilja.

 

 

För ett antal dagar sedan spanade jag in Capote med Philip Seymour Hoffman i huvudrollen. Där gjorde han en förskräckligt lyckad insats i rollen som en homosexuell liten herre med en veklig röst. Och nu efter att ha sett The Boat That Rocked går det verkligen upp för mig vilken kameleont han är, både till hans yttre och inre sida. Här gör han rollen som "The Count", en skogstokig festprisse med aptit på öl och brudar. Precis som resterande personer på rollistan är han suverän. Simon Pegg skulle ha varit med också för att bidra till ett mer fullständigt dreamteam. Däremot var det kul att för första gången se Nick Frost i en film utan Pegg, han klarar sig fint på egen hand.

 

 

Musik och 60-tal är de teman som främst omger filmen. Många klassiska låter skapades detta årtionde, dock inte särskilt mycket som är min kopp te. Själv lyssnar jag mest på hiphop, varav mycket av det bästa inom genren producerades på 90-talet. Även under 00-talet har mycket bra hiphop skakats fram, inte minst av Nas, Common och Immortal Technique. Varför jag babblar om det där nu vet jag inte, men jag kan säga att jag även diggar musiken som The Boat That Rocked har att erbjuda.

 

 

Det finns vissa element i filmen som gör att den inte når upp till några högre höjder. Manuset är ojämnt, och till viss del känns det som att det består av ett gäng osammanhängande sketcher. Speltiden är även på gränsen till att vara för lång, men när man ständigt njuter av vad man ser är det ingen idé att gnälla. En drös sköna karaktärer spelade av glänsande skådisar som utför galenskap efter galenskap gör att man bjuds på många skratt och nästan blir dränkt i all feel-good som filmen levererar.

7/10

[Jojje]

Musik och 60-tal är de teman som främst omger filmen. Många klassiska låter skapades detta årtionde, dock inte särskilt mycket som är min kopp te. Själv lyssnar jag mest på hiphop, varav mycket av det bästa inom genren producerades på 90-talet. Även under 00-talet har mycket bra hiphop skakats fram, inte minst av Nas, Common och Immortal Technique. Varför jag babblar om det där nu vet jag inte...

För att det kom mycket bra hiphop under tidigt 90-tal (och sent 80-tal). Det var den gyllene eran. Fast, som sagt, det kom bra grejer under 00-talet också.

 

Håller med om Hoffman: han är en kameleont.

[Jojje]

Screamers (1995)

 

Råkade hitta den här sf-rullen på Headweb och eftersom det var just sf så kunde jag inte låta bli att kolla in den även om titeln signalerade b-film. Screamers är smeknamnet på en sorts små dödsbringande minirobotar. När de anfaller med sågklingor vilt snurrandes så låter de nämligen höra ett högt skrikande ljud. Filmen utspelas på en avlägsen gruvplanet där två fraktioner krigar. Peter Weller (japp, Robocop) spelar huvudrollen som chef över en liten sektion med soldater som strider för den ena sidan i konflikten.

 

 

Jag får väl erkänna att det här nog var en b-film. Fast det är en stilren och snyggt gjord film. Jag får känslan av att det är en film med ganska låg budget med där filmmakarna ändå lyckats bra med att få till en film som inte känns b. Historien som berättas är dock alltför blek och enkel. Filmen har en del charm, bl a pga av sköna specialeffekter gjorda utan CGI. OCh sen gillar jag faktiskt Peter Weller även om han kanske kan anklagas för att vara träig.

 

2+/5

[Omberg]

Smultronstället(1957)

 

Min andra Bergman film blev den otroligt vackra Smultronstället. Den första var den mörka, svåra, Det Sjunde Inseglet. När jag sett denne kände jag mig sugen på mer Bergman, men även att jag troligtvis borde vara i rätt "sinnesstämning", så att säga, för att se en till. Detta då Det Sjunde Inseglet är en djup film som kräver att man verkligen följer med i svängarna för att förstå filmens fulla storhet. När jag väl fick tummen ur att kolla in Smultronstället insåg jag att det inte var en samma visa här.

 

Det är en berättarteknik olik annat och den är otroligt effektiv. Efter bara en dryga fem minuter var jag helt fast och sögs in i historien om Isak Borg och hans resa genom Sverige. Kombinationen Sjöström-Bergman är helt perfekt för denna filmen. Sjöström, som har huvudrollen som Isak Borg, gör en otroligt bra prestation. Men han är inte ensam, Bibi Anderssons karaktär Sara är nog den jag fastnar mest för. I en sjö av formellt och stelt agerande bryter hon sig ut från mängden med sin ungdomliga karaktär och sätter stark ton i alla scener hon medverkar.

 

Det finns inte mycket negativt att säga om denna film överhuvudtaget. I mina ögon är det en snudd på perfektion. Innan jag såg Det Sjunde Inseglet funderade jag över hur det kommer sig att Bergman är känd som Sveriges främsta regissör genom tiderna, men ändå är det relativt få personer som sett en enda film han gjort(i alla fall i min generation). Efteråt insåg jag att det är en väldigt speciell sorts film som troligen inte skulle uppskattas av många. Men nu måste jag gå tillbaka till ursprungsfrågan. Många av hans filmer kanske inte går hem bland yngre idag, men Smultronstället är en film som alla borde se. Mer Bergman åt folket helt enkelt!

 

-5/5 - 9/10

[Czechflash]

Omberg: Håller med dig om att Smultronstället är den Bergman-film flest borde se. Gav den +3/5, men den är helt klart ett måste. Sen ska du se Persona som är tyngre är Smultronstället, men bättre och inte lika tung som Det sjunde inseglet.

[Yojimbo]

Musik och 60-tal är de teman som främst omger filmen. Många klassiska låter skapades detta årtionde, dock inte särskilt mycket som är min kopp te. Själv lyssnar jag mest på hiphop, varav mycket av det bästa inom genren producerades på 90-talet. Även under 00-talet har mycket bra hiphop skakats fram, inte minst av Nas, Common och Immortal Technique. Varför jag babblar om det där nu vet jag inte...

För att det kom mycket bra hiphop under tidigt 90-tal (och sent 80-tal). Det var den gyllene eran. Fast, som sagt, det kom bra grejer under 00-talet också.

 

Håller med om Hoffman: han är en kameleont.

Ja, Phillip Seymour-Hoffman är extremt talangfull! Jag kom att tänka tillbaka på vilka skådisar som presterat bäst under 2000-talet, och där måste även Seymour-Hoffman ligga i topp. Han har dock levererat fantastiskt redan tidigare givetvis (prestationen i Boogie Nights är bland det bästa i birollsväg någonsin ju). Han och Sean Penn skulle jag vilja se i samma film - två skådespelare som verkligen förvandlas totalt in i rollen de spelar. Skall sägas att jag inte sett Capote ännu ens, men det ska det bli ändring på de närmaste veckorna...

 

Angående The Boat That Rocked så älskar jag den filmen. Den är lång, men jag ville liksom inte att den skulle ta slut och därför var det skönt när den gång på gång byggde upp för avtoning för att sedan fortsätta lite, lite till. Det finns så jättemånga sköna karaktärer i filmen, och det enda negativa är väl (som sades tidigare nån gång) att kvinnorna inte fyller någon törre funktion än vad de gjorde i de filmer som gjordes på tiden då The Boat That Rocked utspelar sig i, typ. Det är dock en välskriven komedi utan dalar, men med många toppar - hur nu det går ihop.

[Omberg]

Omberg: Håller med dig om att Smultronstället är den Bergman-film flest borde se. Gav den +3/5, men den är helt klart ett måste. Sen ska du se Persona som är tyngre är Smultronstället, men bättre och inte lika tung som Det sjunde inseglet.

Ja, jag fick samma tanke! Så Persona stod för kvällens underhållning. Blir ingen full recension just nu, men kanske dyker in(om lite sent) in i filmklubben med tankar och funderingar imorgon. Men kan ju säga att jag gillade den 4/5. Blir nog mer Bergman inom snar framtid Detta är ju film som jag aldrig sett det förut. Tips är välkommna!

[Nit89ram]

Kommissarie Späck

 

Med den stora mängd polisfilmer som vi, i vårt avlånga land, har producerat under de senaste åren är det inte konstigt att det kommer en motreaktion. En motreaktion i form av en parodifilm, vilket enligt elaka tungor inte behövs då genren redan har börjat parodiera sig själv. Oavsett detta faktum ville Fredde Granberg ge sig in i leken och enligt egen utsago skapa Sveriges första "spoof"-film

 

Baserad på

tar Kommisarie Späck här klivet upp på den vita duken och ursprungsskådespelarna repriserar sina roller även i spelfilmen. I titelrollen ser vi Leif Andrée, som flankas av kollegorna Grünvald Karlsson (Johan Hedenberg) och Irene Snusk (Cecilia Frode). Tillsammans är de en seriesjälvmördare på spåren och dessutom blir de inblandade i en räd från Antipiratbyrån.

 

 

Filmens historia utgör mer ett skal för individuella sketcher, men den gör ändå sitt jobb och för filmen så sakteliga framåt. Skådespelarna gör alla ett bra jobb och lyckas sånär balansera upp det komiska innehållet med ett seriöst tonfall, precis som en riktigt bra spoof-film ska göra.

 

För visst märks det att herr Granberg har låtit sig inspireras av klassiska filmer i genren som Titta vi flyger och Nakna Pistolen. En del skämt är direkt tagna från dessa, men filmen innehåller även egna skämt som i vissa fall fungerar alldeles utmärkt, men som allt för ofta faller platt som en pannkaka. För just den ojämna nivån på skämten och dess leveranstakt är filmens stora akilleshäl, och det som gör att filmen inte når några högre höjder hos mig.

 

 

Fredde Granberg är inte direkt känd för sin subtila humor och Kommisarie Späck är inget undantag. En del skämt håller en smärtsam låg nivå, men han ska ändå ha kredd för att han vågar göra en film av den här typen. Han har sin idé färdig som han vill köra efter och den vågar han köra på fullt ut. Filmen blev inte så bra som jag hade hoppats på, men det är helt klart en frisk fläkt i en annars bitvis alltför stagnerad svensk filmindustri. Dessutom är en film som Kommisarie Späck betydligt bättre än till exempel filmer som Göta Kanal 2 & 3, så förhoppningsvis går utvecklingen åt rätt håll.

5/10

[Tjalan]

Kommissarie Späck gör mig rätt illamående. Från den datoranimerade korven på postern till att den tar en bioplats från filmer som faktiskt kan vara bra/roliga (Hot Tub Time Machine!).