Jump to content

Filmer du just sett ! Bra och dåliga (Del 1 och 2!)


Recommended Posts

Jojje: Ja, jag syftade mest på att den skiljer sig mycket från I Am Legend osv. Kanske inte borde ha skrivit att man var "helt befriad", specialeffekter fanns faktiskt där, men de smälte in så bra att man knappt märkte av att de fanns.

Link to post
Share on other sites
  • Replies 18.1k
  • Created
  • Last Reply

Top Posters In This Topic

  • Czechflash

    4860

  • Jojje

    1240

  • Plox

    1056

  • roadwarrior

    911

Top Posters In This Topic

Posted Images

  • Filmstar

0crazies.jpg

 

Titel: The Crazies

Genre: Mysterium/Sci-Fi/Thriller/Skräck

Land: USA

År: 2010

Regi: Breck Eisner

I rollerna: Timothy Olyphant, Radha Mitchell, Joe Anderson, Danielle Panabaker

 

Handling: En småstadsidyll slås i spillror när ett okänt gift förvandlar invånarna till mordiska galningar. Stadens sheriff, hans gravida fru, hans närmste man och en sjuksköterska är några få som inte har blivit infekterade, och de tvingas nu samarbeta för att ta sig ut ur staden levande.

 

Omdöme: Originalet från 1973 med samma titel regisserades av George A. Romero. Och trots en lovande premiss lyckades den filmen inte något vidare då den främst var riktigt sunkig i det mesta. I denna remake har man tagit grundidén och byggt vidare på den så det fungerar till en hel långfilm. I centrum står stadens sheriff (Timothy Olyphant) som snart inser att det inte ser särskilt ljust ut för den lilla staden.

 

0crazies1.JPG

 

Det är i mång och mycket en ganska typisk amerikansk film i genren, men trots allt en ganska så lyckad sådan. Och det är inte svårt att vara bättre än originalet i detta fall, vilket den är med råge. Tycker faktiskt den lyckas väl med hela stämningen och situationen blir allt värre för de inblandade när militären iklädda gasmasker tar sig in i staden för att evakuera och isolera för att förhindra en spridning av det livsfarliga giftet. Vi vet lika lite som huvudpersonerna, nämligen hur det sprider sig och hur lång tid man har på sig.

 

0crazies2.JPG

 

En sak som kunde gjorts lite bättre är själva upplösningen som inte är helt tillfredställande i en sån här film där man vill se att allt fullbordas. Visserligen bjuds man på en del snygga scener och en ganska bra nerv, men innerst inne vet man trots allt hur det kommer sluta och därför önskar man sig en överraskning som alltså aldrig kommer. Det är ett gediget arbete som i slutänden är en lyckad remake som fungerar precis som man önskar sig.

 

3 - Skådespelare

3 - Handling

4 - Känsla

3 - Musik

3 - Foto

--------------

16 - Totalt

 

Betyg: 3/5 - 6.5/10

IMDb: 6.9

 

Link to post
Share on other sites

Orginaltitel: Le fils

Alternativ titel: Sonen

Utgivningsår: 2002

Regissör: Jean-Pierre Dardenne, Luc Dardenne

Manus: Jean-Pierre Dardenne, Luc Dardenne

Produktionsland: Frankrike

Skådespelare: Olivier Gourmet, Morgan Marinne, Isabelle Soupart

 

 

Handling:

 

Detta är en extremrealistisk fransk film helt utan filmmusik. I den här Snickarbänksrealismen får man man följa snickaren Oliver och hans besynnerliga läring Francis.

 

Omdömme:

 

Den ena huvudrollen spelas utav Olivier Gourmet som gestaltar snickaren Oliver. Oliver verkar vara en mycket kompetent skådespelare med stor mångsidighet, han lyckas förmedla sina känslor med sin mimik på ett mycket övertygande sätt i den här rullen. Att kameran ständigt är så tätt inpå karaktärerna att man nästan kan höra deras andetag höjer atmosfären ett snäpp till. Rollen som den besynnerliga läringen Francis spelas utav Morgan Marinne, en rätt okänd skådspelare som har medverkat i en film till; Lornas tystnad av bröderna Dardenne. Han har bra karisma vilket han har överför till sin karaktär, Francis. Han lyckas göra karaktären intressant & djup vilket kanske inte bara är hans förtjänst men ändå.

 

sonen.jpg

 

Mycket intressant handling där man gradvis får veta mer & mer och till sist så presenteras helheten. Ska inte berätta några detaljer, men atmosfären som skapas i början av filmen är nästan magisk. Filmen har också en nerv under andra halvan av filmen och man får se närbilder på en del symboliska detaljer. Slutscenen var olidligt spännande, nästan episk, och emotionellt laddad till max. Musiken är svårbedömd, skämt åsido, men jag tyckte att historien blev mer realistisk utan filmmusik. Väldigt lik Bresson's stil fast även lite mer känslomässigt engagerande än de filmer jag sätt av den franske mästaren.

 

4+/5

Link to post
Share on other sites
  • Filmstar

Jojje: Vet inte om du hoppade över att nämna Viggo Mortensen med flit då alla andra öst beröm över hans prestation (inklusive jag) eller om du tyckte filmen var så pass bra (vilket du uppenbarligen tyckte) att hans prestation kom i skymundan?

Nja, haha, det var en impressionistisk recension, ja, alltså skriven från hjärtat, inte hjärnan, och då passar det liksom inte in att analysera skådespelarprestationer. Det enda som emanerade från hjärnan var det där sista stycket om CGI/specialeffekter.

 

Men visst, Viggo var hjärtskärande bra, liksom filmen som helhet.

 

Red: Intressant om Sonen. Jag har tänkt se den en längre tid. Jag gillar Dardenne-bröderna, speciellt Barnet (4+/5) som var rörande. Se den om du inte sett den!

Link to post
Share on other sites
  • Filmstar

0mc.jpg

 

Titel: Michael Clayton

Genre: Drama/Mysterium/Thriller

Land: USA

År: 2007

Regi: Tony Gilroy

I rollerna: George Clooney, Tom Wilkinson, Tilda Swinton, Sydney Pollack

 

Handling: Klockan är tre på morgonen och på ett snöigt Manhattan lyser fortfarande ljusen på en välrenommerad advokatfirma där frenetisk aktivitet pågår. I en cell på ett fängelse i Milwaukee beskriver den framstående advokaten Arthur Edens vad det var som fick honom att slänga av sig alla kläderna mitt under ett vittnesmål och förklara sin kärlek till en nittonårig flicka tvärs över rättssalen. På en ödslig landsväg stannar Michael Clayton sin bli vid vägkanten för att kliva ur och få lite luft. När han gör det, exploderar bilen. Vad är det som sammanlänkar de tre händelserna? Det är Michael Clayton.

 

Omdöme: Detta var tredje gången jag såg Michael Clayton. Det är inte så att det är en favoritfilm på något sätt, men en klart sevärd sådan som väcker mitt konspirationsintresse och det är alltid välkommet. George Clooney spelar Michael Clayton som är utbildad advokat och jobbat som sådan, men har blivit något av en specialist på att "städa upp". Detta är något advokatfirman han jobbar åt får stor nytta av när en av deras främsta män, Arthur Edens (Tom Wilkinson), hamnar i en svår sits med en av deras stora klienter U-North.

 

0mc1.jpg

 

Regidebuten för Tony Gilroy, som skrivit manuset och även skrivit Bourne-manusen, är klart lyckad och bjuder på en hel del nerv och en på många sätt bra och passande stämning för en sån här film. Eftersom Tom Wilkinsons karaktär är något stort på spåren, som är negativt för U-North, får Karen Crowder (spelad av Tilda Swinton) försöka "ta hand om" problemet med vilka medel som helst. Samtidigt har Michael Clayton sina egna personliga problem som han måste försöka hantera så gott han kan under omständigheterna. Det blir ett par svettiga dygn för alla inblandade.

 

0mc2.jpg

 

Det är långt ifrån en perfekt film och det finns definitivt saker som kunde förbättrats, men det är ändå skönt att se en film som bjuder på något sevärt för en vuxen publik. Att man valt att visa vissa händelser från olika synvinklar ger också bra effekt och jag tycker faktiskt den här filmen blir allt bättre. Musiken har man också lyckats bra med som ger en mystisk känsla till filmen som James Newton Howard står för. Annars är det här en karaktärsdriven film där Clooney, Wilkinson, Swinton och Pollack alla ger starka prestationer i en film som fick åtta Oscarnomineringar. Personligen känner jag att slutet är lite svagare än vad filmen hade förtjänat, men det är en smaksak.

 

4 - Skådespelare

4 - Handling

4 - Känsla

4 - Musik

3 - Foto

--------------

19 - Totalt

 

Betyg: -4/5 - 7.5/10

IMDb: 7.5

 

Link to post
Share on other sites

Jag såg Thief i går. Kort och gott tycker jag att den var hur bra som helst. Manns skildring av karaktärerna är vansinnigt bra som vanligt, musiken gör sitt, men även att han vet vad han gör och utesluter musik i slutscenen är grymt! Naturlig och bra dialog som jag fattade tycke för.

 

Den känns lite som en Heat fast i enmannatappning där jag ser många likheter mellan James Caans karaktär Frank i Thief och Robert De Niros karaktär Neil McCauley i Heat. Även till sättet känns de lika och de har vi att tacka Manns regi för, små gester och dylikt. Strålande!

 

Jag gillade Thief! En stenhård fyra får den i betyg, Manns bästa film tätt efter Heat. En film jag gärna ser om snart igen.

Link to post
Share on other sites
  • Filmstar

Jag såg Thief i går. Kort och gott tycker jag att den var hur bra som helst. Manns skildring av karaktärerna är vansinnigt bra som vanligt, musiken gör sitt, men även att han vet vad han gör och utesluter musik i slutscenen är grymt! Naturlig och bra dialog som jag fattade tycke för.

 

Den känns lite som en Heat fast i enmannatappning där jag ser många likheter mellan James Caans karaktär Frank i Thief och Robert De Niros karaktär Neil McCauley i Heat. Även till sättet känns de lika och de har vi att tacka Manns regi för, små gester och dylikt. Strålande!

 

Jag gillade Thief! En stenhård fyra får den i betyg, Manns bästa film tätt efter Heat. En film jag gärna ser om snart igen.

Vilket sammanträffande då jag tänkt på filmen sen igår kväll och funderar på att se om den nu faktiskt. Får se om jag orkar bara. En av hans godingar helt klart.

Link to post
Share on other sites

Capote

Bennett Miller gör sin långfilmsdebut här med en film som handlar om en komplex och säregen individ; Truman Capote. Han blev landets mest kände författare efter att han skrivit den dokumentära kriminalromanen "In Cold Blood" år 1966. Den handlar om ett mord på en familj som ägde rum i Kansas några år tidigare. Jag har inte läst boken själv, men jag har sett filmatiseringen av den som kom 1967, och jag tyckte att den var fascinerande precis som detta porträtt av Truman Capote är.

 

2zjj8t1.png

 

År 1959 sker ett brutalt mord på en familj i Kansas som intresserar den populäre skribenten Truman Capote (Philip Seymour Hoffman). Han reser till staden Holcomb där scenariot ägt rum för att göra efterforskningar. Målet är att skriva en artikel, men alltmedan han gräver djupare i händelsen blir han inspirerad till att skriva en hel bok. Mördarna är två herrar vid namn Perry Smith (Clifton Collins Jr.) och Dick Hickock (Mark Pellegrino). De sitter fängslade och inväntar rättegångar kors och tvärs, samtidigt som Capote ständigt besöker dem under flera års tid innan de tillslut avrättas genom hängning. Under dessa möten bildar Capote ett starkt band med Parry Smith som kommer att förändra hans världsbild för all framtid.

 

rh4jo3.png

 

Som jag skrev tidigare så var Truman Capote en udda herre som kunde trollbinda folk trots ett inte alltför fagert utseende. Han var kort, homosexuell och pratade med en besynnerligt ljus röst som hade passat bättre i munnen på en gammal tant. I filmen vet man aldrig helt säkert vad mannen tänker och vad hans ambition är. Man kan bara gissa sig till om han verkligen ville hjälpa Perry eller om han bara utnyttjade honom för att kunna skriva sin bok. Jag tror det kan vara bådadera. Philip Seymour Hoffmans porträttering av Capote är sylvasst, och det gav honom en guldgubbe som han kan visa upp med stolthet. Skådisarna han spelar mot gör eminenta jobb som dock hamnar i skuggan av en fulländad Hoffman i action.

 

33msh7c.png

 

Capote är en stillsam, enkel men ändå ganska mustig film som man inte kan låta bli att hypnotiseras av. Det är inte bara huvudkaraktären som intresserar, detsamma gäller mördaren Perry Smith. Vad som rör sig i hans huvud kan man också undra över. Jag rekommenderar att man ser (eller möjligtvis läser) In Cold Blood innan man ser Capote, då tror jag att filmen blir ännu bättre. Den visar i detalj hur morden gått till, och man får ytterligare vetskap om hur Perry Smith var som person. Ett högt slutbetyg ska tilldelas Capote som fängslar sin publik precis som den verkligen Truman Capote kunde fängsla sin.

 

8/10

Link to post
Share on other sites
  • Filmstar

0os.jpg

 

Titel: October Sky

Genre: Drama

Land: USA

År: 1999

Regi: Joe Johnston

I rollerna: Jake Gyllenhaal, Chris Cooper, Laura Dern, Chris Owen

 

Handling: 1957 i Coalwood, West Virginia. Hela staden är beroende av kolgruvedriften och livet i gruvorna är inte något man bara kan välja bort. Men när den unge Homer Hickam ser ryssarnas Sputnik-satellit flyga fram över himlen, beslutar han sig för att nå stjärnorna och ett större liv. Med hjälp av sin lärare och tre vänner börjar Homer att bygga sin egen raket. Filmen berättar om Homers kamp för att kunna förverkliga sina drömmar och övervinna alla de hinder som hopar sig på hans väg - dålig utbildning, en kritisk far och en rad olyckor som hotar såväl Homers drömmar som det mesta av stan.

 

Omdöme: Denna verklighetsbaserade historia har Jake Gyllenhaal i rollen som Homer Hickam i sin första huvudroll året innan han blev känd på allvar för Donnie Darko. Han är son till John (Chris Cooper), en förman för gruvarbetarna i den lilla staden Coalwood, som är en hård far som inte har mycket över till sin sons drömmar och tankar. Homers förhoppningar om att kunna lämna gruvstaden och skapa sig ett eget liv ser mörkt ut, det är bara att acceptera. Men han är fast besluten att göra allt för att uppfylla sin dröm, med eller utan hjälp.

 

0os1.JPG

 

Stor vikt läggs på Gyllenhaals karaktär som går från att vara en ganska typisk tonåring till en ansvarsfull och mycket målmedveten ung man som både hamnar i svåra situationer och stora utmaningar när han börjar bygga raketer tillsammans med några vänner. Kampen mot klockan är också ett faktum då en chans till att få stipendium finns, även om den är ytterst liten. Jake Gyllenhaal tillsammans med Chris Cooper visar att de har kapaciteten till att bära filmen, speciellt i några vassa scener de har tillsammans. Det blir aldrig för tillgjort eller sockersött, kanske pga att det trots allt är en sann historia.

 

4 - Skådespelare

3 - Handling

4 - Känsla

4 - Musik

3 - Foto

--------------

18 - Totalt

 

Betyg: -4/5 - 7.5/10

IMDb: 7.7

 

Link to post
Share on other sites
  • Filmstar

0felicia.jpg

 

Titel: Felicia's Journey / Felicias resa

Genre: Drama

Land: Kanada/Storbritannien

År: 1999

Regi: Atom Egoyan

I rollerna: Bob Hoskins, Elaine Cassidy, Arsinée Khanjian, Peter McDonald

 

Handling: Felicia är en tonårstjej från Irland som kommer till England för att leta efter sin pojkvän som åkt dit för att jobba. Men hon vet varken var han bor eller var han jobbar och träffar då på en äldre man som hjälper henne med sökandet. Är allt dock som det verkar eller döljer någon en hemlighet...

 

Omdöme: Atom Egoyan är en regissör jag känt till länge, men aldrig sett något av förrän nu. Hans intresse verkar ligga i att skildra människors öden genom att visa deras resa tillsammans istället för att fokusera på t.ex. våld. Det är något man får erfara här när unga och naiva Felicia (Elaine Cassidy) kommer till England från sitt Irland med endast en liten ryggsäck med några fåtal tillbehörigheter. Som tur är träffar hon på den Joe Hilditch (Bob Hoskins) som ger henne tips och råd, och även hjälper henne i sökandet efter sin pojkvän som hon kommit för att hitta.

 

0felicia2.JPG

 

Joe har en cateringfirma och spenderar all sin lediga tid till att köpa in råvaror och laga maträtter samtidigt som han tittar på gamla inspelningar av en excentrisk kvinna som visar hur man tillagar rätterna. Man vet inte riktigt var man har Joe som är snäll och trevlig, men även har en sida han inte visar framför folk, bl.a. sina anställda. Det är denna sida som träder fram allt mer under filmens gång och som gör att man allt mer anar att Felicia kanske inte hade sån tur med att träffa honom trots allt.

 

0felicia1.jpg

 

Felicia spelas av Elaine Cassidy som var en ny bekantskap för mig och som definitivt passar mycket bra som naiv och godtrogen söt tjej. Vad som gör filmen intressant är att man aldrig vet vilken riktning filmen ska ta, speciellt om man som jag inte vet så mycket om filmens handling på förhand. Felicias resa visar sig bli allt mörkare och man frågar sig hur långt det ska gå. Nu utvecklar det sig inte riktigt på ett helt tillfredställande sätt, men vägen dit är småintressant och jag kan uppskatta sättet regissören valt att berätta sin historia på även om det känns som det fanns mer att hämta här.

 

3 - Skådespelare

3 - Handling

3 - Känsla

2 - Musik

3 - Foto

--------------

14 - Totalt

 

Betyg: -3/5 alt. 3/5 - 6.0/10 alt. 6.5/10

IMDb: 6.9

 

Link to post
Share on other sites

woon-kar-wai-in-the-mood_love.jpg

 

Titel: In the Mood for Love

Orginaltitel: Fa yeung nin wa

Regissör: Wong Kar-wai

Manus: Wong Kar-wai

Utgivningsår: 2000

Längd: 98 min

Produktionsland: Hong Kong

Skådespelare: Maggie Cheung, Tony Leung Chiu-wai, Rebecca Pan, Siu Ping-lam

 

Handling: Filmen handlar om två par som i början av filmen flyttar in i samma fastighetskomplex. Av ren slump så är det bara mannen i det ena förhållandet och kvinnan i det andra som är närvarande. Deras andra part jobbar ständigt vilket leder till att de söker sällskap hos varandra och ungefär samtidigt så kommer de båda på att deras partners är otrogna.

 

Omdömme:

 

Wong Kar-wai moderna klassiker om kärlek är enligt mig en överskattad film som inte lever upp till ens förväntningar. Värt att nämna är att det här dramat är långt i från värdelöst utan den har flera kvalitér. De fina bildkompositionerna är mycket vackra och den visuella helheten helt klart mäktig. Filmen bjuder även på en del minnesvärda & välgjorda scener såsom den episka slutscenen. Jag gillar även det snabba tempot i början där den kinesiska atmosfären presenteras. Sedan trappas tempot ner, men det gör ingenting för att klippningen och de tusentals vinklar man bjuds på håller intresset vid liv. Problemet med den här filmen är att om man bortser i från det estetiska aspekterna är att innehållet inte är lika vasst. Filmens handling är helt enkelt inte tillräckligt intressant och personpoträtten är för ytliga och saknar djup. Kemin i mellan Maggie Cheung & Tony Leung Chiu-wai på vita duken imponerar inte, deras insatserna känns helt enkelt inte genuina utan snarare mer åt det teatraliska hållet. Det blir aldrig den intensitet i scenerna som man lockas med på omslagen utan det blir en rätt ljummen historia som dessutom aldrig riktigt tar fart. Att man dessutom försöker "tvinga" fram rätt stämning i filmen genom att ständigt spela samma låt hjälper inte heller direkt. Soundtracket blir helt enkelt för enformigt och till sist är det mest irriterande. Även om filmen behandlar ämnet kärlek så gestaltas det alldeles för subtilt för sitt eget bästa. Visst är det bättre än att mixa ihop en massa klicheer som i amerikanska rom-coms och välgjort, men speciellt känslomässigt engagerande blir det likväl inte. In the Mood for Love är en visuellt mycket vacker film, men som har ett för tunnt manus och i mellan åt bristande skådespeleri. Sevärd dock, mycket vacker utsida och ett innehåll som "duger".

 

2/5

Link to post
Share on other sites
  • Filmstar

0thief.jpg

 

Titel: Thief / Gatans lag

Genre: Kriminaldrama/Thriller

Land: USA

År: 1981

Regi: Michael Mann

I rollerna: James Caan, Tuesday Weld, James Belushi, Robert Prosky

 

Handling: Frank är frisläppt efter 11 år i fängelse. Han planerar att skaffa sig en ekonomisk grundtrygghet genom att begå ytterligare några brott. När han träffar Jessie och vill bilda familj med henne antar han erbjudandet av stadens gudfader i den undre världen om att utföra så kallade kontraktsinbrott. De förser honom med hus, bilar och till och med en adoptivson när de inte blir godkända som adoptivföräldrar. När det går upp för honom att just huset, bilen och sonen gör att han betraktas som tillsvidareanställd av maffian tvingas han på ett drastiskt sätt försöka frigöra sig.

 

Omdöme: Vi kastas in mitt i en diamantkupp där Frank (James Caan) och hans kumpan Barry (James Belushi) tar sig in i en lokal från en bakgata och börjar bryta sig in i ett kassaskåp och stjäla oslipade diamanter. Under de inledande tio minuterna har vi sparsamt med dialog, men desto mer perfekt musik av Tangerine Dream som håller på hela inledningssekvensen. Det tar inte lång tid innan man är helt inne i filmen och känslan och nerven är på topp från första bildrutan.

 

0thief1.JPG

 

Att Michael Mann lägger stor vikt på att göra det så verklighetstroget som möjligt är något man känner av väldigt tydligt. James Caan bryter sig verkligen in i ett riktigt kassaskåp som hade köpts in för $10,000, vilket inte var någon liten summa på den tiden. Han använder riktiga verktyg och för att det verkligen ska vara äkta har man tagit hjälp av två f.d. stortjuvar, som för övrigt har roller i filmen - som poliser. Och poliserna i verkligheten får spela skurkar (bl.a. Dennis Farina). Det är en skruvad värld, men en härlig sådan Michael Mann bjuder på.

 

0thief2.JPG

 

James Caan har själv sagt att det är hans favoritfilm han medverkat i, tillsammans med Gudfadern, och hans favoritroll. Han har även sagt att scenen på kaféet där han har en lång monolog är den scenen han är mest stolt över i sin karriär. Och det kan man förstå för hans prestation är i princip klockren och den scenen är också den som berättar allt man behöver veta om hans karaktär. Från den scenen förstår man verkligen vad Frank går för och varför han är så härdad som han är.

 

0thief3.JPG

 

Tangerine Dreams musik är rent utsagt underbar rakt igenom filmen och jag kan inte tänka mig annan musik i den här filmen, de hör liksom ihop. Jag imponeras också av den nerv som bibehålls under hela filmen trots att jag sett filmen ett par gånger och vet vad som kommer ske. Michael Mann har verkligen gjort det här med kärlek och att den utspelas i Chicago är ingen slump - det är där han är född och uppväxt och känner till de olika platserna väl. Och om man sett hans övriga filmer finns här många likheter, inte minst den behärskning och beslutsamhet Frank visar mot slutet, underbart.

 

4 - Skådespelare

4 - Handling

5 - Känsla

5 - Musik

4 - Foto

--------------

22 - Totalt

 

Betyg: +4/5 - 8.5/10

IMDb: 7.2

 

Link to post
Share on other sites
  • Filmstar

Kan inte annat än att hålla med, Czechflash. Riktigt bra film från Mann som jag tänker se om ganska snart igen.

Mmm, bara jag tittar på trailern får jag lust att se om den. Nästan så jag vill ge en femma, men det får bli nästa gång isf.

Link to post
Share on other sites

Såg just klart The lovely bones, Peter Jacksons senaste. Läste boken när jag var i 15-16-årsåldern och tyckte att den var urusel, men blev ändå lite nyfiken när jag såg trailern.

 

Fotot var jättefint och de animerade miljöerna typ precis som i alla fall jag, fantiserat. Synd bara att mycket spoilades av den allra sista repliken. Say no more, men jag kräktes typ lite.

Link to post
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

Loading...

×
×
  • Create New...