Filmer du just sett ! Bra och dåliga (Del 1 och 2!)

[Czechflash]

 

Titel: Robin Hood

Genre: Action/Äventyr/Drama

Land: USA/Storbritannien

År: 2010

Regi: Ridley Scott

I rollerna: Russell Crowe, Cate Blanchett, Mark Strong, William Hurt, Max von Sydow

 

Handling: Historien om en bågskytt i Kung Rikard Lejonhjärtas armé som slogs mot de invaderande fransmännen i 1200-talets England. Filmen tar sin början efter Rikards död och belägringen av Chalus-Chabrol och visar hur denne man snabbt blir impopulär hos den nyligen krönte prins John och den engelska adeln.

 

Omdöme: De flesta känner till berättelsen om Robin Hood som ett äventyr, om bågskytten som tog från de rika och gav till de fattiga. Ja, de ingredienserna finns även här, men de är väldigt nedtonade och istället fokuserar man på hans kamp innan han blev Robin Hood, som Robin Longstride. Det här är egentligen ingen typisk Robin Hood-film och ett enda stort äventyr. Här handlar det om det politiska maktspelet mellan England och Frankrike och hur alla försöker gå bakom ryggen på varandra för att få som de vill.

 

 

Vad jag uppskattar är att filmen är mörk, rå och grå. Det känns mer autentiskt på så vis och det är något jag gillar med denna era på film. Kungarna var mer involverade på den tiden, de gick själva ut i strid och de levde gott bland sitt guld och i sina stora, mäktiga slott. Så när omtyckte Kung Rikard Lejonhjärta dör, tar hans son Prins John över och ändrar på spelreglerna. Samtidigt förhandlar Prins Johns högra hand, Godfrey (Mark Strong), med fransmännen och planerar en ful kupp. Robin Hood (Russell Crowe) hamnar mittemellan och blir en jagad man. Lägg därtill Marion (Cate Blanchett) vars svärfar är Walter Loxley (Max von Sydow) som tar in Robin som sin egen son.

 

 

Vad jag gillar med filmen är att det är ett gott hantverk, något jag tänker på genom hela filmen. Allt känns genuint och välgjort vilket får mig att komma in i atmosfären och tidsepoken. Kanske är det för att jag är upplagd för denna sorts matiné eller så tycker jag bara om det helt enkelt. Filmen har sina svaga sidor också och det är väl främst att filmen är lite för lång i vissa partier utan att det egentligen behövs. Man känner aldrig riktigt för karaktärerna som man önskar (förutom för Godfrey då eftersom Mark Strong är en så härlig skådespelare som väcker karaktären till liv) och bybarnen är det största problemet då de är helt onödiga för filmen.

 

 

Kanske kunde man ha utvecklat karaktärerna och vissa element hos Robin, så som bågskyttet som man oftast får se i form av någon tävling eller utmaning. Å andra sidan får man prov på hans skicklighet vid ett par tillfällen som istället blir som en slags uppvisning som nästan är mer passande. Man har helt enkelt gjort en vuxen version av Robin Hood och inte en för familjen eller barnen. Detta är något som uppskattas av mig iaf och även om filmen har sina små brister så väger helt klart det positiva starkare på mig. Bara en sak som musiken får mig att gilla vad jag ser och hör, och fotot kan man inte klaga på. Visst är det lite likt Gladiator i stilen, men handlingen är trots allt egen. Den har egentligen allt man kan begära av den här typen av film, om man gillar det vill säga.

 

3 - Skådespelare

3 - Handling

4 - Känsla

4 - Musik

4 - Foto

--------------

18 - Totalt

 

Betyg: -4/5 - 7.5/10

IMDb: 7.1

 

[Czechflash]

Puffie: Ja, du har absolut rätt - man blir glad när man ser den, varje gång. Och den är nog värd ett plus i kanten just pga detta. En film jag sett om många gånger och den fungerar varje gång.

 

Jojje: Mmm, nu var det länge sen jag såg The Italian Job (originalet så klart) och jag är osäker på om jag skulle ge den ett lika högt betyg om jag såg om den (tror bestämt betyget låg på mellan en stark trea och svag fyra och ingen rak fyra). Visst är det fjantig och töntig, men samtidigt hade den något jag uppskattade. Som sagt, mycket möjligt att den inte skulle funka lika bra nu som då. Och den har väl kanske inte åldrats så bra (många brittiska filmer från den perioden har det problemet dock).

[Puffie]

Titel: Kick-Ass

Genre: Action/Komedi

Land: USA

År: 2010

Regi: Matthew Vaughn

Skådespelare: Aaron Johnson, Nicolas Cage, Mark Strong, Chloe Moretz

IMDb: 8.3 Top 250: #144

 

Dave Lizewski är en vanlig gymnasieelev som har ett stort intresse för serietidningar. En dag bestämmer han sig för att bli en superhjälte, trots att han inte har några krafter eller någon egentlig anledning.

 

När jag först såg trailern till Kick-Ass blev jag väldigt tveksam till hur vida det här skulle vara sevärt eller inte. Återigen har jag dock fått lära mig att trailers bara är missvisande och inte förtjänar någon uppmärksamhet överhuvudtaget. Förra gången jag lärde mig detta var när jag såg trailern till Max Payne, filmen verkade överjävligt fräck men sen visade den sig vara en av de sämsta filmerna i modern tid. Den här gången är emellertid läxan betydligt trevligare då något som verkade vara en medelmåttig och ointressant film visade sig vara knappt två timmar ren underhållning.

 

Kick-Ass börjar ganska försiktigt och verkar inte skilja sig nämnvärt från någon annan amerikansk tonårskomedi. Men sen som en blixt från klar himmel levererar den grova skämt och ultravåld i mängder. Just här ligger en av filmens styrkor, att den mellan våldet och skämten, som är av grövre karaktär, återgår till den lite smålama tonårskomedikänslan. Detta gör att varje gång filmen växlar upp i tempo blir man tagen på sängen och förtjusningen desto större. Man ska inte låta sig luras av att Kick-Ass är en actionkomedi eller att framsidan ser trevlig ut. Filmen är otroligt våldsam och vi får se mängder med coola avrättningar och actionscener som skulle passa in i vilken John Woo rulle som helst.

 

 

Filmen är inledningsvis en parodi på superhjältegenren i allmänhet men övergår mer och mer åt att vara en vanlig superhjältefilm. Något som ändå skiljer Kick-Ass från andra filmer i genren är att den har en enorm självdistans vilket gör att man accepterar alla klichéer och ser underhållningsvärdet i dem istället för att irritera sig på dem. I de flesta filmer irriterar det mig när barn lyckas överlista/slå vuxna personer. Men här lyckas tolvåriga Hit-Girl, som är filmens största behållning, slakta ett oändligt antal fullvuxna fiender utan att det irriterar. Det är bara ren underhållning.

 

Kick-Ass är en frisk fläkt i superhjältefilmsgenren och den kickar verkligen ass. Filmen är både rolig och fruktansvärt våldsam, har man åldern inne för att få se den så se den!

 

4/5

[Red]

Bellissima (Visconti) (1951)

 

Kort sammanfattning utav storyn: Filmen handlar om en mamma som med alla medel försöker göra sin dotter till en filmstjärna.

 

Omdömme:

 

Belissima når inte upp till samma kvalité som några av de andra stora verken innom Neo-realismen (t.ex. Cykeltjuven), men det är trots allt ett mycket bra hantverk. Det är rätt imponerade hur väl filmen lyckas skildra det dagliga livet i förorten och hur bra mixen av både amatörskådespelare/stjärnor fungerar. Överlag känns allt mycket genuint och de som inte har sätt filmen har en mycket trevlig filmupplevelse framför sig. En av filmens skådespelare heter Gastone Renzelli och han blev plockad till rollen som Spartaco efter att teamet bakom filmen fått syn på honom när han arbetade (slakteri). Hans insats i den här filmen är grym och hans agerande känns väldigt genuint. Vilket inte är så konstigt då han var en simpel knegare vid tidpunkten som spelar en vanlig arbetare (sig själv), "var bara dig själv" - som Visconti sa till honom - resultatet perfekt. En del roller spelades dock av "riktiga" skådespelare, men det förstör inte realismen eller rytmen i filmen på något sätt alls. Anna Magnani som spelar huvudrollen som den "excentriske" mamman gör en mycket bra insats. Vilken karisma den kvinnan har och hon är en mästare när det kommer till vara kvick och leverera klockrena repliker. Dock så tyckte jag att hennes skådespeleri någon enstaka gång blev lite för teatraliskt, men det är hårfint. Barnet gestaltas av Tina Apicella som fungerar perfekt i rollen och de scener där hon får mycket repliker i briljerar hon.

 

 

 

Jag gillade handlingen eftersom den har ett djup och självklart är själva historien mycket gripande. Filmen har sina likheter med den amerikanska filmen, Sunset Blvd som kritiserar den amerikanska filmbranchen (Hollywood) rätt hårt. Man kan se filmen som en satir över drömbranschen och att den i själva verket inte är så sockersöt som vissa tror. Men detta är också en film som på ett lysande sätt skildrar den känslomässiga bergodalbanan & de olika relationerna i mellan karaktärerna under filmens gång. Mixen i mellan det humoristiska och de lite mer allvarliga fungerar utmärkt. Man skrattar rätt friskt när inslag av humor dyker upp och det fälls nästan en tår när något lite mer obehagligt visas. Fotot var det väl inget fel på direkt, men inget som man heller uppmärksammar direkt. Dock så ligger ju filmens storhet inte i det tekniska utan i manuset. Ingen favorit, men den bjuder på mycket bra skådespeleri, dialog & intressant händelseutveckling så 4:an är given.

 

4/5

[Voldo]

The Road

Att vår planet står inför en mörk framtid om vi inte börjar värna om miljön mer är en mer eller mindre klarhet. En sådan framtid skrev Cormac McCarthy om i novellen "The Road", vilket bland annat resulterade i att han kammade hem ett Pulitzer-pris. Förra året kom novellens filmatisering, och även den blev kritikerrosad, i synnerhet här i Sverige. Egentligen får vi aldrig veta varför apokalypsen inträffat i filmen, men när Robert Duvalls karaktär talar lite om den så gissar jag på att han refererar till växthuseffekten.

 

 

I en postapokalyptisk framtid har himlen blivit färglös, djuren är borta och människorna är få. Viggo Mortensen spelar en man som vandrar ensam med sin son (Kodi Smit-McPhee) mot söder för att finna varmare trakter. De kan inte lita på någon, människor dödar, våldtar och ägnar sig åt kannibalism under sin konstanta desperation för överlevnad. Tillsammans har de en pistol att försvara sig med, dessvärre innehållande endast två kulor som de tänkt använda på sig själva ifall nöden skulle kräva. Kylan upphör aldrig och mat finns det ytterst ont om, men tack vare en hängiven far med beslutsamhet att skydda sin son tycks inte kampen för överlevnad vara helt hopplös.

 

 

The Road för mina tankar till en annan postapokalyptisk film; Children of Men med Clive Owen. Visserligen imponerar den filmen också, särskilt på det visuella planet, men annars tycker jag att den blir slagen av The Road som är snäppet bättre. Viggo Mortensen briljerar i en stark rollprestation som borde ha gett honom en Oscarsnominering. Likaså den unge Kodi Smit-McPhee bjuder på en fin uppvisning i skådespeleri.

 

 

Med välarbetad scenografi och ett grådaskigt foto ger regissören oss en trovärdig och skrämmande bild över hur vår planet kan komma att se ut ifall den fördärvas. Man har lyckats få filmen att se maffig ut trots en låg budget. CGI och specialeffekter är vi befriade ifrån, vilket det är trevligt att vara för omväxlings skull när det rör sig om en film av denna typ. Jag blev rikligt berörd av det suveräna spektaklet som höll mig fängslad i stort sett hela tiden, spänning och intensiva scener finns i överlag och jag kan inte göra annat än att starkt rekommendera The Road.

 

8/10

[Cooper]

En sådan framtid skrev Joe Penhall om i novellen "The Road"

 

Nu menar du allt Cormac McCarthy, eller? Penhall skrev ju manuset till filmen. I övrigt håller jag med dig - bra film med riktigt starkt spel av Viggo.

[Omberg]

Har sett en hel del film de senaste dagarna så här kommer en snabb-review på hela bunten:

 

The General (1926)

Det är väl inte mer än rätt att den första filmen ut i mitt "komedi-maraton" är en klassiker som The General. Jag känner mig besviken på denna film. Kanske för att jag hade lite för höga förväntningar, men vill ändå ha ut mer. Bra film, som kunde varit bättre helt enkelt.

3/5

 

Safety Last (1923)

Harold Lloyd(huvudrollsinnehavaren) är ju helt briljant! Safety Last är en 70min skrattfest! Om tiden går fort när man har roligt är denna filmen 10 minuter lång. Fantastisk helt enkelt!

+4/5

 

Charlie Chaplin! Legenden själv. Har avgudat honom sen jag första gången såg The Great Dictator, men av någon anledning har det aldrig blivit av att jag sett fler filmer med honom. Så nu kände jag att det var dags för ändring på den fronten!

City Lights (1931)

En luffares väg till kärleken. Filmen inleds med avtäckandet av en staty. När detta sker finner man Chaplin sovandes mitt på statyn. Kände redan här att denna filmen inte kan slå fel. Och rätt hade jag! City Lights är en fullträff från början till slut! The Great Dictator står kvar på toppen, men detta är inte långt efter!

-5/5

 

Modern Times (1936)

Efter en klockrena film slår jag direkt efter på nästa på listan. Kanske var detta ett misstag. Pga att jag körde dem precis på varandra blir det lätt att filmerna flyter ihop, om det makes any sense. Modern Times är en underhållande film i samma anda som City Lights, men den når aldrig upp till samma nivå.

+3/5

 

The Gold Rush (1925)

Trevligt med lite miljöombyte! Chaplin går på guldjakt. Underhållande film, speciellt skoätar-scenen

Med den scenen når filmen sin högsta punkt, tyvärr lite för tidigt. Vilket gör att man förgäves sitter och väntar på fler scener i denna stil. Trots det en ytterligare en underbar film!

4/5

 

Någonting alla (Chaplin) filmer ovan har gemensamt är sättet han alltid på ett bananskal glider in på ställen och får folk att fullständigt missuppfatta situationen och vem han egentligen är. Briljant författarskap, helt enkelt!

[Voldo]

Nu menar du allt Cormac McCarthy, eller? Penhall skrev ju manuset till filmen. I övrigt håller jag med dig - bra film med riktigt starkt spel av Viggo.

D'oh! Jag blandade ihop de två.

[Plox]

Robin Hood (2010)

 

 

Storslagen äventyrsfilm med Robin Hood i spetsen har gjorts ett par gånger nu och det är ju inte annat att man börjar bli frustrerad på Hollywoods ständiga repriser. Min första tanke när jag hörde om ytterligare en Robin Hood-film var “varför i helvete då”? Behövs det verkligare ytterligare en film om Sherwoodskogens egen Che Guevara? Nu när jag sett Ridley Scotts bidrag till Robin Hood-katalogen får jag ändå säga att det var en film som överraskande positivt på mig.

 

 

Positivt i den bemärkelsen att handling och upplägg var helt annorlunda än vad jag på förhand väntat mig. Hade väntat mig en repris på Costner-filmen, med ungefär samma innehåll. Men Scott har ju faktiskt tänkt till och ger oss istället en form av “prequel” till Robin Hood - Prince of Thieves och på det stora hela en film som får tankarna tillbaka på Christopher Nolans Batman Begins. Dvs. vi får följa hur hjälten växer fram och tar form. Dålig liknelse kanske, men det var faktiskt något som jag satt och grubblade på ganska länge där i biomörkret. Men Scotts vinkling är faktiskt ganska intressant och konceptet känns ganska fräscht i all sin ofräschet.

 

En annan detalj jag fastande för var att hela filmen känns som en enda lång uppladdning till nästa film. För jag är helt övertygad om att Scott och grabbarna inte nöjer sig med en film, utan jag tror vi får räkna med minst en till (och det blir väl som vanligt beroende på hur mycket dollars den här filmen drar in). Men dollars tror jag inte de behöver oroa sig för, dels då Russell Crowe är ett namn som klingar fint hos de flesta, men också då det faktiskt är en ganska välfungerande popcornrulle som säkerligen går hem ganska fint hos såväl medelsvenssons som den lite mer kräsne kritikern.

 

 

Crowe och Blanchett får ursäkta denna gång för bland skådisarna var det utan tvekan Svenskättlingen Max von Sydow som gjorde störst intryck på mig och visar än en gång att gammal är äldst. Ensam fick han dessutom min underläpp att darra till lite extra där framåt slutet.

 

Nu blev det kanske lite väl mycket negativt här, för även om det inte var en film som fick mig på fall så kan jag inte påstå att det inte är en sevärd film. Scott avhandlar nämligen det mesta, underhållning, dramatik, storslagna krigsscener, en kärlekshistoria osv. Och i jämförelse med Prince of Thieves håller den ganska bra klass rakt igenom. Betyget blir godkänt.

 

3/5

[Red]

Orginaltitel: Offret

Alternativ titel: The Sacrifice

Regissör: Andrej Tarkovskij

Manus: Andrej Tarkovskij

Produktionsland: Sverige

Utgivningår: 1986

Skådespelare: Sven Wollter, Erland Josephson, Allan Edwall, Susan Fleetwood, Gudrún Gísladóttir

 

Handling: Filmen handlar om Alexander som är en journalist samt före detta skådespelare. Han är även en filosof vilket är det som främst märks i filmen och det är hans födelsedag. Under födelsdagsfirandet som för övrigt inte var så muntert från början så bryter tredje världskriget ut. Han ber till gud och erbjuder sig att offra allt om allting blir som innan kriget bröt ut.

 

Omdömme: Offret blev den ryske demomregissören Andrej Tarkovskij's sista film och han avled i slutet av 1986 av lungcancer. Det finns en del intressant extramaterial i från hans sjukhusbädd i Artificial Eye's utgåva där bland annat ljus & skuggor diskuteras. Det finns för övrigt också en dokumentär i den utgåvan där man får en inblick i perfektonistens arbete & får höra Tarkovskij's tankar om film. Tarkovskij hade ett finger med i spelet i de flesta delar av produktionen, allt i från detaljer i scenografin till själva regisserandet. Resultatet kan ses på den vita duken där de noggrannt iscensatta miljöerna ser otroligt eleganta ut, allt i från kontrasterna i färgerna till detaljerna är perfekta. Tillsammans med ett bra kamerarbete utav Sven Nykvist skapas det en otroligt dyster atmosfär som emellan åt blir riktigt intensiv. Jag måste säga att den känsla som Andrej lyckas få fram i både de dramatiska scenerna & i de lite mer poetiska är fantastisk. Öppningscenen där kameran mycket långsamt närmar sig karaktärerna i det öppna svenska landskapet är en av filmens höjdpunkter. Filmen består av mer än 142 minuter estetisk konst faktiskt, detta är en film med mycket dialog. Dialogen handlar mycket om filosofi, existentella frågeställningar och en del berättelser som är intressanta.

 

 

Jag gillar symboliken i den här filmen och då tänker jag främst på tavlan som man får se flera gånger under filmens gång. Handlingen är helt klart intressant då man dels bjuds på ett mycket intressant scenario (WW3), men även får se hur Alexander egen värld förändras under filmens gång. Filmen bjuder på mycket filosofi och intressanta berättelser som är laddade med budskap, t.ex. för att nämna något uppenbart så tycks inte reigssören uppskatta de vetenskapliga framstegen. Jag blev fängslad direkt av den här filmen som är så vacker, men dialogen är också den något utöver det vanliga. Detta är en film som både berör mig, men som samtidigt fascinerar mig. Slutscenenerna imponerade också på mig och var ett bra avslut på en fantastisk film. Skådespeleriet var också det mycket bra de scenerna då kameran zoomar in dem så briljerar aktörerna. Detta är en modern klassiker i regi av Tarkovskij - där en stor del av Bergman's skådespelarelit medverkar och bakom kameran står Sven Nykvist.

 

5/5

[Czechflash]

 

Titel: Scaramouche

Genre: Äventyr/Drama/Romantik

Land: USA

År: 1952

Regi: George Sidney

I rollerna: Stewart Granger, Mel Ferrer, Eleanor Parker, Janet Leigh

 

Handling: Filmen handlar om Andre Moreau - en adelsmans oäkta barn. När hans vän blir mördad av en ond adelsman blir han också oskyldigt anklagad för ett brott. Andre gömmer sig då hos en teatertrupp som inte bryr sig om han förflutna, lär sig fäktas och bidar den tid då han kan hämnas.

 

Omdöme: När man känner för ett äventyr och en matinéfilm så är en film som denna med svärddueller inte helt fel. Stewart Granger spelar Andre Moreau vars vän Philippe, även känd som Marcus Brutus, blir dödad mitt framför ögonen på honom av en av Frankrikes skickligaste svärdsmän Noel, Marquis de Maynes (Mel Ferrer). Eftersom Andre inte är någon svärdsman måste han lära sig för att kunna få sin hämnd. Samtidigt är två kvinnor, Lenore (Eleanor Parker) och Aline (Janet Leigh), hans två viktigaste personer i hans liv.

 

 

Till en början är jag inte så förtjust i filmen som präglas av en studiokänsla och en del undermåligt skådespeleri. Men det övergår snabbt till att bli en trevlig filmupplevelse och ett riktigt äventyr som man inte får nu för tiden. De fyra i huvudrollerna ger alla bra prestationer och man bjuds på en hel del minnesvärda scener som kommer allt tätare ju längre in man kommer. Man har bl.a. den längsta svärdduellen någonsin i en film, och bara den i sig är värd att se filmen för.

 

 

Mel Ferrer, som under en längre tid var gift med Audrey Hepburn, har en förmåga att både kunna vara charmig och i samma scen vara riktigt ond. Kan inte annat än tycka han ger den bästa prestationen av alla i filmen just pga denna egenskap. Filmen är annars mysig och trevlig rakt igenom, om än alltså lite sisådär till en början innan den verkligen kommit igång. Och karaktären Scaramouche, som filmen också heter, är en skön figur som får en central roll i filmen trots att den egentligen glider in på ett bananskal.

 

4 - Skådespelare

4 - Handling

4 - Känsla

3 - Musik

3 - Foto

--------------

18 - Totalt

 

Betyg: -4/5 - 7.5/10

IMDb: 7.7

 

[Jojje]

Jojje: Mmm, nu var det länge sen jag såg The Italian Job (originalet så klart) och jag är osäker på om jag skulle ge den ett lika högt betyg om jag såg om den ... Och den har väl kanske inte åldrats så bra (många brittiska filmer från den perioden har det problemet dock).

Japp, den hade inte åldrats så väl, det har du rätt i. Töntig var ordet! Och Benny Hill? Kan nån förklara varför han var med.

[Jojje]

 

Falskmyntarna (Die Fälscher, 2007)

 

Judar arbetar i nazistiskt fångläger i andra världskrigets slutskede med att trycka upp falska pund- och dollarsedlar. Nånting gör att jag inte dras in i filmen helt. Jag vet inte, jag tyckte inte huvudpersonen Sally (Karl Markovics) var en speciellt intressant person. Visst, lite annorlunda är det med en hjälte som inte är god, snarare tvärtom. Sally ser egoistiskt på tillvaron, han vill överleva. Vissa frågor uppstår dock. Ska man överleva till varje pris även om det innebär att man hjäler sina förtryckare samtidigt som andra dödas skoningslöst? Jag tycker aldrig riktigt filmen når sin höjdpunkt, som t ex nån form av uppgörelse/samförstånd mellan Sally och hans medfånge Burger (August Diehl). De båda har en annorlunda syn på just de frågor som jag nämnde ovan. Lägerchefens fru var en typisk kliché som filmen inte behövde. Dit hörde väl möjligen även sadistiske lägervakten Holst. Slutet och början av filmen band väl ändå ihop det hela hyfsat.

 

3-/5

 

PS. Den här filmen vann för övrigt 2007 års Oscar för bästa utländska film.

[Jojje]

Vägen (The Road, 2009)

 

Oj. En djupt mänsklig film. Världen är på väg att gå under. Djur och växter är döda, mat finns knappt nånstans. Vad händer då? Går människor solidariskt samman och hjälper varandra? Nja, den här filmatiseringen av Cormac McCarthys roman Vägen, vars manus har totats ihop av Joe Penhall, är mörk och nån solidaritet ser vi inte mycket av. Vi får några korta återblickar där färger existerade. I övrigt är det mesta askgrått, vilket passar bra i dessa tider.

 

 

Sonen har inte upplevt en vad vi skulle kalla normal värld. Samtidigt har hans far fått vänja sig vid just denna värld. Detta gav en speciell känsla. Allt som tidigare fanns, dvs nu i vår tid, betyder ingenting. Det handlar om att överleva, att skaffa mat och hålla sig varm. Mänsklighetens olika sidor visar sig. Allt sonen lär sig lär han sig från pappan men även från vad han själv upplever. Pappan vill tro att det finns gott kvar i världen men hans beteende bevisar ibland motsatsen.

 

Oj. Känslan i filmen är stark. Pappan och hans son vandrar genom nåt som en gång var ett samhälle men som nu visar hur det i själva verket bara var ett luftslott. Allt det materiella - om man med det materiella inte menar saker som värme och mat - betyder liksom inget i den värld som filmen skildrar. Gigantiska motorvägsbroar, ja, de är mäktiga men här är de enbart monument över en tid som varit.

 

 

Oj. Man får sig faktiskt en tankeställare. Om världen är på väg åt helvete och vi faktiskt kan påverka det hela så verkar det idiotiskt att inte försöka göra nånting åt saken.

 

Krayzie skrev att man slipper CGI och specialeffekter. Jag skulle snarare säga att man har använt just dessa element smakfullt och att de flyter väl samman med resten av filmen. Det vi slipper är 3D-animerade muterade monstervampyrer à la I Am Legend fast det kanske var det som Krayzie menade? Hur som helst, Vägen är som 2012 om man tar bort allt som var dåligt med 2012 och det betyder att Vägen är riktigt riktigt riktigt bra.

 

4+/5

 

PS. Jo, det några minuter även för mig innan jag insåg vem som spelade den gamle mannen som pappan och sonen mötte på sin väg. Det var rösten som avslöjade honom.

 

PPS. Kul också att se en stor cameo av Omar från The Wire!

[Czechflash]

Jojje: Vet inte om du hoppade över att nämna Viggo Mortensen med flit då alla andra öst beröm över hans prestation (inklusive jag) eller om du tyckte filmen var så pass bra (vilket du uppenbarligen tyckte) att hans prestation kom i skymundan ? Nu tyckte jag tvärtom, hans prestation lyfter en annars tyvärr medioker film som borde fått mig att känna så pass mycket mer. Viggo +4/5, The Road 3/5.