Filmer du just sett ! Bra och dåliga (Del 1 och 2!)

[Voldo]

Iron Man 2

Jon Favreu regisserar sin första uppföljare där Robert Downey Jr. återvänder i rollen som järnhjälten med glimten i ögat. Herrarna gör oss inte besvikna, Iron Man 2 är kanske något snäpp sämre än föregångaren, men någon markant skillnad på filmernas kvalitet är det inte.

 

 

Tony Stark är likt mannen som spelar honom mer poppis än någonsin. Hans identitet som Iron Man är avslöjad för omvärlden och militären vill desperat få mer vetskap om hans uppfinningar. Världsfreden är säkrad tack vare honom, något han inte drar sig för att skryta med. Men det är inte bara militären som är ute efter honom, konkurrenten Justin Hammer (Sam Rockwell) vill med hårda medel också lägga vantarna på Starks teknologi. Hammer börjar samarbeta med den ryske brottslingen och datageniet Ivan Vanko (Mickey Rourke) för att uppnå målet. Iron Man har fått tuffa fiender att tampas med samtidigt som palladiumet i hans bröst långsamt förgiftar honom. För att klara sig blir han tvungen att skaffa nya allierade såväl som att kämpa tillsammans med gamla vänner.

 

 

I Iron Man 2 får vi stifta bekantskap med flera nytillkomna och intressanta karaktärer. Den mest intressanta är Ivan Vanko som spelas på ett lysande vis av Mickey Rourke, vilket är föga överraskande eftersom han alltid levererar. Dessvärre är det synd att hans karaktär inte får tillräckligt med speltid och tillslut förblir ren yta. Vi ser honom redan i öppningsscenen som har en mörk och känslosam ton över sig. Jag skulle gärna ha sett att man behållit den där mörka tonen genom större delen av filmen, men den försvinner tyvärr ganska snabbt.

 

 

Lite ögongodis får vi i form av Scarlett Johansson som iklätt sig tajta trikåer för att uppvisa några kunskaper i martial arts. Effektsmässigt tycker jag inte att filmen bjuder på något nämnvärt pampigt. Precis som i föregångaren så ligger styrkan främst i Tony Stark som är gemytligt skämtsam och sarkastisk, samt dialogerna som är bitska och roliga. Iron Man 2 är en klart sevärd film även om den inte lämnar några större avtryck efter sig.

 

6/10

[Jojje]

Plox: Kul om Pandorum. Ja, eller kul kanske är fel ord. Hur som helst så har jag haft ögonen på den filmen ett tag och funderat på om den är värd att se. Jag gillade exempelvis Event Horizon en del, och Pandorum verkar ganska lik den som du skriver. Och Instängd var ju grymt bra. Problemet är väl kanske att det känns som om man har sett den här typen av filmer redan. Men men, det är ju sf.

 

Czech: Nån gång ska jag ta och se Melvilles filmer. Tack för påminnelsen. Och sen verkar Tesis intressant. Amenábar är en bevisligen skicklig regissör. Lite kul att en av skådisarna hetter Torrent. Kanske ett sätt att "hitta" filmen...

[Czechflash]

Czech: Nån gång ska jag ta och se Melvilles filmer. Tack för påminnelsen. Och sen verkar Tesis intressant. Amenábar är en bevisligen skicklig regissör. Lite kul att en av skådisarna hetter Torrent. Kanske ett sätt att "hitta" filmen...

Ja, Melville var en intressant regissör som man bör se en del av.

 

Tesis såg jag för första gången för länge sen när den gick på en filmkanal och jag inte visste vad det var. Kom egentligen inte ihåg mycket, men den satte sig på minnet och jag var glad över att den visade sig vara bra. Blev lite sugen på att se hans Open Your Eyes (var inte så förtjust i remaken Vanilla Sky, men den här ska ju vara bättre).

[Plox]

Plox: Kul om Pandorum. Ja, eller kul kanske är fel ord. Hur som helst så har jag haft ögonen på den filmen ett tag och funderat på om den är värd att se. Jag gillade exempelvis Event Horizon en del, och Pandorum verkar ganska lik den som du skriver. Och Instängd var ju grymt bra. Problemet är väl kanske att det känns som om man har sett den här typen av filmer redan. Men men, det är ju sf.

Helt klart värd en titt. På sina ställen är det faktiskt en ganska originell liten film och som sagt med sköna oldschool effekter. Jag gillade den även om jag kanske inte tycker den riktigt håller hela vägen. Sen kan jag garantera att vi kommer att få se minst en uppföljare - som jag definitivt kommer att hålla utkik efter.

 

Åh, titelsekvensen i Lord of War är så grymt cool. Det bästa med hela filmen... Tjänstefel att inte nämna den Jojje!

 

http://www.youtube.com/watch?v=VHn1zogeyO4

[Omberg]

Lite ögongodis får vi i form av Scarlett Johansson som iklätt sig tajta trikåer för att uppvisa några kunskaper i martial arts. Effektsmässigt tycker jag inte att filmen bjuder på något nämnvärt pampigt. Precis som i föregångaren så ligger styrkan främst i Tony Stark som är gemytligt skämtsam och sarkastisk, samt dialogerna som är bitska och roliga. Iron Man 2 är en klart sevärd film även om den inte lämnar några större avtryck efter sig.

Det där är väl relativt motsägelsefullt? Hehe Nej, men angående den scenen är den nånting jag kommer komma ihåg. Nån annan som räknade hur (fruktansvärt) många gånger hon drastiskt vände sig om med blicken rakt in i kameran, medans hon sitter på knä för att nyss ha spöat upp en snubbe? :up: Haha Detta roade mig något fruktansvärt i vad som annars är en rätt kass scen.

[wst]

Igår blev det mest bara att ligga i soffan och slappa framför filmer. Skönt då man var ledig idag så man kunde sitta uppe länge och även kunna se en idag. Ingen speciellt bra, men det hade jag inte heller räknat med då jag valde lättsamma och mest nya komedier;

 

Love Story (Hiller, 1970) 2+

Hachiko - En vän för livet (Hallström, 2009) 2

The Invention of Lying (Gervais/Robinson, 2009) 2

Jack the Bear (Herskovitz, 1993) 2

Strange Wilderness (Wolf, 2008) 1

Idiotrepubliken (Judge, 2006) 1

 

Bäst var den romantiska filmen Love Story från 70-talet. Sentimental historia om kärlek mellan olika samhällsklasser. Bra dialog dessutom.

 

Annars ingen annan speciellt bra film. Lasse Hallströms Hachiko som kan framkalla tårar. The Invention of Lying var småcharmig tillsammans med ett par komiska inslag.

[Czechflash]

wst: Vore intressant att höra om din betygsskala. Är 2 "godkänt" för dig ? Låter nästan som det skulle kunna vara det. 3 är annars godkänt för mig så därför undrar jag. Ser man så många filmer per dag så kan jag förstå att man inte hittar mycket att hänga i julgranen då det nog bara blir en massa transportsträckor. Önskar jag hade ork och tid att se mer än jag gör, men det blir ändå ganska lagom, speciellt som man har andra intressen också.

[Voldo]

The Imaginarium of Doctor Parnassus

Terry Gilliam är känd för sina skruvade filmer som ofta är rika på fantasi. De når dock sällan ut till den breda massan och förblir inte särskilt succéartade ur ekonomisk synvinkel. Tillråga på detta tenderar Gilliams filmer att drabbas av produktionsproblem, senast var det Heath Ledgers tragiska bortgång som ställde till det för honom och hans projekt. Men tack vare somliga människors välvilja och ett par omskrivningar i manus kunde arbetet fortsätta trotsallt.

 

 

Gilliam tar oss med till nutidens London där Doctor Parnassus (Christopher Plummer) leder ett kringvandrande vaudevillesällskap som inte får någon vidare uppmärksamhet av folket. Kollegorna består av dvärgen Percy (Verne Troyer), magikern Anton (Andrew Garfield) och Parnassus dotter Valentina (Lily Cole). De uppmanar sin lilla publik att komma upp på deras scen och gå igenom en spegeldörr. På andra sidan finns en mystisk drömvärld som styrs av Dr. Parnassus. Hans motståndare kallas Mr. Nick (Tom Waits), och denne påminner Parnassus om att hans dotter snart kommer att falla i djävulens händer. Men hoppet reser sig då en främling (Heath Ledger) som drabbats av minnesförlust korsar vaudevillesällskapets väg.

 

 

Mitt intresse fångades in ganska snabbt av filmen som bjuder på många festligheter och galenskaper, precis det som hör regissören till. Dessvärre måste jag säga att filmen förlorar fokus när det blir för mycket av allt tok. De första fyrtiofem minuterna rullar på bra för att sedan spåra ur och få sin magi och sköna berättelse bortsvept. Filmen är inte bara ostabil i manus, utan även visuellt. Vissa miljöer är oerhört vackra och byggs upp av bra specialeffekter, andra effekter ser dock förvånansvärt amatörmässiga ut.

 

 

Skådespelarna är det däremot inga som helst fel på. Heath Ledger strålar av karisma och får oss påminda om vilken enorm förlust hans död var. Han ersätts av Johnny Depp, Jude Law och Colin Farrell under korta stunder som spelar en sorts förvrängningar av hans karaktär. Detta skapar egentligen inga problem, men visst hade jag hellre sett Ledger spela sin karaktär till fullo. Fotomodellen Lily Cole medverkar i en av sina första filmer, och hon gör ett klart godkänt jobb. Hyfsat trevlig att se på är hon också.

 

 

The Imaginarium of Doctor Parnassus är huvudsakligen en visuell upplevelse som förtjänar att ses på grund av dess angenäma kreativitet. Är man ett fan av Gilliam så blir man nog inte det minsta besviken, har man däremot svårt för hokuspokusfilmer så är det nog bara att hålla sig undan. Själv hade jag hellre sett mer arbete läggas ner på storyn och karaktärerna som det hela började så bra med, men att jag spenderade två timmar på att se filmen är inte något jag ångrar.

 

6/10

[wst]

wst: Vore intressant att höra om din betygsskala. Är 2 "godkänt" för dig ? Låter nästan som det skulle kunna vara det. 3 är annars godkänt för mig så därför undrar jag. Ser man så många filmer per dag så kan jag förstå att man inte hittar mycket att hänga i julgranen då det nog bara blir en massa transportsträckor. Önskar jag hade ork och tid att se mer än jag gör, men det blir ändå ganska lagom, speciellt som man har andra intressen också.

 

Jag har också 3 som godkänt/bra och 2 som mindre bra/går att se. Har sett så pass mycket nu så man är ganska kräsen och blir väl automatiskt hårdare i betygsättningen. Jobbar skift så kan ofta sitta uppe länge och det är väl egentligen då jag ser mest film.

[Puffie]

Titel: The Hurt Locker

Genre: Krig/Drama

Land: USA

År: 2008

Regi: Kathryn Bigelow

Skådespelare: Jeremy Renner, Anthony Mackie, Guy Pearce, David Morse

IMDb: 7.9

 

När det amerikanska bombröjningsteamet i Bagdad får en ny befälhavare kastas de unga bombexperterna ut på ett hisnande uppdrag i den sönderskjutna storstaden. Kan man överleva ett jobb som bokstavligen är en tickande bomb?

 

The Hurt Locker blir för mig lidande av sina egna framgångar. Förväntningarna blir skyhöga när en film kammar hem alla de tyngre Oscars statyetterna och får omdömen såsom ”en av årets bästa filmer” (SVT) och ”den bästa krigsfilmen sedan Apocalypse Now” (Filmstar). I mångt och mycket är The Hurt Locker en riktigt bra och intensiv krigsfilm som levererar allt det man förväntar sig av en krigsfilm. Tyvärr faller den på målsnöret då den inte klarar av att leva upp till sin egen hype.

 

 

Filmen är inspelade både med vanliga handhållna kameror och riktiga proffskameror från filmstudion. Det här är ett smart val då de handhållna kamerorna ger en dokumentärkänsla som bidrar till att skapa autenticitet och närhet till händelserna i filmen. Proffskamerorna möjliggör att man kan skapa coola och maffiga krigsscener i bästa Hollywoodanda. Just krigsscenerna är The Hurt Lockers starkaste sida, man lyckas mycket bra med att göra dem otroligt intensiva och spännande. Dels är det den tickande bomben som väntar på att desarmeras som bygger upp spänningen, men framförallt är det känslan av att Bagdad är en farlig stad där alla invånare är potentiella fiender som gör scenerna så nervkittlande.

 

Även om krigsscenerna är The Hurt Lockers starkaste sida så är de också en stjälpande faktor för filmens helhetsintryck. Kathryn Bigelow och kompani har nog varit väldigt medvetna om att deras krigsscener hållit högklass och därför har man packat filmen sprängfylld med dessa. Detta gör att det blir lite ”tv-spels”-känsla över det hela, att man går från ett uppdrag till ett annat utan någon egentlig röd tråd eller syfte. Man lyckas visserligen flicka in krigets påverkan på soldaternas psyke lite här och där men det känns definitivt som ett sekundärt fokus. Jag hade gärna sett att man utökat filmens längd med en halvtimme och gett karaktärerna och livet mellan uppdragen mer utrymme.

 

 

Inledningsvis när Jeremy Renners karaktär introduceras känns han otroligt felplacerad i den här sortens seriösa krigsskildring. Detta då karaktären först uppfattas som en övermänsklig enmansarmé som bättre hade passat in i en rulle med Stallone från 80-talet. Men ju längre filmen lider desto mer nyanserad och mänsklig framstår karaktären och Renner gör en otrolig insats i huvudrollen för att förmedla detta. Dock har karaktären/filmen en ”enmansarmésekvens” mitt i allt som verkligen inte passar in i helheten och drar ner mitt helhetsintryck av filmen.

 

The Hurt Locker är en snygg och spännande men aning ojämn krigsskildring. Något som kändes fräscht med filmen var att den inte kändes överdrivet patriotisk och flaggviftande som annars amerikanska krigsproduktioner har en tendens att göra (slutet på Saving Private Ryan någon?). Filmen har dock fått oförtjänt mycket hype och jag har svårt att förstå hur den kunde knipa de finaste Oscars statyetterna framför ögonen på Avatar. Men sen å andra sidan är det inte första gången jag och Oscarsjuryn tycker olika.

 

3+/5

[Czechflash]

 

Titel: Leaves of Grass

Genre: Kriminaldrama/Komedi/Thriller

Land: USA

År: 2009

Regi: Tim Blake Nelson

I rollerna: Edward Norton, Keri Russell, Susan Sarandon, Richard Dreyfuss

 

Handling: En filosofiprofessor luras tillbaka till sin forna hemstad av sin marijuanaodlande tvillingbror och dras in i dennes schism med en lokal knarkbaron.

 

Omdöme: Regissören och manusförfattaren Tim Blake Nelson (som även har en större biroll i filmen) gjorde sin intressanta regidebut med Eye of God (1997). Här har han Edward Norton i en dubbelroll som filosofiprofessorn och författaren Bill Kincaid samt hans enäggstvilling, marijuanaodlaren Brady Kincaid. Billy lever ett framgångsrikt, men ensamt liv i storstaden medan brodern Brady bor kvar i hemstaden på landet. Men även om Brady är lantis så är han intelligent, kanske mer så än brodern Billy. Omständigheter gör att Billy reser hem och blir indragen i sin brors skumma affärer.

 

 

Filmen har en komisk ton över sig som gör att man lätt kanske inte tar den på allvar till en början. Edward Norton spelar sina två roller på helt olika sätt och det är definitivt så att Brady (lantisen) är den klart intressantaste karaktären. Billy är mer förutsägbar och går liksom efter reglerna medan Brady har sina hyss för sig och hela tiden försöker tänja på reglerna och lagarna. Filmen innehåller även en del scener som slår till med full kraft när man sänkt sin gard, något som är effektivt. Filmen känns dock inte helt utvecklad och karaktären Brady blir inte lika rolig att följa under andra halvan pga vissa omständigheter. Främst sevärt för Nortons dubbelroll och några överraskande scener.

 

3 - Skådespelare

3 - Handling

3 - Känsla

3 - Musik

3 - Foto

--------------

15 - Totalt

 

Betyg: 3/5 - 6.5/10

IMDb: 7.0

 

[Czechflash]

 

Titel: Iron Man 2

Genre: Action/Äventyr/Sci-Fi/Thriller

Land: USA

År: 2010

Regi: Jon Favreau

I rollerna: Robert Downey Jr., Don Cheadle, Gwyneth Paltrow, Scarlett Johansson, Sam Rockwell, Mickey Rourke, Samuel L. Jackson

 

Handling: Tony Stark lever sitt nya liv som en rättvisans finansman med sitt alter ego Iron Man. Dock så lurar konkurrenten Justin Hammer och Whiplash, en man med en liknande robotrustning, i vassen. De hotar Tonys goda rykte både som finansmogul och superhjälte. Tony blir också intresserad av Natalie, vilket strular till det i Tonys förhållande med Pepper.

 

Omdöme: Jag erkänner att jag gillade första filmen, något som är ovanligt då jag sällan gillar superhjältefilmer. Här i uppföljaren är Iron Mans identitet avtäckt och Tony Stark lever under mer press att leva upp till förväntningarna och utmanuvrera sina konkurrenter och fiender. Han måste även försöka hålla amerikanska staten, ledda av militären, borta från sin teknik och utrustning. Samtidigt håller hans hälsa på att drastiskt försämras...

 

 

Humorn som jag tyckte fungerade bra i den första filmen kommer inte riktigt fram på samma sätt här och det gör nog att filmen tappar en dimension som gjorde att första funkade så pass bra. Men det betyder inte att det inte finns komiska inslag här. Robert Downey Jr. gör återigen en gedigen prestation och visar att han är rätt för rollen. Han påminde mig också om en viss Tony Curtis under filmens gång, samma sorts charm och liknande humor.

 

 

Don Cheadle ersätter Terrence Howard i rollen som Tony Starks vän James Rhodes och även om jag inte direkt tänkte på det under filmens gång så hade nog Howard varit att föredra (speciellt som jag ogillar att man byter ut skådespelare), men man verkade inte ha något val. Cheadle är annars lite av en favorit, men här kändes han lite instängd och fick inte slappna av och leverera som han kan, främst pga karaktären. Annars tycker jag filmen flyter på bra om än med snäppet sämre handling än i första. Manuset förresten skrivet av duktige skådespelaren Justin Theroux.

 

 

På kvinnliga fronten tycker jag Gwyneth Paltrow gör sitt utan att glänsa. Hon får en del att jobba med och fungerar bra. Sen gillar jag Scarlett Johansson i sin dubbelroll och säga vad man vill så passar hon i rött och läderoutfit. Däremot tycker jag karaktären Nick Fury (Samuel L. Jackson) känns onödig och tråkig. Hela Avengers biten tycker jag man kunde varit utan och istället kanske gjort Johanssons karaktär lite mer mystisk utan att man vet vem hon tillhör.

 

 

Mickey Rourke, ja vad ska man säga. Tycker han fungerar ganska bra som ond rysk vetenskapsman som är ute för att hämnas på Stark. Han ger iaf karaktären pondus och levererar vad han ska. Kanske att karaktären är lite för svag när det väl gäller och aldrig ger Stark en riktig utmaning. Gillar scenerna runt Monaco som är skickligt utförda och snygga att titta på. Sam Rockwell är nog annars filmens behållning och påminner starkt om Gary Oldman i denna typen av roller.

 

 

Vad som annars är filmens starkaste sida är effekterna och fotot som levererar rakt igenom filmen och ger den rätta looken för att det ska fungera. Tycker kanske det blir lite för mycket flygande och explosioner mot slutet, men det blev trots allt inte så farligt som jag först trodde. Kanske att ljudet var lite väl högt på sina håll när de slogs och det kändes lite onödigt överdrivet (ljudnivån alltså). Inte lika bra som första, men två underhållande timmar som levererar en trevlig upplevelse för stunden.

 

3 - Skådespelare

3 - Handling

3 - Känsla

3 - Musik

4 - Foto

--------------

16 - Totalt

 

Betyg: 3/5 alt. +3/5 - 7.0/10

IMDb: 7.6

 

[Nit89ram]

Iron Man

 

Filmatiseringar med olika seriekaraktärer har blivit en storindustri och lockar till sig både välkända namn och stor publik. Från 80-talets b-filmsbetonade filmatiseringar har utvecklingen gått i rask takt framåt och detta har vi främst herrarna Burton och Nolan att tacka för. Serieförlaget Marvel vill själva inte missa tåget och har således börjat att finansiera sina egna filmer. Dels för att få sin beskärda del av kakan, men kanske främst för att kunna styra över slutresultatet. Detta då några av deras tidigare filmatiseringar inte har blivit särskilt lyckade.

 

 

Iron Man blev förlagets första självfinansierade film och den berättar historien om hur vapenmogulen och datorgeniet Tony Stark blir den järnbeprydda titelhjälten. Filmens historia är genialisk i sin enkelhet: Cynisk arvtagare till ett vapenimperium lever playboyliv, upptäcker sitt riktiga arv och skapar en superhjältepersona för att försöka åtgärda sina synder. En personligt driven historia som engagerar, utan att rycka för mycket på den grunläggande underhållningen.

 

För underhållande är det och ingenjören inom mig jublar när en stor del av underhållningen ligger i att bygga och testa Starks nya dräkt. Jag uppskattar verkligen filmskaparnas tanke med att göra en underhållande sommarfilm, utan att det hela blir för allvarligt eller för dumt. Mycket av nöjet och humorn i filmen ligger i Robert Downey Jr:s agerande som Tony Stark. Han är som klippt och skuren för rollen och hans ständigt syrliga kommentarer är en fröjd att få ta del av.

 

 

Robert Downey Jr. är som sagt filmens stora behållning, men samtidigt dess största nackdel. Han stjäl all fokus, vilket gör att de resterande karaktärerna i filmen blir lidande. Jeff Bridges är bra i rollen som filmens antagonist, men jag hade önskat att han fick större utrymme och mer att jobba med. Detta för att ge karaktären Iron Man ett större motstånd och för en större och pampigare slutfinal.

 

Iron Man är en genuint underhållande actionfilm med en Robert Downey Jr. i högform. Med en större antagonist hade filmen vuxit ytterligare några steg och gjort större intryck på mig. Nu blir det istället högoktanig underhållning för stunden, men vilken underhållning man bjuds på.

7/10

[Nit89ram]

Iron Man 2

 

Superhjälten Iron Man är skapad och hela världen vet nu om vem det är som döljer sig bakom masken. Vad ska då den andra filmen om järnhjälten kunna bjuda på? En hel del visar det sig då Tony Stark under filmens gång får besök av en karaktär från det förflutna (Whiplash) och tillgång till en allierad (War Machine) i sin kamp mot de onda. Stark har även en konkurrerande vapenmogul (Justin Hammer) på halsen och tar del av det första initiativet till en sammangripande organisation av superhjältar (S.H.I.E.L.D.). Om inte detta vore nog så hörs det även starka röster om att Stark ska tvingas lämna över sin dräkt till myndigheterna. Utöver detta dras han även med personliga problem.

 

Redan här blev jag misstänksam på hur uppföljaren skulle fungera med alla nya karaktärer och sidohistorier. Det verkade på förhand som om man gick efter det klassiska receptet på uppföljare med fler karaktärer och större explosioner. Med detta i åtanke så fungerar det faktiskt förvånansvärt bra i Iron Man 2. Alla karaktärer får sin nödvändiga tid i rampljuset och man hänger klart med i vad som händer i de olika historierna. Men faktum kvarstår fortfarande att filmen hade tjänat på att struktureras upp, fokuserat på färre karaktärer och försökt återfå den "rena" känslan om ettan hade.

 

 

De nytillförda skådespelarna gör alla ett bra jobb i sina roller, men det är fortfarande Robert Downey Jr. som är den starkast lysande stjärnan i filmen. Hans sarkastiska kommentarer finns även med den här vändan om och har faktiskt nästan, men bara nästan, växt till en sådan grad att man börjar irritera sig på honom. Tyvärr så känner jag här, precis som i ettan, att Stark/Iron Man får något ordentligt motstånd, de nya karaktärerna till trots, vilket tar udden av en del av spänningen i filmen.

 

Med förhoppningar om en ny The Dark Knight, blir resultatet av Iron Man 2 snarare mer åt en klassisk uppföljare. Fler karaktärer, mer som händer på duken och större explosioner, men det är fortfarande en förbannat underhållande film.

 

6/10

[Czechflash]

 

Titel: Abres los ojos / Open Your Eyes

Genre: Drama/Mysterium/Romantik/Sci-Fi/Thriller

Land: Spanien/Frankrike/Italien

År: 1997

Regi: Alejandro Amenábar

I rollerna: Eduardo Noriega, Penélope Cruz, Fele Martínez, Chete Lera

 

Handling: Césars liv förvandlas till en fullständig mardröm. En natt försvinner hans flickvän Sofia. Istället dyker hans före detta svartsjuka flickvän Nuria upp och påstår sig vara Sofia. Hennes id-papper är helt i sin ordning och vare sig polisen eller någon annan tror honom. Frågan är vad som är sanning.

 

Omdöme: César (Eduardo Noriega) är lite av en playboy. Han bor flott, han är snygg, har tre bilar, byter kvinnor som andra byter underkläder och han är rik efter att ha ärvt efter sina bortgångna föräldrar. Han har för tillfället ihop det med Nuria som visar sig vara lite av en psykopat och den svartsjuka typen. Samtidigt dyker hans bäste vän Pelayo (Fele Martínez) upp på Césars födelsedagsfest med den vackra Sofia (Penélope Cruz). Men det är inget hinder för César som snart börjar charma Sofia och samtidigt ser sin chans att bli av med Nuria.

 

 

Filmens intrig byggs genom födelsedagsfesten upp bra och visar hur de inblandade tänker och känner. César är egentligen ingen god vän, men Pelayo accepterar honom ändå och är den bättre vännen av de två. Att en tjej hamnar mellan dem är självklart inte bra, men Pelayo verkar vara van och tar snabbt till flaskan för att dränka sina sorger. Lite kul att regissören Alejandro Amenábar tagit både Eduardo Noriega (César) och Fele Martínez (Pelayo) från sin debutfilm Tesis, där båda hade de stora manliga rollerna.

 

 

Penélope Cruz tillhör inte mina favoritskådespelerskor, tvärtom skulle jag vilja säga, men här har hon en sympatisk karaktär att jobba med samtidigt som hon inte känns så bortskämd som hon senare kom att göra efter lite succé i Hollywood. För det var denna film som fick Hollywood att upptäcka henne och hon fick även vara med i amerikanska remaken Vanilla Sky. Hon känns också mycket sötare här än jag annars sett henne, vet inte om det är hennes mun som blivit större med åren, men något är det som stör.

 

 

Filmen är annars uppdelad i två halvor där händelser någonstans i mitten gör att det blir en annorlunda typ av film under andra halvan. Första halvan tilltalar mig definitivt mer och det är synd att filmen vecklar in sig för mycket i att försöka förvirra tittaren. När det så avslöjas på slutet är det som man trott, men man kunde och borde gjort andra halvan bättre enligt min mening. Slutet är dock bra och för tankarna till The Game som kom samma år. Filmen lär vara inspirerad av klassiska Vertigo även om jag inte tänkte på likheterna. Sen gillade jag musiken till stora delar, som Amenábar själv står för.

 

3 - Skådespelare

3 - Handling

4 - Känsla

4 - Musik

3 - Foto

--------------

17 - Totalt

 

Betyg: +3/5 - 7.0/10

IMDb: 7.8