Filmer du just sett ! Bra och dåliga (Del 1 och 2!)

[Czechflash]

 

Titel: The Man Who Wasn't There

Genre: Drama/Kriminalare

Land: USA/Storbritannien

År: 2001

Regi: Joel & Ethan Coen

I rollerna: Billy Bob Thornton, Frances McDormand, James Gandolfini, Scarlett Johansson, Tony Shalhoub

 

Handling: Coen-bröderna blickar tillbaka till 40-talets film noir i berättelsen om den tystlåtne frisören Ed Crane som bor i den lilla småstaden Santa Rosa, Kalifornien. En av hans kunder erbjuder honom att bli delägare i en tvättfirma som ska startas. Allt som behövs är 10.000 dollar. När Ed inser att hans fru har ihop det med sin chef, inleds en härva av utpressning och mord.

 

Omdöme: Bröderna Coen har en förmåga att blanda sin speciella humor med en mörkare och allvarligare sida som oftast är en lyckad kombination. Filmen är dock mer drama än något annat och det gör i det här fallet att man tappar lite av den härliga thriller-stämningen som de vanligtvis är så bra på att bygga upp. Det känns dock som de gjort ett medvetet val att göra filmen på detta vis och låta en känna som huvudkaraktären Ed Crane känner.

 

 

Billy Bob Thornton spelar Ed Crane som jobbar som frisör på sin svågers frisörsalong. Ed är en tystlåten man, men som har en del tankar som man får ta del av i form av berättarröst (något som passar bra i denna noir-liknande typ av film). Hans svåger är desto mer pratglad och är definitivt filmens jobbigaste karaktär, vilket Ed också tycker. Frances McDormand, Coen-brödernas favorit, har rollen som Ed Cranes fru. Hon har inte en lika stor roll som man är van vid, men lämnar trots allt sina avtryck på filmen.

 

 

Filmen puttrar hela tiden på och har ett som vanligt välskrivet manus med bra dialog och starka karaktärer. Men jag saknar tempoökning och intensitet längre fram i filmen. Man känner sig nästan lika apatisk som Ed Crane stundtals gör, vilket förvisso är småtrevligt, men ger inte det lilla extra man vill få ut av en film. Billy Bob Thornton gör sin roll bra dock och har ett stenansikte rakt igenom filmen som passar karaktären. Hela affären med Big Dave (James Gandolfini) får mig att tänka på Blood Simple och Fargo, tyvärr utvecklar man inte denna biten så fint som man gör i nämnda filmer.

 

 

Och när det gått 80 minuter av filmen känns det som man kan avsluta det hela och känna sig ganska nöjd trots allt. Istället rullar det på i 40 minuter till utan att det egentligen leder någon vart. Förvisso får man till en ganska bra upplösning på det hela, men innan dess känns det mer som utfyllnad och uddlöst. Jag vill gilla det här mer då det Oscarnominerade fotot på sina håll är underbart att skåda och ger mycket noir-känsla. Skådespeleriet och karaktärerna är likaså smått underbara att följa, men det saknas helt klart något som höjer filmen och det är väldigt synd.

 

4 - Skådespelare

3 - Handling

3 - Känsla

3 - Musik

4 - Foto

--------------

17 - Totalt

 

Betyg: 3/5 - 6.5/10

IMDb: 7.7

 

[Cooper]

Såg The Lovely Bones tidigare idag. Hade väldigt låga förväntningar på filmen efter det kyliga mottagande den fått. Och att jag hade låga förväntningar var nog bra då detta verkligen inte är något att hänga i granen. Det är en högst medioker film som förlitar sig för mycket på effekter, det gör visserligen filmen visuellt vacker men det passar sig inte riktigt i en sådan här film då det tar fokus från handlingen samt skådespelet, och den är på tok för lång. Vi bjuds också på alldeles för lite spänning, bara vid ett fåtal tillfällen är det någon att prata om. Stanley Tucci är en av de få starka delarna i filmen, men tyvärr används han allt för lite. Saoirse Ronan är också helt okej, gillade hennes voice-over.

 

Mot slutet satt jag bara och väntade på att det skulle ta slut. Jag kan ju egentligen inte säga att jag är besviken, med tanke på mina låga förväntningar, men Jackson kan så mycket bättre. Det är bara att hoppas att han lyckas bättre nästa gång. 2/5

[Spög]

 

Kick-Ass

 

När kanske Hollywoods främsta källa för filmidéer är serier och när allting nästan kulminerade i form av The Dark Knight häromåret och dennes framgång i världen – är Kick-Ass en frisk fläkt som inte serverar några moralkakor likt Spider-Man, utan snarare parodierar det hela snyggt och underhållande. Kick-Ass tar ned konceptet att göra film av serier på Jorden och serverar oss en stundtals rå film med serietidningsvåld och underhållning av episka mått mätt.

 

Ett av filmens problem ligger i att den stundtals är väldigt underhållande, men för att däremellan bli ointressant och med en huvudkaraktär som står i väldigt kontrast till filmens övriga karaktärer, framför allt bleknar huvudkaraktär jämte Hit-Girl. Denna karaktär, spelad av 13-åriga Chloe Moretz, bär upp filmen på de små axlar i form av den skruvade och älskvärda karaktären med sitt rosa Batman-inspirerande bälte och lila peruk.

 

Huvudkaraktär Kick-Ass, spelad av Aaron Johnson, är ointressant och jag skulle önska mig mer drag i honom eller någonting utmärkande för just honom. Att filmen sedan har flera intressanta bakgrundskaraktärer än dess huvudkaraktär är en sak som drar ned helheten något. Karaktärer såsom Red Mist, roligt gestaltad av Christopher Mintz-Plasse som i sitt sätt blir väldigt komisk, Nicolas Cages Batman-kopia Big Daddy i en roll som han liksom i förra årets The Bad Lieutenant: Port of Call - New Orleans klarar av galant, men även han har alldeles för lite tid i filmen.

 

Som film kunde Kick-Ass ha blivit ännu bättre om de intressanta karaktärerna fick ta plats i rampljuset i stället för att stå bakom ridån. Vad som verkligen gör Kick-Ass sevärd är främst för dess underhållningsvärde, även om den i vissa partier och scener halkar efter något och kunde ha gjorts bättre, är slutresultatet en trevlig upplevelse som kommer att glädja såväl cineaster och de som söker en god bit underhållning för stunden.

 

3/5

[Puffie]

Titel: Memories of Murder/Salinui chueok

Genre: Thriller

Land: Sydkorea

År: 2003

Regi: Joon-ho Bong

Skådespelare: Kang-ho Song, Sang-kyung Kim, Roe-ha Kim

IMDb: 8.1

 

Handlingen baseras på verkliga händelser och skildrar jakten på Sydkoreas första seriemördare. Seriemördaren mördade och våldtog ensamma kvinnor och fallet förbryllade lokalpolisen. Efter att ett par offer påträffats får lokalpolisen hjälp från den statliga polisen för att lösa fallet.

 

Fastän jag hört en hel del positivt om Memories of Murder blev jag lite tveksam när filmens slut fanns utskrivet i handlingen. Men så här i efterhand är jag glad att jag inte lät det avskräcka mig från att ge den en chans, detta då Joon-ho Bong lyckas skapa en fruktansvärt spännande och tät thriller. Som åskådare sugs man mer eller mindre in i filmen från första bildrutan och man ges aldrig någon tid att reflektera över det faktum att man vet hur det hela slutar. Memories of Murder är i grunden en enormt mörk och obehaglig thriller, men på ett skickligt och naturligt sätt lyckas man ändå involvera en hel del humor i mixen. Humorn får dock stå åt sidan när filmen tätnar till och närmar sig slutet. Men inledningsvis bidrar den till att ge karaktärerna extra dimensioner vilket ökar deras trovärdighet. Och detta behövs då filmen innehåller en hel del ”udda” karaktärer som behöver kontrasten mellan humorn och allvaret för att kännas mänskliga.

 

 

Memories of Murder bjuder på ett föredömligt visuellt arbete och en fantastisk användning av sin musik. Filmen innehåller mängder med vackra och magiska vyer över den sydkoreanska landsbygden och det är stundtals nästan så att man blir sugen på att resa dit. Bong arbetar mycket med ljus och kontraster i det visuella. Jag tycker det är smakfullt och passande att bilden tappar färg och blir dyster när något sorligt håller på att inträffa. Och på samma sätt är det härligt att se en otroligt färgglad och ljus bild när personerna ingjuts av hopp. Musiken används efter samma principer och framförallt i de spännande partierna är den en riktig stämningshöjare.

 

Memories of Murder är en otroligt bra thriller som slår de flesta av sina amerikanska vänner på fingrarna. Det är synd att den inte fått mer uppmärksamhet då den helt klart har kvalitéer nog att tilltala alla som uppskattar en spännande film.

 

4+/5

[Czechflash]

Cooper: Jag tyckte personligen The Lovely Bones var ojämn där den oftast lyckades med de "verkliga" partierna, men där resten liksom inte passade in och sänkte helheten. Både Stanley Tucci och Saoirse Ronan ger fina prestationer och det kunde blivit en riktigt trevlig thriller om man bara fokuserat sig på verkligheten.

 

Puffie: Angående Memories of Murder så är det tråkigt om de avslöjar hur det ska gå på filmens baksida (själv har jag den koreanska utgåvan). Som tur är för mig såg jag den på Stockholm filmfestival ovetandes om upplösningen. Hur som helst var det en av det årets absolut bästa filmer och den håller även vid omtittar. Just det du nämner med humorn i början och hur det bygger upp karaktärerna för att sedan bli allt mörkare och intensivare i jakten på mördaren tycker jag är riktigt skickligt genomfört. Förmodligen min asiatiska favoritfilm.

[Puffie]

Czech:Ja det är lite irriterande att de avslöja slutet, men som sagt än mer imponerande att filmen ändå är spännande.

 

Den placerar sig definitivt på en top 5 lista över asiatiska filmer för min del, även om det var ett tag sen jag såg Infernal Affairs och Flying Daggers så tror jag de är snäppet vassare. Men Memories of Murder är som sagt riktigt bra och framförallt är den svår att sluta tänka på, vilket alltid är ett gott tecken

[Jojje]

Åh, titelsekvensen i Lord of War är så grymt cool. Det bästa med hela filmen... Tjänstefel att inte nämna den Jojje!

Nämnde jag inte den? Nä, men jag visste att nån skulle påminna mig om det. Och det blev du, Plox. Men, ja, inledningssekvensen är en trevlig kortfilm. Kände kanske några gånger att kulan kändes lite väl cgi:ad. Kanske hade sekvensen passat ännu bättre i slutet för att verkligen cementera filmens svartsyn.

 

Puffie: Kul att du gillade MoM. En rulle som sticker ut och på typiskt asiatiskt vis vilt blandar genrer i samma film. Hur i helvete kan de vara så dumma att de avslöjar slutet på baksidan av filmen (antar att det var baksidan av filmen och inte nån annanstans?). Men nånstans är jag ändå inte förvånad; de som skrev texten tyckte väl att de var tvungna att göra filmen mer intressant för att sälja den, eller nåt.

 

Czech: Håller nog med om The Man Who Wasn't There. Den fick en trea av mig. Var snygg och allt, men saknade nerv (fast det kändes som det var meningen på nåt sätt)

[Czechflash]

Czech: Håller nog med om The Man Who Wasn't There. Den fick en trea av mig. Var snygg och allt, men saknade nerv (fast det kändes som det var meningen på nåt sätt)

Precis, fick den känslan att det var gjort med meningen. Det är väl lite därför titeln passar. Han var liksom frånvarande och de fick till den känslan väldigt bra. Kanske en film som blir bättre med åren, vem vet.

[Jojje]

 

Illusionisten (The Illusionist, 2006)

 

En mysig, varken mer eller mindre, matinérulle som kom i samma veva som The Prestige. Möjligen kom den också lite i skymundan av Nolans magikerrulle. Miljöerna i Illusionisten är njutbara. Fotot är vackert, kanske lite annorlunda, som filmat genom en gammal kamera där man ser objektivkanterna som skuggor i hörnen. Rollbesättningen är perfekt. Giamatti gör (givetvis) den bästa karaktären. Giamattis poliskommisarie är härligt vrång, envis och godhjärtad, men ändå trogen sin uppdragsgivare Leopold (Rufus Sewell) kronprinsen av Österrike-Ungern. Välgjorda kostymdramer är nåt jag har svårt att inte gilla, så är det bara. Det är väl inte så mycket romantik men en del får man. De magiska numren är sevärda. Kanske lite väl mycket datorgenererat; det blev liksom för snyggt ibland. Sewell gör sin roll helt utan nyanser. Han är genomond, men det kanske är så det ska vara i en sån här typ av film. Det är enbart underhållning för stunden men ganska bra sådan. Upplösningen är kanske lite väl snabb; man hinner inte riktigt få en aha-upplevelse.

 

3/5

[Red]

 

Dekalogen 1: Du skall inga andra gudar hava jämte mig (Kieslowski) (1988)

 

Filmen är regisserad av den polske mästaren Kieslowski och är den första delen dekalogen. Dekalogen består av 10 kortfilmer som har en längd på cirka en timme. Varje film handlar om ett specifikt budord. Den här filmen handlar om det första; du skall inga andra gudar hava jämte mig. Filmens huvudpersoner är Krzysztof och Pawel (Far & Son) och de förlitar sig i allt på datorer och deras uträkningar...

 

Detta är en bra film som handlar första budordet och det presenteras på ett bra sätt. Skådespelarna gör alla bra insatser som känns trovärdiga. Historien är mycket engagerande och tack vare längden så är flytet perfekt. Scenografin och fotot får ett + i kanten. De första minuterna var otroligt snygga och de sista minuterna är episka.

 

 

4/5

[Nit89ram]

Hela Dekalogen borde jag ta och se någon dag. Men ska man se det som en miniserie på tio avsnitt eller tio separata avsnitt?

För det vore ju lättare att se lite avsnitt här och var, än att bli tvungen att se avsnitten i en rak följd.

[Red]

Hela Dekalogen borde jag ta och se någon dag. Men ska man se det som en miniserie på tio avsnitt eller tio separata avsnitt?

För det vore ju lättare att se lite avsnitt här och var, än att bli tvungen att se avsnitten i en rak följd.

 

Jag vet faktisk inte om de är fristående eller ej, har bara sätt första delen. Men jag har i alla fall tänkt och se dem i följd. Serien finns och köpa här.

[Plox]

Little Odessa (1994)

 

 

New York-regissören James Gray känns lite som en lightversion av giganten Martin Scorsese och man märker ganska tydligt vem som varit Grays gudfader och inspirationskälla. Gangstrar i New York-miljö - där han ni grunden för Grays filmskapande. Det är bara synd att han lider av Terence Mallick-syndromet - dvs att göra på tok för lite film. För under de senaste tjugo åren har han stått för fyra långfilmer (medan tex. Scorsese under samma period klämt ur sig tolv). Å andra sidan är det fyra stycken sevärda filmer så kanske får man dra till med den gamla urvattnade klyschan - kvalitet framför kvantitet.

 

 

I Grays debutfilm från -94 bjuds vi in till området Little Odessa, där den väletablerade yrkesmördaren Joshua (Tim Roth) återvänder hem efter många års frånvaro. Han är tillbaka för att utföra ett jobb men blir snabbt indragen i det familjedrama han en gång valde att lämna bakom sig. Med den sjuka modern, den hårda fadern och den vilsna brodern (Edward Furlong). Till råga på allt är han ju dessutom tillbaka för att utföra ett jobb och man får nog säga att Joshua får händerna fulla.

 

Grundhistorien må vara på gränsen till tunn, men funkar trots allt ganska fint och bjuder på ett par överraskningar. En relativt liten produktion som ändå känns slagkraftig. Där framförallt skådespelarinsatserna sticker ut. Inte minst från Roth, som med sin något torftiga ryska brytning ändå imponerar stort på mig i rollen som den mördande storebrodern. Sen som alltid har jag ett gott öga åt John Connor aka Edward Furlong, han må inte vara världens bästa skådis - men har något speciellt som alltid går hem hos mig. Här fungerar han utmärkt som den yngre brodern och det är svårt att inte dra paralleller till hans roll i den fenomenala American History X.

 

 

Sen gillar jag Grays sätt att engagera oss tittare (vilket är ett vanligt förekommande i hans filmer). Vi får nämligen inte allting förklarat eller för den skull serverat, utan får lite på egenhand lägga pusslet och dra våra egna slutsatser. Så också här i sin debutfilm där sista kvarten bjuder på ett avslut värd namnet och som bjuder på lite hjärngymnastik.

 

På det stora hela når kanske inte Little Odessa upp till samma klass som min favorit We Own the Night - men likheterna finns där och helt klart en film värd sin tid. Inte världens mest självskrivna fyra - men filmen har för mycket som jag gillar för att jag ska kunna motivera ett lägre betyg.

 

4-/5

[wst]

Hela Dekalogen borde jag ta och se någon dag. Men ska man se det som en miniserie på tio avsnitt eller tio separata avsnitt?

För det vore ju lättare att se lite avsnitt här och var, än att bli tvungen att se avsnitten i en rak följd.

 

Jag vet faktisk inte om de är fristående eller ej, har bara sätt första delen. Men jag har i alla fall tänkt och se dem i följd. Serien finns och köpa här.

 

Avsnitten är fristående så kan se dom hur du vill. Två av avsnitten finns även i en längre version än den som visades på TV.

[Czechflash]

 

Titel: Hachiko: A Dog's Story / Hachiko - En vän för livet

Genre: Drama

Land: USA/Storbritannien

År: 2009

Regi: Lasse Hallström

I rollerna: Richard Gere, Joan Allen, Sarah Roemer, Jason Alexander

 

Handling: När akita-valpen Hachiko kommer till sitt nya hem, dröjer det inte länge förrän han och hans husse är oskiljaktiga. Den väcker starka känslor hos alla i grannskapet och snart har han blivit det stora samtalsämnet. Baserat på den japanska Hachi-ko; i sin tur baserad på en sann historia.

 

Omdöme: Förvånansvärt blev detta min första Lasse Hallström film, men det är jag ganska glad över. Filmen är väldigt enkel i sin utformning och det krävs inte mycket för att man ska känna för både Hachiko och hussen Parker Wilson (spelad av Richard Gere). Efter att ha hittat den lilla valpen på tågstationen där han bor, tar professor Wilson med sig hunden hem i väntan på att någon ska höra av sig gällande hunden. Men dagarna går och ingen tar kontakt. Istället bestämmer sig familjen att behålla hunden då de ser hur fäst den och professorn blivit i varandra.

 

 

Richard Gere passar helt perfekt och är lätt att tycka om i denna sorts roll. Hans fru spelas av duktiga Joan Allen som dock är lite kyligare och inte lika positiv till att ta in en ny familjemedlem, iaf till en början. Men det här är egentligen inte en film som handlar om starka skådespelarprestationer utan hunden Hachiko. Jag hade kanske förväntat mig ett lite starkare drama om familjen och hundens inblandning i den, men eftersom filmen inte bara handlar om hunden i första hand utan även mycket om hundens synvinkel så ligger fokusen självklart på annat.

 

 

Filmens absolut starkaste ingrediens är utan tvekan den fina musiken av Oscarvinnande kompositören Jan A.P. Kaczmarek som får fram exakt vad som krävs för att få till den där mysiga och stämningsfulla känslan i filmen. Utan den hade många scener förmodligen bara blivit mediokra, men han lyckas alltså lyfta fram dem lite extra. Jag visste inte något om handlingen på förhand vilket gjorde att filmen tar en lite annorlunda vändning som var oväntad. Samtidigt hade jag kanske velat se en ännu mer gripande film på sina håll. Trots allt en mysig liten film som tål att ses.

 

3 - Skådespelare

3 - Handling

4 - Känsla

4 - Musik

3 - Foto

--------------

17 - Totalt

 

Betyg: +3/5 - 7.0/10

IMDb: 8.1